Georg Riedel, Jenny Wilson och Brand New Heavies - som vanligt inte bara jazz, men riktigt bra artister från andra genrer. Jazzfestivalen ligger i år i juni, inte i juli, och har två scener intill varandra för snabbare växlingar mellan huvudartisterna. Idén är både bra och dålig; bra för att det inte blir tomt och tyst i en timme på den största arenan, men litet störande när efterföljande artist måste börja soundchecka under konserten innan. Fast det görs så diskret som möjligt, så den stora frågan för mig som publik blir om jag skall sätta mig mitt emellan de två scenerna eller om jag skall flytta fram och tillbaka mellan konserterna.
När jag kom till området stannade jag först till vid den lilla scenen Backen, där Georg Riedel, hans dotter och andra bra jazzmusiker spelade de kära barnvisorna men med litet mer jazzdoft än vanligt. Därefter tog jag mig till det stora scenområdet, där Gretchen Parlato och hennes band från New York spelade. Parlato är en mycket musikalisk sångerska, väl integrerad med kompet. Det lät förföriskt svalt och enkelt, men musikslingorna som sångerska och komp upprepade om varandra gömde komplexa melodier och glödande harmonier. En njutning i sommarsolen.
Michael Ruffs musik drar ofta åt det smöriga hållet, men låtarna är av den gedigna, välskrivna sorten som gör sig bra live. Speciellt när bandet består av erfarna, samspelta musiker och Ruffs fina dotter Olivia på sång. Även de ganska naiva texterna, enkla kärleksbudskap som Show The World Our Love, är sådant som känns rätt på en så avspänd konsert som den här. Kanske var stämningen litet för slapp, både i mellansnaket och i publikens gensvar. Det blev dock fint när Michael Ruff satte sig vid flygeln och spelade Heaven Bound helt ensam, och dottern sedan sjöng I'll Be There. Efter en hel del skämt och småprat fick vi det riktigt funkiga ljudet till en mycket funkig version av Close To You.
Bobo Stenson Trio, med Anders Jormin på bas och Jon Fält på trummor, är också erfarna och samspelta musiker. Jag tyckte mycket om tonen de hade i sina låtar, den lugna men tighta stämningen. Även om jag inte var så förtjust i en del av de mer experimentella inslagen, var det en bra spelning.
Håkan Broströms New Places Orchestra har goda musiker, bra sammanhållning och bra arrangemang att tacka sin orkesterledare för. De lät mestadels mycket bra, ibland litet för brötigt, men de många goda solisterna hade bra uppbackning.
En av de mest intressanta skivorna det senaste året är Jenny Wilsons nybyggarmusik. Som en översteprästinna ledde hon sitt band och Tensta Gospel Choir i dräkter med urfolksteckningar. Jenny Wilsons musik och säregna arrangemang är fantastiskt nyskapande, intressanta och sköna att lyssna på. Kanske inte i för stora mängder. Konserten slutade precis innan musiken hann bli repetitiv.
När sista akten går på och vrider upp förstärkarna till 11 kan det bli tråkigt om de låter allt gå på rutin. Men Brand New Heavies har både rutin, spelglädje och gemenskap med publiken. Från det första smattrande ackordet levererade de tight funk i sina underbara låtar. En efter en radades de upp, de gamla kära hitsen, i mer eller mindre uppfunkade versioner; Never Stop, Midnight at the Oasis, Dream on Dreamer, och min personliga älsklingslåt You Are The Universe. Den kalla kvällsluften kändes inte av längre när vi stod och dansade i bänkraderna. Som extranummer kom förstås Dream Come True, med publikkörer som aldrig ville ta slut. Det var en perfekt avslutning på första dagen.
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen sthlmjazzfest10. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen sthlmjazzfest10. Sortera efter datum Visa alla inlägg
fredag 11 juni 2010
söndag 13 juni 2010
SthlmJazzFest10 dag 3
Samuel Hällkvist Center som stod på lilla scenen såg ut som att de kom direkt från en bensinmack, och av vad de berättade om sin musik lät det som att de gärna får inspiration från småstadslivet. De spelar påhittig men litet ansträngande musik, som låter bäst i låtarna med en mer framträdande melodi. Jag skulle inte lyssna på deras musik på repeat, men jag gillar dem, deras idéer och deras listiga låttitlar!
John Scofield Piety Street Band spelar gospel i bluesdräkt. De enkla arrangemangen gav litet utrymme för virtuositet, men i andra halvan av konserten fick John Scofield ta mer plats, och hans långa, inspirerade solon blev riktigt vackra.
Konserten med Wayne Shorter Quartet var ett enda långt stycke med tillfälliga andningspauser. Det var tät, stämningsrik musik av det slaget jag har svårt att ta till mig, speciellt på jazzfestivalens utomhusscen. Men gruppen var mycket samspelt, och många i publiken uppskattade konserten.
Mer publiktillvänd var Roy Ayers och hans band, som spelade svängig groovejazz. Kanske litet för publikfriande ibland; jag gillade de instrumentala låtarna bättre än de sjungna. Bäst av allt var Night in Tunisia där Roy Ayers el-vibbra hade ett skönt psykedeliskt sound, och Raeford Gaskins på sopransax gav sig ut i ett solo som kutade igenom Cole Porter's It's Allright With Me, Caravan, My Favourite Things och As Time Goes By. Mycket uppmuntrande i det gråa vädret!
Jag lyssnade inte så länge på Jazzanova på den lilla scenen, för precis som på Omars konsert kvällen innan var basen så högt uppskruvad att den störde ut den mjuka lounge-musiken. Synd.
Missy Elliott är en av de få rappare jag tycker är begåvad och kul att lyssna på, så jag såg fram emot hennes spelning sist på festivalen. Efter en timmes uppvärmning av lokala förmågor och en högröstad DJ rusade Missy in på scenen, åtföljd av streckgubbar i neon, som tagna ur Nightmare Before Christmas. Men coola dansare och långdraget snack med publiken var inte vad jag längtade efter. One Minute Man var över på mindre än en minut, och efter bara en kvart med mest snack gick Missy Elliott av scenen för att byta om till en glittrande träningsdräkt lånad från tyska VM-laget. Under tiden fick en tjej i bara bikini dansa fullständigt osexigt och ointressant.
Vad jag gillar med Missy Elliott är hennes röst, att hennes låtar är melodiska och smarta, och den snygga produktionen. Allt det föll bort på scenen, där det enda som hördes var ett högljutt gapande. Så himla synd! Work It och Pass the Dutch slarvades bort, och så var det dags för kompissnack med publiken igen. Var var musiken? När Missy började förbereda för att kliva ut i publiken, gav jag och många andra upp och gick hem.
John Scofield Piety Street Band spelar gospel i bluesdräkt. De enkla arrangemangen gav litet utrymme för virtuositet, men i andra halvan av konserten fick John Scofield ta mer plats, och hans långa, inspirerade solon blev riktigt vackra.
Konserten med Wayne Shorter Quartet var ett enda långt stycke med tillfälliga andningspauser. Det var tät, stämningsrik musik av det slaget jag har svårt att ta till mig, speciellt på jazzfestivalens utomhusscen. Men gruppen var mycket samspelt, och många i publiken uppskattade konserten.
Mer publiktillvänd var Roy Ayers och hans band, som spelade svängig groovejazz. Kanske litet för publikfriande ibland; jag gillade de instrumentala låtarna bättre än de sjungna. Bäst av allt var Night in Tunisia där Roy Ayers el-vibbra hade ett skönt psykedeliskt sound, och Raeford Gaskins på sopransax gav sig ut i ett solo som kutade igenom Cole Porter's It's Allright With Me, Caravan, My Favourite Things och As Time Goes By. Mycket uppmuntrande i det gråa vädret!
Jag lyssnade inte så länge på Jazzanova på den lilla scenen, för precis som på Omars konsert kvällen innan var basen så högt uppskruvad att den störde ut den mjuka lounge-musiken. Synd.
Missy Elliott är en av de få rappare jag tycker är begåvad och kul att lyssna på, så jag såg fram emot hennes spelning sist på festivalen. Efter en timmes uppvärmning av lokala förmågor och en högröstad DJ rusade Missy in på scenen, åtföljd av streckgubbar i neon, som tagna ur Nightmare Before Christmas. Men coola dansare och långdraget snack med publiken var inte vad jag längtade efter. One Minute Man var över på mindre än en minut, och efter bara en kvart med mest snack gick Missy Elliott av scenen för att byta om till en glittrande träningsdräkt lånad från tyska VM-laget. Under tiden fick en tjej i bara bikini dansa fullständigt osexigt och ointressant.
Vad jag gillar med Missy Elliott är hennes röst, att hennes låtar är melodiska och smarta, och den snygga produktionen. Allt det föll bort på scenen, där det enda som hördes var ett högljutt gapande. Så himla synd! Work It och Pass the Dutch slarvades bort, och så var det dags för kompissnack med publiken igen. Var var musiken? När Missy började förbereda för att kliva ut i publiken, gav jag och många andra upp och gick hem.
lördag 12 juni 2010
SthlmJazzFest10 dag 2
Så mycket musik man hinner med på en dag! Den andra dagen av jazzfestivalen innehöll mer jazz med world music-ton än första dagen, och det var ett program jag tyckte mycket om.
När jag kom spelade brittiska TrioVD på den lilla scenen i backen. Trummor, bas och saxofon var otroligt tighta och hårda, och deras hypermoderna jazz gick från minimalistisk till röjig utan att tappa fokus. De var helvilda och så sköna att lyssna på!
China Moses sjöng Dinah Washingtons själfulla sextiotalspop i en fin jazzdräkt av pianisten Raphale Lemonnier. Fastän vädret var grått och kallt skapade de värme kring stora scenen, och lät riktigt fint.
Tillbaka vid lilla scenen spelade en ny trio, den här gången Erik Lindeborg på piano, Robert Ikiz på trummor och Kristian Lind på bas. Den drömska atmosfären från de inledande stillsamma styckena fanns kvar även i de mer intensiva låtarna, som Doctor's Prescription. Jag blev väldigt glad över att höra de här begåvade unga musikerna, och skall hålla ögon och öron öppna efter fler konserter med dem.
Det var litet synd att Erik Lindeborg Trio tidsmässigt krockade med Courtney Pine, som jag gillat tidigare. Men mannen jag mindes som proper och konventionell hade nu blommat ut i musik med tongångar från hela världen. Det var litet för ofokuserat för min smak, men alls inte dåligt. Mer world music men mer koncentrerat blev det med Avishai Cohen och hans band. Riktigt begåvade musiker med instrument och harmonier jag inte är van vid blev riktigt njutbart.
Omars vackra röst och suggestiva basgångar lever kvar sedan hans radiohits på 80-talet, men ljudet på konserten var så uppskruvat att det var svårt att ta till sig hans tillbakalutade groove. Men Nils Landgren Funk Unit kunde förstås höja humöret med sin smattrande funk. Det är ett gott tecken att deras nya låtar är lika musikaliska och funkiga som deras gamla hits. Funk For Life! I sista minuten hade Erik Lindeborg hoppat in på piano, och gjorde en god insats. Det var roligt att höra Fred Wesley på trombon, men Nils Landgrens röda kärlekstrombon är ändå ledstjärnan i bandet, och det är bra.
Det var ett fantastiskt upplägg inför sista konserten, med Kool & The Gang! Den stora gruppen av musiker och sångare är entertainers med puls och svängande höfter. Vilka tjejtjusare! För mig och alla andra vackra kvinnor i publiken, och säkert för männen också, spelade de Fresh, Joanna, Too Hot, Hollywood Swinging, Jungle Boogie och så många andra av sina hits slag i slag. Jag blir besviken när så här stora, rutinerade musiker bara kör sin show utan att verka bry sig om dem de spelar för, men Kool & The Gang är uppfyllda av spelglädje som de verkligen vill dela med sig. Det känns! Vid midnatt var värmen på Skeppsholmen högre än någon gång tidigare på dagen. Att sluta med superhitten Celebration och sedan stå kvar på scenen och le och tacka publiken gör att Kool & The Gangs konsert kommer att finnas kvar i mitt minne länge.
När jag kom spelade brittiska TrioVD på den lilla scenen i backen. Trummor, bas och saxofon var otroligt tighta och hårda, och deras hypermoderna jazz gick från minimalistisk till röjig utan att tappa fokus. De var helvilda och så sköna att lyssna på!
China Moses sjöng Dinah Washingtons själfulla sextiotalspop i en fin jazzdräkt av pianisten Raphale Lemonnier. Fastän vädret var grått och kallt skapade de värme kring stora scenen, och lät riktigt fint.
Tillbaka vid lilla scenen spelade en ny trio, den här gången Erik Lindeborg på piano, Robert Ikiz på trummor och Kristian Lind på bas. Den drömska atmosfären från de inledande stillsamma styckena fanns kvar även i de mer intensiva låtarna, som Doctor's Prescription. Jag blev väldigt glad över att höra de här begåvade unga musikerna, och skall hålla ögon och öron öppna efter fler konserter med dem.
Det var litet synd att Erik Lindeborg Trio tidsmässigt krockade med Courtney Pine, som jag gillat tidigare. Men mannen jag mindes som proper och konventionell hade nu blommat ut i musik med tongångar från hela världen. Det var litet för ofokuserat för min smak, men alls inte dåligt. Mer world music men mer koncentrerat blev det med Avishai Cohen och hans band. Riktigt begåvade musiker med instrument och harmonier jag inte är van vid blev riktigt njutbart.
Omars vackra röst och suggestiva basgångar lever kvar sedan hans radiohits på 80-talet, men ljudet på konserten var så uppskruvat att det var svårt att ta till sig hans tillbakalutade groove. Men Nils Landgren Funk Unit kunde förstås höja humöret med sin smattrande funk. Det är ett gott tecken att deras nya låtar är lika musikaliska och funkiga som deras gamla hits. Funk For Life! I sista minuten hade Erik Lindeborg hoppat in på piano, och gjorde en god insats. Det var roligt att höra Fred Wesley på trombon, men Nils Landgrens röda kärlekstrombon är ändå ledstjärnan i bandet, och det är bra.
Det var ett fantastiskt upplägg inför sista konserten, med Kool & The Gang! Den stora gruppen av musiker och sångare är entertainers med puls och svängande höfter. Vilka tjejtjusare! För mig och alla andra vackra kvinnor i publiken, och säkert för männen också, spelade de Fresh, Joanna, Too Hot, Hollywood Swinging, Jungle Boogie och så många andra av sina hits slag i slag. Jag blir besviken när så här stora, rutinerade musiker bara kör sin show utan att verka bry sig om dem de spelar för, men Kool & The Gang är uppfyllda av spelglädje som de verkligen vill dela med sig. Det känns! Vid midnatt var värmen på Skeppsholmen högre än någon gång tidigare på dagen. Att sluta med superhitten Celebration och sedan stå kvar på scenen och le och tacka publiken gör att Kool & The Gangs konsert kommer att finnas kvar i mitt minne länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)