Den otroligt begåvade kompositören och sångaren Benjamin Clementine har gjort en ny skiva, Sir Introvert and the Featherweights. Utgivningen är dock uppskjuten, men en hel del av musiken spelas på Benjamin Clementines pågående Europaturné. De nya låttitlarna känner jag till, eller har fel på, tack vare ett fan som noterat dem från en tidigare spelning i Prag.
De fyra bandmedlemmarna tågar in med sänkta huvuden och tar plats bakom var sitt vitmålat podium, innan huvudpersonen själv gör entré. Från singeln Toxicalifobia och framåt har Benjamin Clementine gett sin musik en rikare orkestrering igen. Tyvärr är resultatet just ikväll att hans egen underbara röst ofta dränks av instrumenten, i synnerhet av synten som även många gånger låter falskt. Ändå hör vi att de nya låtarna är riktigt bra - Damn Abraham, Nicholas Nepolitano och Elizabeth Taylor's Bag, där en ett trumljud vidtar halvvägs in i den annars lugna låten och blir till ett hjärtslag så starkt att det nästan tar över ens eget.
Efter de tre låtarna får vi mellansnack på aspirerande tyska: Hello Berlin! Are we in Berlin? Was machst du? Alles gut? Konserten fortsätter med Spare Me The Shakespeare, intrikata klanger och ett funkigt beat. Benjamin Clementine sjunger sångtexten från ett papper som han knycklar ihop och kastar ut i publiken på slutet - åh att fånga det! Orden Let It Go spelas in och får eka mot varandra mot låtens sluttamp.
Några gamla favoriter: Delighted och valsdansande Genesis, vilka dock vore finare att höra med bättre balans i ljudet. Den spännande videon till Phantom of Aleppoville projiceras i bakgrunden medan dess spännande pianoparti växer intensivt - tyvärr hör vi inte sången alls! Inte förrän i det nedtonade slutet, där raderna leave me alone or love me upprepas och dras ut i en lång, vacker ton.
Den nya sången Sin of Michael Shin börjar med stilla gitarrspel tills trummorna kommer in. Den har litet sound av Western och Sydamerika, vilket passar då den handlar om A friend of mine Who went to Hollywood. Är det tyska igen, är det ordet Donner som ekar under de avslutande epilepsisekvenserna av blinkande lampor när Benjamin Clementine smyger ut hukande under en stor drömfångare han svänger med? Så kommer han in igen, och sjunger i ett högt tonläge orden in your dream. Det kan låta psykedeliskt, men de här ögonblicken under konserten är de mest givande, när Clementines begåvning och inspiration tar överhanden och ger oss något utanför det vanliga.
Den ödsliga texten i I Won't Complain kommer tack och lov till sin rätt i den intensiva versionen som avslutar den (icke-)ordinarie konserten. Efter en lång paus fylld av uppmuntrande applåder från den längtande publiken återkommer den skicklige basisten för en trollbindande låt på egen hand. Sedan startar han Adios och kvällens stjärna återkommer för en lång, sakral och nästan överjordisk inledning på ett intensivt framförande av denna fantastiska sång med sin självutlämnande och kloka text. De hårda hjärtslagen från tidigare återkommer tillsammans med en mullrande synt i låten Rudy Rockingburg. Så blinkar den vita flygeln till i grönt för ett ögonblick, och en gungande variant av Condolence drar igång. Den här gången blir Benjamin Clementine inte nöjd med publikens sång, men efter en snabb översättningssession sjunger vi stort och inlevelsefullt:
Ich sende mein Beileid an die Angst
Ich sende mein Beileid an die Unsicherheit
Så går konserten mot sitt slut med den nya låten Tempus Fugit. Benjamin Clementine är en av vår tids stora sångare och låtskapare, och det är en ynnest att ha fått höra honom live.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar