Avengers

Nu! Nu kommer den, filmen som har drivit mig och andra action-fans till att sitta igenom förra årets sämsta film, se historier som egentligen inte intresserade mig, och kolla efter ledtrådar i Iron Man: Avengers i 3D. Det är inte bara det att den samlar ett halvdussin superhjältar, som tillsammans kan krossa hus och bekämpa onda skurkar med större kraft och fler explosioner. En mycket viktig anledning är att filmens regissör är Joss Whedon. Med välgjorda och älskade TV-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly och Dollhouse har han visat hur superhjältar inte bara är sin kraft, de har personligheter och tvivel om sin uppgift. Och framför allt har han visat att han förstår ensemble-spel: att han kan visa upp dynamiken inom en omaka grupp.


För varför skulle ett halvdussin mycket olika superhjältar vilja samlas och slåss gemensamt? Och skulle de inte råka i luven på varandra, egotrippade som de brukar vara? Just det är det som Joss Whedon tar upp; en liten förklaring här, en antydan i förbifarten där, och så scener där de församlade hjältarna lär känna varandra genom förtroenden, snärtiga enradingar och till och med fighter. Nej, de är inte alltid bra på att leka tillsammans, och Tony Stark (Iron Man i civila kläder) är förstås kaxigast av dem alla, alltid på vippen att reta någon till vansinne. Nu har Whedon kortat ned de sarkastiska ordväxlingar som hans rollfigurer brukar hänge sig åt, och det är bra. Men han har lämnat kvar tillräckligt många och dräpande repliker för att ge några välbehövliga utlopp för skratt mellan alla tunga actionsekvenser. HULK SMASH!

Och visst är filmen fylld av action! Strider man mot man, grupp mot invasionstrupp, tekniska underverk mot mystiska energier, alltid så välregisserade att man ser vad som händer, med många läckra ljud- och visuella effekter och ofta med några träd, hus eller halvgudar som kraschar så att marken skakar. Kan man säga "lagom" om antalet actionscener? För de är varken för många eller för få, och de växlar tempo för att man skall få se hur varenda av superhjältarna gör sitt till för att vinna striden.

I den allra första serietidningen där Avengers samlades, var det Thors onde styvbror Loki de måste slåss emot. Det är han som är huvudskurken även här, spelad av den begåvade Tom Hiddleston (som även skrivit en läsvärd artikel om varför superhjältefilmer talar till våra känslor). En superskurk som bara krossar och dödar för att vara så elak som möjligt är inte trovärdig och går inte att bygga en hel film på (mot). Men Loki har en stark önskan om hämnd, och bakom varje ondskefullt grin ligger beräkning - och en dos galenskap. Thor, som var en dryg självisk grabb i sin egen film, har nu axlat sitt ansvar för att försöka tygla honom, och gör en mycket bättre insats tillsammans med Avengers än på egen hand.

Äntligen får vi också något mer än science magic - teknik som räddar dagen är inte bara något som en vetenskapsman fixar fram med några handviftningar. De två smarta vetenskapsmännen Tony Stark och Bruce Banner finner varandra och analyserar och diskuterar för att komma några steg vidare. Superhjältarna och deras motståndare får alla vara personligheter, och deras personliga egenskaper är det som får dem att prestera på topp i sin kamp för att försvara jorden. Med coola vapen, styrka och viljestyrka och ett gäng avsnoppande repliker kan de klara allt, precis allt, i ett moln av explosioner, fallande huskroppar och skvättande blått alien-blod.