En tuba och fyra tromboner i närbild

Ur hörnen kommer de framsmygande: fyra tromboner (med tillhörande trombonister, Niklas Almgren, Karl Frisendahl, Geir Anfinsen och Erik Stenborg). De är nästan som en egen djurart med ett läte som ligger på gränsen till irriterande. Det är det moderna standardverket Bolos (1961) av Jan Bark och Folke Rabe som inleder söndagens konsert i serien Filharmoniker i närbild i Konserthusets Grünewaldsal. Stycket låter musikerna utforska instrumentets ton, och i nötningen mot varandras toner skapas tidvis svängningar och ljud som är mer eller mindre roliga att lyssna på. Och så börjar man plocka ned sina tromboner i sina delar och pröva vilka ljud man kan få ur dem, samtidigt som man smågruffar med varandra. Det är inte bara jag i publiken som ler brett och skrockar åt den sköna stämningen på scenen!

Tre stycken av Bruckner, Tantum Ergo i olika tempi, ursprungligen för kör men omskrivna för trombon, utgjorde intermezzon i konserten. Det är en meditativ psalm vars latinska text jag kan utantill, så jag kunde tyst i mitt huvud humma med i de vackra melodierna. Motetterna fungerade utmärkt bra för fyra tromboner. Den sista gången som Tantum Ergo återkom var melodin så uppbruten mellan stämmorna att den blev riktigt fascinerande.


För att komplettera ensemblen för Sven-David Sandströms Three Pieces (2004) kom tubaisten Sami al Fakir upp på scenen. I första satsen, Misterioso, rörde sig klangerna samlat djupt nere i instrumentens register, nästan som ett stort sjöodjur i havets djup med några överraskande lockrop. Andra satsen, Molto ritmico, börjar i ett milt staccato som låter som fem brass-stämmor i en symfoni, med övriga orkestern bortskalad. Men snart börjar tonerna smälta samman och bilda en egen melodi som inte behöver hjälp av några stråkar. Sista satsen, Corale, är mycket vacker och melodisk, och låter som att musikerna funnit varandra i en stark sympati och gemenskap.

Dagens första uruppförande var TSUNAMI (2009) av Lennart Westman. Musiken började starkt och skrämmande, men den kunde ju inte fortsätta så hela vägen. Efter hand gick den över i en mer jämn och utdragen kamp. Tidvis lät den till och med sorglös, men den återgick i en ny form av arbetande melodi och rytm som inte ville ge upp. Trots att jag kände mig gripen av de starka känslorna i stycket, var musiken hela tiden vacker och njutbar, och jag skulle gärna vilja höra mer av Lennart Westman.

Efter det tredje Bruckner-intermezzot kom det andra uruppförandet, Valve'n'Slide (2007) av Kjell Perder. Ännu mer experimentellt än inledande Bolos, och även om det var roligt att höra alla ljud som kan komma ur en trombon (jag menar förstås fyra, och en tuba), saknade jag en röd tråd.

Ännu ett körverk av Anton Bruckner, Locus Iste, vackert omformat för trombonsektionen, avslutade den spännande eftermiddagen i Grünewaldsalen till min stora förnöjelse.