Sammanfattning av 2010 - några intressanta teman

Jag önskar att jag talade alla språk som finns, och kunde läsa böcker från hela världen i original. Några bemästrar jag i alla fall, och några länder har en speciell plats i mitt hjärta. På Norges nationaldag insåg jag hur mycket jag älskar de goda romaner från vårt grannland som jag har läst.

Ett annat som fascinerar mig, delvis för att halva min släkt kommer därifrån och för att jag har bott där men aldrig lyckades känna mig hemma, det är Tyskland, och faktiskt alla tysktalande områden i dess närhet. Förutom Herta Müllers glimmande klara språk blev jag gripen av Juli Zehs Schilf/Fritt Fall. Jag längtar efter att läsa mer inte bara av Juli Zeh utan av andra tyskspråkiga författare på min långa lista.

------------

Min gamla kärlek till Tjeckien återupplivades av ett författarbesök på universitetet. De intressanta böckerna av Jaroslav Rudiš och Michal Ajvaz bekräftade vad de sagt, om en tjeckisk författarröst som berättar om händelser litet vid sidan av de stora historiska förloppen, om att inte höra till ett stort imperium och heller inte ha den ambitionen, utan vara nöjd med det lilla man har, så länge man har det.

Strax efter den föreläsningen fick jag också höra toner från Tjeckien, Bedrich Smetanas underbara Má Vlast. Åh, Europa, jag älskar dig och din fina kultur!

Förutom Europa älskar jag också vad jag har läst om Afrika i Chinua Achebes böcker. Jag vill absolut läsa mer av honom.

------------

Vad gäller musik, blev jag fullkomligt begeistrad av Mahler-festivalen i Konserthuset i mars. Jag gick på alla konserter utom två, och under de här veckorna hade jag mycket livligare drömmar än vanligt! Ah, det var underbart. Sommaren bjöd sedan på en jazzfestival, som vanligt, och på en fin Schumann-festival. Höstens Chopin-festivaler missade jag tyvärr, men jag har hört en hel del inspelningar från dem på radion i jul. Jag tycker att idén med en riktigt lång och intensiv festival med musik från en enda kompositör är en fantastisk idé, och jag hoppas på många fler framöver! Vilka kompositörer har jubileum de närmaste åren? Jag får slå upp det, men jag hoppas på Schubert och Sibelius.

------------

Bara för att man har en hög med femtio olästa böcker i sin bokhylla, skall man inte vara förbjuden att skaffa in andra som man kommer på att man vill läsa. Så mycket som jag älskat och älskar science fiction, varför har jag knappt läst någon alla på flera år? Efter dagligt läsande av intressanta artiklar på io9 kom jag på att jag skulle leta upp de böcker, moderna sf-klassiker, som jag ständigt stötte på. Jag har nu nosat på Octavia E Butlers Parable of the Sower, Margaret Atwoods Oryx & Crake och Charles Stross' Singularity Sky, och David Brins Sundiver (den första av hans Uplift-universum-böcker) ligger på lut. Men pladask föll jag för China Miévilles The Scar! Oj oj oj! Som jag längtar efter att läsa allt, precis allt som han har skrivit! För mig känns hans böcker som smaskiga chokladkakor som ligger och väntar på mig i affären. En sf-godispåse som jag har hemma just nu, och som jag hastigt hunnit plocka i mig hälften av, är Leena Krohns Pereat Mundus. Mer om den när jag har läst ut den.

Viktigast av allt under det här året var en period under hösten, när allt jag såg övertygade mig om en sak: fiktionen är minst så viktig som verkligheten. Kanske ännu mer sann. Ett par filmer och pjäser jag såg på kort tid: Stormen på Dramaten, Sex roller söker en författare på Stadsteatern, Inception på bio och boken Baudolino av Umberto Eco. I alla de här verken visas hur det som en människa drömmer fram växer till något mer levande än det "verkliga" livet. Fiktionen blir så stark att man vill tro på den hellre än att se igenom den, och när man börjat tro på den är den inte längre en fantasi utan en verklighet.

När jag läste, såg och kände detta gång på gång gick det en våg av glädje genom mig, ända in till själen. Vi som läser och lyssnar och ser på verk som andra har skapat, är våra förströelser mindre värda än att sysselsätta sig själv? Nej, för det som någon annan har tänkt ut, med djupare tankar än bara ett tidsfördriv, kan skaka om våra sinnen och ge oss minnen och erfarenheter som vi inte kunde fått någon annanstans ifrån. Jag har aldrig känt mig lättjefull eller världsfrånvänd, för jag är aktiv i det verkliga livet lika mycket som jag låter mig roas och oroas. Men under de här höstveckorna fick jag en innerlig känsla av värdet i det jag låter någon annan placera i mina sinnen. Jag är inte passiv, jag är inte likgiltig, jag är berörd och jag är tacksam för vad jag får ta emot av de bästa konstnärerna.

Jag önskar alla ett fint år 2011 med goda upplevelser, både i verkliga livet och i fantasin!

Wozzeck på Operan

Krig har en egen logik, och om ens eget förnuft inte stämmer överens med den kan man drivas till vansinne. Wozzeck (Daniel Suovanen) är barberare hos Kaptenen (Graham Clark), och måste lyssna på hans tjat om "ein guter Mensch, ein guuuuter Mensch". Underhållande för oss åskådare, för båda sångarna är ypperliga, men ett hån för Wozzeck som är för fattig för att kunna hålla sig med moraliska betänkligheter. Barnet han har med Marie (Sara Olsson) har han inte råd att försörja, och han lider av det. Från alla håll blir Wozzeck utnyttjad, och hånad för att han är fattig och en ynklig människa. Han drivs längre in i ett vansinne som säkert funnits hos honom länge. Vansinnet får sitt utlopp på den enda och finaste människa han någonsin älskat, Marie. Efter att han dödat henne försöker han tvätta sig ren från hennes blod, men går djupare ned i vattnet och drunknar.

Att lyssna på musiken enbart kan vara en prövning. Det ständigt närvarande vansinnet har skruvat upp musiken till ett hetsigt läge. Men att se operan framföras på scen ger historien en helt annan känsla. Allt blir förståeligt och engagerande, från början till slut, fastän operan är intensiv och spelas utan paus. När jag såg föreställningen var dessutom textmaskinen trasig, men sångarna artikulerade så väl att jag klart hörde vad de sjöng. Mass-scenerna var fulla av liv, och i dialogerna trädde rollpersonligheterna fram tydligt. Wozzeck på Kungliga Operan är en spännande uppsättning, och jag hoppas att alla intresserade tar sig tid att se den.

Länk till Kungliga Operans sida om Wozzeck

Foto: Carl Thorborg

You Must Remember This av Joyce Carol Oates

Ännu en bok om en liten, bräcklig kvinnas kärleksaffär med en stor, våldsam man, läste jag i en recension av en annan bok av Joyce Carol Oates strax innan jag började på den här. Hur många finns det egentligen? Handlar alla om samma saker - sexualitet, våld, makt och att kärlek gör ont? Men jag ville inte låta det avskräcka mig. Jag gav mig in i boken, och även om tanken dök upp några gånger igen under läsningen, så var handlingen så stark att jag inte kunde sluta läsa.

Boken börjar med ett självmordsförsök. Året är 1953, och femtonåriga Enid Maria, yngsta dottern i familjen Stevick, duktig i skolan, har samlat på sig piller för att svälja alla på en gång och ta sitt liv.

Sedan går boken tillbaka i tiden. Det som hände åren före och efter natten den 7:e juni 1953 är vad som boken till största delen handlar om. Enid Marias förhållande med en vuxen man, som är farlig och förbjuden inte bara för att han är äldre än hon, utan för att han är hennes farbror Felix. Det farliga och föbjudna och Enids egna starka känslor är vad som håller henne kvar hos honom även när hon börjar känna sig rädd av att vara med honom.

Enids farfar, Karl Stevick, tog sitt liv många år innan bokens berättelse börjar. Hans självmord finns som en skugga i familjens minnen, liksom Enids självmordsförsök, fastän man försöker låtsas som ingenting.

Joyce Carol Oatess berättelse rör sig fram och tillbaka från person till person: till Felix, till Enids far, Enids bror. Oavsett vem som står i fokus skriver Oates oerhört detaljerat om allt som den människan upplever: omgivningen, hur det fysiskt känns i kroppen, vad de tänker och känner, och hur de reagerar på vad man säger till dem. Det är som att vara innesluten med den personen i en bubbla där varje detalj är överförstorad. Men utanför den bubblan är världen otydlig. Visst känner jag som läsare fläktar av tron på framtiden och de många möjligheterna i femtiotalets USA, men bokens huvudpersoner rör sig nästan ödesbestämt, som om minsta felaktiga val skulle låta dem falla och gå under.

Alla detaljer man får veta gör att man känner sig halvt om halvt sammansmält med personen som beskrivs. När då Enid sitter bland skrattande människor som inget vet om hennes hemligheter, känner jag nästan lika starkt som hon distansen från de andra, och den tveeggade känslan av börda och upprymdhet över att inte kunna berätta något. De där dubbelexponerade känslorna är det jag tycker bäst om med hur Joyce Carol Oates skriver om människorna hon vill berätta om. Det känns som att jag har levt med Enid Maria i hennes tonårs hemlighet, och även om jag inte vill byta liv med henne, så känns det bra att ha varit med.

Fler böcker av Joyce Carol Oates:
The Gravedigger's Daughter

Blonde

Hazards of Time Travel

Fair Game

Jakten på hemlig information är oftast inte den räcka av närstrider med ett dussin skurkar, smygande efter laservapen i laboratorier och duckande för explosioner som de flesta spionfilmer innehåller. Att ta reda på vad en främmande makt planerar måste påbörjas så tidigt som möjligt, på detaljnivå. Är man på väg att utveckla kärnvapen? Har man byggt fabriker med plats för det? Har man skaffat utrustning för det? Har man de råvaror som behövs? Har man kompetenta tekniker och vetenskapsmän för att sätta ihop vapnen? De mängder av råvaror och utrustning som behövs kan sällan införskaffas obemärkt; med personliga kontakter och rätt frågor kan man hitta människor som kan bekräfta eller förneka att något är på gång.

Frågor på den nivån sysslade Valerie Plame med som handläggare på CIA. Inga handgemäng, men personliga besök i länder som skulle kunna utveckla hot mot USA, efterforskningar i källor och möten öga mot öga med människor som förmåddes att berätta vad de visste, vilket utsatte dem själva för risk. Ett sådant ärende under år 2002 var frågan om Irak var på väg att utveckla kärnvapen. Hade man köpt uranoxid från Niger? Hade man skaffat aluminiumbehållare av rätt storlek? Avdelningen som Valerie Plame ledde letade efter svar på de frågorna, bland annat genom att låta Plames make, den tidigare ambassadören Joe Wilson, söka upp gamla kontakter i Niger. Det de fann tydde på att inga massförstörelsevapen var under utveckling.

Ändå var det just på de källorna som USA:s regering ville stödja sig på när de anklagade Irak för att vara på väg att utveckla kärnvapen, och det var det som regeringen ville stödja sig på för att gå i krig med Irak. Joe Wilson ville inte låta sina uppgifter förvanskas i ett oärligt syfte, och skrev en tidningsartikel om att hans efterforskningar inte stödde misstankarna om massförstörelsevapen i Irak.

På bara två rader mot slutet av en artikel om Joe Wilson, nämndes att hans fru var CIA-anställd och den som sänt ut honom på uppdraget. Att Valerie Plame blev avslöjad gjorde att alla hennes pågående förhandlingar runt om i världen omintetgjordes, och gjorde de människor som hon kontaktat utsatta för dödsfara. Även Plame, Wilson och deras barn utsattes för hatkampanjer och utskällningar av människor som såg dem som förrädare mot sitt land.

Filmen Fair Game berättar historien ur Wilsons och främst Plames synvinkel. De båda spelas utmärkt väl av Naomi Watts respektive Sean Penn. Vi får se två engagerade människor med viktiga uppgifter och ett rikt vardagsliv, inte två stjärnor som spelar över för att imponera. Filmen är tung på fakta och betydelsefulla dialoger, men inte för invecklad för att vara begriplig och spännande.

Man bör komma ihåg vad Valerie Plame säger i filmen: en persons rapport är en åsikt, flera rapporter är vad som utgör intelligence. Det gäller även vad den här filmen säger. Det är sant att den är trovärdig och håller sig intill det jag redan visste om affären. Fakta är att Scooter Libby, ledare för vicepresident Dick Cheney, dömdes för att ha läckt Valerie Plames hemligtstämplade namn, och att inga kärnvapen funnits i Irak efter invasionen, så filmen Fair Game är trovärdig.

Men det är värt att tänka på vad den visar: flera människor letar efter pusselbitar som alla har mer eller mindre trovärdighet och betydelse. Tillsammans skapar de en berättelse som blir ett underlag för beslut. En liten mening i berättelsen kan bli vad man förstorar upp och hänger hela sin åsikt på: Joe Wilson är en lögnare! Valerie Plame är en kommunist! De hatar vårt land! Likaså finns i andra änden av spektrat de som hänger upp sig på andra detaljer i berättelsen: Presidenten är köpt! Storfinansen vill ha krig! Ju högre uppskruvat tonläget blir på båda sidorna, desto mindre blir chansen att den andra sidan skall lyssna på detaljerna och kanske förstå och förändra sig några centimeter mot sanningen, som ligger någonstans emellan de båda ståndpunkterna. Vad som borde framgå, och vad som filmen också visar, är att det inte är fruktbart att se världen i helt svart mot helt vitt, utan att det finns många nyanser däremellan, och att det ofta är de som är viktigast av allt.

Maria Callas - obesvarat liv på Stadsteatern

En världskändis i en tid när kändisarna var få och mytomspunna, en diva, men också en stark och begåvad sångerska. Hon står inför oss på scenen, omgiven av vita draperier, soffor och en flygel som föreställer hennes hem i Paris, och berättar om livet hon fört som har lett henne dit. Hon framställs av Rikard Wolff, i eleganta kläder, lösögonfransar och röda läppar och naglar. Såväl kvinnor som män blir oftast snyggare i höga klackar och makeup, och Wolff är säker i sitt rörelsemönster. Till en början har jag ändå svårt att se skådespelaren och rollen smälta samman, men efter en stund gör de äntligen det. När den lilla knubbiga Maria med de tjocka glasögonen sätter sig vid pianot i barndomshemmet är det henne, bara henne jag ser.

Lucas Svenssons manus gör nedslag i flera viktiga tidpunkt och miljöer i Maria Callas' liv, och varje händelse ägnas så mycket uppmärksamhet att den verkligen tar form inför oss åskådare/åhörare. Replikskiften, detaljer i omgivningarna och vad Maria tänker och känner är vad som skapar bilden och helheten. Det är alltid en utmaning att låta en enda skådespelares röst och gester utgöra hela handlingen, men en välskriven text framförd av en begåvad artist i en vacker scenografi gör Maria Callas - obesvarat liv till en skimrande pärla.

Det bästa är när Maria Callas/Rikard Wolff stammar och hakar upp sig litet i sin berättelse. Visst förstår man om en scenvan världsstjärna kan berätta sina minnen i fullständiga meningar med magstöd och klädsam distans, men det är när hon förlorar sig i känslan och trevar efter orden som det känns mest äkta.

 Foto: Mats Bäcker

Det vi får höra mest om är det trägna arbetet och succéerna som följde. Framspottade kommentarer berättar i förbigående om de besvikelser hon fick uppleva. Jag önskar att vi hade fått höra mer om det, och om hur hon förlikade sig med livet efter att karriären var över. Det är ingen tvekan om att Maria Callas var en målmedveten och stolt kvinna, och programbladet talar även om den passion och det raseri som blixtrar fram i hennes rolltolkningar. Jag hade gärna velat se mer av det på scenen. Men det är också vackert att Stadsteaterns bild av Maria Callas blir av en kvinna med styrka och värdighet in i slutet.

Länk till Stadsteaterns sida om Maria Callas - obesvarat liv

Singularity Sky av Charles Stross

The Singularity, som den förutspås av bland andra Ray Kurzweil och Vernor Vinge, är ett tillstånd av raska framsteg inom vetenskap och teknik som frambringar en samlad intelligens som är så hög att vi som människor inte kan föreställa oss den. Inte nu, och kanske inte ens efter att den har inträffat. När det blivit möjligt att teknologiskt förbättra sin mänskliga kropp, eller ladda upp sitt medvetande i ett annat objekt, kommer människans roll i världen att vara så förändrad att det kan vara svårt för många att förstå och förhålla sig till.

Detta har inträffat på vår planet i Charles Stross' Hugo-nominerade bok Singularity Sky från 2004. Detaljerna om hur det gick förblir oklara, men till händelserna hör att ett högre medvetande, Eschaton, splittrat upp mänskligheten på olika kolonier, på många olika platser i både tid och rum. Eschaton håller sig därefter mestadels utom synhåll, men om något samhälle tar sig för stora friheter med tidsresor och liknande teknologi, blir de utplånade. För att inskärpa det har Eschaton lämnat efter sig minnesmärken som säger just detta:

    I am the Eschaton. I am not your God.
    I am descended from you, and exist in your future.
    Thou shalt not violate causality within my historic light cone. Or else.

En av kolonierna är Rochard's World, dit Eschaton placerade de människor som hetast längtade efter ett marxistiskt samhälle så som det kunnat byggas på ett 1800-tals Östeuropa. Efter flera hundra år lever folk fortfarande som småbönder, hunsade av en kader av militärer. Moderna medicinska kurer och teknologi som gör vardagslivet lättare är förbjudet av den misstänksamma regeringen, men rymdskepp med den allra senaste teknologin köps förstås in för att utrusta armén.

Stross' berättelse är träig och full av klichéer: en senil amiral, officerer som strikt följer order och missar viktiga hot, ett samhälle med fördomar mot kvinnor och som grädde på moset en ytterst kapabel kvinnlig agent som går tvärs emot allas fördomar och dessutom inleder ett ointressant kärleksförhållande med bokens andre huvudperson. De sammanbitna dialogerna mellan de rigida militärerna är petiga, och scenerna med strider mellan rymdskepp blir inte så särskilt spännande. Jag kan tänka mig att det finns läsare som tycker om just den sortens prosa, men jag hör inte till dem.

Vad som hotar Rochard's World är inget den stela armén någonsin kunnat föreställa sig. Det är Festivalen, en icke-mänsklig företeelse som driver från värld till värld och idkar byteshandel av ett udda slag: de erbjuder vad som helst, till den som underhåller dem på något sätt. Till Festivalens uppbyggnad hör Kritiker, och i ett senare skede även dödliga Mimare. När människorna på Rochard's World börjar få det de önskar sig, efter en livstid av hunger och sjukdomar, bryts deras samhälle sönder och blir till kaos.

Det ligger ett uns humor i idén med en kringdrivande festival, men strukturen är inte tillräckligt utbyggd och beskriven för att bli begriplig. Den är varken udda nog för att chockera, eller tydlig nog för att ge större förståelse för vad som händer. Eschaton och dess gärningar beskrivs på sidan 150 i boken, Festivalen närmare slutet, och ändå räcker det inte som förklaring till varför det universum vi läser om ser ut som det gör.

Det finns som sagt två huvudpersoner, Rachel Mansour och Martin Springfield, och visst hejar man på dem, även om de inte har så mycket personlighet. Men inget av det som berättas om de parallella handlingarna är tillräckligt livligt för att väcka engagemang. Hur mycket jag än tycker om att se en socialistisk diktatur häcklas för dess oförmåga att ge sina invånare ett drägligt liv, räcker det inte. Jag gissar att Charles Stross känt sig inspirerad av uttryck som låg i tiden, som "the Singularity", "information wants to be free" och "future shock", och skrivit om vad det kan driva fram. Eftersom jag inte tycker att Stross är någon god berättare, kommer jag inte att leta upp fler böcker av honom inom den närmaste tiden.

Fler böcker av Charles Stross:
Accelerando

Saturn's Children
Neptune's Brood

Biutiful

Ingen rast, ingen ro. Scen följer på scen, alla fyllda av en oro som förstärks av en skakig kamera, påträngande närbilder och skrälligt ljud. Kameran följer Uxbal (Javier Bardem) från plats till plats, och man får se delarna som utgör hans liv. Han är på sjukhuset och måste ta blodprov för något allvarligt. Han talar med de papperslösa människor vars arbetskrafter han förmedlar till dem som betalar svart. Han lagar mat åt sina busiga barn, stressad, utan att orka lyssna på dem. Det enda ögonblicket av vila är när han sitter ensam med tre döda barn på en begravning. Men strax efteråt, när han överlämnar det budskap han fått från den ene döde pojken, blir han utskälld av mamman och kallad för lögnare.

Filmen följer Uxbal hem till en trång lägenhet där han bor ensam med sina två barn. Den är sliten och det står trasiga saker längs väggerna, men ändå inte så illa. Sämre då hemma hos de illegala afrikanska flyktingarna, som bor tio personer i en ännu trängre källarlägenhet. Ännu sämre i den källarlokal där 25 kineser bor och lever för att jobba för slavlöner i sweatshoppen som syr LV-imitationerna som afrikanerna säljer. Och ändå, säger deras cyniske förman, skulle miljoner kineser suga hans k-k för att få komma och ha det som de.

Biutiful. Vad är det som är vackert i Uxbals liv? Vad får honom att vilja hänga fast vid det, och förutom honom, alla de trälande invandrarna som lever illegalt i Spanien för småsmulor? Man säger att lycka inte kan köpas för pengar. Det är både sant och osant. När pengarna inte räcker till mat eller till ett tryggt hem går det inte att luta sig tillbaka och njuta av de små glädjeämnena i livet. Att ha en familj att älska och få ta hand om är en välsignelse, om man inte är för trött för att hinna vara med sina barn, eller har en familjemedlem som är galen och omöjlig att lita på.

Biutiful är ingen upplyftande film. Långsamt och in i plågsamma detaljer får vi känna i hjärtat det vi redan visste om att leva från dag till dag på småpengar utan uppehållstillstånd, eller att sitta fast i ett mer välordnat liv där det ändå finns stor olycka. Biutiful får en inte att se det sköna i de minsta glädjeämnena, den ger inget hopp, den berättar nog ingen särskilt unik historia, egentligen. Vad är det som gör att den ändå känns viktig? Att en regissör har sett till dem som kämpar med att leva varje dag utan att beklaga sig, som har tagit sig tid att se det som är svårt och det som är viktigt för dem. Att vi har fått vara med Uxbal och människorna i hans närhet gör att det känns som att de inte har levt förgäves.