Carlos Menotti skrev sina verk i mitten av 1900-talet, men lät sig inspireras av musiken från århundradet tidigare. Konsuln sätter upp operan Konsuln med inslag från 60-talet och framåt. Orkestern sitter mitt på scenen, konsulatets väntrum i 70-talsdesign som utstrålar byråkrati och tröga processer. På scenen sitter också den lilla tuffa Sekreteraren (Ulrika Skarby) i piffig rosa dräkt, kvinnan med stämplarna som kan ge det slutliga, lyckliga avgörandet på rätt papper. Men bara på exakt rätt papper! De hoppfulla i väntrummet återkommer dag efter dag med sina papper, men alltid är det något som saknas för att de skall få sitt efterlängtade inresetillstånd.
Ovanför scenen är John (Daniel Frank) och Magda (Mira Pyne) Sorels bostad, kal och otrygg. Poliserna knackar på hos dem gång på gång, hårt och bestämt, för att fråga ut Magda om hennes man och hans aktiviteter i motståndsrörelsen. John flyr upp i bergen, och Magda måste gå till konsulatet för att be om inresetillstånd till Sverige. Johns mor, sjungen av Karin Lovelius, försöker att ge tröst med sin vackra mezzosopran, men hon dör, liksom parets lilla barn, och polisen tränger Magda mer och mer.
På konsulatet lägger de köande fram sina ansökningar för Sekreteraren i tur och ordning. Herr Kofner (Lars Martinsson, en underbart välljudande basbaryton) lägger fram alla sina dokument, ett efter ett, men han har ju inte det sista papperet som Sekreteraren frågar efter... och han måste gå sin väg och komma igen nästa dag. Och dagen därpå. Liksom dagen igår, och i förrgår... Duetten mellan dem båda är vacker och vemodig, och man kan höra att de har upprepat den många gånger, med samma resultat.
Den ryska kvinnan (Milena Strievic) lägger fram sitt ärende på ryska med större sorg och litet mindre hopp. Herr Kofner översätter vänligt mellan henne och Sekreteraren. Ulrika Skarby gör sin roll som byråkrat riktigt, riktigt bra: hade hon inte haft så stor humor och skådespelartalang skulle Sekreteraren bara varit en hjärtlös nejsägare, men nu finns det styrka och uttryck i varenda ton av hennes ständiga avspisanden.
När magikern Nika Magadoff (Henrik Holmberg) vill bevisa att han är en ryktbar trollkarl, tonas ljuset rött och musiken skapar en kuslig stämning. Magadoff hypnotiserar alla de väntande emigranterna till en stel, zombie-ryckig dans som får Sekreteraren att hoppa upp på skrivbordet och vifta avvärjande med en svensk flagga. Små självgående, tuggande vita kaniner fyller scenen, men när Sekreteraren fått läget under kontroll igen stuvar hon bestämt ned dem i en skrivbordslåda, och utan rätt papper kommer Nika Magadoff fortfarande ingenstans.
Efter de lättare avbrotten växer desperationen när vi följer Magdas öde. Fastän jag har läst i programbladet vad som skall hända, blir mitt hjärta kallt när Magda Sorel försöker rädda sin mans liv genom att ta sitt eget. Från kanten av sitt tomma hem ramlar hon ut över orkestern, hängande i en snara, och historien slutar i mörker och sorg.
Folkoperans uppsättning av Konsuln är verkligen hör- och sevärd. Det ovanliga temat visar sig vara en god källa till både dramatik och underhållning, och historien är fascinerande från början till slut. Orkestern och sångarna är mycket goda, och så gott som varje nyans går fram genom ord eller toner. Konsuln på Folkoperan är ett minne för livet.
Länk till Folkoperans sida om Konsuln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar