Vädret på jazzfestivalen har varit fantastiskt alla dagar hittills: soligt och varmt, med milda vindar som har svalkat om kvällarna. Sofia Jannok anmärker själv på att de flesta av hennes sånger handlar om vinter och kyla, men de är en glädje att lyssna på även i solsken. Med jazziga bakgrunder blir hennes musik en riktigt fin blandning av traditionell jojk och jazz med verkligt personligt uttryck.
Het Sommar med Lennart Åberg Band var också en bra konsert. Jan Johanssons musik är ju tacksam att framföra, men det krävs också goda arrangemang och solister, och det fanns på plats. Speciellt Bobo Stenson, Johan Hörlen och Lennart Åberg själv gjorde goda insatser. Jag hade gärna velat höra mer av Christian Spering, men hans basspel var ändå en viktig ingrediens i klangen. Och så Mattias Ståhl på vibrafon! Näst efter hammondorgel är vibrafon något jag önskar mig mer av i jazzen. Mer vibbra åt folket!
Jag gillar Oddjob, men deras konserter kan svaja en hel del kvalitetsmässigt. Konserten på jazzfestivalens nya scen var inte riktigt lika tight som den de höll på Fasching i vintras, men det var skönt att få höra deras groove när rymdskeppet landade och lyfte igen. Daniel Karlssons pianospel är riktigt bra. Fast litet mer och hårdare trumpet och sax skulle jag gärna höra! Ibland kändes det som att Per Ruskträsk Johansson och Goran Kajfeš outsourcat jobbet till det övriga bandet och bara gled. Hallå, killar, ni är ju bra, jag vill höra er spela!
Tributen till Nina Simone på stora scenen är festivalens höjdpunkt hittills för mig. Så här låter det när goda sångerskor tar över! Musikerna på scenen har själva spelat med Nina Simone tidigare. De var utmärkta, och ofta föredömligt sparsamma för att ge all plats åt Lizz Wright, Lisa Simone Kelly (Nina Simones dotter), Angelique Kidjo och Dianne Reeves. I tur och ordning kom de fyra kvinnorna in och sjöng några nummer var ur Nina Simones låtskatt, med stark personlig prägel och stor glädje. För mig hade de gärna fått ta en timme var, men konserten var så väl upplagd att såväl sångerskorna som musiken och texterna fick tillbörligt utrymme. I nästa runda sjöng kvinnorna närmare Simones egna starka uttryck (förutom Diane Reeves som är ett eget underbart universum), sånger med stora och nakna känslor. Helt gudomlig var den stora finalen, där de fyra sångerskorna sjöng varsin vers av fantastiska Four Women. En vers var, bara ett par meningar i varje, men varje ord och varje ton förmedlar ett kvinnoliv rakt in i hjärtat.
I en annan klass men fin på sitt eget sätt var Josefine Lindstrands konsert. Det var synd att det var så tomt framför scenen. Men alla hade väl bänkat sig inför SMV - The Thunder Tour. Basisten i en grupp är otroligt viktig och ofta underskattad. Tre superbasister på scen samtidigt, hur kan det gå? Jo, Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten samarbetar fint och får dessutom ta plats var för sig, och visa upp hur varierad musik från en bas kan låta. Gitarrer var bannlysta från scenen; det närmaste var de elektroniska strängljuden från keyboardisten. Avslutningen med Michael Jacksons Beat It var röjig och ändå stämningsfull.
Jag är jätteledsen att jag missade Jacob Karlzons konsert på nya scenen, men jag vågade inte lämna min plats inför Sonny Rollins' konsert. Denne gigant! I lilla Stockholm! Som livet går åt våra jordiska kroppar - mannen haltade in på scenen, krum över sin saxofon. Men när han väl börjat spela, var han inte stel längre. Med sin vackra ton levererade han solo efter solo, en rödskimrande guldfisk i det blågröna akvarium av ljus som stora scenen utgjorde. Kanske var solona inte så varierade under första halvan av konserten. Mot slutet växlade dock hela ensemblen upp till högre tempo och stämning. Jag är mycket glad att jag fick höra Sonny Rollins på jazzfestivalen.
Sthlm Jazzfest 09, första dagen
Sthlm Jazzfest 09, andra dagen
Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen
Sthlm Jazzfest 09, femte dagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar