Länge ser ansiktena kusliga ut, masker med stelande grin och onaturligt stora, stirrande ögon, men ganska snart vänjer man sig. De förvrängda rösterna blir också lättare att tyda. Människorna på scenen blir ett underligt mellanting mellan verklighet och lek, på ett mer intensivt sätt än vad teater annars är.
Jag tycker om att Lars Noréns katalog av pjäser och deras teman blivit en sådan institution i svensk teater att man kan använda dem som material för att säga något på ytterligare ett par plan, som i uppsättningen Om kärlek för femton år sedan, och som här. Markus Öhrns variant har tagit essensen av några sinsemellan olika Norén-pjäser och skruvat dem efter eget skön, längre och mer skruvat för varje halvtimmeslånga scen vi får se.
Vi börjar i en borgerlig familj, en proper middagsbjudning där en av deltagarna synbarligen är på väg att gå under, en annan låter sitt missnöje med livet mynna ut i ett äktenskapligt gräl, och en moders spöklika visioner antyder annalkande demens. Precis som man ibland fokuserar bättre på läsningen om omgivningen är litet bullrig, så får replikerna extra tyngd av att man måste skala av de skojiga maskerna och rösterna för att tänka sig människan under, fast i sitt liv och försvunna möjligheter.
Sorgen djupnar i nästa scen, när en kämpande ung kvinna rullar in en ung man i rullstol - slagrörd, oförmögen att tala och röra sig fritt. Bokhyllan bakom dem vittnar om ett aktivt liv, med souvenirer från resor till andra kontinenter, LP-skivor och i hörnet en cello som nog ingen kommer att spela på igen. Kvinnans uppmuntrande ord till mannen har en ton av desperation, och man kan föreställa sig alla svåra val hon kommer att göra framöver och hur det kommer att smärta i henne. När mannens ytterst tafatte far kommer in stegras komiken till max. Samma scen kan vara tragedi eller komedi beroende på om man känner sympati eller lagom distans till de berörda. Här spelar utseendet mot innehållet till max och man kan se komedin och tragedin på exakt samma gång, vilket är en underlig men givande känsla.
Komedin börjar ta överhanden i den följande scenen med den alltid lysande Hulda Lind Jóhannsdottir i stirrande mask, lång blond peruk och luciakrona i en sjukhussäng. Rolig musik och ljudeffekter följer henne när hon tultar runt och skapar kaos i rummet. När en tålmodig sköterska kommer in och utan att klaga plockar upp efter henne, vidtar en dialog som än en gång är en fascinerande överlagring av humor och allvar.
I den följande tablån mellan två par på en sen hemmafest skapas en galen dissonans av hur diskussionen flyter opåverkad av att en av dem, Anna spelad av Rakel Benér Gajdusek, hånglar friskt med inte bara sin egen man, och går över till att tvångsmässigt masturbera med och runka av en stackars fåtölj, en golvlampa och ett dörrhandtag. Men samtidigt med den distraktionen blir samtalet mer hotfullt och otäckt.
I den sista scenen har vi hamnat i livets slutskede, så som Noréns senare pjäser gjorde, med gråhåriga människor som inte längre har full kontroll vare sig över sina minnen eller sina kroppsfunktioner. Men ändå hittar de ny mening i förvirringen, och det är faktiskt rörande och underbart att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar