Hélène är ett intelligent barn, som lever i en familj rik på pengar men fattig på kärlek. Boken om hennes barndom och ungdom utspelar sig i utkanten av första världskriget och ryska revolutionen. Familjen flyttar från en ukrainsk småstad till Finland, därifrån till Paris, Sverige och andra ställen runt om i Europa för att hålla sig undan världshändelserna. På varje plats inköp av nya, dyrbara möbler med en historia som inte är familjens egen, men inga nära vänner. Hèléne har sin kära guvernant fröken Rose, men är till största delen utlämnad åt sin kalla mor och oseende far. Med sitt skarpa intellekt ser hon rakt igenom sin mors otrohet och lögner, och de eviga förebråelser modern öser över henne ökar bara flickans förakt.Jag lider med den ensamma, hatfyllda Hélène, och kan nästan glädjas åt hur hård hon gör sig och hur hon när sig på sina tankar på hämnd. Boken är en mycket god beskrivning av att växa upp med föräldrar som inte ser sitt barn och låter henne leka och glädjas.
Till skillnad från Némirovskys mästerverk Storm över Frankrike är berättarflödet i Ensamhetens vin mycket enklare och nästan omoget. Handlingen stegar snabbt fram i korta förklarande meningar, väldigt ofta avslutade med ellipser... Jag föredrar det koncisa berättandet i Storm över Frankrike. Men ändå låter jag mig inte störas av stilen i Ensamhetens vin, och vill inte avfärda den som ogenomtänkt. Många gånger utgör meningarna ögonblicksbilder som säger mer än ett längre stycke skulle göra.
Låt mig citera sidan 35, när Hélène är barn i småstaden:
Så snart hon öppnade en bok på söndagen jämrade sig mormodern:
- Min skatt, mitt lilla sockergryn, du förstör dina ögon...
När hon lekte:
- Böj dig inte ner. Du kommer att göra dig illa. Hoppa inte. Du kommer att
falla. Kasta inte bollen mot väggen. Du stör morfar.
Ett annat citat belyser köpruschen och en samtidigt gnagande oro hos dem som fortfarande är välbeställda under den hastiga inflationen:
Man köpte värdepapper på börsen och kursen steg till svindlande höjder. De
vuxna runt Hélène hade slutat att glatt ropa ut siffror; nu viskade de istället.
Det var inte längre "miljoner" hon hörde, utan "miljarder" som yttrades med
tveksam, låg och andfådd röst; i sin omgivning såg hon bara giriga och samtidigt
förskräckta blickar.
Det är stor skillnad på böckerna Ensamhetens vin och Storm över Frankrike, och jag föredrar nog den senare. Jag hinner fundera på om man skulle kunna rekommendera den här boken istället för enklare glamour-böcker om unga kvinnor med pengar och lockande löften om kärlek. Ja, det skulle man nog. Trots att det är en välskriven bok är prosan inte svårläst utan lättflytande. Dock, även för någon som kräver mer av sin litteratur erbjuder Némirovsky psykologiska insikter, skarpa porträtt och stämningar värda att minnas.
Andra böcker av Irène Némirovsky:
2 kommentarer:
Fint ta del av dina tankar! Är tvungen också att titta tillbaka på vad jag själv tyckte om den kan konstatera att romanen flytt mitt minne ganska rejält... Men jag tycker författaren är skicklig på att bygga upp stämningar, med få ord så som du beskriver med citatet. Gillar det där sättet hon går in och ut ur sina karaktärer, som att hon verkligen har direkt inträde till deras känsloliv - i den här boken särskilt Hélène. (ser att både dina och mina ´`har svårt att hitta rätt håll :-))
Jag blir nästan förvånad över att hennes flytande språk inte känns slarvigt utan bara ger känslan av att snabbhet och lätthet. Även om jag tycker bättre om Storm över Frankrike, är Ensamhetens vin också en välskriven och bra bok.
Skicka en kommentar