Nobelpriset i litteratur 2010 - gissningar och önskningar

När 2009 års Nobelpristagare för litteratur tillkännagavs, blev jag så lycklig. Herta Müller, som jag redan älskade för hennes starka verk och magiska språk. Men efter några veckor gick luften ur mig. Vem skulle jag hoppas på nu? Det är en skön känsla att ha hittat en riktigt fantastisk författare, någon man tycker höjer sig över mängden av de riktigt, riktigt bra författare man också läser. Någon som berättar nya saker, eller gamla saker på ett nytt sätt, med ett språk som inte liknar någon annans.

I somras hittade jag faktiskt min nye dröm-vinnare. Efter att ha varit nyfiken länge, skaffade jag äntligen Things Fall Apart (på svenska: Allt går sönder) av Chinua Achebe. Och vilken bok det var!

Det afrikanska stamsamhället där allt utspelade sig hade traditioner och minnen som inte liknade något jag kände till. Men utan att låta som en turistguide berättade Chinua Achebe om vad som hände och vad som måste göras, så att jag förstod både hur viktig varje ritual var, hur svårt det kunde vara att följa dem, eller att bryta dem. Hans språk var enkelt, med korta meningar som i god takt drev handlingen framåt. Men då och då kunde ord och gester antyda att människor kanske hade en annan tanke än det de sade högt. Och med jämna mellanrum berättade någon en av stammens traditionella sagor, och jag njöt av magin i dem.

Att Chinua Achebe inte bara kunde beskriva okända afrikanska byar för västerländska ögon bevisade han i nästa del i sin African Trilogy. I boken No Longer at Ease har en av stammens pojkar fått en utbildning i England och börjat som statsanställd i den snabbt växande storstaden. Jämfört med byn är alla regler och villkor nya, men Achebe beskriver osäkerheten och förväntningarna lika bra som tidigare.

I trilogins sista del, Arrow of God, är inte förhållandena lika klara som i de två tidigare. En by pressas mellan de gamla traditionerna, lagarna och kraven från den brittiska kolonialmakten, och rivaliteten med en grannby. Det är en sorglig berättelse med många aktörer, och olik de båda andra på ett nytt sätt. Och när historien går mot sitt slut märker jag att Achebe tvinnat samman de många trådarna till något som kanske leder mot en god framtid, så som huvudpersonen hoppades.

Chinua Achebe berättar en historia som vi inte skulle känna till utan hans böcker, på ett sätt som gör det spännande och viktigt för läsare i hela världen, med ett rakt men målande språk. Jag hoppas att han får Nobels litteraturpris 2010.

Eller att Tomas Tranströmer får det. Han vore också en värdig pristagare.

Om någon annan har andra önskningar och motiveringar får ni gärna berätta dem!

Uppdaterat: Jahaja, inte ett rätt hade vi som gissade: Mario Vargas Llosa fick priset. Det var en överraskning, även om jag minns att han varit förhandstippad och önskad många gånger tidigare år. Jag har ännu inte läst något alls av honom, och hittills har böckerna inte lockat mig. Men jag måste ju provläsa minst någon av hans böcker! Ännu mer nyfiken är jag på de författare som nämnts i kommentarerna nedan, främst Margaret Atwood och Alice Munro.

Arrow of God av Chinua Achebe

I de två första böckerna i African Trilogy visade Chinua Achebe att han hade en skarp blick för livet såväl i en traditionell afrikansk by som i en modern, växande stad. Övergången från den ena livsstilen till det andra nämns inte, och verkar ha gått smärtfritt. I den sista boken, Arrow of God, handlar det istället om en annan by där det moderna samhällets inbrytande orsakar stora omvälvningar som kanske kommer att skaka sönder de gamla traditionerna.

Några av kapitlen berättar ur de inflyttade brittiska administratörernas synvinkel. Man märker hur de missuppfattar viktiga händelser i byn. De två mycket olika sätten att tänka och leva hamnar hela tiden i otakt med varandra: de intrikata upprätthållna reglerna som genomsyrar nästan varje händelse i byn, och den effektiva men rigida lagarna och dekreten från kolonialmakten.

Även om de inflyttade engelsmännen bara har några få sidor på sig, hinner Achuebe även visa upp små intriger och avundsjuka i deras lilla grupp. De är bifigurer, men hinner få karaktärsdrag i egen rätt.

Det är många personer som dyker upp i kapitlen om byn. Jag måste erkänna att jag har svårt att hålla isär dem, eftersom de har (för mig) likartade namn och eftersom de oftast inte är i fokus tillräckligt länge för att jag skall hinna lära känna dem. Jag tror att det medvetet är upplagt så av Achebe, som ju tidigare visat att han kan skriva kristallklara berättelser. Alla människorna, deras möjligheter i livet och deras roller, är ganska hårt styrda av traditionerna och informella regler. Redan utan kolonialmaktens inblandning är det osäkert om de hade kunnat fortsätta leva vidare som tidigare.

En person som stiger fram ur myllret är Ezeulu, byns präst och representant för en av de starkaste gudarna, Ulu. Han är fast rotad och kunnig i vad andevärlden påbjuder av människorna, men han ser även klart att den påtvingade administrationen och den växande kyrkan har andra lagar, och inte kommer att följa de traditionella gudarnas påbud. Såväl medvetet som omedvetet förstår han att de är i en brytpunkt, men vad han själv måste göra i den här tiden är inte enkelt för honom att komma fram till. Han är lojal mot traditionerna och lojal mot sitt folk. Men han är också gammal, och vet att han på något sätt måste peka ut en riktning för sin by så att de inte går under i sammanstötningarna med den nya tiden. Det är först mot slutet av boken jag förstår vidden av hans inre funderingar. Fram tills dess tyckte jag att Arrow of God var en rörig och litet sämre bok, men när jag insåg att den var ännu mer klarsynt än de två första i trilogin, blev jag djupt gripen.

Fler böcker av Chinua Achebe:
Things Fall Apart
No Longer at Ease

Things Fall Apart av Chinua Achebe

Redan 1958 utkom boken Things Fall Apart, den nigerianske författaren Chinua Achebes debutverk. Boken är skriven på engelska med några viktiga ord på igbo invävda i berättelsen. Meningarna är korta och rättframma, men inte alls simpla. De fascinerande fablerna som hörs är inte bara något man berättar som underhållning, utan används också som liknelser i diskussioner och motsättningar. För oss som inte vuxit upp i Umuofia beskrivs livet och sederna så att vi förstår hur genomgripande de gamla traditionerna är. Människor lyder dem, men kan inte hjälpa att de ibland är så grymma att det smärtar.

Huvudperson är Okonkwo, en stark man med växande betydelse i sin by. Han förlitar sig på sin styrka och på sederna. Styrka är manlighet, kvinnlighet är svaghet; traditionens lagar råder i fest och i motgång och kan inte ifrågasättas. När Okonkwos fruar först dyker upp i boken har de inga namn, och kan bara huka under hans vredesutbrott. Men bit för bit tar även kvinnornas liv lika stor plats i handlingen.

På försättsbladet citeras W.B. Yeats' dikt The Second Coming:

Things fall apart; the centre cannot hold;

Okonkwos styrka och byns traditioner kan inte hålla när de ställs mot nya seder. Vita människor kommer till området med sin kristna tro, och den lockar dem i stamsamhället som förut sågs som de lägsta, utan värdighet. De kommer också med skjutvapen och nya domstolar, med lagar som går på tvärs mot byns traditioner. Ja, allt går sönder, bit för bit. Det är tragiskt, men jag är tacksam över att Chinua Achebe har beskrivit det så väl.

Fler böcker av Chinua Achebe:
No Longer at Ease
Arrow of God

No Longer at Ease av Chinua Achebe

Andra boken i Chinua Achebes The African Trilogy utspelar sig två generationer efter Things Fall Apart. Okonkwos åsidosatte son Nwoye konverterade till kristendom. Hela samhället har steg för steg följt efter; kristendomen är en vanlig och viktig del i livet, och domstolar av västerländskt snitt har ersatt byarnas traditionella lagar.

Boken är ingen sorgesång över sedvänjor som faller i glömska, förutom att både jag och några av personerna i boken kan sakna de sedelärande fabler som berättades i hyddorna förr om åren. Men tvärtom får vi en bild av att människorna är förväntansfulla i det nya samhället med de nya spelreglerna. I trakten Umuofia har man samlat ihop pengar för att skicka en av de sina på utbildning i England, så att han kan ta plats bland de statsanställda. De skickar Obi Okonkwo, Nwoyes son. Helst av allt önskar de sig att han skall plugga juridik, men han följer sitt hjärta och läser engelsk litteratur.

Att vara den förste i en familj som studerar är inte det lättaste. Att dessutom vara den förste i hela sin by, nu placerad i en växande stad som bubblar av energi men också konkurrens, är förstås stressande för Obi. Fastän han får ett fast jobb, med tillhörande bil och chaufför, och träffar en flicka han förälskar sig i, kan saker gå väldigt fel.

Än en gång berättar Achebe historien raskt, med ett klart språk som ändå förmedlar stämningar, miljöer och känslor. Lika klarsynt som han beskrev bylivet och sederna i Umuofia, skildrar han stadslivet och hur de unga byråkraterna vänjer sig vid det nya livet. Vi vet från början hur det skall sluta, och det är sorgligt, men aldrig ömkligt.

Jag är glad att jag köpte The African Trilogy i ett vackert band med blanka sidor och ett flätat guldband till bokmärke. Det är ett nöje att hålla och läsa boken, det ger den en klassikerstatus den förtjänar, och det gör att jag kan börja läsa den tredje boken riktigt snart.

Fler böcker av Chinua Achebe:
Things Fall Apart
Arrow of God

Civilisation och sammanhang

Jag har länge älskat Europa: alla länder, så olika, men historiskt sammanflätade genom handel, krig och migration. utan att vara särskilt intresserad av historia känns det spännande att hitta spår av andra kulturer i gamla ortsnamn, familjenamn och maträtter. Instinktivt kändes det för en ung Jenny som höjden av kunnande att kunna många språk, och med hjälp av universitetsstudier har jag försökt tillägna mig italienska, tjeckiska och ryska. Hör Ryssland till Europa? Det har ryssarna själva diskuterat i hundratals år, men betänk att det kan ha varit en svensk viking som lade grunden till det ryska riket (och det i de vackra trakterna som nu utgör Ukraina).

Så hur långt sträcker sig Europa? Jag blir glad när EU söker samarbete och handelsavtal med länder i Nordafrika och strax bortom Östeuropa. Min önskedröm är att EU utvidgar sig mer och mer, ett par länder i taget, och för med sig demokrati, respekt för mänskiga rättigheter, ett pålitligt rättsväsende och avsaknad av korruption till alla länder som ingår i gemenskapen. (Ja, det är storslagna tankar, och dem ger jag inte upp i första taget!) Traditionella gränser för Europa skall inte behöva stoppa rörelsen. Ännu mer generöst omfång och folkligt engagemang har ju Eurovision Song Contest, som mirakulöst nog inbegriper länder som Israel och Azerbajdzjan, ända borta vid det fascinerande Kaspiska Havet!

Ibland har jag dock funderat över om mitt eget intresse gör halt vid Europas gränser. Jag tycker inte att det är konstigt om man är mer intresserad av sina grannländer, och det finns ju andra människor som brinner för avlägsna länder som Colombia eller Filippinerna. Men rent intellektuellt ville jag helst älska hela världen lika mycket, och undrade över varför jag inte gjorde det. Jag tror att det är för att det är av européer och nordamerikaner som jag har fått den största dosen av kultur: film, konst och framför allt litteratur. När man blir bekant med händelser och personer som Sacco di Roma, Goethe, Newton, Askungen och koncentrationsläger, och ser dem ekas och refereras i andra böcker och filmer, blir det till en historia man känner sig hemma i. Jag har helt enkelt inte läst och sett lika mycket från Asien, Sydamerika eller andra kontinenter.

Lyckligen hemma och mött av en själsfrände kände jag mig när jag läste Stefan Zweigs lysande noveller. Huvudpersonerna rör sig genom Europa, och i kurortsmiljö kan man bo tillsammans med en dansk yngling, en engelsk dam eller en familj från Italien. Alla har egenheter som dels beror på deras hemorter, dels på deras personligheter, de är spännande eller tråkiga, och alla är människor. Man ser deras olikheter men också deras likheter. Något liknande kan man uppleva i Thomas Manns Bergtagen, men Zweig visar det ännu bättre.

Tack och lov har jag några bevis på att det här nätet av civilisation och ömsesidig förståelse som jag upplever sträcker sig längre än det europeiska fastlandet. Robert Bolaño skriver om chilenare, mexikaner och andra latinamerikaner så som Zweig skriver om fransmän och schweizare, och Bolaños persongalleri har dessutom förgreningar till Spanien och Israel. Allra starkast blev känslan av en världsomspännande civilisation, där våra liv blir rikare för att vi känner till varandras kulturer, när jag läste Teju Coles Open City. Hans huvudperson kan spegla sina tankar i såväl Beowulf och Tahar Ben Jelloum som nigerianska skapelseberättelser om gudar och deras ansvarsområden. När jag kände igen några igbo-namn från böcker jag läst av Chinua Achebe och Chimamanda Ngozi Adichie fick jag en tillfredsställande känsla av att jag, när jag har läst tillräckligt mycket och tillräckligt varierat, kommer att känna en gemenskap med alla civilisationer i världen. Här finns också en fyllig och intressant understreckare som handlar om hur afrikansk litteratur kan välja att spegla sig i antikens berättelser.

Inför 2012 och inför alla kvarvarande år till världens undergång önskar jag att alla får känna samhörigheten med det goda i världens alla kulturer, och får tid att fördjupa sin förståelse och empati för alla människor oberoende av färg och språk.

Nobelpriset i litteratur 2014 - funderingar

Något jag tycker väldigt mycket om med Nobelpriset i litteratur är att det fäster världens uppmärksamhet på en bra författare. Om den författaren dessutom skriver från/om en världsdel från vilken det mest rapporteras om krig och konflikter, men mindre om människors vardagsliv och tankar, desto bättre.

Därför blev jag mycket ledsen när Chinua Achebe dog innan att ha hunnit få litteraturpriset. Låt hans böcker få den uppmärksamhet de förtjänar även utan priset - läs dem!

Afrika är fortfarande en kontinent som förtjänar en mer nyanserad bild än vad nyhetsklipp ger, även om de bilderna också visar krig, konflikter och korruption. När jag läste Ngugi wa Thiong'os Wizard of the Crow förra året tyckte jag att jag hittat en annan värdig röst från Afrika - någon som med humor kan förklara allvarliga förhållanden. När jag fortsatt att läsa hans tidigare böcker, Petals of Blood och A Grain of Wheat, har jag tyckt att de varit tungrodda. Jag tänker läsa fler av hans nyare böcker och hoppas att de skall vara mer underhållande och personliga, för jag tycker att en Nobelpristagare också skall ha ett skönt språk.

En författare jag definitivt tycker förtjänar Nobelpriset är Ursula K. LeGuin, för berättelser som visar aspekter av vårt samhälle och vår mänsklighet trots att de utspelar sig i andra världar. Tyvärr tror jag inte att Svenska Akademien är tillräckligt öppna för science fiction och fantasy, men förhoppningsvis är de det om ett tiotal år.


Så till sist: den författare jag helst skulle vilja se prisas är albanske Ismail Kadare. Den senaste månaden har jag läst tre böcker av honom och det var en sådan glädje! Skälen är flera: språket är originellt men lättflytande, historierna har spännande inslag av dröm, men berättar ändå något som känns sant från andra tider och världsdelar.

Vem vinnaren än blir ser jag fram emot att få ett av världens bästa boktips av Svenska Akademien!

Facit blev Patrick Modiano, en författare jag inte har läst något av. Alltså ett boktips att följa upp! Jag gläder mig över att ha smittat mina kära kollegor med min entusiasm; två av dem beställde genast Modianos Lilla Smycket och vi hoppas att ha en bokcirkel om den när vi läst ut den.