Finns världen utanför det slitna betongrummet kvar? Det kanske inte gör någon skillnad för mannen som bor där. Inför våra ögon vaknar han i sin tältsäng, och börjar prata med sig själv, för oss, med den sortens formuleringar och upprepningar vi kan känna igen hos Jon Fosse. I Leif Andrées fina gestaltning får orden nyans och känsla.
Mannen brukar börja dagen med att be Fader Vår, fast varför skall han göra det, är det någon mening med det? Han talar om hopp, och i några meningar (som kanske bara är ekon av klichéer man brukar säga) verkar det som att han vill hålla fast vid hoppet, men inte långt senare vänder han tillbaka och trasar sönder sina egna tankar. Det kommer han att göra flera gånger till, med andra tankar och föreställningar, under timmen vi hör mannen.
Det som i förstone liknar Beckett i pjäsen visar snarare hur den skiljer sig från Becketts pjäser. Från den bärbara kassettbandspelaren är det inte minnen från tidigare vi hör, inga berättelser från andra lyckligare tider hur ihåliga de än kan vara. Mannen lever i ett evigt, tomt nu. Han väntar på en kvinna som brukar besöka honom regelbundet, men han blir arg när han tänker på hur hon alltid frågar om hans barn och barnbarn.
Han vet ju inget om hur hans barn har det, vet inte om han ens har några barnbarn. De tre familjer han har haft lämnade honom för att han bara brydde sig om sitt målande. Och tavlorna, visst är de sålda och bevarade i "finare" samlingar, men det verkar inte betyda något nu. Vad hjälper det att konsten är lång när det korta människolivet saknar mening.
Men ändå. På kassettbandet som mannen spelar finns Bach. Han sade själv att Bachs musik finns även när man inte spelar den. Och det är just när han spelar musiken som han stillnar och ändå upplever ro i sitt ensamma liv. Och en rad från en dikt kan vara ett bevis för att någon annan har satt ord på det svåra man upplever. I det ödsliga källarlandskapet finns det ändå vägar till tröst.
 |
| Foto: Leonard Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar