Konklaven

Allvarliga män hastar över en innergård och samtalar tyst med sammanböjda huvuden. Påven är död, och kardinalskollegiet har sammankallats inför uppgiften att välja en ny ledare för kyrkan. Trots att påven var gammal, är sorgen över hans död djup och genuin. I alla fall är den det hos mannen vi främst följer, kardinalen tillika dekanen Lawrence, som nu har i uppgift att leda kardinalskollegiet i sin viktiga uppgift.

Det finns noggranna instruktioner för hur påvevalet skall genomföras, och förberedelserna - salar, dokument, förplägnad, personal - pågår medan de kallade kardinalerna anländer till Vatikanstaten. Männen känner eller känner till varandra, och sorgeyttringarna varvas med oroade eller halvilskna kommentarer om lämpligheten hos de personer som kan ligga bäst till för att väljas. Det handlar om hela inriktningen för kyrkan - en varsam fortsatt liberalisering, eller en återgång till striktare regler? (Detta återspeglar verkliga motsättningar i kyrkan idag, bland såväl biskopar som lekmän.)

Filmen liksom dess rollinnehavare låter de långtida ritualerna ge händelserna tyngd och värdighet, genom att visa omsorgen om detaljer i dukning, presentation av dokument, påbjuden klädsel. Människorna vi ser känner till vikten av att följa traditionerna och foga in sig i som en kugge i hjulen som skall ticka i ytterligare hundratals år. Även i sina upphöjda positioner som kardinaler, även på tröskeln till att väljas till påve minns de flesta av dem att de är kallade till att tjäna kyrkan och dess medlemmar. Men det finns skäl att oroa sig för några av dem. Viskningarna som når dekan Lawrence antyder att några av kardinalerna är olämpliga kandidater. Men när dörrarna snart sluts kring kardinalskollegiet blir det svårt att följa upp misstankarna. Kommer de församlade kardinalerna att ha informationen de behöver för att välja en värdig påve?

Filmen Konklaven är en tät intellektuell thriller, som ger åskådaren tid att känna sig in i huvudpersonernas oro, misstro och tvivel inför vad de själv borde göra. Den långsamma berättartekniken håller spänningen jämn och hög, och låter en fundera över hur de styrande påbuden ändå ger möjlighet till individuella uttryck, meningsutbyten och sympatier med dem som tycker annorlunda.