Årets bästa konst 2025

Från snö och natur till snö och natur på pålitliga Waldemarsudde - i somras fick vi en insiktsfull utställning där om norske Christian Skredsvig och hans tavlor från förra sekelskiftet, och nu i vinter visas verk av de företagsamma konstnärerna och konsthantverkarna i Rackstadkolonin, vilka lät sina estetiska ideal och skapandeförmåga blomma även i hur de inredde sina hem. Så vackert och inspirerande!

På Thielska galleriet visade en ambitiös och likaledes inspirerande utställning målningar från ungefär samma tid, men istället från de omtumlande festerna i Stockholm, Paris och annorstädes på kontinenten, under namnet Det ljuva livet.

För utställningen Den lilla vida världen på Hallwylska Museet hade många nya miniatyrer skapats, varav flera just visade hus och scener från tidigare eror, medan ytterligare andra små hus och föremål var från dessa eror och ännu tidigare.

Konst behöver för min del inte alltid vara vacker, utan får gärna vara konstig, absurd och svårbegriplig. I år har dock mina favoriter varit just vackra, och vad gäller Ernst Billgren skall han ha en särskild eloge för hur han (åter)införde skönhet och lättsamhet i samtida konst, utan att den drogs ned till det banala.

Årets bästa teater 2025

Ett år som började med ovanligt många intressanta pjäser blev under hösten till ett veritabelt ymnighetshorn av lockande teater som inte verkar sluta skänka upplevelser, ej heller under året som kommer. Vilken glädje! En del veckor har jag fått pussla in två teaterbesök, några har jag tyvärr missat, många är kvar att söka upp, och ännu fler kommer till våren. Och bäst av allt, det är så många av pjäserna som har varit så bra, på olika sätt. 

Ett antal enmansföreställningar spelade med verkligheten ur var sina synvinklar. En underhållande monolog (?) med handling och meta-handling som bråkar om uppmärksamheten var den moderna klassikern Den komiska tragedin. Annorlunda, men också med en fot utanför verkligheten, var dramatiseringen av Kafkas apa. Och med en tung fot i realism rörde sig den magnifika Så var det ändå i en sfär utanför tiden. Sven, inte Sven å sin sida lekte med parallella verkligheter och möjliga världar.

Med flera personer på scenen kan man spela upp det surrealistiska ännu mer mot varandra. Det funkade ypperligt i Fem scener Norén, Ural, Republiken Lycka och Hela världens recept - alla underbart absurda och med en mörk humor som lyser genom undergångsstämningen. Men teater kan också berätta helt konkret om verkligheten, som i Omställningen, och i den drömska Sophögen som skapats av verkliga textfragment från över tvåtusen år sedan. Och så kan man få skratta så man tappar andan av smart meta-meta-komedi som i Den girige.

Alla ovanstående pjäser har varit så smart och kunnigt författade, och så skickligt framförda, att jag bara kan önska mig mer av samma under alla år som kommer.

Årets bästa TV och film 2025

Låt mig börja med några filmer som var just så bra som jag hade hoppats på: Superman, min gamle favorit, återkom med både styrka, humor och snällhet. The Phoenician Scheme hade allt ett Wes Anderson-fan kan önska sig och litet till. Konklaven var nervpirrande och blev hyperaktuell bara veckor efter premiären. Blitz var en omtumlande berättelse London under andra världskriget ur en pojkes synvinkel. Mountainhead var kanske inte egentligen bra, men tänkvärd. Past Lives kom inte ut i år, men är fortfarande sevärd och ytterst minnesvärd.

Av de nya TV-serierna som kom i år var jag trollbunden av cynismen och uppfinningsrikedomen i Alien: Earth. Murderbot var något annat än böckerna jag läst, men tog essensen och formade den till något eget. Dune: Prophecy byggde vidare på de långa, långa perspektiven i historien, magnifikt även på lilla duken. Jag längtar efter fortsättningar på alla tre serierna. American Primeval var ytterst grym men svår att slita sig från. Noll Stjärnor å sin sida var härligt charmig och inspirerande.

Det finns många serier från tidigare år på min radar, som jag inte haft tillfälle att se direkt när de kommer ut men som visar sig vara så fantastiska som jag hoppats på och ofta ännu bättre. Till dem hör Severance, Silo och Midnight Mass. Documentary Now! är också en höjdarserie, ojämn av förståeliga skäl men med humoristiska toppar som går att återvända till för nya skratt, något som man verkligen kan behöva som motvikt till tyngre nyheter.

