Poor Things

Filmen Poor Things, en filmatisering av en bok med samma namn, har fått mycket lovord trots att handlingen låter helt galen. En babys hjärna i kroppen av en vuxen kvinna? Som finner sig själv genom frivilliga och ofrivilliga sexuella eskapader i Europas huvudstäder? Men efter alla positiva recensioner, och några negativa, vill man ju skaffa sig en egen uppfattning om filmen.

Mannen som "skapat" och uppfostrar Bella, huvudpersonen, är vetenskapsmannen Godwin Baxter som kallas God av en förskräckt omvärld. Med neutral, nästan road röst redovisar han (med viss komisk effekt) om hur grymt hans egen far plågade och lemlästade honom som pojke, så det är inget att undra på att han tar sig för att utföra ett så underligt experiment som det som skapade Bella.

Det är lätt att bli snurrig av alla intryck som filmen ger, vilket säkert är delvis med flit - viktoriansk miljö full av spännande detaljer; avancerade men hiskliga operationer; en huvudperson som håller på att lära sig att prata, gå och bete sig socialt; omotiverat udda kameravinklar. Det är svårt att försöka skapa stringens av intrycken även om man försöker, så kanske borde man låta bli. Men även om man accepterar att vi bara får se glimtar av hur Bella snabbt avancerar genom småbarnsstadierna så är de glimtarna inte valda för att skapa en röd tråd utan för att vara så disparata som möjligt. Det är bra att vi inte behövde höra Bella prata babyspråk, men hennes ordförråd och grammatik är både imponerande och bristfälliga på flera olika sätt samtidigt.

Detsamma gäller för Bellas uppfattning om världen runt henne och hur man beter sig mot andra människor. Man kan tänka sig att Bellas beter sig just så, följande sina egna impulser, som man skulle göra om man som hon vore ett impulsivt barn utan inlärda sociala regler. Men hennes lustiga och överraskande tilltag kan inte riktigt ses som kritik mot andra människors förljugenhet, när världen hon agerar i, filmens värld, är så väldigt tillgjord. Men visst är det roligt att se de sagovärldsliknande framställningarna av Lissabon, Paris och andra platser hon besöker. 

Bit för bit utvecklas Bella som människa, till att få högre intelligens, ett samvete som ömmar för andras lidande och extraordinärt ordförråd och uttrycksförmåga. Det blir särskilt tydligt då hennes följeslagare på Europaresan, Duncan Wedderburn, talar alltmer enstavigt och banalt allteftersom han försjunker i självömkan.

Det är inte konstigt att Bella upptäcker att det är jätteroligt med sex och att hon vill idka samlag ("furious jumping") så mycket som möjligt. Dock är sexscenerna oftast fantastiskt konstiga och osensuella, vilket i och för sig passar filmens stämning. Men hennes i och för sig rationella val att arbeta på bordell, där hon tjänar pengar för att göra något hon ändå tycker är roligt, får sig bara en mindre törn av att hon inte har så kul och ibland rent obehag av de flesta som bestiger henne. Delvis kan man dock se det som att bordellmadamen och besökarna manipulerar henne på ett sätt som liknar hur andra människor skapade henne som en försökskanin (människa), och också hur hon senare kommer att få valet att helt bli kvitt den upptäckarlusta som drivit henne runt världen - "in some ways it would be a relief to be rid of my questing self".

Poor Things är konstig och rolig på samma gång, och trots att den för många kommer att vara mer konstig än rolig, så är det överraskande många som tycker att den är underhållande och upplyftande. Själv hade jag velat se mer sammanhållning i berättelsen och dess framförande för att gilla dess excentricitet.

Fyr av Magnus Dahlström

Ensamheten och den karga, utmanande miljön kan driva en fyrvaktare till vansinne, det finns det många fascinerande historier om. I Magnus Dahlström börjar underliga händelser och hallucinationer redan under bygget av fyren. Bokens huvudperson Karl har konstruerat fyren som skall byggas enligt nya idéer som skall vara bättre än de traditionella. Nu leder han uppförandet, och det är både en prestigefråga och en kamp mot väderleken att bli klara i tid, innan vintern kommer.

Tiden är ospecificerad men förmodligen tidigt nittonhundratal, att döma av distansen mellan Karl, Byggmästaren och de anlitade arbetarna, och att Karl, ensam i den blivande fyrvaktarbostaden, har en hushållerska som benämns jungfrun. Karls position som ytterst ansvarig för arbetet pressar honom mellan uppdragsgivarnas förväntningar och arbetslagets behov av ledning när något inte går enligt planerna. Och mindre och mindre går enligt planerna. Viktiga arbetsredskap försvinner eller saboteras. De har visst inte genomsökt ön efter bofasta så noga som de trodde. Men det Karl ser i ögonvrån ser konstigare ut än en vredgad lokalbefolkning.

Karls psyke är redan nära att tappa kontakten med verkligheten och hans tankar far ofta ut i hetsigt repetitiva ordlekar. Det detaljrikt beskrivna konkreta arbetet som han skall leda utan att delta i ställer svårgripbara krav på honom. Det är förståeligt att Karl inte alltid vet vad han skall svara eller göra i svåra situationer för att behålla auktoriteten inför arbetslaget, men därtill börjar han närmast tvångsmässigt utföra fysiska handlingar som blir mer och mer motbjudande. All sympati man kan ha haft för Karl rinner undan samtidigt som man ändå oroas för hans hälsa och vad som kommer att hända.

Handlingen i boken Fyr och det bitvis experimentella utförandet håller inte intresset hela vägen i den korta boken. Samtidigt är det habilt gjort av Magnus Dahlström att faktiskt kunna driva berättelsen så långt utan att helt tappa fokus. Ändå är det bra att minnas att Dahlström utvecklades vidare som författare efter den här boken och polerade sina historier utan att de tappade i mystik, snarare tvärtom.

Fler böcker av Magnus Dahlström:

Papperskorg

Förhör

Arvo Pärt Passio i Katarina Kyrka

Arvo Pärt tonsatte år 1982 passionsberättelsen enligt Johannesevangeliet. Det är ett verk på en dryg timme som sjungs på latin. Vid uppförandet i Katarina Kyrka läste församlingsprästen Camilla Lif i fyra intervaller korta versioner av vad som skulle komma att ske härnäst, och med rudimentära kunskaper i latin och hur passionsberättelsen brukar sjungas gick det att höra vad som hände, mening för mening. Till framförandet följde ett stillsamt och vackert spel med laserstrålar i kyrkorummet av Mikael Israelson. Känslan när alla strålar tillsammans bredde ut sig över kyrkbänkarna var som att sitta trygg under ett tak.

Cappella Catharinae sjöng vackert och effektfullt i sina partier som människokör. Än mer kraftfullt klingade rösterna från John-Erik Eleby och Lars Cleveman i rollerna som Jesus respektive Pilatus. Allra ljuvligast var ändå klangerna från personerna som berättade handlingen; Jennie Eriksson Nordin (sopran), Tove Nilsson (alt), Fredrik Mattsson (tenor) och Erik Arnelöf (bas). Deras röster hade fantastisk ton vare sig de sjöng solo, två och två eller alla fyra samtidigt i de intrikata harmonierna. Fem musiker lade till sina stämmor: Jesper Harrysson (oboe), Jens-Christoph Lemke (fagott), Jannika Gustafsson (violin), Maria Uusijärvi (cello) och Lars Andersson (orgel). De lät sparsamt men tillräckligt, ofta med en röst och ett instrument som följde varandra i melodierna. 

När berättelsen gick mot sitt slut och Vår Herre gav upp andan hedrade kören först hans offer med en svag viskning för att sedan ropa ut sin bön om förbarmande och Amen högt och desperat.

American Fiction

Böcker och filmer kan få en att förstå andra människors liv. En stor andel vita människor inser att de behöver sätta sig in i hur svarta människor lever så det finns ett sug efter filmer och böcker som ger den autentiska inblicken i svarta människors liv idag - eller? Är det kanske snarare så att man vill läsa det man förväntar sig, det som förstärker ens fördomar? Thelonius "Monk" Ellisons böcker blir numera refuserade för att de inte är "black enough". Hans agent säger "White people think they want the truth, but they don't. They just want to feel absolved."

Närhelst Ellison slår på TV:n, går till bokhandeln eller föreläser på bokmässor möts han av stereotypa beskrivningar av gangsta-livet på samhällets botten, och hyllningar av hur autentiska de är. Hans eget liv är också trasigt och jobbigt men på ett "medelklassigt" sätt, och det är inte det som säljer när författaren är svart. På rent trots börjar Ellison skriva en bok i samma stil som bästsäljaren We's lives in da ghetto, med handling och språk som är så banala att han vrider sig i genans medan han skriver. Men jodå, visst är det den boken som bokförlag och filmregissörer kastar sig efter med fetare kontrakt än han någonsin sett.

Filmen American Fiction bygger på boken Erasure av Percival Everett, en humoristisk/seriös författare som själv inte drar sig för att provocera men nog har sett tendenserna han beskriver. Filmatiseringen är gjord av Cord Jefferson som redan visat hur skickligt han hanterar rapp och smart humor i TV-serien The Good Place. Även American Fiction är full av humor, både dråpliga scener i närmast slapstick-stil och intelligenta vridningar av folks fördomar och uppblåsthet. Visst är de seriösa scenerna sorgliga på riktigt, och även om de strax lättas upp av ett skämt så har American Fiction sympati med sina rollfigurer. Jeffrey Wright är en utmärkt skådespelare i alla scener han gestaltar Ellison: i sitt vanliga liv som stressad collegeprofessor, i sin fejkade roll som gangsta-författare, och mest av allt hur väl det syns att han våndas när han måste säga något som känns svårt.

American Fiction får en att skratta högt gång på gång och det är gott nog, men den har också en tänkvärd handling som säger något om och till såväl fejkande gangstas som dem som villigt låter sig luras av dem och vill att det skall fortsätta så, för enkelhets skull.

Second Foundation av Isaac Asimov

Stiftelsen arbetar för att galaxens världar inte skall förfalla i barbari, i enlighet med vad grundaren Hari Seldon räknade ut. Men så finns också den andra Stiftelsen! Även de är grundade av Hari Seldon, men deras uppdrag och till och med vilken planet som härbärgerar dem är hemligt. Det väcker förstås intresse och oro hos the Mule/Mulan, mutanten vars psykiska krafter och härskarambitioner i förra boken ruckade på Seldons plan. Kan den andra Stiftelsen sticka hål på Mulans imperium? Den oron är drivkraften till händelserna i den första delen av boken Second Foundation: två män sänds ut för att finna planeten där den andra Stiftelsen finns och därigenom låta Mulan förinta sina rivaler.

Nu är det allmänt känt, eller i alla fall känt bland medlemmarna i den ursprungliga Stiftelsen, att den andra Stiftelsen inte använder sig av matematik och psykohistoria för att skapa sin förståelse för mänsklighetens utveckling och planer för hur de bör ingripa, utan av mentala krafter. I den andra delen av boken möter vi Stiftelsemedlemmar som oroas av denna andra Stiftelse och likt Mulan vill eliminera den. 

(Å ena sidan är det konstigt att den första Stiftelsen, efter hundratals år av tyst men okänt understöd från dem, nu ser den andra Stiftelsen som ett hot. De var ju båda grundade för samma mål. Å andra sidan är ett genomgående tema i Stiftelse-böckerna det hur regeringar, administrationer, kungar och First Citizens månar om sin makt och börjar värja sig mot de konspirationer och kuppförsök de tycker sig se i ögonvrån - och nu gör till och med den ursprungliga Stiftelsen det.)

Isaac Asimovs robot- och stiftelseböcker har alltid haft ett drag av detektivhistoria över sig, med motparter som försöker förutse varandras nästa drag och motverka eller överraska den andre. Nu gäller detta tiodubbelt upp, då den andra Stiftelsens medlemmar med sina mentala krafter dels kan läsa och förutse vad motståndaren tänker göra, och dels också forma om hens tankar och önskningar så att hen gör det som gagnar den andra Stiftelsens planer. När din vän sedan åratal tillbaka föreslår något - är det någon som har planterat idén i hans hjärna, fastän han till och med själv är övertygad om att det är hans egen? Kan du ens själv vara säker på att ingen har mixtrat med din egen hjärna? Dubbel-gissningarna blir till trippel-gissningar och människor gör motsatsen till motsatsen till vad de "borde" göra, och de här tankelekarna är mycket stimulerande för en läsare.

Det är glädjande att nu få möta en företagsam och intelligent kvinnlig huvudperson, den unga flickan Arcadia, som skall komma att styra handlingen till hisnande höjder av kontraspionage-tänkande. Låt oss bortse från de tråkiga kommentarerna i böckerna om hur de smartaste kvinnorna inte kan bli bra äkta makor, som om deras kvinnlighet utarmas av att kunna analysera situationer och planera vad som är bästa vägen framåt. Likt sin mormor gör Arkady Darell, och andra kvinnor i Stiftelse-böckerna, en viktig insats för galaxens civilisationer.

Denna sista del i den ursprungliga Stiftelse-trilogin slutar i en tillfredsställande osäkerhet, men i våra dagar har vi två efterföljande böcker som, det vet kanske de flesta, ger fler detaljer och knyter samman större spår.

Fler böcker av Isaac Asimov:

The End of Eternity

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots and Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Hotell Vita Hästen på Folkoperan

Lass efter lass av gäster kommer till Hotell Vita Hästen och vill ha frukost och middag och rum, helst med balkong. Det är ju bra för affärerna, men stundtals fullt upp för hovmästaren Leopold. Dock får vi höra honom lära ställets portier några listiga knep för att hålla gästerna på plats. Och så flyter han ju fram i kärlekslycka - han är förälskad i hotellets värdinna Josepha! De flesta andra skulle kanske avskräckas av hennes barska lynne och ännu mer av att hon sagt upp de fem tidigare hovmästarna som blivit kära i henne, men inte Leopold.

Nu får han veta att hans störste rival skall komma till hotellet - Dr. Siedler (Magnus Roosmann), för vilken Josepha (Stina Ekblad) tindrar med ögonen! Nu tar Leopold alla chanser han får att strö grus i maskineriet och få Dr. Siedler ur vägen. Leopold är kärlekskrank, komisk och småaktig, och det krävs en skicklig skådespelare som Jonas Karlsson att balansera det så väl som han gör så att det blir humor av högsta klass.

Nya gäster anländer, några i taget, i form av såväl nya möjliga kärlekspar som affärsrivaler - båda kategorierna med möjlighet att riva upp lugnet i det vackra österrikiska landskapet. För att inte tala om att herr Giesecke (Lennart Jähkel) från Berlin ständigt muttrar om att han hellre skulle velat åka till Sassnitz som han brukar. Han får dock svar på tal av Professor Hinzelmann (Magnus Ehrner) i en lovsång till naturen omkring den, den gode professorn som måste vända på slantarna för att vart trejde år kunna resa till Vita Hästen med sin dotter.

Folkoperans scen är så gott som tom på rekvisita och kulisser men fylls ut av sångarnas och aktörernas berättelser och åskådarnas inlevelse. Den lilla sjumannaorkestern får springa fram och tillbaka över scenen flera gånger! Musiken går i dur och stämningen är huvudsakligen god, trots tillfälliga hot i form av åskoväder, affärsförvecklingar och krossade hjärtan. När handlingen skall knytas ihop blir det bråttom, skall alla förtjusta par få varandra, kommer någon att stå med hjärtesorg när sommaren är slut?

Till en början är det mest talskådespelarna som har större sånginsatser, och visst har de goda, stadiga röster; Stina Ekblad joddlar charmant, och visst spelar inlevelse i texten stor roll för hur sången framstår. Ett undantag är den rara Ottilie (Alexandra Büchel) vars klara fina sopran får klinga nästan från början av föreställningen. Men det är ändå ljuvligt att efter paus få höra mer och mer sjungas av de reguljära operasångarna. 

Operetten Hotell Vita Hästen skrevs och framfördes år 1930 i Berlin, i en tid av politisk och ekonomisk oro. Historien hade hämtats från en populär pjäs från tidigare år och handlingen är även förlagd till en tidigare tidsperiod, enklare och lyckligare. 2024 års uppsättning börjar med att hela ensemblen reser sig från golvet, och slutar med att de åter lägger sig ned, som dockor man plockade upp för att roa sig med och sedan lägger undan. Såväl 1930 som 2024 blir operetten en succé med utsålda föreställningar - människor är oroliga och vill bli roade av något glatt. Hotell Vita Hästen skriver inte publiken några politiska ambitioner på näsan men är heller ingen banal fars utan rapp och smart, något som till stor del ligger i framförandet. Och framförandet är ypperligt, och mycket uppmuntrande för oss lyckliga åskådare.

Länk till Folkoperans sida om Hotell Vita Hästen

Mr. & Mrs. Smith

Högriskuppdrag var bådas val. Nu har de fått ett nytt liv, nya namn, ett vackert inrett hus i New York och en äktenskapslicens. Gifta vid första ögonkastet är vad som gäller för Jane och John Smith. Att uppträda som ett gift par är en bra täckmantel för de båda nyblivna agenterna, det har deras mystiska arbetsgivare bestämt.

De kastas genast in i sitt första uppdrag, vilket i förstone verkar litet väl enkelt - kanske skall uppdragsgivaren börja med att testa hur väl de kan samarbeta och utföra det de ålagts? Men insatserna stiger snabbt, kanske litet väl snabbt för att vara rimligt. Att eliminera människor som står ivägen för uppdraget, eller som utgör uppdraget, blir snabbt rutin. Samtidigt börjar John och Jane att fatta tycke för varandra och leva sig in i det fejkade äktenskapet. Det är inte oväntat, men tyvärr slarvigt hanterat i serien.

Trots att det uppenbarligen är meningen, så skär det sig i serien mellan hur nonchalant de två skjuter skurkar och småpratar om tidigare livsfarliga uppdrag, och hur det framställs som att  känslorna de har för varandra är äkta men svåra att erkänna. Ännu mer skaver det när de båda har fjompiga tonårs-gräl om sina känslor mitt under uppdragen. Då blir det tydligt att detta inte är en agentserie utan ett relationsdrama i tuff miljö, men tyvärr ett relationsdrama mellan två känslomässigt omogna människor som beter sig "charmigt-fumligt" och missförstår varandra på det där sättet som skall få en att önska att allt skall lösa sig och de skall falla i varandras armar. 

Tittare som förväntat sig en seriös agentserie har förmodligen redan från första avsnittet vridit sig av genans över hur klantigt John och Jane Smith sköter sitt jobb - övertydligt stirrande på personerna de sätts att övervaka, ingen misstänksamhet mot människor som söker deras vänskap, oproffsigt beteende under uppdragen. För att inte tala om hur irrationella deras uppdrag och uppdragsgivare är. För dem som ser logik och allvar i arbetet som huvudsaken är TV-serien Mr. & Mrs. Smith en besvikelse, men för dem som vill se ett relationsdrama mellan millenials under skottväxling i vackra miljöer är den nog helt rätt.