Åren kring tjugo är en spännande och läskig tid. Man behöver finna sig själv och sin plats i världen, och har man börjat plugga gäller det att både hitta rätt bland kompisgängen, lyckas med studierna och göra intryck på kursare och lärare. Har man kommit in på ett Ivy League-college är trycket snäppet högre; rätt kontakter kan skjutsa dig högt upp i samhällstoppen. Att vara svart lägger ytterligare ett krav på dig; att välja ståndpunkt om din hudfärg och leva upp till den ståndpunkten.
Justin Simiens debutfilm Dear White People släpper fram studenter som valt eller inte valt olika ståndpunkter i raskampen och skramlar dem mot varandra. Troy vill vinna genom att följa reglerna; han är studenthemmets föreståndare och har planer på en stor karriär efter college. Sam är den arga, krävande rösten i radioprogrammet Dear White People, med en stor grupp som stöttar henne men också pressar henne att gå längre än hon ibland skulle vilja. Lionel är outsidern som inte passar in i något gäng (även om man som åskådare kan tycka att hans avslappnade attityd är skönast och smartast av dem alla). På skolan finns också ett gäng skräniga vita grabbar, vars rasism bubblar upp extra mycket när de försöker skyla över att rasism finns.
Att presidenten, sportstjärnor och välbetalda skådespelare är svarta är inte ett bevis för att rasismen är borta; den kan glimta fram på så många ställen i vardagen. Visst finns det många vita som inte vill bry sig om hudfärg när de väljer vänner, men hur många ens vita vänner är egentligen vänliga mot dig för att de vill ha dig som sitt alibi för att inte vara rasister? Visst är rasfrågan fortfarande kontroversiell. Det är det som studenten Coco vill spela på - Coco, juridikstudenten med en videoblogg som vill hitta en egen väg till uppmärksamhet och framgång.
Dear White People är till stora delar en komedi, och flera av diskussionerna kan verka som hårklyverier, men mot slutet mörknar filmen när den visar hur nära rasismen, nedlåtenheten och föraktet ligger under den vänskapliga, post-rasistiska ytan. Det är en viktig lärdom, speciellt som urladdningen är baserad på flera liknande händelser under de senaste åren. Men därtill är det bra att filmen låter de olika svarta aktörerna i dramat vara nyanserade; pressade att kämpa för något de själva inte är tvärsäkra på, styrda av andras fördomar men inte fastlåsta av dem.
Justin Simiens debutfilm Dear White People släpper fram studenter som valt eller inte valt olika ståndpunkter i raskampen och skramlar dem mot varandra. Troy vill vinna genom att följa reglerna; han är studenthemmets föreståndare och har planer på en stor karriär efter college. Sam är den arga, krävande rösten i radioprogrammet Dear White People, med en stor grupp som stöttar henne men också pressar henne att gå längre än hon ibland skulle vilja. Lionel är outsidern som inte passar in i något gäng (även om man som åskådare kan tycka att hans avslappnade attityd är skönast och smartast av dem alla). På skolan finns också ett gäng skräniga vita grabbar, vars rasism bubblar upp extra mycket när de försöker skyla över att rasism finns.
Att presidenten, sportstjärnor och välbetalda skådespelare är svarta är inte ett bevis för att rasismen är borta; den kan glimta fram på så många ställen i vardagen. Visst finns det många vita som inte vill bry sig om hudfärg när de väljer vänner, men hur många ens vita vänner är egentligen vänliga mot dig för att de vill ha dig som sitt alibi för att inte vara rasister? Visst är rasfrågan fortfarande kontroversiell. Det är det som studenten Coco vill spela på - Coco, juridikstudenten med en videoblogg som vill hitta en egen väg till uppmärksamhet och framgång.
Dear White People är till stora delar en komedi, och flera av diskussionerna kan verka som hårklyverier, men mot slutet mörknar filmen när den visar hur nära rasismen, nedlåtenheten och föraktet ligger under den vänskapliga, post-rasistiska ytan. Det är en viktig lärdom, speciellt som urladdningen är baserad på flera liknande händelser under de senaste åren. Men därtill är det bra att filmen låter de olika svarta aktörerna i dramat vara nyanserade; pressade att kämpa för något de själva inte är tvärsäkra på, styrda av andras fördomar men inte fastlåsta av dem.
1 kommentar:
En lite smart college-film. Väldigt USA-intern, men då diskursen där snart brukar bli diskursen här kan det ju vara bra att förvarnas. Och jag gillar ju oftast college-filmer.
Skicka en kommentar