Jordgubbslandet

De sena tonåren är en både frustrerande och spännande tid. Drömmarna om hur framtiden skall bli, kanske långt bort från vardagen, blandas med den krassa verkligheten av att de flesta vuxna omkring en inte verkar leva sina drömliv. Så är det för Wojtek, som kommer med sina föräldrar för att bo i en trång husvagn och plocka jordgubbar i Skåne, och så är det för den sura tjejen som räknar jordgubbslådorna, Anneli, dotter till jordgubbsbonden.

När de två börjar prata med varandra växer förälskelsen fram, långsamt och fint inramad av sommarsverige och de övergivna platser som kan kännas som deras alldeles egna. Men kärleken eller för den delen är inte något man skyltar med i det lilla samhället. Annelis pappa liksom de övriga bönderna håller sina inhyrda arbetare kort och vill inte komma dem närmre. Wojteks landsmän har heller inget till övers för svenskarna.

Bilden av sommararbetarna är brokig och mycket intressant. Några är där för första gången, och har måst svälja besvikelser och missade tillfällen i hemlandet och åka till Sverige för att tjäna ihop pengar till familjen för resten av året. Två yngre killar är bara där för att skaffa nog pengar för att åka till Amsterdam och lockar Wojtek att följa med dem. Tyvärr är det inte bara legala nöjen de drar med Wojtek på. När deras påhitt korsar ett lokalt, aggressivt medborgargarde blir det riktigt farligt, och snart uppenbaras det i flera led hur osäker tillvaron är för gästarbetarna.

Det är en skam att se, och det är viktigt att det visas upp och att de som behandlar sina anställda som mindre värda människor inte kommer undan med det. Men det kan inte hindra mig från att tycka att filmens höjdpunkter var den balanserade inblicken i Annelis och Wojteks liv. Jag hoppas på mer av den varan från regissören och manusförfattaren Wiktor Ericsson.

All The Birds In The Sky av Charlie Jane Anders

 

Patricia har magiska krafter, och Laurence har fingertoppskänsla för prylar som gör fantastiska saker. Det borde borga för en bok full av både fantasy och science fiction. Men det gör det tyvärr inte. De minimala uppdykandena av magi respektive tidsresemaskiner under de första hundra sidorna drunknar i eländesskildringarna av Laurence och Patricias barndom - båda föräldraparen och Patricias syster är oförstående på gränsen till sadistiska mot sina barn. Om det är tänkt att vara så eländigt att det blir roligt, så går mig humorn förbi.

När handlingen hoppat några år fram i tiden har ungdomarna lyckligtvis hamnat i sammanhang där de passar bättre in; Laurence bland framstående och experimentlystna forskare och tekniker, Patricia i en löst formad grupp av andra häxor. Det är nu jag hoppas att boken skall fördjupa sig i magin och vetenskapen, men nej, de förblir skissartat beskrivna, och hamnar i bakgrunden då fokus oftast ligger på att visa hur hippa och medvetna ungdomarna är. Jag önskar att författaren plockat upp en ledtråd från det hon själv skrivit:

They knew almost all of each other's secrets, and that gave them licence to talk in crappy puns and quotes from old hip-hop songs and fake Prohibition bootlegger slang, to the point where nobody else could even stand to be around them.

Det går att gissa att de två barndomsvännerna skall upptäcka att de älskat varandra hela tiden, men oftast när de träffas genom åren skiljs de åt på grund av missförstånd, envishet eller korkade handlingar. Det finns också en tråd i handlingen, oftast i bakgrunden men med tilltagande konsekvenser, att de två kommer att ha del i jordens undergång. Detta förutspås på oklara grunder av en bifigur som skjuts in i handlingen tidigt och senare slarvas bort. Civilisationens förfall hela världen över tycks triggas av en storm som ödelägger New York, och lika kaotisk och självförströande som världen blir är också de försök till räddning som påbörjas av såväl de kloka magikerna i Patricias grupp som de briljanta uppfinnarna som är Laurences vänner.

Nej, boken innehåller alldeles för litet av både magi och teknik, och därtill för litet av teknisk konstruktion som kunde ge sammanhang åt berättelsen, och ordmagi som kunde ge liv åt historien.

Freddie Wadlings Kabinett på Göteborgs Stadsmuseum

Några salar i Göteborgs Stadsmuseum är ägnade åt verk av en av Sveriges mest kreativa män, Freddie Wadling. I olika konstellationer och flera musikgenrer gav hans särpräglade röst djup originalitet åt varenda låt. De utställda konsertaffischerna imponerar antingen med sin formgivning eller med vilka andra band eller föreläsare (William Burroughs!) som syns på dem, som Cortex, Blue For Two, Fläskkvartetten med flera höll nog jämna steg med. En vägg är vikt åt låttexter, egna och andras, nedskrivna med uttrycksfull handstil och ibland illustrerade eller åtminstone skuggade.

Samtidigt var Freddie Wadling också en god tecknare och målare - en vän berättar att medan man satt en kväll och pratade kunde han göra ett tjugotal teckningar och målningar. En annan vägg är vikt åt ett hundratal av de teckningarna. De sitter tätt och alla är intensiva till motiv, färg och uttryck, men sammantaget blir de inte överväldigande utan lockar en till att stanna och närstudera varenda en. Även om flera av dem synbarligen är gjorda för att bemästra ångest, genom att visa på orättvisor eller lurande demoner, är de inte deprimerande att se på, snarare inspirerande.

Här och där i salarna visas Freddie Wadlings egna inspirationskällor; LP-skivor, videokassettband (många skräckfilmer varvade med Disney och en specialbox med Trollkarlen från Oz), serietidningar med mera. Små kabinett med knivar och verktyg och andra föremål ur Freddie Wadlings liv är placerade inuti staplade kartonger, och genom titthål kan man se in i en efterkonstruktion av hans rum, belamrat med teckningar och intressanta föremål.

Det är en stor sorg att en brand år 2014 förstörde alla de verk som paret Wadling samlat i garaget till sitt hus i Långedrag. En ännu större sorg är självklart att Freddie Wadling lämnade jordelivet år 2016. Det värker i hjärtat att lyssna till hans allra sista framträdande från bara några veckor innan det, Procol Harums A Whiter Shade Of Pale, inspelat med mobiltelefon på Jeannette Bonniers begravning.

Läs den fantastiska önskelistan!

 Detta är slutet på en vägg av memorabilia från Freddie Wadlings livstid, och det är gott att efter sången kunna gå tillbaka några steg och igen titta på allt han åstadkommit och alla kärleksfulla ord från hans nära vänner. Utställningen på Göteborgs Stadsmuseum visar bara en bråkdel av Freddie Wadlings liv, men den delen är rik och mycket sevärd.

Länk till Göteborgs Stadsmuseums sida om Freddie Wadlings Kabinett

Death's End av Cixin Liu

Seklerna går. Trisolarernas ankomst till jorden närmar sig, men fiendeförhållandet har luckrats upp under tiden. Det är litet oklart hur och varför, men Trisolarerna har tagit intryck av det de lärt sig av jordisk kultur och börjat dela med sig av vetenskapliga framsteg. Nya initiativ, överstatliga och komplicerade, tas för att ändå förbereda något motstånd mot den kommande invasionen. Det är litet lustigt hur tidigare projekt döms ut som barnsliga och felriktade i samma ögonblick som man satsar alla sina resurser på nya projekt som i mina ögon ser precis lika enkelspåriga och tvetydiga ut, precis som i de tidigare böckerna.

Något är ändå bättre med sista delen i Cixin Lius trilogi. Genom boken fokuseras berättelsen då och då på scener och händelser med djup och nyans, där spänningen byggs upp bit för bit och ökar intresset. Det gäller prologen under Konstantinopels fall, de tre sagorna mitt i boken, och några scener mot slutet. Däremellan kommer dock stora sjok av tveksamt underbyggda tekniska och vetenskapliga teorier och en mänsklighet som reagerar märkligt unisont inför vad som sker.

Ett par av personerna från de tidigare böckerna återkommer i Death's End och kan, tack vare hibernation, vara med under alla viktiga skeden trots att det ligger decennier och sekler däremellan. Huvudpersonen Cheng Xin är dessutom nedsövd under så lång tid att hon alltid är ung och, tyvärr, oskuldsfull på gränsen till dum. Det står klart efter ett tag att det är författarens mening att låta henne vara raka motsatsen till de starka och kallhamrade män som driver utvecklingen framåt. Jag blir irriterad varje gång Cheng Xin kärleksfullt kallas "barn" eller i en ödesdiger situation säger något "mjukt".

Cixin Liu har en hel del listiga idéer, på såväl kosmisk som mellanmänsklig skala, som han bygger sina historier på. Tyvärr har hans idéer antingen stora logiska luckor, eller är för orimliga för att hålla, eller både och. Femtonhundra sidor av det gör att min tilltro till hans fantasi är i botten, även om han skulle komma upp med ett intressant problem och en stringent lösning. Lägg därtill att han skriver på ett platt, oengagerande sätt som trampar bort all nerv ur möjligtvis spännande situationer. Death's End är den mest intressanta av de tre böckerna i trilogin, men den är ändå inte särskilt bra.


Fler böcker av Cixin Liu:
The Three-Body Problem
The Dark Forest

Spider-Man: Homecoming

Han dök upp som en överraskning i en av de stora slutstriderna i Captain America: Civil War förra året. Vilken känsla för en high school-kille att få vara med och slåss med Avengers! Men nu måste Peter Parker hålla en låg profil igen. Inte bara dölja sin identitet, utan också traggla på vid sidan av de stora hjältarnas strider, hemma på gatorna i Brooklyn. Tony Stark lät honom i alla fall behålla den snillrika spindelmansdräkten, som hjälper honom att klättra på väggar och skjuta ut nät i olika användbara varianter.

I den senaste Spindelmansfilmen är det litet osäkert vilka som är Peter Parkers egna spindelkrafter, förutom proportionellt större styrka, flexibilitet och tålighet, när så många spännande effekter är inbyggda i dräkten. Spider-Man: Homecoming hoppar nästan helt över historien om hur Peter Parker fick sina krafter för att istället jacka in honom i Marvels breda universum av superhjältar och superskurkar. För dem som är Spindelman-fans finns ändå många personer och detaljer i filmen som är plockade ur såväl den tecknade serien som tidigare Spiderman-filmer, och som ger idéer inför kommande filmer.

När nu Spider-Man är en vid-sidan-av-hjälte som jobbar i de här ganska lugna kvarteren i Brooklyn, är det en fin vinkling att låta filmens skurk också komma ur kölvattnet av de stora fiskarna. Adrian Toomes och hans rivningsfirma snuvas på uppröjningen vid Stark Tower efter striden mot chitaurierna i första Avengers-filmen, men de utomjordiska artefakter och vapen de hunnit snappa upp inspirerar dem till inte bara att stjäla mer och sälja vidare, utan också utveckla och använda själva.

Äntligen händer det något på Spider-Mans egen bakgård som han kan lösa, och bevisa sitt värde som superhjälte! Peter Parker kastar sig in i livsfarliga situationer, driven av dels sitt ungdomliga övermod och dels det underliga motsatsförhållandet att han varken får respons av sin kontaktperson Happy Hogan eller vill låta honom och Tony Stark upptäcka vad han gör. Inte så litet förvirrande, egentligen, men det är bara att acceptera i de många actionscenerna som är både spännande och varierade.

Filmens huvudskurk Vulture spelas av Michael Keaton, som har gjort ett imponerande varv som gode Batman, splittrade Birdman och nu krasse Toomes/Vulture. Det är alltid en stor fördel att se en bra skådespelare fylla sin roll, och även om nog ingen hinner få sympati för varför Toomes handlar som han gör, blänker Keaton hårt som stål i man-mot-man-uppgörelserna med Spider-Man, såväl med som utan dräkt. Tom Holland är också helt rätt i sin roll som Peter Parker; entusiasm, självsäkerhet, besvikelkse, osäkerhet och skräck lyser på hans fina tonårsansikte. Filmen är också som sagt strösslad med bifigurer med stor chans att växa, och goda insatser i små roller från indie-favoriter som Hannibal Buress (Broad City) och Martin Starr (Silicon Valley med mera). Den tar sitt avstamp i vardagsproblem i en tonårspojkes liv, med förälskelse och skolarbete, och blir riktigt allvarlig vid några tillfällen, men är till största delen en riktigt rolig och underhållande film med varm humor och en hjälte som växer med uppgiften.

The Obelisk Gate av N. K. Jemisin

The Obelisk Gate fortsätter där The Fifth Season slutade, i den fascinerande och underliga kommuniteten Castrima-under; en underjordisk kristallstruktur formad av tidigare civilisationer där orogenes och stills lever tillsammans. Essun har en chans att leva tillsammans med människor som uppskattar det hon kan göra med sten och energi som skrämmer så många. Nu har också Alabaster dykt upp efter att de varit åtskilda i flera år, med en gruvlig kroppslig åkomma och nya uppdrag åt sin forna elev.

Parallella händelser som ger ett bredare perspektiv berättas i kapitlen om Schaffa, Damayas tidigare Guardian, och Nassun, dottern som Essun söker sedan världen skakades i grunden. Nu är det dags för N. K. Jemisin att komplicera den intressanta världsbild hon skapat; inblickarna i stone eaters och Guardian-kastens historier är spännande, och ger en del förklaringar men desto fler frågor.

Ruiner av försvunna, högtstående civilisationer är ett ämne jag alltid fastnar för. Hela Castrima-under är en sådan, som invånarna bara lyckats förstå bråkdelar av. Alabaster kan berätta mer från de halsbrytande resor hans stone eater Antimony tagit med honom på, men hans förklaringar och planer är inte fullständiga och väcker min längtan efter mer.

Allt eftersom Essun och Nassun börjar förstå sina krafter glider boken mer åt fantasy-hållet, med orogeny och magi som arbetar sida vid sida och tankarna om en besjälad jord, upprörd över vad som gjorts med den och med en egen vilja. I en berättelse som varit så konkret och tillräckligt noggrann i sin beskrivning av vad orogeny är, tar det steget över en gräns från den tydliga SF-värld jag egentligen föredrar till litet mer luddig fantasy. Men N. K. Jemisin är genomgående en så god författare att mitt intresse är stadigt högt. Hennes beskrivningar av Nassuns osäkra förhållande till sin far, som både hatar henne för att hon är en rogga och försöker förneka det så att han kan fortsätta älska henne, och de nya fadersfigurer som Nassun dras till, är skarpa och viktiga kapitel. Boken slutar både med katharsis och mitt i steget på väg mot något större. Jag ser fram emot den avslutande delen, vare sig den besvarar alla mina frågor eller ej.

Fler böcker av N. K. Jemisin:
The Fifth Season

Magnus Carlson på Stora Torget Borås

Sverige är fullt av bra (pop)musiker; människor som kan sina instrument, har lyssnat och spelat sig igenom nittionhundratalets musikgenrer, och skriver och spelar melodier som är tidlöst bra. De spelar tillsammans med och för människor som älskar det, men den där genuina musiken och musikerna hörs bara då och då i flödet av massproducerad listpop i radion - någon hit om året, några månaders uppmärksamhet för en person med verklig musikalitet.

Efter en säsong i TV-programmet Så mycket bättre är det Magnus Carlsons tur att stå i rampljuset ett tag igen, och tillsammans med sju andra begåvade musiker är han på turné i sommarsverige. Stora torget i Borås är fullt av människor som får koppla upp sig mot stadens Northern Soul-ådra och njuta av deras musik, såväl nyskrivet som tolkningar av kända låtar.

Framför en sångare med perfekt röst väljer jag alltid en sångare med sprucken röst och hundraprocentig inlevelse. Magnus Carlson är den ovanliga sammansmältningen av bådadera; han har en en klar, ren röst kantad med sammet, och hundraprocentig inlevelse. I varje ögonblick hörs det att han menar vad han sjunger, och varje sång är en sann historia han berättar för oss, vare sig det är covers på Jill Johnson och Ted Gärdestad eller nyskriven musik av bandmedlemmen Anders Lewén. Tillsammans med fina melodier, starka arrangemang och skickliga, samspelta musiker blir det en enhörning att vårda och glädjas över. Låt oss taDen långa vägen hem riktigt mycket i sommar och alla år härefter.