Boken börjar hos Manfred Macx, en superentreprenör som har och ger vidare sex fantastiska idéer före frukost, inte säljer, utan skänker bort dem till andra som blir rika på vad de gör för deras business och i tacksamhet hjälper Manfred att leva ett jetsetliv utan att någonsin behöva befatta sig med en endaste cent.
Med så ymnigt cyberhackande tänker man att det kan vara farligt att koppla upp sin hjärna, men snart sker också det, kanske efter varningen då Manfreds cyberglasögon blev snodda och skapade så stor förvirring att han inte ens kom ihåg sitt eget namn. Handlingen glider över till Manfreds dotter Amber, och vidare in i en framtid där man knoppar av cybersimuleringar eller regelrätta kloner av sig själv av olika anledningar. Då och då varvar boken in ett fågelperspektiv på tillståndet på jorden, men de styckena bringar inte större klarhet i hur människor faktiskt lever. Är alla lika uppkopplade och involverade i andra blixtsnabba intriger med överlägsna intelligenser? Eller finns det de som håller fast vid att bruka jorden och äta klimatneutralt? Är framtiden ojämnt fördelad eller inte ens ett val längre?
Charles Stross strösslar med bleeding edge-termer som computronium, Matrioshka brain och utility fog, och kastar in dem som paintballsammunition i ett padelparti mellan ett halvdussin klonade och återanvända huvudpersoner. Om en science fiction-bok har tillräckligt spännande idéer och historia kan det ibland vara förlåtet att karaktärsutvecklingen är obefintlig. Men här är persongalleriet så uppenbart till för handlingen, med några få personer som klonas, laddas upp och ned på olika håll, återuppväcks från den förmodade döden och hämtas in när de "behövs". Handlingen i fråga är så plottrig att den går att se som ovidkommande. Till och med när mänskligheten stöter på utomjordiska intelligenser verkar det mest handla om affärsuppgörelser och intriger som avvärjs med slugt handviftande. Vilken besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar