Världsklass! Absolut världsklass och en helt perfekt musikalisk upplevelse var Lucias vansinnesaria i den grymma men vackra operan som hon gett namnet åt. Tidigare i parken hade jag träffat en dam som sade att Odessas opera är världens näst bästa, efter La Scala. (Hon menade kanske vackraste, min ryska är knagglig.) Tills jag besökt Milano kan jag säga att Odessas opera är den bästa operahus jag har varit i; konstnärligt, arkitektoniskt, akustiskt. Och denna traditionella men personliga uppsättning av Lucia di Lammermoor borde få Gaetano Donizetti att le nöjt i sin himmel. Vackra kostymer, kongeniala med scenografin, och en Lucia av stjärnklass. Jag är så ledsen att jag inte fick reda på namnet på denna underbara sopran.
Den unga Lucia träffar i hemlighet sin älskade Edgardo vid fontänen i slottsparken. Redan när hon väntar på honom och berättar för sin sällskapsdam om spöket av den unga flickan hon sett i parken, balanserar hon på vansinnets gräns. Hennes sång är skör som ett kristallglas, men så vacker, så vacker.
Edgardo och hon lovar att älska varandra och byter ringar med varandra, men Lucias bror planerar att gifta bort henne med Arturo for att stärka makten för sin skotska klan. Hans tvång och Lucias förvirring får Lucia att skriva under ett äktenskapskontrakt, och när Edgardo upptäcker det kastar han ifrån sig sin ring och förbannar Lucia. Den stackars ensamma flickan, pressad mellan tvånget från krigare hårda som stenar! Hon drivs ännu längre in i vansinnet.
Vi hade fått biljetter på fjärde raden. Med Folkoperans uppsättning i minnet trodde jag nästan att det skulle stänka blod på oss, men Odessas regissör behövde ingen sådan rekvisita för att skapa stämning på scenen. Bröllopsfesten pågår medan de nygifta skall fullborda sitt äktenskap. Då träder den värdige kaplanen Raimondo in, synbart skakad, och förklarar att Lucia tagit en kniv, stuckit den i Arturo när han låg i sängen, och dödat honom. Inför de förstummade bröllpsgästerna vacklar Lucia in i en lång kritvit klänning med den blodfläckade kniven i handen. De ryggar tillbaka när hon stiger in bland dem, och såväl bröllopsgästerna som vi åskådare i salongen sitter trollbundna, andäktiga, medan Lucia sjunger sin berömda vansinnesaria.
Vilken briljans som krävs för att klara denna aria! Ena sekunden är Lucia lycklig, för hon tror att hon väntar på Edgardo vid sin fontän och att lyckan är nära. I nästa sekund tror hon att hon ser spöken, och fasar för sitt liv. Och i vissa ögonblick tycks hon minnas vad som verkligen har hänt, och själv inse att hon är galen, bortom all hjälp och mänsklig lycka. Det krävs stor teknisk begåvning för att klara av de fantastiskt invecklade höga tonerna, det krävs stor skådespelarkonst för att på samma gång uttrycka känslokasten, och det krävs enorm inlevelseförmaga för att ge liv och trovärdighet åt den plågade, lidande Lucia genom allt detta. Minuterna då Lucia sjöng ut sin lycka, skräck, sorg och förvirring är bland det absolut mest gripande och vackra jag sett och hört i mitt liv. Kommer Odessas opera att ge samma uppsättning med samma sångerska under sin nästa säsong, den tvåhundrade? Jag kommer att åka hit på vinst och förlust för att ta reda på det och få uppleva detta mirakel en gång till.
Bilder från trapporna i Odessas operahus
3 kommentarer:
Stämmer i med Hermias kommentar här nedan. Även om jag knappast kommer kasta mig iväg till Odessa så där bums är det underbart att få vara där genom dina beskrivningar!
Jag onskar att ni bada (alla) skall kunna komma hit, for det ar en fantastiskt fin kulturstad dar man kan leva gott!
Otroligt vacker byggnad! Man blir ju helt darrig i kroppen av längtan! Förstår att du stormtrivts!
Skicka en kommentar