Årets bästa musik 2025

Bra musik gör gott för själen. I år for jag till Berlin för att höra en musiker jag verkligen beundrar, Benjamin Clementine, då det inte verkade som att han skulle komma till Sverige och spela. Vilken upplevelse! Två dagar senare gick jag från den ena ytterligheten till den andra: från en personlig och yvig singer/songerwriter som inte är främmande för att improvisera, till den precist komponerade och framförda operan Akhnaten vars musik var minimalistisk men ensemble och scenografi magnifik. Underbart!

Två månader senare kom Tyskland till mig i form av ytterligare en musikalisk höjdpunkt: Kraftwerk, vars välkalkylerade musik har ett djupt groove och imponerade desto mer för att den lät perfekt även från utomhusscenen.

Redan innan dessa konserter hade jag hört fantastisk musik i mindre format, när Tobias Wiklund spelade på Fasching. Tillika på Fasching hörde jag en långtida favorit, Yazz Ahmed, och senare på sommaren det turkiska funkbandet Ayyuka. 

Funkigt lät det också om Nile Rodgers & Chic, och likaså från bandet som hyllar honom med sitt namn och sin stil, Say She She. Ytterst dansanta i en annan genre är Siberian Hotheads. Jättetung var konserten med Die Krupps. Och i år gjorde Kamraterna en riktigt bra uppsättning av operan Spader Dam. Men den allra bästa operan såg jag under de sista dagarna av året, den nyskrivna Jordens Hjärta. Den borde (också) bli en klassiker och spelas på många olika scener framöver!

Årets bästa böcker 2025

Nomineringslistan till Bookerpriset ger mig varje år "a Booker's dozen" (alltså tretton) spännande boktips. I år listades tyvärr ovanligt många jättedåliga böcker, men jag fann också några fantastiska guldkorn, som Kiran Desais The Loneliness av Sonia and Sunny, Flashlight av Susan Choi, The South av Tash Aw och Endling av Maria Reva. Alla de nämnda böckerna handlar om kulturkrockar, men inte mellan två (eller fler) ovetande människor utan förståelse för andra perspektiv, utan tvärtom mellan och inom personer som rör sig mellan skilda sammanhang och lärt sig att väga sin plats i världen beroende på vem de är med och var. 

Den senare boken, Endling, utspelar sig i Ukraina under den första tiden av Rysslands skamliga invasion. Detsamma gör en annan mycket bra bok, Dottern av Tamara Duda. Trots att de tar upp allvarliga ämnen har de en brutal humor som uppenbarligen är en hjälp att överleva i kriget.

Verklighetsflykt behövs dock också, och även om science fiction är ett bra sätt att bearbeta och förstå strömningar i samtiden, så ger genren också chansen att flytta sig till världar helt annorlunda än vår. Det fick jag i första boken av S.A. Coreys nya space opera-serie, The Mercy of Gods, även om omständigheterna är mycket svåra för den spillra av mänskligheten vi följer. En blandning av science fiction och fantasy bjöd den skickliga författaren Ann Leckie på i novellsamlingen Lake of Souls. En ännu mer bisarr blandning av flera genrer finns i Jeff VanderMeers böcker om Ambergris, och jag är glad att jag läste om den första av dem, City of Saints & Madmen. Men framtidsvisioner är ofta dystopier, och en riktigt grym men insiktsfull sådan var 2084. The end of the World av Boualem Sansal, som beskriver människor hårt styrda av en religiös diktatur. 

I boken Sierra Bot av Annie Greer är det visserligen inte en människa som hålls som slav, men hur den människolika roboten behandlas är inte ett gott betyg för hennes ägare, vilket är något att fundera över nu när relationer mellan chatbottar och användare diskuteras. 

Men låt oss sluta litet mer hoppfullt, med en bok som ger riktigt långa perspektiv - Here av Richard McGuire som tecknar en utvald plätt på vår jord under en tidsrymd som sträcker sig från några miljoner år före vår tid till några tusen år efter den. Sedan kan vi i Anjet Daanjes Storkens och pelikanens sång närstudera ett liv från flera synvinklar och inse att ingen riktigt kan känna en annan människa. Så kan vi försöka finna tröst i vår egen obetydlighet och ännu mer tröst i de gemenskaper vi ändå har med andra människor, vare sig de är flyktiga eller djupa.

Rackstadkolonin - Stämningsmåleri, konsthantverk & design på Waldemarsudde

För hundratalet år sedan fanns det ett åttiotal konstnärskolonier runt om i Europa, dit (ganska) likasinnade människor samlades för att måla av naturen och interiörerna. Det som skiljer Rackstadkolonin från de flesta av dem var att medlemmarna bodde i trakterna kring den värmländska sjön Racken året runt. En vänkrets av konstnärer - Gustaf och Maja Fjæstad, Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström, Bror Lindh, Hilma Persson-Hjelm, Riborg Böving, Lisa ”Kopparlisa” Morell och violinisten Lars Zetterquist - flyttade dit några i taget från Stockholm och annorstädes, och förutom de skickliga hantverkarna som redan bodde där, så rekryterades ännu fler till att väva de konstnärliga tapeter som skapades där och blev mycket efterfrågade.

Bror Lindh, Körsbärsgren (1910-tal)

Gustaf Fjæstad, Månskenseka (1909)

Gustaf Fjæstad, Utsikt från Oppstuhage (1898)

Gustaf Fjæstad, Inspiration (1933)

Japonismen blommade i Sverige då landet nyligen öppnat upp. Förutom den japanska estetiken var Rackstadmålarna också inspirerade av pointillism och syntetism, alltså stora färgytor med tydliga konturer. Så fick deras avmålningar av den värmländska naturen en stillhet som å ena sidan ser stiliserad ut, men å andra sidan förmedlar den äkta känsla av ro som man kan få i naturen.

Gustaf Fjæstad, Livsgåtan (1919)

Björn Ahlgrensson, Vårvinter (1903)

Gustaf Fjæstad, Vinternatt på isen (odaterad)

Björn Ahlgrensson, Bråteberget (1909)

Alfred Ekstam, Aprildag (1907-1908)

Alfred Ekstam, Sten (1923), Gran (1931)

Då konstnärerna även bodde kvar på vintern hade de ytterligare inspiration av landskapen täckta i snö. Mystiken från en klar vinternatt fångades med målarnas drivna teknik. Gustaf Fjæstads Livsgåtan (1919) med glittret i den mjuka snön ger sannerligen en antydan om evighet i ett ögonblick ur vardagen.

Björn Ahlgrensson, Det snöar ute (1905)

Björn Ahlgrensson, Vid fönstret (1905)

Likt Carl och Karin Larsson, Arts & Craftsrörelsen och många likasinnade i samtiden, ville medlemmarna i Rackstadkolonin skapa estetiskt tilltalande hem där man kunde leva gott.

Hilma Persson-Hjelm, Skål med lock (1910), Skål med lock och lockknopp (1919)

Gustaf Fjæstad var förutom en skicklig målare också bra på att skapa bruksföremål i trä. Han skapade de fint dekorerade stolarna och matsalsbordet. Tavlan ovanför är en förstudie för en tapet som skulle designas av hustrun Maja Fjæstad och vävas av hennes systrar. Den gynnsamma leran i trakten gjorde att där redan fanns många skickliga krukmakare, vilka konstnärerna kunde forma estetiskt.

Maja Fjæstad, målade förlagor och vävda verk

Förutom de uppskattade vävda tapeter som producerades av unga kvinnor som var inneboende lärlingar, skapade Maja Fjæstad vackra trätryck som blev så populära att hon höll ekonomin flytande även när maken inte hanterade pengar så väl. Den genomtänkta, lugnande estetiken som genomsyrade Rackstadkolonins liv tillsammans med de dikter, pjäser och musikstycken de skapade och spelade upp för varandra, är något att inspireras av än idag.

Länk till Waldemarsuddes sida om Rackstadkolonin

Maja Fjæstad, Vårlandskap (1917), Blåklockor (odaterad)

Parterapi i Gagnef

Nisse är psykolog med ett stort hjärta och omsorg om sina patienter, men efter alltför stort slarv med hemliga handlingar på jobbet blir han uppsagd, med minimal chans att få nytt jobb i Stockholm. Motvilligt ordnar hans pappa en plats åt honom i Gagnef. Gagnef, var ligger det? Jo, i Dalarna, där folk talar på charmig och underhållande dialekt. Fästmön följer snällt nog med, fast i samma ögonblick hon har övertygat Nisse om att köpa det slitna ruckel som mäklaren visar, så dumpar hon honom. 

Det ser mycket illa ut i första avsnittet av serien Parterapi i Gagnef. Men det blir desto bättre när Nisse lär känna sina hyggliga kollegor, patienterna som visserligen kan ha kluriga problem att tampas med, och folk i trakten i allmänhet. I synnerhet den vackra Rebecka... kanske finns det kärlek även för Nisse med ett nykrossat hjärta?

Nja, när även Rebecka dyker upp som patient till Nisse så blir det hela bara ännu mer komplicerat. En parterapeut borde ju ha lätt att hitta vägen till att leva lyckligt i alla sina dagar, men det är nog just därför det blir så svårt. Även om tonen i serien är lätt, och man kan hoppas på ett lyckligt slut, så är det lätt att känna igen sig i Nisses kärleksvåndor och velande inför om han skall våga säga något till Rebecka - och ändå tycka att det är roligt att se hur det går.