Ed Harcourt i Filadelfiakyrkan

Det var en bra kväll för själen, från början till slut. Den vackra Filadelfiakyrkan var en god inramning för alla begåvade artisterna som uppträdde. Ed Harcourt var den jag bespetsat mig på, men båda förbanden var goda upplevelser.

Först ut på scen var The Langley Sisters, tre unga kvinnor i röda klänningar. De var inte bara näpna utan hade röster som lät fint både enskilt och i stämsången, och de ackompanjerade sig själva på gitarr och fiol. Till de två sista numren tillslöt den ena systerns äkta make, huvudattraktionen Harcourt. Hans insats vid flygeln lyfte både melodin och harmonierna så att sångerna lät riktigt mäktiga.

Av Loney, Dear hade jag inte hört så mycket innan, men de var fantastiska live. Nils-Emil Svanängens enträgna, patosfyllda röst ledde varje låt till ett mäktigt crescendo. Hur tyst de än började växte till slut de bombastiska klangerna fram, återhållet ibland, men alltid vackert melodiöst. För en gångs skull önskade jag inte förbanden av scenen utan njöt av varje sekund.

Lyckligast blev jag ändå när Ed Harcourt började spela. Kyrkorummet var nedsläckt, och hans röst tonade fram ur mörkret. Snart följdes den åt av starka och ändå skira klanger från kyrkorgeln. Så vackert! När han hastat ned till flygeln spelade han genast She fell into my arms, snabbt men ändå inlevelsefullt. Därefter Bittersweetheart. Inför Shadowboxing ställde han sig framför mikrofonen och förklarade "I am a conduit for all the pain in the world", men lät inte alltför nedslagen.

Försöket med att loopa handklappningar och beatboxljud gick inte så bra, men vi fick ju Apple of My Eye istället. Den skulle varit ännu vackrare om inte folk i publiken klappat så okänsligt i takt så fort refrängen startade. Hallå, liksom! Det är inte dansband vi lyssnar på. Låt Ed Harcourt få välja att variera takten efter stämningen, när han nu sitter ensam vid en flygel och ändå låter bättre än många större grupper.

Harcourt plockade upp en av gitarrerna, och The Langley Sisters kom tillbaka in på scen för att spela med i några av de nya låtarna! 2010 skall Lustre släppas, och vi fick höra titelspåret. Därefter, med tanke på var vi befann oss, sade Harcourt Sorry! och spelade Church of No Religion. Den lät eftertänksam och fin, liksom Feel Bad Later som följde. Ed Harcourt är väldigt bra på att finna både melodi, klang och de rätta orden för att skapa de där nedtonade, mångtydiga stämningarna som känns starkare än alla känsloutbrott.

Än en gång, med tanke på att vi satt i ett vackert kyrkorum bad Harcourt oss att svara We don't really give a flop about you när han sjöng Born in the 70's. Det var både roligt och taktfullt av honom! Med Harcourt tillbaka vid flygeln kom The Langley Sisters och en percussionist in och spelade några låtar jag inte kände igen. Efter den mest medryckande av dem hördes barngråt utifrån. Det var Roxy! Lilla ettåriga dottern. Hon var säkert i goda händer, för mor och far stod lugnt kvar på scenen och spelade professionellt I've become misguided.

Ellakari Larsson kom upp på scenen och sjöng med litet tyst i några låtar. Eftersom Backstreet Boys spelade i Globen samma kväll, dedikerades Loneliness till Max Martin. Ed Harcourt och BSB är diametrala motsatser: Harcourt är en underbart begåvad musiker och låtskrivare. Hans musik sätter fokus på nyanserna, och behöver inte blåsa på med överdrifter för att bli stor. Samtidigt känner han sina instrument och vet vad han kan få fram ur harmonierna, och har en säker och uttrycksfull röst med varken för mycket eller för litet distans till det han vill säga. Äh, många högtravande ord för att säga att han helt enkelt är skitbra.

Med förinspelade, romantiska violiner, ena Langleysystern på fiol och percussionisten lekte Ed Harcourt sedan faktiskt publikfriare, crooner, på gränsen till smörsångare. Under Until Tomorrow Then klev han ned från scenen, närmare publiken och såg några lyckliga anhängare in i ögonen när han sjöng till dem. Det var en vacker avslutning, eller nej, vi hade ju inte fått nog! Efter intensiv handklappning kom Ed Harcourt tillbaka, satte sig vid flygeln och spelade This One's For You så äkta och innerligt. Det var en bra ton att åka hem på.