Mahler Pianokvartettsats
Andrew Litton piano
Melina Mandozzi violin
Ilze Klava viola
Agnese Rugevica cello
Mahler Symfoni nr 10 i Fiss-dur, version Carpenter
Bergen Filharmoniske Orkester
Dirigent Andrew Litton
Innan uppförandet av Gustav Mahlers sista symfoni bjöd de gästande musikerna på ett av hans första verk, en pianokvartett skriven i hans tonår. Det var ett trevligt stycke, men osjälvständigt och konventionellt i jämförelse med de fullvuxna verk vi fått höra under Mahler-festivalen. Vackert, men inte så spännande med de i huvudsak samstämmiga melodierna.
Samstämmiga instrument en masse var också var vi fick höra under de första satserna av den version av tionde symfonin som spelades. Många har vittnat om att Mahler brukade börja med att skriva mångstämmigt, för att sedan stryka mer och mer när han väl stod på dirigentpulpeten för att repetera in verket med orkestern. I den svarta sammetsmjuka bok som säljs till Konserthusets festival berättar Clinton Carpenter att han oftare dubblerat de skrivna noterna. Jag inbillar mig att det är det som bidrar till att de första satserna, i synnerhet den långsamma första, låter jämntjock och trög. När man just hört hur Mahler i den nionde symfonin så modigt låter enstaka instrument turas om att bära melodin vidare, känns det som att den tionde symfonin hamnar långt ifrån Mahlers musikaliska värld.
Som tur är får dynamiken komma till sin rätt i de två sista satserna. Sektioner och solister får träda fram, och växlingarna mellan högröstade och stillsamma partier ger musiken liv och en efterlängtad Mahlersk känsla. Det gör att den fjärde satsen får det djupa allvar den behöver, och att den sista satsen med utsökt skönhet tonar ut i ett intet. Andrew Litton ledde Bergen Filharmoniske Orkester väl, och det var en värdig avslutning på en underbar satsning av Konserthuset.
Jag är mycket tacksam för allt jag har fått höra under Konserthusets Mahler-festival. Sådana här evenemang med en utvald kompositör är inte bara publikdragare utan även en god inblick i ett konstnärsskap och ett tillfälle att få lyssna på orkestrar från andra städer. Jag ser fram emot fler festivaler med jubilerande kompositörer!
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Mahler-festival. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Mahler-festival. Sortera efter datum Visa alla inlägg
söndag 21 mars 2010
onsdag 17 mars 2010
Mahler-festival: Symfoni nr 7
Symfoni nr 7 i e-moll
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent Alan Buribayev
Mahlers sjunde symfoni är en skvader. Nog för att hans tidigare symfonier var och en innehåller stor spännvidd, men de här fem satserna spretar åt så olika håll att det är svårt att tycka om den sjunde symfonin. Gustav Mahler ville ju med sin musik pröva nya vägar, och här börjar hans musik närma sig modernare 1900-talsklanger, men det sker delvis snubblande.
Den första, långa satsen låter som en äventyrshistoria. En hotfull inledning, därefter en hjälte i hektisk ritt för att komma till undsättning, en stunds vila, en svår kamp och så ett heroiskt slut. Men det är inget lyckligt slut, för oron som dominerat i satsen finns med hela vägen. En del melodislingor är så barnsliga att jag blir generad, men jag påminner mig om att Mahler vid det här laget var en mogen kompositör och måste ha menat vad han gjorde.
Den andra satsen är den första med namnet Nachtmusik. Det är ett glatt och underhållande stycke, som något som är tänkt att spelas på en kurort eller snarare illustrera sällskapslivet på en kurort. Därefter följer den mest moderna och mest lyckade satsen, Schattenhaft. Där har Mahler lyckats skapa klanger som inte så lätt förnöjer örat, men som ändå är njutbara. Deras disharmoni orsakar inte längre olust utan ett översinnligt vemod. Vackert.
Den fjärde satsen, som också heter Nachtmusik, är en mer romantisk historia än den förra nattmusiken. Kanske en begynnande, försiktig förälskelse? Några ögonblicks ro innan den avslutande satsen, som bjuder på mer konventionellt vacker musik: lekfullt och glädjerikt utan att bli trivialt. Efter alla experiment och humörväxlingar är det mycket välkommet. Men även här sker några utbrytningar i nya takter och temperament, och nu har mitt tålamod börjat sina. Som tur är mullrar symfonin in i ett magnifikt slut med kraft och litet humor.
Norrköpings Symfoniorkester spelade hela verket sammanhållet och kompetent, burna av Alan Buribayevs energi. Även om verket är svårt och svårlyssnat, var det mycket väl spelat och hela kvällen en intressant upplevelse.
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent Alan Buribayev
Mahlers sjunde symfoni är en skvader. Nog för att hans tidigare symfonier var och en innehåller stor spännvidd, men de här fem satserna spretar åt så olika håll att det är svårt att tycka om den sjunde symfonin. Gustav Mahler ville ju med sin musik pröva nya vägar, och här börjar hans musik närma sig modernare 1900-talsklanger, men det sker delvis snubblande.
Den första, långa satsen låter som en äventyrshistoria. En hotfull inledning, därefter en hjälte i hektisk ritt för att komma till undsättning, en stunds vila, en svår kamp och så ett heroiskt slut. Men det är inget lyckligt slut, för oron som dominerat i satsen finns med hela vägen. En del melodislingor är så barnsliga att jag blir generad, men jag påminner mig om att Mahler vid det här laget var en mogen kompositör och måste ha menat vad han gjorde.
Den andra satsen är den första med namnet Nachtmusik. Det är ett glatt och underhållande stycke, som något som är tänkt att spelas på en kurort eller snarare illustrera sällskapslivet på en kurort. Därefter följer den mest moderna och mest lyckade satsen, Schattenhaft. Där har Mahler lyckats skapa klanger som inte så lätt förnöjer örat, men som ändå är njutbara. Deras disharmoni orsakar inte längre olust utan ett översinnligt vemod. Vackert.
Den fjärde satsen, som också heter Nachtmusik, är en mer romantisk historia än den förra nattmusiken. Kanske en begynnande, försiktig förälskelse? Några ögonblicks ro innan den avslutande satsen, som bjuder på mer konventionellt vacker musik: lekfullt och glädjerikt utan att bli trivialt. Efter alla experiment och humörväxlingar är det mycket välkommet. Men även här sker några utbrytningar i nya takter och temperament, och nu har mitt tålamod börjat sina. Som tur är mullrar symfonin in i ett magnifikt slut med kraft och litet humor.
Norrköpings Symfoniorkester spelade hela verket sammanhållet och kompetent, burna av Alan Buribayevs energi. Även om verket är svårt och svårlyssnat, var det mycket väl spelat och hela kvällen en intressant upplevelse.
onsdag 10 mars 2010
Mahler-festival: Symfoni nr 1 "Titan"
Lieder eines fahrenden Gesellen
Piano Matti Hirvonen
Baryton Karl-Magnus Fredriksson
Symfoni nr 1 D-dur "Titan"
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent Sakari Oramo
Under Gustav Mahlers jubileumsår 2010 (150 år sedan hans födelse) spelar Konserthuset alla hans tio symfonier och några av hans sångcykler. Vilket underbart tillfälle att ge sig in i Mahlers värld!
Första tonerna på första konserten tillhörde Matti Hirvonen och Karl-Magnus Fredriksson i Lieder eines fahrenden Gesellen. Det passar bra att spela dem tillsammans med den första symfonin, eftersom de har några teman gemensamt. Men sångerna står för sig själva, och de är ju så fina! För att framföra dem väl krävs inlevelse och utlevelse, och det har Karl-Magnus Fredriksson. Hans starka och vackra röst tar oss genom den kärlek, längtan och sorg som Mahler fäste i sina Lieder.
Efter paus ljuder orkestern samstämmigt i den smygande inledningen av Symfoni nr 1. Varje enskild sats i en Mahlersymfoni bjuder på flera känslostormar än hela symfonier av tidigare tonsättare, och första symfonins första sats är ett gott exempel på det: mystik, eufori, stillhet och dramatik följer på varandra. Det är inte konstigt att publiken blev överrumplad av den stora variationen vid de första uppförandena. Tack och lov blir vi inte lika förnärmade idag, utan låter oss gärna överrumplas.
Och så tredje satsen! Den som börjar med en mollstämd Broder Jakob i först kontrabas (mycket vackert spelat), sedan fagott, cello och tuba i kanon. När oboen dyker upp med sin sprittande variation låter det nästan hånfullt, men den allvarliga stämningen kan inte förstöras. Den lugnare tredje satsen blir ett fint avstamp inför den stormande fjärde och avslutande satsen.
Filharmonikerna spelade samlat och engagerat genom hela den krävande symfonin, med god hjälp av Sakari Oramos kunnighet och entusiasm. Applåderna ville inte ta slut efter konserten. Det var en bra start på Mahler-festivalen, och det bådar gott för de närmaste veckorna!
Piano Matti Hirvonen
Baryton Karl-Magnus Fredriksson
Symfoni nr 1 D-dur "Titan"
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent Sakari Oramo
Under Gustav Mahlers jubileumsår 2010 (150 år sedan hans födelse) spelar Konserthuset alla hans tio symfonier och några av hans sångcykler. Vilket underbart tillfälle att ge sig in i Mahlers värld!
Första tonerna på första konserten tillhörde Matti Hirvonen och Karl-Magnus Fredriksson i Lieder eines fahrenden Gesellen. Det passar bra att spela dem tillsammans med den första symfonin, eftersom de har några teman gemensamt. Men sångerna står för sig själva, och de är ju så fina! För att framföra dem väl krävs inlevelse och utlevelse, och det har Karl-Magnus Fredriksson. Hans starka och vackra röst tar oss genom den kärlek, längtan och sorg som Mahler fäste i sina Lieder.
Efter paus ljuder orkestern samstämmigt i den smygande inledningen av Symfoni nr 1. Varje enskild sats i en Mahlersymfoni bjuder på flera känslostormar än hela symfonier av tidigare tonsättare, och första symfonins första sats är ett gott exempel på det: mystik, eufori, stillhet och dramatik följer på varandra. Det är inte konstigt att publiken blev överrumplad av den stora variationen vid de första uppförandena. Tack och lov blir vi inte lika förnärmade idag, utan låter oss gärna överrumplas.
Och så tredje satsen! Den som börjar med en mollstämd Broder Jakob i först kontrabas (mycket vackert spelat), sedan fagott, cello och tuba i kanon. När oboen dyker upp med sin sprittande variation låter det nästan hånfullt, men den allvarliga stämningen kan inte förstöras. Den lugnare tredje satsen blir ett fint avstamp inför den stormande fjärde och avslutande satsen.
Filharmonikerna spelade samlat och engagerat genom hela den krävande symfonin, med god hjälp av Sakari Oramos kunnighet och entusiasm. Applåderna ville inte ta slut efter konserten. Det var en bra start på Mahler-festivalen, och det bådar gott för de närmaste veckorna!
lördag 13 mars 2010
Mahler-festival: Symfoni nr 3
Symfoni nr 3 i d-moll
Finska Radions Symfoniorkester
Damkör ur Eric Ericsons Kammarkör
Adolf Fredriks Gosskör
Dirigent Sakari Oramo
Alt Jane Irwin
En skapelseberättelse är vad Mahler ger oss i sin tredje symfoni. Den första satsen illustrerar den stillastående trögheten i ett hett stenlandskap, men avbruten av livligare partier. Sakari Oramo dirigerar Finska Radions Symfoniorkester så att marsch-känslan infinner sig redan i de inledande takterna, innan militärorkestern senare symboliskt gör sitt intåg in i verket. Träblåssektionen låter klart och vackert både i den långa första satsen och i den andra, där markens gröda, örter och fröbärande växter dyker upp och ger en lätt, dansande karaktär åt musiken.
I tredje satsen jagar djuren fram över jorden. I ett långt solo för posthorn står en kornettist vars namn jag inte vet utanför konsertlokalen och spelar ypperligt sina kallande toner. Underbart!
Och så gör människan entré, när Jane Irwin sjunger "O Mensch!" stabilt och innerligt. Människans villkor besjungs, glädje och smärta och stor inre kamp som leder till lättsammare glädjesånger i den femte satsen. Här kommer tyvärr inte de båda körerna riktigt till sin rätt, tycker jag.
Den avslutande sjätte satsen är ovanligt nog långsam, och beskriver ett tillstånd av upplyst ro, dock inte utan stråk av oro. Jag inbillar mig att det är ett drag av finskhet som ger några av harmonierna en kall och klar skönhet. Men så vackert och vilsamt ändå, in i evigheten med de sista jublande tonerna.
Finska Radions Symfoniorkester
Damkör ur Eric Ericsons Kammarkör
Adolf Fredriks Gosskör
Dirigent Sakari Oramo
Alt Jane Irwin
En skapelseberättelse är vad Mahler ger oss i sin tredje symfoni. Den första satsen illustrerar den stillastående trögheten i ett hett stenlandskap, men avbruten av livligare partier. Sakari Oramo dirigerar Finska Radions Symfoniorkester så att marsch-känslan infinner sig redan i de inledande takterna, innan militärorkestern senare symboliskt gör sitt intåg in i verket. Träblåssektionen låter klart och vackert både i den långa första satsen och i den andra, där markens gröda, örter och fröbärande växter dyker upp och ger en lätt, dansande karaktär åt musiken.
I tredje satsen jagar djuren fram över jorden. I ett långt solo för posthorn står en kornettist vars namn jag inte vet utanför konsertlokalen och spelar ypperligt sina kallande toner. Underbart!
Och så gör människan entré, när Jane Irwin sjunger "O Mensch!" stabilt och innerligt. Människans villkor besjungs, glädje och smärta och stor inre kamp som leder till lättsammare glädjesånger i den femte satsen. Här kommer tyvärr inte de båda körerna riktigt till sin rätt, tycker jag.
Den avslutande sjätte satsen är ovanligt nog långsam, och beskriver ett tillstånd av upplyst ro, dock inte utan stråk av oro. Jag inbillar mig att det är ett drag av finskhet som ger några av harmonierna en kall och klar skönhet. Men så vackert och vilsamt ändå, in i evigheten med de sista jublande tonerna.
måndag 15 mars 2010
Mahler-festival: Symfoni nr 4
Baryton Anders Larsson
Mezzosopran Charlotte Hellekant
Piano Matti Hirvonen
Med sånger ur Des Knaben Wunderhorn inleddes söndagens Mahler-konsert. Anders Larsson sjöng med stor kraft, Charlotte Hellekant med lätt ansträngd stämma som dock blommade ut efter första sången. Tungrodda sångstycken kan ibland få en karaktär av intensivt springande på samma fläck; så även de första sångerna här. För att göra dem mer rörliga levde sig sångarna in i orden och lekte med varandra på scen. Nu är jag inte så förtjust i varken de lättsinniga texterna eller de glada melodierna. Däremot uppskattade jag den allvarliga och kusliga Der Tambourg'sell. Och genomgående var Matti Hirvonens lyriska pianospel ett mycket stort nöje att lyssna på.
Symfoni nr 4 i G-dur Finska Radions Symfoniorkester
Dirigent Sakari Oramo
Sopran Anu Komsi
Efter de tre tidigare symfonierna med uttalat tema, har den fjärde inget liknande, förutom en rörelse mot himmelsk lycka i den avslutande satsen. De inledande tonerna är något av det vackraste som skrivits, och Finska Radions Symfoniorkester spelar det så fint som verket förtjänar: lekfullt och dansant utan att tappa skärpa. Så nära en wienervals som musiken kan komma utan att lämna fyrtakten!
Till det krävande solopartiet i den sista satsen beträder Anu Komsi scenen och sjunger den sköna melodin och de trösterika orden så underbart! Jag kan bara hoppas att hennes röst bar sig ända ut i hela salen, för hon lät som ljuvligast i de svagaste pianissimona. Tillsammans med orkestern och dirigenten gjorde hon tolkningen av Mahlers gudomliga vision till en kristallklar upplevelse av skönhet.
Mezzosopran Charlotte Hellekant
Piano Matti Hirvonen
Med sånger ur Des Knaben Wunderhorn inleddes söndagens Mahler-konsert. Anders Larsson sjöng med stor kraft, Charlotte Hellekant med lätt ansträngd stämma som dock blommade ut efter första sången. Tungrodda sångstycken kan ibland få en karaktär av intensivt springande på samma fläck; så även de första sångerna här. För att göra dem mer rörliga levde sig sångarna in i orden och lekte med varandra på scen. Nu är jag inte så förtjust i varken de lättsinniga texterna eller de glada melodierna. Däremot uppskattade jag den allvarliga och kusliga Der Tambourg'sell. Och genomgående var Matti Hirvonens lyriska pianospel ett mycket stort nöje att lyssna på.
Symfoni nr 4 i G-dur Finska Radions Symfoniorkester
Dirigent Sakari Oramo
Sopran Anu Komsi
Efter de tre tidigare symfonierna med uttalat tema, har den fjärde inget liknande, förutom en rörelse mot himmelsk lycka i den avslutande satsen. De inledande tonerna är något av det vackraste som skrivits, och Finska Radions Symfoniorkester spelar det så fint som verket förtjänar: lekfullt och dansant utan att tappa skärpa. Så nära en wienervals som musiken kan komma utan att lämna fyrtakten!
Till det krävande solopartiet i den sista satsen beträder Anu Komsi scenen och sjunger den sköna melodin och de trösterika orden så underbart! Jag kan bara hoppas att hennes röst bar sig ända ut i hela salen, för hon lät som ljuvligast i de svagaste pianissimona. Tillsammans med orkestern och dirigenten gjorde hon tolkningen av Mahlers gudomliga vision till en kristallklar upplevelse av skönhet.
torsdag 11 mars 2010
Mahler-festival: Symfoni nr 2 "Uppståndelsen"
Symfoni nr 2 i c-moll
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans Kör
Eric Ericsons Kammarkör
Dirigent Gilbert Kaplan
Sopran Miah Persson
Mezzosopran Anna Larsson
I närvaro av det svenska kungaparet dirigerade Gilbert Kaplan Mahlers andra symfoni, med temat uppståndelsen. Första satsen börjar i kistan - den döda väcks till liv igen! Vilken storm av känslor över att åter kunna röra lemmarna och se världen! Euforin övergår i ett stillsamt betraktande och återupplevande av världen i den andra satsen, efter den stipulerade pausen på närmare fem minuter.
I de stillsammare partierna spelar orkestern återhållet, faktiskt för stramt för min smak. Segmenten av korta, studsande toner får en alltför simpel karaktär, och i den andra satsen låter vissa partier som en högdragen wienervals utan själ. Det tycker jag inte om, och jag önskar att man spelat mer hängivet även här.
På uppståndelsen följer så den Yttersta Domen: rädsla och osäkerhet, när agnarna skiljs från vetet. Den stora och välutrustade slagverkssektionen arbetar intentsivt för att skapa den dramatiska stämningen, liksom halva hornsektionen, som även idag får stå utanför konsertlokalen och spela. Från foajéerna utanför balkongernas båda sidor hörs deras kallande toner.
Efter det mycket vackra flöjtsolot träder mezzosopranen in i verket. Anna Larssons stadiga och vackra stämma förklarar och ledsagar oss genom händelserna. Och efter närmare en timme stiger hela mänsklighetens röster in i musiken från körläktaren i form av den stora kören, tillsammans med sopranen Miah Persson, harpor, och i de sista takterna orgeln uppifrån sin läktare. Det är mäktigt, och det griper mig ända in i själen. De paradisiskt vackra harmonierna berättar att alla sorger är över. För de utvalda som har överstått prövningarna och hållit ut, ligger nu glädje och fullkomlighet framför dem i evighet. Det är vackert och det är verkligen sant; den samlade kraften från orkestern, körerna, solisterna och orgeln i Gustav Mahlers fantastiska andra symfoni får mig att tro på gudomlig nåd och lycka, ikväll i Konserthuset och så länge som jag kommer att minnas konserten.
Här är en länk till en innerlig och djupgående understreckare om Mahlers andra symfoni.
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans Kör
Eric Ericsons Kammarkör
Dirigent Gilbert Kaplan
Sopran Miah Persson
Mezzosopran Anna Larsson
I närvaro av det svenska kungaparet dirigerade Gilbert Kaplan Mahlers andra symfoni, med temat uppståndelsen. Första satsen börjar i kistan - den döda väcks till liv igen! Vilken storm av känslor över att åter kunna röra lemmarna och se världen! Euforin övergår i ett stillsamt betraktande och återupplevande av världen i den andra satsen, efter den stipulerade pausen på närmare fem minuter.
I de stillsammare partierna spelar orkestern återhållet, faktiskt för stramt för min smak. Segmenten av korta, studsande toner får en alltför simpel karaktär, och i den andra satsen låter vissa partier som en högdragen wienervals utan själ. Det tycker jag inte om, och jag önskar att man spelat mer hängivet även här.
På uppståndelsen följer så den Yttersta Domen: rädsla och osäkerhet, när agnarna skiljs från vetet. Den stora och välutrustade slagverkssektionen arbetar intentsivt för att skapa den dramatiska stämningen, liksom halva hornsektionen, som även idag får stå utanför konsertlokalen och spela. Från foajéerna utanför balkongernas båda sidor hörs deras kallande toner.
Efter det mycket vackra flöjtsolot träder mezzosopranen in i verket. Anna Larssons stadiga och vackra stämma förklarar och ledsagar oss genom händelserna. Och efter närmare en timme stiger hela mänsklighetens röster in i musiken från körläktaren i form av den stora kören, tillsammans med sopranen Miah Persson, harpor, och i de sista takterna orgeln uppifrån sin läktare. Det är mäktigt, och det griper mig ända in i själen. De paradisiskt vackra harmonierna berättar att alla sorger är över. För de utvalda som har överstått prövningarna och hållit ut, ligger nu glädje och fullkomlighet framför dem i evighet. Det är vackert och det är verkligen sant; den samlade kraften från orkestern, körerna, solisterna och orgeln i Gustav Mahlers fantastiska andra symfoni får mig att tro på gudomlig nåd och lycka, ikväll i Konserthuset och så länge som jag kommer att minnas konserten.
Här är en länk till en innerlig och djupgående understreckare om Mahlers andra symfoni.
fredag 19 mars 2010
Mahler-festival: Symfoni nr 8 "De tusendes symfoni"
Symfoni nr 8 i Ess-dur
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent Sakari Oramo
Eric Ericsons Kammarkör
Mikaeli Kammarkör
Katarina Kammarkör
Cappella Catharinae
Stockholms Motettkör
Wiener Sängerknaben
Adolf Fredriks Gosskör
Olga Pasichnyk sopran
Anu Komsi sopran
Hannah Holgersson sopran
Claudia Mahnke alt
Maria Streijffert alt
Mati Turi tenor
Anders Larsson baryton
Tuomas Pursio bas
Det är ingen blygsam start på De tusendes symfoni: ett majestätiskt ackord på orgeln och jublande körer. Vid uruppförandet lär 850 körsångare och 150 musiker ha framfört verket. Konserthusets körläktare är full av de deltagande sångarna, och längst fram står en rad av begåvade solister.
I den första delen i Mahlers åttonde symfoni sjungs Veni, creator spiritus; Kom skaparande; kom, Guds helige ande med kärlek och fred till jorden. Slutscenen ur Goethes Faust ligger till grund för den andra delen av verket. En glädjesång, en hyllning och en bön till kärleken från skilda delar av det jordiska livet: människor, änglar, gosskörer, kvinnoröster ur Bibeln och ur Faust.
Musiken stegrar sig ofta till stormstyrka, men den tappar ändå aldrig kontrollen, och inte heller nyanser. Orkestern spelar mycket bra, och flöjtsektionen låter klar och vacker. Körerna sjunger fint, och solisterna likaså, förutom den första sopranen som inte alltid prickar sina högsta toner. Att få den stora samlingen av musiker att låta så rent och så känslosamt i ett verk som kräver så mycket är en stor framgång för den engagerade dirigenten Sakari Oramo, och den långa, långa applåden efter det vackra framförandet var ett gott betyg till den underbara konserten.
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent Sakari Oramo
Eric Ericsons Kammarkör
Mikaeli Kammarkör
Katarina Kammarkör
Cappella Catharinae
Stockholms Motettkör
Wiener Sängerknaben
Adolf Fredriks Gosskör
Olga Pasichnyk sopran
Anu Komsi sopran
Hannah Holgersson sopran
Claudia Mahnke alt
Maria Streijffert alt
Mati Turi tenor
Anders Larsson baryton
Tuomas Pursio bas
Det är ingen blygsam start på De tusendes symfoni: ett majestätiskt ackord på orgeln och jublande körer. Vid uruppförandet lär 850 körsångare och 150 musiker ha framfört verket. Konserthusets körläktare är full av de deltagande sångarna, och längst fram står en rad av begåvade solister.
I den första delen i Mahlers åttonde symfoni sjungs Veni, creator spiritus; Kom skaparande; kom, Guds helige ande med kärlek och fred till jorden. Slutscenen ur Goethes Faust ligger till grund för den andra delen av verket. En glädjesång, en hyllning och en bön till kärleken från skilda delar av det jordiska livet: människor, änglar, gosskörer, kvinnoröster ur Bibeln och ur Faust.
Musiken stegrar sig ofta till stormstyrka, men den tappar ändå aldrig kontrollen, och inte heller nyanser. Orkestern spelar mycket bra, och flöjtsektionen låter klar och vacker. Körerna sjunger fint, och solisterna likaså, förutom den första sopranen som inte alltid prickar sina högsta toner. Att få den stora samlingen av musiker att låta så rent och så känslosamt i ett verk som kräver så mycket är en stor framgång för den engagerade dirigenten Sakari Oramo, och den långa, långa applåden efter det vackra framförandet var ett gott betyg till den underbara konserten.
lördag 20 mars 2010
Mahler-festival: Symfoni nr 9
Symfoni nr 9 i D-dur
Malmö SymfoniOrkester
Dirigent Leif Segerstam
Med låga toner börjar Gustav Mahlers nionde symfoni. Det är som en röst ur djupet av jorden, och när fler sektioner tar vid är det i en glad, livsbejakande melodi, som om jorden genomsyras av Guds kärlek och glädje. Men klangerna förändras och blir mer aggressiva, och när satsen faller tillbaka till tystare toner igen är det med oro i rösten den talar. Vid nästa långsamma crescendo växer musiken och förändrar karaktär igen. Så varierar dynamiken i vågor genom första satsen och genom hela verket. Inslag med sparsam instrumentering blommar ut i kraftigare sättningar, tonstyrka och känsloutgjutelser.
Det efterföljande scherzot blandar in lättnynnade melodier, men tappar inte i allvar tack vare sina seriösa moderna harmonier. Den Rondo-burleske som följer kan ibland låta alltför burlesk och så vårdslös att den blir frånstötande. Men av Malmö Symfoniorkester och dirigent Segerstam tämjs den till njutbara klanger, mynnar ut i dansanta rytmer och det verkliga skämtet: ett slut på satsen som låter som ett pampigt slut för hela symfonin, men som förstås inte är det.
Avslutningen på verket är istället en genomgående långsam sats, långsam men inte bara lugn. Musiken reduceras till långa pianissimon från enskilda instrument, vilket inte enbart är lättlyssnat utan också litet tålamodskrävande. Den långa, långsamma rörelsen mot slutet är inte alltid rogivande, men spelar ändå upp ett stillsamt insomnande. Tonerna från orkestern svajar tyvärr tidvis, men det är ändå ett rörande och vackert framförande.
Malmö SymfoniOrkester
Dirigent Leif Segerstam
Med låga toner börjar Gustav Mahlers nionde symfoni. Det är som en röst ur djupet av jorden, och när fler sektioner tar vid är det i en glad, livsbejakande melodi, som om jorden genomsyras av Guds kärlek och glädje. Men klangerna förändras och blir mer aggressiva, och när satsen faller tillbaka till tystare toner igen är det med oro i rösten den talar. Vid nästa långsamma crescendo växer musiken och förändrar karaktär igen. Så varierar dynamiken i vågor genom första satsen och genom hela verket. Inslag med sparsam instrumentering blommar ut i kraftigare sättningar, tonstyrka och känsloutgjutelser.
Det efterföljande scherzot blandar in lättnynnade melodier, men tappar inte i allvar tack vare sina seriösa moderna harmonier. Den Rondo-burleske som följer kan ibland låta alltför burlesk och så vårdslös att den blir frånstötande. Men av Malmö Symfoniorkester och dirigent Segerstam tämjs den till njutbara klanger, mynnar ut i dansanta rytmer och det verkliga skämtet: ett slut på satsen som låter som ett pampigt slut för hela symfonin, men som förstås inte är det.
Avslutningen på verket är istället en genomgående långsam sats, långsam men inte bara lugn. Musiken reduceras till långa pianissimon från enskilda instrument, vilket inte enbart är lättlyssnat utan också litet tålamodskrävande. Den långa, långsamma rörelsen mot slutet är inte alltid rogivande, men spelar ändå upp ett stillsamt insomnande. Tonerna från orkestern svajar tyvärr tidvis, men det är ändå ett rörande och vackert framförande.
torsdag 30 december 2010
Sammanfattning av 2010 - några intressanta teman
Jag önskar att jag talade alla språk som finns, och kunde läsa böcker från hela världen i original. Några bemästrar jag i alla fall, och några länder har en speciell plats i mitt hjärta. På Norges nationaldag insåg jag hur mycket jag älskar de goda romaner från vårt grannland som jag har läst.
Ett annat som fascinerar mig, delvis för att halva min släkt kommer därifrån och för att jag har bott där men aldrig lyckades känna mig hemma, det är Tyskland, och faktiskt alla tysktalande områden i dess närhet. Förutom Herta Müllers glimmande klara språk blev jag gripen av Juli Zehs Schilf/Fritt Fall. Jag längtar efter att läsa mer inte bara av Juli Zeh utan av andra tyskspråkiga författare på min långa lista.
Strax efter den föreläsningen fick jag också höra toner från Tjeckien, Bedrich Smetanas underbara Má Vlast. Åh, Europa, jag älskar dig och din fina kultur!
Förutom Europa älskar jag också vad jag har läst om Afrika i Chinua Achebes böcker. Jag vill absolut läsa mer av honom.
Viktigast av allt under det här året var en period under hösten, när allt jag såg övertygade mig om en sak: fiktionen är minst så viktig som verkligheten. Kanske ännu mer sann. Ett par filmer och pjäser jag såg på kort tid: Stormen på Dramaten, Sex roller söker en författare på Stadsteatern, Inception på bio och boken Baudolino av Umberto Eco. I alla de här verken visas hur det som en människa drömmer fram växer till något mer levande än det "verkliga" livet. Fiktionen blir så stark att man vill tro på den hellre än att se igenom den, och när man börjat tro på den är den inte längre en fantasi utan en verklighet.
När jag läste, såg och kände detta gång på gång gick det en våg av glädje genom mig, ända in till själen. Vi som läser och lyssnar och ser på verk som andra har skapat, är våra förströelser mindre värda än att sysselsätta sig själv? Nej, för det som någon annan har tänkt ut, med djupare tankar än bara ett tidsfördriv, kan skaka om våra sinnen och ge oss minnen och erfarenheter som vi inte kunde fått någon annanstans ifrån. Jag har aldrig känt mig lättjefull eller världsfrånvänd, för jag är aktiv i det verkliga livet lika mycket som jag låter mig roas och oroas. Men under de här höstveckorna fick jag en innerlig känsla av värdet i det jag låter någon annan placera i mina sinnen. Jag är inte passiv, jag är inte likgiltig, jag är berörd och jag är tacksam för vad jag får ta emot av de bästa konstnärerna.
Jag önskar alla ett fint år 2011 med goda upplevelser, både i verkliga livet och i fantasin!
Ett annat som fascinerar mig, delvis för att halva min släkt kommer därifrån och för att jag har bott där men aldrig lyckades känna mig hemma, det är Tyskland, och faktiskt alla tysktalande områden i dess närhet. Förutom Herta Müllers glimmande klara språk blev jag gripen av Juli Zehs Schilf/Fritt Fall. Jag längtar efter att läsa mer inte bara av Juli Zeh utan av andra tyskspråkiga författare på min långa lista.
------------
Min gamla kärlek till Tjeckien återupplivades av ett författarbesök på universitetet. De intressanta böckerna av Jaroslav Rudiš och Michal Ajvaz bekräftade vad de sagt, om en tjeckisk författarröst som berättar om händelser litet vid sidan av de stora historiska förloppen, om att inte höra till ett stort imperium och heller inte ha den ambitionen, utan vara nöjd med det lilla man har, så länge man har det.Strax efter den föreläsningen fick jag också höra toner från Tjeckien, Bedrich Smetanas underbara Má Vlast. Åh, Europa, jag älskar dig och din fina kultur!
Förutom Europa älskar jag också vad jag har läst om Afrika i Chinua Achebes böcker. Jag vill absolut läsa mer av honom.
------------
Vad gäller musik, blev jag fullkomligt begeistrad av Mahler-festivalen i Konserthuset i mars. Jag gick på alla konserter utom två, och under de här veckorna hade jag mycket livligare drömmar än vanligt! Ah, det var underbart. Sommaren bjöd sedan på en jazzfestival, som vanligt, och på en fin Schumann-festival. Höstens Chopin-festivaler missade jag tyvärr, men jag har hört en hel del inspelningar från dem på radion i jul. Jag tycker att idén med en riktigt lång och intensiv festival med musik från en enda kompositör är en fantastisk idé, och jag hoppas på många fler framöver! Vilka kompositörer har jubileum de närmaste åren? Jag får slå upp det, men jag hoppas på Schubert och Sibelius.------------
Bara för att man har en hög med femtio olästa böcker i sin bokhylla, skall man inte vara förbjuden att skaffa in andra som man kommer på att man vill läsa. Så mycket som jag älskat och älskar science fiction, varför har jag knappt läst någon alla på flera år? Efter dagligt läsande av intressanta artiklar på io9 kom jag på att jag skulle leta upp de böcker, moderna sf-klassiker, som jag ständigt stötte på. Jag har nu nosat på Octavia E Butlers Parable of the Sower, Margaret Atwoods Oryx & Crake och Charles Stross' Singularity Sky, och David Brins Sundiver (den första av hans Uplift-universum-böcker) ligger på lut. Men pladask föll jag för China Miévilles The Scar! Oj oj oj! Som jag längtar efter att läsa allt, precis allt som han har skrivit! För mig känns hans böcker som smaskiga chokladkakor som ligger och väntar på mig i affären. En sf-godispåse som jag har hemma just nu, och som jag hastigt hunnit plocka i mig hälften av, är Leena Krohns Pereat Mundus. Mer om den när jag har läst ut den.
Viktigast av allt under det här året var en period under hösten, när allt jag såg övertygade mig om en sak: fiktionen är minst så viktig som verkligheten. Kanske ännu mer sann. Ett par filmer och pjäser jag såg på kort tid: Stormen på Dramaten, Sex roller söker en författare på Stadsteatern, Inception på bio och boken Baudolino av Umberto Eco. I alla de här verken visas hur det som en människa drömmer fram växer till något mer levande än det "verkliga" livet. Fiktionen blir så stark att man vill tro på den hellre än att se igenom den, och när man börjat tro på den är den inte längre en fantasi utan en verklighet.
När jag läste, såg och kände detta gång på gång gick det en våg av glädje genom mig, ända in till själen. Vi som läser och lyssnar och ser på verk som andra har skapat, är våra förströelser mindre värda än att sysselsätta sig själv? Nej, för det som någon annan har tänkt ut, med djupare tankar än bara ett tidsfördriv, kan skaka om våra sinnen och ge oss minnen och erfarenheter som vi inte kunde fått någon annanstans ifrån. Jag har aldrig känt mig lättjefull eller världsfrånvänd, för jag är aktiv i det verkliga livet lika mycket som jag låter mig roas och oroas. Men under de här höstveckorna fick jag en innerlig känsla av värdet i det jag låter någon annan placera i mina sinnen. Jag är inte passiv, jag är inte likgiltig, jag är berörd och jag är tacksam för vad jag får ta emot av de bästa konstnärerna.
Jag önskar alla ett fint år 2011 med goda upplevelser, både i verkliga livet och i fantasin!
lördag 25 februari 2012
Schuberts pianosonater i Allhelgonakyrkan, första konserten
Häromåret önskade jag mig en Schubert-festival, rusig efter Mahler-festivalen i Konserthuset. Det tog några år, men nu uppfylls min önskan av den sympatiska föreningen Kammarmusikens vänner, när Bengt Forsberg spelar flera av Franz Schuberts pianosonater under det närmaste året.
På väg upp mot konsertrummet, Allhelgonakyrkan, lyser fönstren vackert i kyrkans silhuett mot natthimlen. Kyrksalen är varm och publiken gör sig hemmastadd i de hårda träbänkarna.
Det första verket, Sonat i Ess-dur D568 (1817) skrevs av en endast tjugoårig Schubert. Det börjar glatt och enkelt, inbjudande och nästan dansvänligt i första satsen. I de nästföljande satserna tillkommer mer svärta, och i den sista satsen balanseras det beslutsamma tempot av eftertänksamhet i harmonierna. Ännu mer av den sköna balansen hörs i nästa verk, Adagio ur Sonat i C-dur D613 som skrevs året efter. Musiken är både mer säker och mer vågad i melodin.
Men efter paus kommer sonaten som påminner mig om varför Schuberts musik berör mig så djupt. Sonat i G -dur D894 skrevs 1826, alltså med ytterligare nio års erfarenhet av livet och av att komponera. Redan från första tonen är musiken så rik på känsla och betydelse. Harmonierna är vågade, musiken växer och sjunker i nyans, och pianots omfång och klang begagnas kunnigt av kompositionen. Detta kräver också en kunnig och inkännande pianist för att göra musiken rätt, och Bengt Forsberg är rätt man vid flygeln. Utan ansträngning binder han samman de drillande, virtuosa partierna med de reflekterande och de som är mättade med stora känslor. Sonaten är inte hopp-lös, men den uttrycker en melankoli som är överjordiskt skön.
Som extranummer och uppiggande avslutning fick vi ett av Schuberts kortaste verk, Albumblad, en hälsning till en vän. Jag ser fram emot att komma tillbaka för fler Schubert-sonater under året.
Schuberts pianosonater, andra konserten
Länk till Kammarmusikens vänner med kalendarium
På väg upp mot konsertrummet, Allhelgonakyrkan, lyser fönstren vackert i kyrkans silhuett mot natthimlen. Kyrksalen är varm och publiken gör sig hemmastadd i de hårda träbänkarna.
Men efter paus kommer sonaten som påminner mig om varför Schuberts musik berör mig så djupt. Sonat i G -dur D894 skrevs 1826, alltså med ytterligare nio års erfarenhet av livet och av att komponera. Redan från första tonen är musiken så rik på känsla och betydelse. Harmonierna är vågade, musiken växer och sjunker i nyans, och pianots omfång och klang begagnas kunnigt av kompositionen. Detta kräver också en kunnig och inkännande pianist för att göra musiken rätt, och Bengt Forsberg är rätt man vid flygeln. Utan ansträngning binder han samman de drillande, virtuosa partierna med de reflekterande och de som är mättade med stora känslor. Sonaten är inte hopp-lös, men den uttrycker en melankoli som är överjordiskt skön.
Som extranummer och uppiggande avslutning fick vi ett av Schuberts kortaste verk, Albumblad, en hälsning till en vän. Jag ser fram emot att komma tillbaka för fler Schubert-sonater under året.
Schuberts pianosonater, andra konserten
Länk till Kammarmusikens vänner med kalendarium
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)