torsdag 7 oktober 2010

Baudolino av Umberto Eco

Historiska romaner är jag inte alltid så intresserad av. Om fokus hamnar på att skildra livet förr (med mycket umbäranden och elände!) och historiskt korrekta slag, så att personskildringar och själva handlingen får stå tillbaka, är det inget för mig. En science fiction-bok, eller fantasifull fantasy, var vad jag egentligen längtade efter. Men i min bokhylla låg Umberto Ecos bok Baudolino, som jag köpt på någon rea. Jag tyckte ju mycket om hans Gårdagens ö, så varför inte? Och det visade sig att det nästan var en fantasy-bok jag fått tag i!

De första sidorna är taffligt skrivna och tröglästa - med flit, för de är en fjortonårig Baudolinos första övning i att skriva. Han påstår också att han var den förste som skrev på lokal italiensk dialekt istället för på latin. Hm, var det inte någon annan som sades ha gjort det? Och när Baudolino senare i boken svärmar för en Beatrice, ljuvlig men ouppnåelig, blir korskopplingen än starkare. På samma vis glider fiktion och fakta samman genom resten av boken, men hela tiden på ett roligt och lekfullt sätt!

Baudolino, en italiensk bondpojke, hade turen att som tonåring bli adopterad av den tyske kejsaren Fredrik I, kallad Barbarossa på grund av sitt röda skägg. Tack vare denna McGuffin är Baudolino med vid många viktiga händelser i centrala Europa under elvahundratalet, får utbildning och visst inflytande, men framför allt möjlighet att ta sig för litet vad han vill, lägga näsan i blöt och resa och upptäcka saker för sitt eget nöjes skull. Nej, inte bara för sin egen skull, utan faktiskt oftast för sin älskade adoptivfaders skull, för att säkra hans makt och ställning bland alla andra krigande och hotande europeiska furstar och även påvar.

Allt detta berättas av Baudolino för Niketas, en högt ställd ämbetsman vid hovet i Konstantinopel. Men berättelsen får till största delen flyta fram utan avbrott; det är bara ibland som Niketas bryter in med frågor eller konstateranden. Till exempel säger han precis vad jag tänker när Baudolino berättar om hur kejsar Barbarossa för femte eller sjätte gången måste dra ned med sin armé för att slå ned uppror i de italienska städerna. Krigets brutaliteter, som att besegrade kungar ofta får ögonen utstuckna, berättas i förbifarten utan hemska detaljer. Det är bra så, annars skulle det störa den goda stämningen i berättelsen.

Från medeltiden härstammar många av legender och historier vi läser och broderar ut än idag; legenden om Kung Arthur, många helgonlegender och även många reliker som fortfarande vördas. Vilken rik tidsperiod de måste varit, de där århundradena när man kunde hitta Jesu svepning, spikar från törnekronan och andra föremål med helig bakgrund! Och det som ännu inte upptäckts, som den heliga Graal, gick det historier om, och modiga män gav sig ut för att söka den. Berättelser om länder med monster och underligt formade människor fick inte avskräcka.

Ja, innan man utforskat och dokumenterat hela jorden fanns fortfarande livliga föreställningar om andra länders konstiga invånare, och drömmar om riken med guld och juveler i osannolika mängder. Inte hade man heller blivit så strängt vetenskaplig att man krävde proveniens och bevis på äktheten hos reliker och kartor över främmande länder. Jag älskar den stämningen som boken målar upp, och känner mig som barn på nytt och börjar också fantisera om palats och enhörningar. Nu visar det sig också att många av legenderna och till och med relikerna själva härstammar från en och samma person - vår egen Baudolino!

Tillsammans med sina närmaste vänner drömmer Baudolino ihop dokument och fiktiva brev från främmande härskare, brev som skall spridas i Europa för att legenderna skall spridas. Vid ett tillfälle blir han så trött på alla safirer och topaser de präntar ned i en beskrivning, att han måste lämna rummet för att inte kräkas! Men trots att jag läser hur Baudolino diktar ihop fantastiska riken och existensen av den Heliga Graal, är det inget som förtar mysteriet för mig. Tvärtom känner jag mer och mer att jag vill tro att allt finns på riktigt, och att det faktiskt kommer att existera om jag tror på det tillräckligt hårt.

Detsamma verkar faktiskt gälla för Baudolino. Trots att han själv står bakom så många påhittade historier kan han inte sluta att tänka på legenden om Prästen Johannes, en from härskare över ett mäktigt rike som ligger bortom en strid flod av sten som inte går att korsa. Tillsammans med sin vänner ger han sig ut för att hitta det här riket, och de äventyr de är med om är helt fantastiska! De möter människor utan huvud och med ögon och mun på magen, skuggfotingar som bara har ett ben att gå på, och många andra varelser man känner igen från gamla berättelser om okända länder.

Behållningen med boken är inte bara att befinna sig mitt bland de mytiska varelserna från medeltida sagor. Den har också en spännande handling som driver äventyren vidare och utvecklar sig överraskande ibland. Men det jag tycker allra bäst om, är att den berättar en historia som slår omkull fundamentet för alla böcker av Dan Brown och hans epigoner! Alla sönderfallande dokument med svårtydda ledtrådar, alla tusenåriga artefakter som leder vidare till en skatt och en hemlighet - allt, precis allt, är förmodligen uppdiktat och fabricerat av Baudolino! Jag blir så skadeglad av det! IN YO' FACE, DAN BROWN!
HahahahaHAHAHAHHAHAHAHAhahahaHAHAhahahaHAHAHAHAHAHAHAAAAA!

Fler böcker av Umberto Eco:
Gårdagens ö
Begravningsplatsen i Prag

6 kommentarer:

snowflake sa...

Stormen-boken! :-)

Jenny B sa...

Precis! Och den har faktiskt något gemensamt med Stormen, för att de båda väcker min känsla av att JA, det som någon annan har hittat på kan vara lika verkligt och viktigt som det som händer i den vanliga världen!

Vän med kroppen sa...

Åh, verkar som en mycket intressant bok. Visst är det så att även om myterna kan vara uppdiktade är det ändå tron som består, där som du säger att tro tillräckligt hårt, för mig är det att tro - på det som inte går att bevisa eller förklara. Myterna och mystiken är en dimension som ger liv!

Jenny B sa...

Ja, när jag läste den här boken kändes det som att bli barn på nytt. Det kändes som att allt var möjligt; hela städer av guld och juveler, och fantastiska sagovarelser. Nu vill jag inte tappa den känslan igen!

Christian sa...

Eco är ju en favorit trots att jag bara läst en bok - Foucaults pendel. Men det räcker för att inse hans storhet. Det är förövrigt också en bok på temat mystik, konspiration och ondskefulla sekter som borde fått alla världens förläggare som sett Dan Browns böcker i soptunnan.
Baudolino har funnits i min bok-pipe länge men nu kanske jag faktiskt ska ta och läsa den!

Jenny B sa...

Jag gillade också Foucaults pendel, och temat som även finns i Baudolino om att man själv skapar det man söker efter är jättespännande. Det var flera år sedan jag läste Foucaults pendel, men efter vad jag minns så är såväl Baudolino som Ecos Gårdagens ö ännu bättre skrivna. (Mer driv och varierad handling.) Så jag hoppas att du kommer att gilla dem båda två!