Victor Hugos historia om den missbildade Quasimodo har blivit balett, med nyskriven svensk musik av Stefan Nilsson och koreografi av Pär Isberg. Lust, obesvarad kärlek, svek och död är förstås fascinerande att iscensätta.
Karnevalsscenen i början, med utklädda parisare i en lustig pardans, är både vacker och litet kuslig. Under karnevalen kan hög och låg byta plats. Den vackra Esmeralda dyker upp och väcker åtrå hos flera av männen; kapten Febus (Pascal Jansson), Frollo (Anders Nordström), Gringoire (Nikolaus Fotiadis), och även den fule stackaren Quasimodo (Oscar Salomonsson). Lika snabbt som karnevalshopen upphöjde honom till låtsaskung, lika snabba är de att straffa honom när hans närmanden skrämmer Esmeralda.
Quasimodo torteras i ultrarapid till oändligt sorglig musik, och varje slag med den glödgade staven blir en blodröd stråle av smärta. Den långsamma dansen kring den fängslade krymplingen blir en stark scen som sätter sig i minnet.
Under vidare förvecklingar avvisar Esmeralda sin oärlige uppvaktare Febus, och får skulden för att han blir skadad. Helt själviskt erbjuder Frollo henne friheten om hon ger sig till honom, men flickan vägrar, och blir dömd till döden.
Under en serie av korta scener får de olika huvudrollerna visa upp sina personligheter och sin briljans på dansgolvet. Till hetsig men ändå vacker pizzicatomusik utför Gringoire en egensinnig och smått humoristisk dans, som är något av det mest intressanta i hela baletten. Sedan kommer en fin scen där Quasimodo drömmer om en kärleksfull, närmast jämlik pas-de-deux med Esmeralda. Så följer en kraftfull dans där Frollo betvingar och straffar sin fosterson Quasimodo.
I ytterligare en förunderlig mass-scen marscherar folkmassan i formation över scenen med tidvis uppsträckta händer. Det drar sig samman till Esmeraldas avrättning, och den här gången kan han inte rädda henne. Med sin älskades döda kropp i sina armar flyr Quasimodo i sorg upp på taket till Notre Dame, där han välkomnas av stenmonstren på taket, de enda vänner han har kvar.
Pär Isbergs koreografi är mycket vacker och lättflytande, både i de enskilda detaljerna och i de större scenerna med många medverkande som rör sig över stora ytor. Quasimodos dans är med flit inte lika graciös som de andras, men därmed sagt inte alls klumpig. Det är bara så att hans armrörelser får understryka hans puckelrygg, och han lättar inte från marken så som de andra. Det är ett bra sätt att låta krymplingen visa upp sitt handikapp utan att det blir lyteskomik.
Musiken som Stefan Nilsson har skrivit är mycket, mycket vacker, lättillgänglig och känslosam. Musiken och koreografin samspelar med berättelsen för att skapa en sorglig men helt och hållet njutbar kväll med Kungliga Operans dansare.
Länk till Operans sida om Ringaren i Notre Dame
Foto: Alexander Kenney
Karnevalsscenen i början, med utklädda parisare i en lustig pardans, är både vacker och litet kuslig. Under karnevalen kan hög och låg byta plats. Den vackra Esmeralda dyker upp och väcker åtrå hos flera av männen; kapten Febus (Pascal Jansson), Frollo (Anders Nordström), Gringoire (Nikolaus Fotiadis), och även den fule stackaren Quasimodo (Oscar Salomonsson). Lika snabbt som karnevalshopen upphöjde honom till låtsaskung, lika snabba är de att straffa honom när hans närmanden skrämmer Esmeralda.
Quasimodo torteras i ultrarapid till oändligt sorglig musik, och varje slag med den glödgade staven blir en blodröd stråle av smärta. Den långsamma dansen kring den fängslade krymplingen blir en stark scen som sätter sig i minnet.
Under vidare förvecklingar avvisar Esmeralda sin oärlige uppvaktare Febus, och får skulden för att han blir skadad. Helt själviskt erbjuder Frollo henne friheten om hon ger sig till honom, men flickan vägrar, och blir dömd till döden.
Foto: Alexander Kenney
Under en serie av korta scener får de olika huvudrollerna visa upp sina personligheter och sin briljans på dansgolvet. Till hetsig men ändå vacker pizzicatomusik utför Gringoire en egensinnig och smått humoristisk dans, som är något av det mest intressanta i hela baletten. Sedan kommer en fin scen där Quasimodo drömmer om en kärleksfull, närmast jämlik pas-de-deux med Esmeralda. Så följer en kraftfull dans där Frollo betvingar och straffar sin fosterson Quasimodo.
I ytterligare en förunderlig mass-scen marscherar folkmassan i formation över scenen med tidvis uppsträckta händer. Det drar sig samman till Esmeraldas avrättning, och den här gången kan han inte rädda henne. Med sin älskades döda kropp i sina armar flyr Quasimodo i sorg upp på taket till Notre Dame, där han välkomnas av stenmonstren på taket, de enda vänner han har kvar.
Pär Isbergs koreografi är mycket vacker och lättflytande, både i de enskilda detaljerna och i de större scenerna med många medverkande som rör sig över stora ytor. Quasimodos dans är med flit inte lika graciös som de andras, men därmed sagt inte alls klumpig. Det är bara så att hans armrörelser får understryka hans puckelrygg, och han lättar inte från marken så som de andra. Det är ett bra sätt att låta krymplingen visa upp sitt handikapp utan att det blir lyteskomik.
Musiken som Stefan Nilsson har skrivit är mycket, mycket vacker, lättillgänglig och känslosam. Musiken och koreografin samspelar med berättelsen för att skapa en sorglig men helt och hållet njutbar kväll med Kungliga Operans dansare.
Länk till Operans sida om Ringaren i Notre Dame
Foto: Hans Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar