Häromåret funderade jag på att jag inte sett någon utställning av Clay Ketter på länge. Strax efter det läste jag i en broschyr att Moderna Muséet planerade att visa hans verk. Bra! Fast när jag nu äntligen fick se utställningen, önskar jag att den varit mer omfattande.
Vad jag tycker om med Clay Ketters verk är att de visar upp väldigt konkreta men förbisedda detaljer ur miljön närmast oss. Socklar, spånskivor, dörrkarmar; mosaiker av det som blir kvar när man skrapat bort det civiliserande lagret av en vägg. Jag blir fascinerad av att tänka på att det finns intill oss där vi står och sitter, men täckt av tapeter, tavlor, möbler, mattor, kuddar, bokhyllar, och allt annat som skall skapa ett hem.
Eftersom jag alltid varit litet mer intresserad av människors hantverk än av naturen, blir jag glad när konstnärer visar intresse för våra vardagsmiljöer lika mycket som för att avbilda landskap och djur. Jag har tidvis känt mig som en dålig svensk för att jag inte fotvandrar i fjällen eller kan namnen på buskarna jag går förbi, men lyser upp när jag får titta på Ketters foto av en asfalterad väg. Asfalt är ett nästan levande material för mig; det ändrar färg och ibland form med tiden, och går från en het glänsande svart till mjukt lent grått.
Ett annat område där jag känner mig ofullgången är hemmasnickerier. Utan att leta upp dem, möts jag av så många tips och uppmaningar om att bygga om hemma eller spika ihop en egen hylluppsättning. En av väggarna i utställningslokalen är täckt av godtyckliga bruksanvisningar av det mer handfasta slaget. Och se där, som ett slumpmässigt svar på alla instruktioner: ett antal vita plattor monterade samman som ett nytt slags herbarium. I hörnet fanns även en konstruktion med namnet Catholic Corner. Trots diskussioner med två medföljande församlingsmedlemmar kunde vi inte komma på vad som var katolskt med hörnet! Jag får ta och leta upp mer information om meningen med namnet.
Bilderna av husgrunder sedda rakt uppifrån, och de slaktade dockskåpshusen reducerade från tre dimensioner till två, utgör abstrakta geometriska kompositioner i kraft av sina samspelande fält. Jag är fascinerad av att Ketters tavlor är så intensivt tvådimensionella samtidigt som de påminner om den tredimensionalitet de en gång haft. Det är rogivande att se på de stora tavlorna. Jag skulle ändå ha velat se fler verk av Clay Ketter på utställningen för att bli riktigt nöjd.
Länk till Moderna Muséets sida om Clay Ketter-utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar