Schumann-festival: Dag 1

Ack, som jag älskar jubileumsår och tonsättarfestivaler! Kammarmusikens Vänner har ordnat en jättefin Schumann-festival i Allhelgonakyrkan, just den här veckan när min kulturabstinens var som störst.

Den vackra träkyrkan har en akustik som ger en lätt efterklang, som kan vara ljuvligt ibland, och ibland göra intensiva partier en aning gyttriga. Den inledande Pianosonat Nr 1. fiss-moll op. 11 (1835) hade några sådana ögonblick, men lät till största delen mycket bra. Anna Christenssen spelade den så att passionen tydligt trängde fram; satserna gjorde intryck av att spränga fram i galopp mot den älskade, och även de långsammare partierna hade dova undertoner och en drivande rytm. Det var härligt att höra en varm och skön sommarkväll.

Med Bengt Forsberg vid flygeln och barytonen Karl-Magnus Fredriksson intill var det dags för Dichterliebe op. 48 (1840). Jag tycker om att man så generöst delade ut texterna, Heinrich Heines dikter, både på tyska och svenska (översatta av Erik Saedén). De är ju så vackra! Trots det blomstrande romantiska språket är de ändå ganska konkreta i sitt uttryck av kärlek, som vänds i tvivel, därefter djupaste hjärtesorg och till sist ändock en ny tro på framtiden. Robert Schumann har tonsatt de korta dikterna så oerhört vackert och medkännande, och de båda musikerna framförde dem med stor känsla. Fredrikssons röst passade mycket väl i kyrkorummet, och det kändes som att han talade direkt ur sitt eget hjärta till oss, den deltagande publiken. Vilken upplevelse!

Som extranummer hade Forsberg låtit sig övertalas till ett icke-Schumannskt stycke; den innerligt vackra Pierrots Tanzlied, pärlan från Erich Korngolds opera Die Tote Stadt. Så bra att kyrkan var fullsatt för det här ljuvliga programmet! Jag har köpt ett festivalpass och ser fram emot att höra vacker musik varje kväll den här veckan.

Länk till Kammarmusikens Vänners sida om Schumann-festivalen

Schumann-festival: Finaldagen

På Schumann-festivalens sista kväll spelades två verk av Robert Schumann i samma tonart och från samma år, 1842: Pianokvartett i Ess-dur op. 47 och Pianokvintett i Ess-dur op. 44. Den lilla Allhelgonakyrkan var så gott som fullsatt, trots det vackra sommarvädret.

Fredrik Paulsson på violin och Steven Svensson på viola var nya bekantskaper för festivalen, och de spelade i båda verken. I det första verket var det Andreas Brantelid som trakterade cellon och Bengt Forsberg som satt vid flygeln, i det andra verket Kristina Winiarski respektive Anna Christensson, med Joan Faigen på andrafiol.

I både kvartetten och kvintetten spelade alla musiker mycket bra, och de balanserade varandra väl. Jag tyckte ändå litet bättre om det avslutande verket, pianokvintetten. Med sin intressanta och krävande långsamma sats bjöd den på litet mer dynamik än pianokvartetten. Jag är i varje fall mycket tacksam för all musik som valts ut och spelats så vackert under den här Schumann-festivalen!

Länk till hemsidan för Kammarmusikens Vänner

Schumann-festival: Dag 4

Under festivaldagarna i Allhelgonakyrkan har Robert Schumanns hustru Clara fått en egen kväll. Så bra! Hennes musik är självständig, vacker och väl värd att höra.

Först slog sig Anna Christensson ned vid pianot för att följa Ivonne Fuchs genom några av Clara Schumanns musik till texter av Richard Rückert (op 12, 1841). De dramatiska dikterna var tonsatt i starka men alltid vackra klanger, och de båda musikerna uttryckte dramatiken mycket väl. Fuchs' starka, klara mezzosopran
fyllde varje millimeter av kyrkan, och varje ord i varje sång gick rätt in i mitt hjärta. De båda framförde även sånger som Clara Schumann tonsatt efter texter av andra, ännu mer dramatiska diktare, bland annat Lorelei av Heinrich Heine. Så vackert och så medryckande!

Däremellan spelade även Christensson på egen hand några andra av Clara Schumanns verk: ur Soirées Musicales op. 6 (1834-36) de båda mycket känslosamma Ballade och Nocturne, en glad men värdig Mazurka op 6:3 (1834-36) och Romance op. 11:1 (1838-39). Jag är glad att få hört att Clara Schumann var en kompositör med så stor bredd och skicklighet.

Efter paus spelade Bengt Forsberg (piano), Andreas Brantelid (cello) och Joan Faigen (violin) Pianotrio i g-moll op. 17 (1847), som jag inte blev lika förtjust i. Jag tror att det beror på framförandet; i de första satserna stack violinen ut för mycket mot de andra instrumenten, och i den avslutande satsen växte musiken i ett crescendo där alla nyanser och enskildheter gick förlorade. Men jag kanske bara är bortskämd efter flera dagar av mycket god musik, för det var också ett bra verk.

Sammanfattning av 2010 - några intressanta teman

Jag önskar att jag talade alla språk som finns, och kunde läsa böcker från hela världen i original. Några bemästrar jag i alla fall, och några länder har en speciell plats i mitt hjärta. På Norges nationaldag insåg jag hur mycket jag älskar de goda romaner från vårt grannland som jag har läst.

Ett annat som fascinerar mig, delvis för att halva min släkt kommer därifrån och för att jag har bott där men aldrig lyckades känna mig hemma, det är Tyskland, och faktiskt alla tysktalande områden i dess närhet. Förutom Herta Müllers glimmande klara språk blev jag gripen av Juli Zehs Schilf/Fritt Fall. Jag längtar efter att läsa mer inte bara av Juli Zeh utan av andra tyskspråkiga författare på min långa lista.

------------

Min gamla kärlek till Tjeckien återupplivades av ett författarbesök på universitetet. De intressanta böckerna av Jaroslav Rudiš och Michal Ajvaz bekräftade vad de sagt, om en tjeckisk författarröst som berättar om händelser litet vid sidan av de stora historiska förloppen, om att inte höra till ett stort imperium och heller inte ha den ambitionen, utan vara nöjd med det lilla man har, så länge man har det.

Strax efter den föreläsningen fick jag också höra toner från Tjeckien, Bedrich Smetanas underbara Má Vlast. Åh, Europa, jag älskar dig och din fina kultur!

Förutom Europa älskar jag också vad jag har läst om Afrika i Chinua Achebes böcker. Jag vill absolut läsa mer av honom.

------------

Vad gäller musik, blev jag fullkomligt begeistrad av Mahler-festivalen i Konserthuset i mars. Jag gick på alla konserter utom två, och under de här veckorna hade jag mycket livligare drömmar än vanligt! Ah, det var underbart. Sommaren bjöd sedan på en jazzfestival, som vanligt, och på en fin Schumann-festival. Höstens Chopin-festivaler missade jag tyvärr, men jag har hört en hel del inspelningar från dem på radion i jul. Jag tycker att idén med en riktigt lång och intensiv festival med musik från en enda kompositör är en fantastisk idé, och jag hoppas på många fler framöver! Vilka kompositörer har jubileum de närmaste åren? Jag får slå upp det, men jag hoppas på Schubert och Sibelius.

------------

Bara för att man har en hög med femtio olästa böcker i sin bokhylla, skall man inte vara förbjuden att skaffa in andra som man kommer på att man vill läsa. Så mycket som jag älskat och älskar science fiction, varför har jag knappt läst någon alla på flera år? Efter dagligt läsande av intressanta artiklar på io9 kom jag på att jag skulle leta upp de böcker, moderna sf-klassiker, som jag ständigt stötte på. Jag har nu nosat på Octavia E Butlers Parable of the Sower, Margaret Atwoods Oryx & Crake och Charles Stross' Singularity Sky, och David Brins Sundiver (den första av hans Uplift-universum-böcker) ligger på lut. Men pladask föll jag för China Miévilles The Scar! Oj oj oj! Som jag längtar efter att läsa allt, precis allt som han har skrivit! För mig känns hans böcker som smaskiga chokladkakor som ligger och väntar på mig i affären. En sf-godispåse som jag har hemma just nu, och som jag hastigt hunnit plocka i mig hälften av, är Leena Krohns Pereat Mundus. Mer om den när jag har läst ut den.

Viktigast av allt under det här året var en period under hösten, när allt jag såg övertygade mig om en sak: fiktionen är minst så viktig som verkligheten. Kanske ännu mer sann. Ett par filmer och pjäser jag såg på kort tid: Stormen på Dramaten, Sex roller söker en författare på Stadsteatern, Inception på bio och boken Baudolino av Umberto Eco. I alla de här verken visas hur det som en människa drömmer fram växer till något mer levande än det "verkliga" livet. Fiktionen blir så stark att man vill tro på den hellre än att se igenom den, och när man börjat tro på den är den inte längre en fantasi utan en verklighet.

När jag läste, såg och kände detta gång på gång gick det en våg av glädje genom mig, ända in till själen. Vi som läser och lyssnar och ser på verk som andra har skapat, är våra förströelser mindre värda än att sysselsätta sig själv? Nej, för det som någon annan har tänkt ut, med djupare tankar än bara ett tidsfördriv, kan skaka om våra sinnen och ge oss minnen och erfarenheter som vi inte kunde fått någon annanstans ifrån. Jag har aldrig känt mig lättjefull eller världsfrånvänd, för jag är aktiv i det verkliga livet lika mycket som jag låter mig roas och oroas. Men under de här höstveckorna fick jag en innerlig känsla av värdet i det jag låter någon annan placera i mina sinnen. Jag är inte passiv, jag är inte likgiltig, jag är berörd och jag är tacksam för vad jag får ta emot av de bästa konstnärerna.

Jag önskar alla ett fint år 2011 med goda upplevelser, både i verkliga livet och i fantasin!

Schumann-festival: Dag 2

Liksom igår inledde Bengt Forsberg med att kunnigt och engagerat berätta om kvällens verk och musiker. Två flyglar stod i en omfamning längst fram i Allhelgonakyrkan, och Forsberg och Anna Christensson tog plats på var sin sida för Sex etyder i kanonform op. 56 (1845). Alltså inte kanon som i en artilleripjäs, utan som i två pianomelodier som följer varandra i hälarna. Och det gör de, så att de tillsammans skapar en ny, vacker melodi och intressanta klanger. De båda pianisterna spelade så väl som om de vore en enda superpianist.

Tillsammans med Anna Christensson spelade sedan den unga cellisten Kristina Winiarski de vackra Fantasistycken op. 73 för cello och piano (1849). I vissa mellantoner fick cellon en knarrig ton, men i övrigt rörde sig musiken stadigt och säkert framåt.

Som sista stycke innan paus spelades Adagio och Allegro op. 70 för horn och piano (1849). Annamia Larsson och hennes horn kom in och gjorde Bengt Forsberg sällskap. Att hornet ibland missar någon ton vägs väl upp av att det har en så vacker klang. Och vilken virtuositet Annamia Larsson visade upp i Allegrot!

Ytterligare en cellist, Andreas Brantelid, uppförde Fem stycken i folkton op. 102 (1849); fem fantastiska melodier med stor variation och mycket skönhet. Brantelid spelade med en mild men intensiv ton, ja, närmast romantisk, och samspelet med Forsberg på piano var mycket gott; de båda drev varandra framåt utan att det någonsin kändes stressat. Det var kvällens vackraste verk, i såväl komposition som i framförande!

Som god tvåa utnämner jag det spännande Andante och variationer op. 46 (1843), för två pianon, två celli och horn. Vilken ensemble! Alla musiker från hela kvällen tog plats på scenen. De båda dubblerade instrumenten och hornet bär musiken på egen hand eller stöttar varandra. Musikerna var väl samspelta och skapade en riktigt vacker avslutning på en god kväll.

Schumann-festival: Dag 3

Den lilla Allhelgonakyrkan var bara drygt halvfull på den här regniga sommarkvällen. Så synd för alla som missade det fina programmet! Allra först spelade Bengt Forsberg Humoresk i B-dur op. 20 (1839). Bra att han äntligen fick ta sig ton på egen hand, så att vi fick höra honom och flygeln blomma ut! Enbart skämtsamt var inte stycket, utan det innehöll många känslor och mynnade ut i en vemodig ton. Men det var så vackert och livfullt, och ljuvligt att höra.

Även kvinnor älskar! Efter Dichterliebe i tisdags fick vi nu höra Frauenliebe und -leben op. 42 (1840). Sopranen Christina Högman har själv översatt Adalbert von Chamissos dikter till svenska, och kunde alltså sjunga Robert Schumanns sångcykel med äkta övertygelse. Än en gång fick vi i publiken texterna - tack för det! De första sångerna är sprittande och litet naiva i sin förälskade ton, men allteftersom livet går djupnar känslorna hos den älskande kvinnan, och även sångernas klang och melodi djupnar till mångfasetterade uttryck för kärlek. Här kommer Christina Högmans röst och innerlighet till sin rätt som allra bäst.

Till sist ännu ett verk där Bengt Forsberg fick driva flygeln till mästerverk: Fantasi i C-dur op. 17 (1835-36). Trots stor variation mellan satserna är det ett verk med stor sammanhållande kraft. Bengt Forsberg spelade stycket säkert, kunnigt och briljant, och med fantastisk inlevelse. Det goda i att Forsberg spelade ensam var att han kunde öka musikens dynamik med väl avvägda skiftningar i nyans och tempo. Därtill lät han efterklangen efter varje slutton klinga ut så länge att man fick njuta av intrycket. När verket var slut var vi, den tacksamma publiken, så väl upplärda att vi hann dra ännu ett långsamt andetag innan applådåskorna bröt ut. Sedan spelade den vänlige Bengt Forsberg två vackra extranummer; Schumanns lilla pärla Von fremden Ländern und Mennschen, och därefter ännu ett verk när applåderna inte ville lägga sig. Tack så mycket!