Thornhedge av T. Kingfisher

Hon som vaktar utanför det täta törnesnåret vill helst att alla skall glömma att det finns ett slott där innanför. Hon lever länge, i människoform och i paddform, oförändrad av tidens gång. Då och då de första åren kom det människor som hade hört historien om slottet och dess torn, men de blev färre med åren, och en farlig pest tog död på många. Nu måste väl alla ha glömt bort att något finns här, tänker Toadling. Men efter tvåhundra år kommer det en prins, en av de där yngre sönerna som inte ärver tronen utan måste leta efter äventyr och rikedomar på egen hand. Historien om slottet bakom törnesnåret hann skrivas ned i en bok som Halim har läst, och nu har han letat tills han funnit var det skall vara.

T. Kingfisher beskriver sina huvudpersoner med god personkännedom och sinne för detaljer. Både Toadling och Halim känner ofta skuldkänslor, men där han snabbt ber om ursäkt och går vidare, sparar Toadling dem och som byggstenar på en börda som tynger henne och håller henne fast på sin plats. Relationen mellan dem båda utvecklas fint, och de utblickar till andra delar av världen med fler människor och andra varelser är skickligt och inlevelsefullt beskrivna, verkligen som ögonblicksbilder från en stor värld av historia och traditioner vi bara ser en bråkdel av.

Thornhedge är inte bara sagan om Törnrosa sedd från utsidan, utan en gedigen och fängslande omstöpning av sagan nästan till dess motsats. Toadling är bunden till slottet och dess hemlighet på ett fascinerande men sorgligt sätt, men vi får också känna glädjen i det mycket annorlunda liv hon fick leva. Visst finns det någon som sover i tornet, men bit för bit får vi veta vem det är och varför hon inte borde väckas, och det är så spännande att det man bara måste läsa vidare. Tur att detta är en kort roman, men jämfört med många tjockare böcker berättar den mer på ett ytterst levande och lockande sätt.

Fler böcker av T. Kingfisher:

Nettle & Bone