Tea and Sympathy - det är ett enkelt och fint recept för att stötta en medmänniska som behöver det. När Dex lämnar klostret för att cykla runt i byarna är det just te och sympati hen skall sprida till människorna. Att ge sig ut på egen hand för första gången är en bra metod för att berätta om världen som historien utspelar sig i, både naturen och hur människorna lever. Vi möter ett stillsamt post-industriellt samhälle som lärt sig leva i bättre samklang med naturen. De problem som Dex stöter på på sina rundresor är heller inte av det allvarligare slaget, i alla fall går berättelsen inte på djupet med dem, men även mindre problem är värda att ta på allvar och Dex besök i de olika byarna är ytterst välkomna.
Dock var det en litet egoistisk drivkraft som fick Dex att ge sig ut; hen ville höra ljudet av syrsor. Och när man tänker efter, visst kan man ha förståelse för den längtan!
Det är inte på jorden som boken utspelar sig utan på en måne som heter Panga, men vi kan känna igen beteckningar på djur och växter från jorden, dock är gudarna nya. Det är litet förbryllande att världen som beskrivs tycks vara inordnad efter en av de idéer som diskuteras idag, att människan får halva jorden och naturen andra halvan, för det verkar ändå vara många som har flyttat ut från städerna och brukar naturen som skulle lämnas ifred, om än med försiktighet.
Det är tråkigt att behöva kritisera boken för att den är alltför lättsam, men det skulle jag tycka även om jag inte kände till de mer allvarliga och minnesvärda teman om ensamhet och utsatthet som Chambers tagit upp i sina tidigare böcker vilka här lyser med sin frånvaro. Med lätthet kan Dex som ung träda in i ett kloster och leva bekvämt där, för att sedan lämna det när hen vill och få en cykelvagn för att kunna rulla runt i trakten. Snart kommer en pinsamt banal skildring av hur hen fumlar med att öppna sin te-mottagning därför att hen inte har funderat ett ögonblick på hur man egentligen gör när man lyssnar och hjälper andra, och heller inte lärt sig något om det i klostret.
Den banala komiken fortsätter när Dex ger sig ut i vildmarken och träffar på en robot - första mötet mellan människa och robot sedan alla robotar fick medvetande och valde att flytta ut i skogen! Men roboten Dex möter är förvånansvärt lik en människa i idiom och gester, en frågvis straight man som skall lägga ett underhållande krokben i Dex vardagsliv och också hjälpa till i stunder av (nåja) nöd. Det hade varit så spännande att se om robotarna utvecklat några icke-mänskliga egenheter under de generationer de valt sina egna liv! Men tyvärr verkar det inte så.
Visst bränner det till litet grand av existentiell ångest en tredjedel in i boken, och det sista tjugotalet sidor blir en fin filosofisk diskussion om meningen med livet. Men när det övriga hundratalet sidor varit sockersöta och förutsägbara så räcker det inte för att lyfta A Psalm for the Wild-Built.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar