Lika spännande som att pjäser skrivna för tvåtusen år sedan spelas och diskuteras ännu idag, lika spännande är det att få ta del av det som inte ens var tänkt att överleva dagen; lappar med nedkrafsade anteckningar, inköpslistor, böner till gudarna, frågor till oraklet och även svar, en önskan om att en åtrådd kvinna skall glöda av samma känsla tillbaka, en varning till någon som förfört en flicka i huset. Sådana mer eller mindre fragmenterade skrifter på papyrus hittades när man grävde ut en sophög i staden Oxyrhynchos i Egypten, där även såväl hellener som kristna bott. De här tecknen på vardagsliv låg varvade med redan kända teaterpjäser och heliga skrifter, men också några dittills okända verk.
Karl Dunér har samlat flera av de här fragmenten, och de finns att läsa översatta i en bok med titeln Sophögen i Oxyrhynchos. Han har också skapat en teaterföreställning där texterna kommer till liv, antingen som upplästa stycken eller dramatiserade och framförda av skådespelare eller marionettdockor. Orionteaterns golv är täckt av sand. Här och där står några låga väggar, som publiken kan sitta på men som också blir plats för några spelade scener. På halvhöga pinnar sitter stenar, i storlek som ett kranium men oregelbundna och olikfärgade så att ingen är lik en annan. Inuti göms högtalare varifrån de inlästa texterna då och då hörs.
Skådeplatsen är öppen för besökare (med biljett) från klockan ett till klockan nio på kvällen. Några av skådespelarna rör sig redan i rummet; klädda i moderna men tidlösa kläder smälter de in bland besökarna. Omkring klockan fem kommer flera av dem nedför trapporna från balkongen eller in genom dörrar som öppnas, och deras röster och spel tar över fokus från högtalarnas röster. Vi får höra dialoger eller utropade böner av ovan nämnda slag. En man talar sorgset och längtande efter sin bortsprungna tupp. Den var ju beviset på att han hade lyckats i livet, och gav honom god ställning bland djurvänner! En kvinna berättar upprört hur hennes kära slavflicka blivit misshandlad på gatan av en annan slav och kräver upprättelse.
Mycket av de funna papyrusarna är som sagt fragment, men framförs ändå. Vi får se några teaterscener på det formatet: Magnus Ehrner framför en stark monolog så innerligt trots att varje mening är ofullständig. Litet senare spelas en scen där Akilles ställs till svars för att han inte vill strida mot Troja. Akilles svar på anklagelserna är inte ens ord, bara stavelser, men Emir Waldmark framför dem med kraft och stora känslor.
Så här tusentals år senare kan vi bara gissa hur det en gång lät när pjäserna ursprungligen framfördes. Precis som idag hade regissörer säkert olika visioner för uppsättningarna, och skådespelarna olika sorters inlevelse i tolkningarna. Vi får höra och se delar av allvarliga scener med kända historiska figurer ur den grekiska mytologin. Men också en rolig pjäs full av prutthumor, där narrens gaser kan skrämma bort indierna som tillfångatagit en grekisk kungadotter, och också driva segelbåten när hon nu har hämtats tillbaka. - En storslagen dikt läses upp med högtravande känslor av sin skapare, medan de församlade åhörarna skrattar åt det patosfyllda framförandet. - Ett senatsmöte blir till underhållande dockteater, där diskussionerna tragglar på om vem som har betalat vad, och en deltagare inleder varje anförande med så vördnadsfulla hedersbetygelser att man inte hinner höra vad han faktiskt ville säga.
 |
| Foto: Christopher Backholm |
Någon gång i timmen stannar framförandena upp, så att publiken kan ta sig en matbit i kafét på balkongen och fortfarande höra och se det som försiggår nere på scengolvet. Efter hand har publiken på Orionteatern decimerats. Vi som är kvar börjar känna oss hemma i den sandiga ruinstaden bland dem som nu är våra grannar och vänner från antiken. Skådespelarna bjuder naturligt in oss att komma närmare, och i de sista spelade scenerna är stämningen intim, tidlös och evig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar