måndag 17 maj 2010

Heia Norge!


Ja, jeg elsker norsk litteratur! De senaste åren har jag läst så många goda böcker skrivna på norska. Mer och mer börjar jag tycka att norska författare i allmänhet har en kvalitet som saknas hos de flesta svenska. Vad beror det på? Dras kvaliteten på all svensk litteratur ned ett snäpp av alla skräpböcker som väller fram; all den simplaste chick-litt, alla deckare efter formulär 1A, posörer som dränker sina Stockholmsskildringar i dåligt förtäckt skryt?

Det jag uppskattar med de norska böcker jag tyckt om bäst har varit att författarna helt enkelt har berättat en god historia, på ett rakt språk, lättläst och flytande. De har berättat från en vuxen till en annan om människor och deras känslor i mer eller mindre vanliga situationer. Uppväxtskildringar, vardagsliv, svåra val, konsekvenser.

De flesta av de bästa böckerna har varit så omfångsrika att jag oroade mig när jag plockade upp dem - skulle de ta månader att läsa? Men en välskriven historia och ett intelligent språk har gjort läsningen lätt varje gång. Nu skall jag inte prata längre, utan räkna upp böckerna som gett mig så fina läsupplevelser.

Beatles av Lars Saabye Christensen
Mannen som elsket Yngve av Tore Renberg
Ute av verden av Karl Ove Knausgård
Wonderboy av Henrik Langeland
Gjøre godt av Trude Marstein

Gjøre godt är unik bland de här böckerna på grund av sin uppbrutna berättarstil. Historien flyter från person till person, men på bara de få sidorna som varje människa får tala får man inblick i hela deras liv och drömmar. Det är ett berättartekniskt experiment som Trude Marstein ror i land riktigt väl.

Andra liknande experiment har jag inte uppskattat lika mycket. Det finns alltså även norska böcker som jag inte tycker om. En av dem är Vente, blinke av Gunnhild Øyehaug. Jag tyckte också att Kjartan Fløgstads bok Grand Manila hade ett alltför faktaspäckat språk som lät huvudpersonerna framstå som sidor i en historiebok, inte människor.

Men även norrmän som inte skriver stora episka berättelser utan korta, surrealistiska romaner kan lyckas. Beate Grimsrud och Erlend Loe är bra exempel på det. Jag har känslan av att de inte skriver korta, udda böcker för att det är allt de klarar av, utan för att de är goda berättare men väljer att dra ihop och skruva till sina historier.

Jag skulle önska att svenska förlag slutade att ge ut böcker som är egotrippar för författaren eller lättläst för människor som egentligen inte gillar att läsa. Jag skulle önska att fler svenska författare hade ambitionen att skriva stora epos för tänkande 2000-talsmänniskor. Men så länge det inte sker, kan jag njuta av berättarkonsten från vårt västra grannland. Tack, söte bror!

7 kommentarer:

Hermia sa...

Det känns som att du är ngt på spåren! Det kanske saknas ett mellanskikt i sv litteratur - det som är både djupt, bra berättat och läsvänligt. Och skildrar samtiden, har nästan lättare att urskilja bra historiska skildringar av dagens svenska författare. De norska förf jag läst på senare tid befinner sig här och nu i sitt berättande. Göra gott var en av förra årets stora läsupplevelser men jag har läst flera norska som har det där extra som gör mig glad att finna. Jag läser överhuvudtaget mindre sv litteratur nu än för några år sedan och det kanske inte bara är mig det beror på...

Samma sak tänker jag förresten om sv kontra dansk film - danskarna gör det så mycket bättre!

Vän med kroppen sa...

Jag har inte läst så särskilt mycket norsk litteratur men en av de du tipsar om - "Gjøre godt" av Trude Marstein - har jag läst och tyckte mycket om! Får väl kanske uppdatera sig mer på grannarnas litteratur! Däremot gillar jag en norsk visdiktare och sångare - Odd Børretzen - han skriver tänkvärda texter!

Lovade ju förresten att rapportera vad jag tyckte om "Kontrakt med Gud" när jag sett den och biljetter är äntligen bokade - den ska ses på fredag, så återkommer senare med vad jag tyckte!

Ha det gott! /Åsa

Jenny B sa...

Hermia, just det, ett mellanskikt som är BRA! Det finns så många som skriver litet hafsigt om stressen av att vara småbarnsmamma. Hur många sådana böcker behövs det? Och så några som skriver mer experimenterande, och jag är glad för det, men som du sade, det saknas ett mellanskikt.

Åsa, vad kul att du också gillade Trude Marstein, och så bra att du skall se Kontrakt med Gud snart! Hoppas du tycker om pjäsen!

Anonym sa...

Du har inte slutat läsa Knausgård? En tid för allt är makalös litteratur för att nu inte tala om Min kamp

Jenny B sa...

Vilket sammanträffande - jag tänkte börja läsa En tid for alt just imorgon. Men eftersom den är så diger, är det inte säkert att jag hinner läsa ut boken den här veckan.

Jalltar sa...

Det låter ju oerhört intressant, det jag letar efter, men har svårt att finna är just det, skildringar av ett samhälle nära dagens Sverige, vare sig för experimentellt eller för ytligt/enkelt. Helt enkelt, något som har med verkligheten att göra och inte bara litteratur som handlar om litteratur, något som samtidigt säger något om det som skrivs om. Jag är övertygad om att man kan lära sig något om världen av litteraturen, men hittills har jag inte fått mycket hjälp i mitt försök att förstå min samtid... Men Norge påminner väl en del om Sverige så man kanske skulle börja sitt sökande där?

Jenny B sa...

Jalltar, välkommen och tack för din kommentar! Det finns en del skillnader mellan Norge och Sverige som man märker när man läser, men mest stora likheter. Mest av allt beskriver böckerna ändå människor och deras känslor seriöst, men inte tråkigt, så att man känner igen sig även om man inte varit i samma situation.

En del svenska författare är också bra på att skildra Sverige idag, det vill jag säga. Jag tycker om Torbjörn Flygt. Har du läst hans böcker?

Hoppas du hittar böckerna du letar efter!