tisdag 15 oktober 2019

Quichotte av Salman Rushdie

Inte riddarromaner utan de ständiga halvfabrikat av lycka och framgång som flödar fram i dokusåporna har förvridit huvudet på vår huvudperson, och kvinnan som blir hans utvalda är den i hela Amerika högt älskade Salma R., en version av Oprah men med indiska rötter. Med viss självmedvetenhet tar han sig pseudonymen Quichotte, inspirerad av operan om den tragiske antihjälten, dock känner han sig inte värdig ett "Don" framför sitt namn.

Hans färd genom USA imiterar inte Don Quijotes, men är istället helt och hållet genomsyrad av händelser ur andra viktiga verk och livsöden ur såväl världslitteraturen som populärkulturen; Super Mario likväl som Agamemnon. Och dessutom har hans liv många beröringspunkter med sin författares - för den mannen får vi också möta i boken, och han är likaså av indisk börd men författare av ett antal någorlunda framgångsrika spionhistorier.

Kan man kanske också hitta överensstämmelser med livet hos författaren av den fysiska boken, Salman Rushdie? Då jag är ytterst ointresserad av kändisars privatliv har jag svårt att avgöra det, förutom att jag minns att han har en son, så kanske finns några ekon av Rushdies egna känslor i båda huvudpersonernas förhållanden till sina söner. Jag gillar verkligen att boken lyfter fram både det som är samma och det som är helt annorlunda mellan författarna och deras verk; klart att en författare inte skall ignorera de känslor hen har upplevt i sitt liv, men inte måste ett verk vara helt självbiografiskt bara för att där finns likheter mellan boksidorna och verkligheten.

Bredvid sig i bilens passagerarsäte har Quichotte en Sancho som här är hans egen son, och en son sprungen ur hans egna önskningar, skapad efter att Quichotte påbörjat sin resa. Sancho själv arbetar med att finna sin identitet av ännu större nödvändighet än de flesta andra tonårspojkar. Likt Pinocchio vill han bli en riktig människa, så ibland dyker hans egen talande syrsa upp.

Det kan låta förvirrat och avskräckande med en roman som vrider sig kring sin egen tillblivelse och dessutom hackar upp andra romanfigurer på nästan varje sida, men nej, Salman Rushdies bok är en engagerande och helgjuten berättelse att njuta av. Den intertextuella förvirringen är en viktig ingrediens, och Quichotte, Brother och deras närstående är så levande beskrivna att de väcker läsarens engagemang och sympati. Vilken värld är det som upplöses i intet när boken avslutas?

söndag 13 oktober 2019

Ifigenia i Aulis på Dramaten

Grymheterna som kung Agamemnon och hans närstående har utfört och utstått har gett upphov till många berättelser som belyser var sina utvalda scener ur tragedierna, både för tjugofyra sekler sedan i Grekland och idag, när Jon Fosse skriver den version av Euripides pjäs Ifigenia i Aulis som Dramaten sätter upp. Något som återkommer i de antika pjäserna är hur olika plikter bryts mot varandra: den att följa gudarnas påbud, den att hämnas dödade släktingar med blod, och även den egna moralen och känslan för rättvisa. På scenen visas alla dessa plikter, men alla inblandade bär på tvivel om riktigheten i vad de gör.


Agamemnon är satt till att leda alla Greklands styrkor i krig, men flottan ligger i hamn i Aulis och kommer ingenstans. För att få vind för att segla mot Troja begär gudinnan Artemis att han offrar sin dotter Ifigenia. Nu är hon på väg till Aulis med sin mor Klytaimestra och bror Orestes. För vad skall Grekland kriga mot Troja? För att Klytaimestras syster Helena rövats bort av Paris från Agamemnons bror Menelaus. Därför skall Troja brinna, tusentals soldater dö och Ifigenia offras.


Uppsättningen är mycket texttung, särskilt i början och slutet av pjäsen. Miljön och stämningen skildras av en viskande berättarröst, bakgrunden till historien berättas i långa monologer. Scenen är naken förutom ett antal hängande tygsjok med minimal förankring i handlingen. För mig är Jon Fosses pjäser något som kräver en ansträngning att ta till mig, och den här gången hamnar berättandet på helt fel våglängd. Pjäser från antiken (och även andra epoker) kan presenteras upphöjt, som tidlösa gåtor med aktörer som är spelpjäser i ett evigt spel ovanför deras huvuden; eller på ett personligt plan där vi lider med människorna som mals mellan plikterna och sina egna känslor. Denna version av Ifigenia i Aulis blir varken det ena eller det andra, trots goda insatser från alla på scenen. En stor tröst och värdig avslutning är dock Sten Ljunggrens känsliga stämma i den avslutande sammanfattningen av vad som hände.

