Jag förväntade mig nakna skådespelare som hostade blod på varandra under simulerade orgier/massmord av det här gästspelet från Finland. Men knappt en kavajknapp knäpps upp under föreställningen. Däremot gestaltar ord och gester bestialisk tortyr och grova våldtäkter till den grad att damerna bredvid mig går hem innan pausen. Jag, jag tycker ändå att det är en fantastiskt bra pjäs.
I ett litet, dåligt upplyst scenrum, klätt med speglar ligger fyra stolar omkullvälta på golvet. Hereja (Dick Idman) kliver stillsamt in, ställer en stol med ryggen mot publiken och sätter sig med fyra mikrofonstativ som inramning. Som för en TV-intervju berättar han hela historien om hur Caligula började missbruka sin kejsarmakt, och pressade Roms senatorer till förnedring och död. Hans historia slutar med hur han leder en styrka av konspiratörer till att göra slut på Caligula, med handgranater, infrarödsikten och modern teknik värdig Jack Bauer i 24.
Jag skulle kunnat lyssna på Dick Idmans välmodulerade röst en timma till, men då hade vi ju missat att se berättelsen spelas upp och nyanseras av de övriga aktörerna. Som "Caligulas störste rövslickare" beskrevs Helicon av Hereja. I Robert Enckells gestalt tar han till orda och berättar om hur han kom till Rom, lärde känna Caligula och träffade senatorerna. Det antyds kort att senatorernas välde var egenmäktigt och orättvist, och att det är därifrån som Caligula spinner sina idéer om att utnyttja och och plåga dem. Men kejsaren i sin galenskap tänker ut så utstuderat plågsamma pålagor för dem, att det inte går att rättfärdiga med eventuella tidigare brott.
Caligula själv står inte på scenen. Hans roll spelas, när det behövs, av alla fyra skådespelarna i tur och ordning. Kanske är det fel att åskådarnas bild av tyrannen blandas upp med sympati, men det är den bild av honom som målas upp av hans närmaste. Cesonia (Marika Parkkomäki) möter honom med kärlek och omtanke, och försöker hindra honom från att gå djupare in i galenskapen. Scipio den yngre (Tobias Zilliacus) sörjer fadern som Caligula torterade till döds, men även efter att de båda varit en hårsmån från att döda varandra, fortsätter deras filosofiska diskussioner. Det är först nu efter föreställningen som jag kan tänka igenom texten och känna tvekan inför hur en galen, blodtörstig diktator kan framställas så mänsklig och nästan ursäktas.
Nu vill jag absolut inte påstå att det är ett problem att pjäsen är så bra regisserad och spelad att man inte hinner tänka efter! Som en ostoppbar kraft sköljer orden och handlingarna över publiken. Skådespelarna är starka och säkra i alla sina repliker och alla sina rörelser över scenen. Utan skådespelarnas intensitet och perfekta samspel hade historien kunnat bli en katastrof. Så tunn är gränsen mellan framgång och fiasko. Men modiga, starka Teater Viirus är väl förankrade långt in på succéns domäner.
Länk till Dramatens sida om Caligula
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar