Anton Tjechovs pjäs Tre systrar är känd, älskad och ofta spelad på världens teaterscener, men nu ser vi den från kulisserna, eller rättare sagt, periferin har flyttats till centrum. Utspritt längs scenrummets väggar står inte en utan två kompletta uppsättningar vitvaror för ett hem, en statussymbol som dock solkas av att alla kylskåp, spisar med mera är slitna och gulnade. I samma brunbeiga färgskala som väggen går den frustrerade hemmafruns kläder, medan vår berättare är festligare klädd i en klänning med folkloristisk bård.
Vi är hemma hos överste Versjinin, med vilken en av de nämnda systrarna, Masja, har ett hemligt förhållande. Han har svarta byxor och hår, och munnen blir till ett gapande hål av samma mörker när han skrattar det konstiga skrattet som frun hatar. Hon avkräver honom redovisning av besöket han gjorde i huset vid floden där de tre systrarna bodde. Men hon är redan fast i en evig ångest som ibland tar sig uttryck i en personlig form av butoh-dans, och har inte lämnat hemmet på åratal.
De tre på scenen kastar fram fantastiskt skruvade fakta om hur ryssar är, något som delvis verkar ha skrapats fram ur seklernas ryska teater och litteratur av pjäsens författare Staffan Valdemar Holm. Fast livet vi ser snarare är hämtat från bottenskrapet, talar de inblandade på scenen gärna om den högsta och vackraste ryska kulturen; Svansjön och ballerinorna som Ryssland faktiskt skapat! Men skönheten lyckas inte förändra den sega, tröstlösa tillvaron i Perm vid Uralbergens fot. Där finns ju också det eviga supandet och partnermisshandeln, och den Store Mannen som bygger sig ett vidsträckt palats medan befolkningen skall danas till en förnöjd, hårt arbetande sovjetmänniska.
Utanför hemmets väggar fortgår handlingen i Tre systrar men perverteras till något skrämmande för alla på scenen. På scengolvet pågår ingen lika tydlig handling utan snarare reaktioner, frustrationer och utbrott; långsamma och hastiga. Rebecka Hemse är den frustrerade frun, Ann Petrén den magnifika berättaren som ses och hörs och påverkar händelseförloppet, och den alltid skicklige Sven Ahlström är ytterligt uttrycksfull i sin gestalt, som likt hela föreställningen rör sig mellan realistisk och helt galen. Trots hopplösheten i historien är det givande och underhållande att se den kramas fram under nästan två timmar.
 |
| Foto: Sören Vilks |
2 kommentarer:
Hej Jenny! Jag tyckte också att Ural av Staffan Waldemar Holm var en mycket intressant pjäs! Jag gillade särskilt berättaren Ann Petrèn. Marika Frykholm
Ja, det var ett bra upplägg med en berättare som kommenterade och lade sig i händelserna!
Skicka en kommentar