Länk till Dramatens sida om Ifigenia i Aulis

Foto: Sören Vilks

fredag 11 oktober 2019

Crazy Ex-Girlfriend

Det är mångas dröm att vara en framgångsrik advokat i New York, som Rebecca Bunch. Men det kanske inte är din dröm, särskilt inte om du är mitt uppe i den och känner dig tyngd av alla måsten. Det finns drömmar som känns mer lockande, och kanske särskilt de man hade som barn när livet kändes fullt av möjligheter. Det Rebecca Bunch minns är tonårstidens sommarläger och framför allt första förälskelsen - Josh Chan. Josh bor i West Covina nära Los Angeles och plötsligt framstår han och den soliga västkusten som den nya, underbara drömmen. Rebecca lämnar allt, modigt och litet galet, och drar till West Covina!


När man uppfyller drömmar blir de sällan riktigt som man har tänkt sig. Ganska lätt får Rebecca bostad och jobb på en halvtafflig advokatbyrå, men Josh är ju förlovad med en fantastiskt vacker flickvän, Valencia. Ah, men Rebecca har inte flyttat dit för Josh, nej nej, bedyrar hon alla andra och mest sig själv medan hon smyger omkring och försöker hitta sätt att ramla på Josh och hans vänner och bli deras vän också. För mig som periodvis har trånat och smugit omkring på liknande sätt är det en lisa att se Rebecca göra detsamma och värre. Serien Crazy Ex-Girlfriend driver hejdlöst med Rebeccas intrigerande, men sympatiserar hela tiden med henne - och även med dem som kommer i hennes väg.


I varje avsnitt är det minst två sång- och dansnummer som utspelar sig i Rebeccas (eller någon annans) drömmar. Med välskrivna texter drar de fantasierna och förhoppningarna ett extra varv, som i It’s the sexy getting ready song, eller så fördjupar de sig i pinsamheter, självmedvetet, komiskt och uppfriskande.


Josh är inte den enda snyggingen i West Covina och Rebecca hamnar i halv-förhållanden där hon själv beter sig illa mot andra som hade förtjänat större ärlighet. I säsong två går förhållandet till Josh in i en annan fas där vi lider med Rebecca, och ett tag såg det ut som att serien gick utför, fastän den fortfarande presenterade pärlor som Love Kernels.


Men historien vände medan gamla fiender blev vänner eller till och med nya pojkvänner. Vad som var ännu viktigare var dock att Rebecca började, litet efter sina tittare och långt efter sin terapeut, inse att det inte var kärleken som skulle rädda henne utan att hennes problem låg djupare än så. I de två sista säsongerna handlade det mycket om hur Rebecca tog ansvar för dåliga saker hon gjort tidigare. Fast fortfarande inramat av soliga West Covina och alla omtänksamma vänner, så helt realistisk blev serien inte. Särskilt inte när den mot slutet började vända sig ut mot fjärde väggen och hamnade i en ny loop av Rebecca som måste välja mellan sina kärlekstörstande tillbedjare. Crazy Ex-Girlfriend hade vunnit på en kortare och mer seriös avslutning, men på vägen dit har den varit både klok, galen och fantastiskt underhållande.


onsdag 9 oktober 2019

The Testaments av Margaret Atwood

Redan i första boken, The Handmaid's Tale, fick vi veta att Gileads rike skulle falla en dag. Men så snabbt gick det inte: The Testaments utspelar sig tio-femton år senare och vi ser delar av hur Gilead har utvecklat sig genom tre olika kvinnors berättelser. Nu har vi en ung generation som har vuxit upp utan att känna till något annat än Gilead och dess regler för kvinnors plats i samhället. Den unga Agnes har vuxit upp med en kärleksfull mor, som vi kan gissa inte är hennes biologiska mor, och går i skola med andra flickor från priviligerade hem. I skolan lär man sig absolut inte att läsa och skriva utan sedesamma saker som att brodera och arrangera blommor. Med hjälp av förvrängda berättelser ur Bibeln skräms flickorna till lydnad, nu och inför sitt liv som Hustru till någon av samhällets främsta män. Men det är oundvikligt att tonårsflickor viskar och skvallrar om saker de inte borde känna till, som vilka familjer som har högst ställning, vilka flickor som är födda av Tjänarinnor och kanske har litet sämre moral, och hur det kommer att bli att vara gift. De här passagerna hör till det mest livfulla i boken, tillsammans med Agnes funderingar på hur hon skulle kunna fly från sitt öde: hon kan ju inte läsa, hon vet inte vart gatorna leder, hon vet inte hur stort Gilead är och vart hon skulle gå för att komma därifrån.

