söndag 14 juni 2009

Lang Lang solo i Konserthuset

Konserthusets stora sal var fylld av förväntansfulla människor när den unge pianisten Lang Lang intog scenen för andra kvällen i rad. Nu var han helt ensam med flygeln, och den stora scenen såg öde ut. Men så började Lang Lang att spela, och avståndet närmast honom började verka som en säkerhetsåtgärd för oss åhörare. Vilken kraft! Vilket anslag!

Lang Lang började med Franz Schuberts innerligt vackra Sonat A-dur D 959. Den unge mannen gestaltade musikens känslor av vemod och skönhet av hela sitt hjärta, och jag upplevde att han var en utmärkt skildrare av Schuberts romantik som jag älskar så mycket.

Efter paus var det dags för Bela Bartóks Sonat Sz 80. Jag är inte odelat förtjust i Bartók, snarare intresserad och på väg att försöka förstå hans musik bättre efter att ha hört alla hans stråkkvartetter en helg förra hösten. Men en ensam man med ett piano kan ta sig större friheter än fyra stråkar, och det var precis vad Bartók behövde! Lang Lang spelade sonaten med stor intensitet, möjligen hastigare än vanligt och med större betoning på vänsterhandens bastoner, och det gav stycket en sammanhållning och energi som gjorde verkligen gjorde musiken rättvisa. Jag fick en inre bild av hur det skulle sett ut om han varit pianist i en Disneyfilm: istället för en uppmärksam bladvänderska skulle notpapperen flugit iväg, ett efter ett, snabbare och snabbare och till slut virvlat runt den unge mannen som en tornado. Underbart! Men detta var bara början.

Jag var redan imponerad av hur Lang Lang kunnat växla mellan så olika uttryck som Schubert och Bartók, och ge båda verken just den inlevelse de behövde. Nu gjorde han det samma men med omställningstider på en sekund, i en snabb serie av underbara preludier av Claude Debussy (ur både första och andra boken). Stillsam sorg, stark kraft, porlande glädje - det fanns ingen gräns för vad Lang Lang kunde uttrycka. Utan att missa en ton gav han sig hän åt känslorna, och lät oss lyckosamma åhörare följa med på resan.

Sista annonserade numret var Frédéric Chopins gamla superhit Polonaise Ass-dur op 53. Än en gång styrka och dans, i vissa stycken till och med skämtsamt klinkande, med de stora tempoväxlingar som man kan tillåta sig om man är ensam musiker i ett stycke. Teknisk briljans, komplett inlevelse och ungdomens energi är vad som skapar den stora glädjespridaren som är Lang Lang. Ungdom, ja - under konsertens gång hade det hunnit bli hans födelsedag i Kina, och förutom alla blomsterbuketterna firades hans 27-årsdag med en tårta och Ja må han leva. Efter ett underbart extranummer kunde alla lämna Konserthuset hundra gånger lyckligare än innan.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Det låter alldeles fantastiskt! Du verkar ha varit med om en härlig konsert - fint att få dela den upplevelsen textvägen!

Jenny B sa...

Ja, jag har hört många konserter genom åren, men den här killen var något extra! Hoppas jag kan sprida intresset för honom ännu mer! Det förtjänar han.