Den andra flickan vi följer är Daisy, som vuxit upp i Kanada, grannlandet till Gilead som är ankomstort för kvinnor som flyr genom smugglarnätverk. Tidigt låter Daisy oss veta att det finns en hemlighet som omgärdar hennes ursprung, och berättar så historien som leder fram till hur hon själv fick reda på den.

Den tredje kvinnan som för ordet är Aunt Lydia, en av de vördade grundarna av gruppen av brunklädda Tanter som håller Gileads kvinnor i schack. Det är intressant och otäckt att läsa hennes minnen från dagarna då Gilead genomförde sin statskupp, och hur människor misshandlades och skrämdes till samarbete eller döden. Är man tillräckligt mån om sitt eget liv, mer vårdslös med andras, kapabel att ställa sig in hos människor man föraktar och listig nog att skaffa sig hållhakar på andra kan man karva sig en ganska säker nisch hos en diktatur och ha chansen att hämnas på dem som lägger krokben för en.

You pride yourself on being a realist, I told myself, so face the facts. There's been a coup, here in the United States, just as in times past in so many other countries. Any forced change of leadership is always followed by a move to crush the opposition. The opposition is led by the educated, so the educated are the first to be eliminated. You're a judge, so you are the educated, like it or not. They won't want you around.

Margaret Atwoods fortsättning på sin inflytelserika bok balanserar väl mellan att varken gå emot den framgångsrika filmatiseringen eller följa den slaviskt. En del fan favourites är upplockade till The Testaments, som Aunt Lydia och Baby Nicole, och det ger en god förankring i hur Gilead kan tänkas utvecklas under åren. Inblickarna i andra delar av samhället är också givande. Ändå tycker jag att den tredje och senaste säsongen av TV-serien är en mer lyckad gestaltning av utvecklingen, i hur mycket den kan visa nästan i förbigående: hur olika familjer använder sin makt för att bända Gileads regler litet efter hur just de vill leva, och hur June genom mer eller mindre väl valda ord försöker bända in kilar i samhällsbygget för att en gång få det att vackla.

I The Testaments pågår flera konspirationer, och ofta upplever jag att de riskfyllda uppdragen är för tunt genomtänkta och beskrivna för att bli trovärdiga - allt går för enkelt enligt plan. Det gör att jag tappar förtroendet för texten och inte lever mig in i berättarnas känslosvall under de ganska platta beskrivningarna av vad som händer. Tack och lov slipper vi alltför mycket av det nyspråk som Oryx & Crake flödade över av, men litet av det finns även här: SanctuCare, Particicution.

Något som kan stämma till eftertanke är att The Testaments liksom The Handmaid's Tale har ett efterord från forskare som samlats till ett återkommande symposium om Gilead. Vi får se hur diktaturen efter sitt fall börjar falla i glömska, kanske för att det känns smärtsamt, onödigt eller pinsamt att intressera sig för vad som hände, och att forskarna som studerar Gilead bara har tillgång till lösryckta fakta och inte hela berättelsen. De uppsluppna kommentarerna till vad man nyss upptäckt (dokumenten vi just läst) skär i hjärtat: hundratusentals människors rädsla och plåga är reducerade till statistik och ord på ett papper som en annan kan välja att läsa eller glömma.

Fler böcker av Margaret Atwood: 
The Handmaid's Tale
Oryx & Crake 
The Year of the Flood 
MaddAddam 
Stone Mattress

måndag 7 oktober 2019

Tre trior med filharmoniker

Konsertens röda tråd var jubileum - 300 år, 200 år och 150 år är det sedan Leopold Mozart, Clara Schumann respektive Albert Roussel föddes. En pianotrio av vardera spelades i kronologisk ordning med den äran av  Joakim Svenheden (violin), Mikael Sjögren (cello och introduktion av kompositörerna) och Stefan Lindgren (piano).


Leopold Mozart var inte bara far till allas vår älskade Wolfgang Amadeus, utan själv aktiv musiker och kompositör, och skrev ett utbildningsmaterial för violinister samma år som den senare berömde sonen föddes. I en tid när musik ofta uppfördes i hemmen var det säkert en framgång att ge ut noter som var lätta och trevliga både att spela och lyssna på. Den Klavertrio i A-dur (c:a 1750) som framförs faller i den kategorin; konventionell och inte så avancerad, men säkert rolig att spela och även att höra. Det är förståeligt om Leopold Mozarts klavertrio inte blir ett stående verk på kammarmusikrepertoaren, men det är intressant att få höra vilken toner som omgav de musikintresserade vid 1700-talets mitt.

I jämförelse lät förstås Clara Schumanns Pianotrio i g-moll (1846) mer känslosam och fantasifull. Det var en fröjd att åter få höra det här verket, som vunnit i popularitet de senaste åren. Stycket tar väl vara på de olika instrumentens styrkor, och musikerna på scenen lät kompetenta och glada när de tillsammans lät melodin leka sig igenom de olika stämmorna.

Mer obekant för mig men mycket spännande var Albert Roussels Pianotrio i Ess-dur (1902). Överskuggad som han blev av Debussy och Ravel låter det ändå som att han har ett eget uttryck och en välformulerad vilja att bryta ny mark med musiken. Inleder och avslutar gör fantasieggande arrangemang där långa toner ställs mot en stadig drill, och däremellan bygger musiken fascinerande klanger. Mer av Roussel, tack, och tack för en fin kammarmusikkonsert med pianotrior!

söndag 6 oktober 2019

The Marvelous Mrs. Maisel

Med disciplin kan man behålla sina mått - midjemått, höftmått, till och med vadmått. Miriam (Midge) Maisel mäter sig regelbundet och har samma mått som när hon var femton år. Och då borde man också kunna behålla maken och det lyckliga familjelivet, eller hur? Men nej, hennes man Joel erkänner att han har ett förhållande med sin sekreterare och vill skiljas. Poff, så sprack det vackra äktenskapet.


Med moderna ögon kan man se att Midge är hundra gånger bättre än fånige Joel, och det hedrar henne att hon är bestämd och säger nej (nästan) varje gång Joel kommer krypande tillbaka till äktenskapets trygga hamn. Inte nog med det, raskt plockar hon upp mikrofonen Joel tappat under sina försök till ståupp på komediklubben Gaslight, och det som rasar ur henne om svikande karlar som trasar sönder livet är bra mycket roligare än alla Joels snodda skämt, tycker publiken innan polisen kommer och arresterar Midge för oanständigt uppträdande.


Detta utspelar sig 1958, där såväl spruckna äktenskap som rappt skämtande kvinnor fick många att höja på ögonbrynen. Midges fräcka skämt får en extra krydda av hennes polerade uppenbarelse; vacker, välklädd med proper frisyr, smycken och makeup. Faktiskt pågår mer av serien The Marvelous Mrs. Maisel i stora, rikt möblerade lägenheter på Upper West Side och dyra etablissemang där och annorstädes än på gruffiga källarklubbar. Det är där serien börjar skava i mina ögon; visst är det härligt att se de vackra kläderna, miljöerna och musiken, men det känns som att presentförpackningen tar över innehållet.


Något annat som mest irriterar mig är seriens humor, och då menar jag inte vad Midge säger på scen, för jag kan acceptera att skämt från 1950-talet inte går att överföra direkt till dagens humor. Nej, det är alla de putslustiga situationerna i Midges dagliga liv, med hennes föräldrar och vänner, som är av det slaget som inte tilltalar mig. Två personer i förmodat samtal talar förbi varandra i olika tonläge: den ena pratar obekymrat på i racerfart om något som förskräcker den andra, vilken å sin sida målar upp sin fasa och kommande olyckor på grund av vad som sägs. En signifikant mening upprepas misstroget, antingen av den som först sade den eller av den som lyssnade. Detta kan vara roligt i mindre mängder men i The Marvelous Mrs. Maisel lastas varje avsnitt fullt av de här scenerna.


En tredje sak som stör är att ingen verkar allvarligt eller svårt på riktigt för Midge, som vi får höra skall bryta mot alla konventioner och bryta nya vägar för kvinnor. Men tuffa situationer klaras av med en käck motreplik eller Lenny Bruce ex machina, vilket känns extra bittert när det gäller verkligt prövade personer som svarta musiker eller förintelseöverlevare. Vi ser glimtar av vad som egentligen kan stå på spel i Midges ihärdiga manager Suzie, som utsätts för verkliga hot och är beroende av att hennes bekymmerslösa klient drar in pengar någon gång. Men Midge glider vidare i sina välskräddade dräkter, älskad av alla och med vidöppna dörrar framför sig.


Många älskar TV-serien The Marvelous Mrs. Maisel och den har fått flera prestigefyllda priser, så jag har känt mig litet surmagad när jag inte har kunnat uppskatta den. Men några andra tyckare har formulerat sig ännu bättre än jag om vad de ogillar med den här succéserien, så jag lämnar länkarna här för ytterligare jämförelse.

The New Yorker

The Dartmouth

LA Times

En sociolog på Montclair


fredag 4 oktober 2019

Ducks, Newburyport av Lucy Ellmann

Att skriva en bok på tusen sidor är alltid att begära mycket av sin läsare; ett engagemang i vad som händer och inte minst flera timmars tid. När boken därtill är ett flöde av tankar från en enda människa blir kraven ännu större, såväl på läsaren som författaren. Trots Lucy Ellmans milda protester vid förfrågan vill jag nämna att hennes far och syster båda har studerat (och fadern skrivit en biografi om) James Joyce, vars Odysseus också är en bok med fritt strömmande tankar över flera hundra sidor. Om Leopold Bloom får tänka fritt, varför inte en hemmafru i Ohio? Det beror förstås helt på hur intressant och allmängiltig man gör sin berättelse.

Det är kanske meningen att undvika att vi tror att det "bara" är tankar och känslor som strömmar emot oss från boksidorna, då vår namnlösa huvudperson börjar de flesta av sina meningar med "the fact that...". Fast det är ändå en hel del känslor och åsikter som kommer fram.

... the fact that the AIDA funnel sounds like something you get sucked into, and it is, Awareness-Interest-Desire-Action, the fact that it's how advertisers get you to buy stuff, brand lifts, ad recall, desire metrics, affinity, infinity, buzzworthy, test drive, hot tub, clickbait, bait dog, bated breath, breadth, Amos and Andy, the fact that it's pretty hard to cliam I'm making any money out of these chickens, or saving any, the fact that they eat up fifty-pound bags of feed in no time, but I am saving something on eggs, and if I have any surplus it's a good time to make a ham and egg pie for the kids, which they like, or we have Salade Lyonnaise, the fact that maybe we need more chickens, the fact that maybe fourteen chickens aren't enough, tiffins, dinner pail, haybox meals, wonderbox, HONESTY BOX, funnel...

Vissa saker återkommer med nya fakta, såsom referat till hur Laura Ingalls Wilder och Almanzo Wilder egentligen levde, de egna barnen förstås, och ibland längre händelser som de varit med om. Det jag upplever är att det ibland blir svårt att hänga med i tankarnas hopp, å ena sidan därför att vi har olika bakgrunder och referensramar, å andra sidan för att det är tankar från en annan hjärna, en som gör andra associationer än jag. Skall jag slå upp vartenda ord jag snubblar över i en lista för att förstå hur det passar med de andra, eller skall jag låta det passera och acceptera att jag inte kan förstå allt hos en annan människa? Jag väljer det andra alternativet.

Inflikat i tankeströmmen är en berättelse om ett bergslejon och de ungar hon föder. Den är skriven på vanlig prosa vilken faktiskt är litet väl mjältsjuk fastän den med flit inte Disneyfierar djuren. Det skall visa sig att den historien rör sig först i huvudhistoriens periferi och sedan riktigt nära den. Några passager i boken är riktigt dramatiska, i synnerhet det sista hundratalet sidor.

Låt mig erkänna att jag inte har läst alla tusen sidorna. Jag hade sällan ork att läsa mer än några sidor tankeflöde i taget, och bläddrade till bergslejonstyckena för välkomna avbrott. Medan jag bläddrade såg jag ord som stack ut, antingen för att de skrevs med stora bokstäver eller bara för att min blick råkade fästa där. Om jag då stannade upp för att läsa den sidan fick jag ingen större uppenbarelse av bokens mening; de jämkade sig till de övriga fritt flygande tankarna. Ja, Lucy Ellmans Ducks, Newburyport ger en trovärdig bild av ett liv i nutid men nej, jag tänker inte lägga några veckors heltidsjobb på att läsa alla orden, för så bra är boken inte.