Consider Phlebas av Iain M. Banks

Första delen i Iain M. Banks kända och inflytelserika boksvit låter oss se Culture utifrån, genom ögonen på någon som är engagerad i kriget emot dem. Det är ett smart grepp att börja där, så att läsarens lojalitet inte ännu har hunnit fångas av Culture och överflödet de bjuder på. Huvudpersonen Bora Horza Gochubal är humanoid men lierad med Idirans, trearmade och trefotade varelser vars civilisation ligger i krig med Culture. Bokens appendix ger kortfattade och upplysande förklaringar till båda sidornas anledning till att gå emot den andra, men under handlingens gång får vi också höra Horzas tankar kring varför han finner Culture och deras beroende av maskiner fel, och istället väljer Idirans religiöst drivna motstånd trots att han själv inte tror på deras gud.

Det är dock sällan vi hinner följa Horzas reflektioner någon längre stund, då han kastas från det ena livsfarliga äventyret till det andra. I det inledande kapitlet är han på vippen att dö av en grymt uttänkt tortyrmetod, och det är inte sista gången det händer. Iain M. Banks och hans skurkar har skarp fantasi när det gäller att komma på otäcka sätt att plåga och döda, men även om metoderna beskrivs utförligt går inte frossandet i offrets plågor överstyr för en halvkänslig läsare.

Det universum (spiralgalax) som Horza rör sig i är befolkat av Idirans, andra livsformer och humanoider som under årtusendena har förändrats på olika sätt - hudfärg, pälsbehåring - men i stort sett liknar varandra. Dock ligger lojaliteterna inte nödvändigtvis till andra av samma ras, inte heller bland humanoider där de flesta är delar av Culture och vid tillfälle deras agenter. Förutom de köttsliga livsformerna räknas maskinerna som självständiga beroende på hur utvecklade deras medvetanden är, och de drönare och andra plåtbaserade individer vi möter har personligheter som tar större utrymme och energi än de målmedvetna agenter och rymdpirater Horza håller sig till.

Horzas uppdrag för Idiranerna tar honom till olika miljöer och händelser som är målande och fascinerande beskrivna. Skalorna är alltsomoftast större än vanligt: när man förlorar ett liv i spelet Damage är det ett verkligt liv som släcks; och det avgörande spelet i fråga utspelas på en enorm bosättning kring en sol som Culture har byggt och nu evakuerat för att förinta den i det pågående kriget. Spänningen i de olika scenerna kan vara lågintensiv och utdragen, eller hög och direkt med handgemäng medan skott viner och byggnader kraschar omkring dig. Liv spills eller förändras för alltid, som små små delar av de stora skeendena.

Fler böcker av Iain M. Banks:

The Algebraist

Vargarnas tid på Teater Giljotin

Förutom att kortfattat rapportera de signifikanta händelserna i ett stort och betydelsefullt skeende som andra världskriget, kan man också berätta genom att i närbild skildra några människoöden och scener. Nu gör pjäsen Vargarnas tid även det förstnämnda, i engagerande ögonblicksbilder av själva krigsutbrottet: nazisternas invasion av Polen och Storbritanniens krigsförklaring. Men huvudsakligen fokuserar den på några priviligerade människor mitt i nazisternas styre: fotografen Hans Stern som får dokumentera nazisternas handlingar i det ockuperade Polen och Ukraina, inte olikt hur samtida brottslingar filmar sig själva i akten; hans konstkunniga hustru Meike; och Erich Koch, i Führerns inre krets och betrodd med att styra Ostpreussen och Bialystok.

Detaljnivån på hur mycket Erich Koch känner till om Hans Stern första gången han kallar honom till sig för att anlita honom, indikerar hur mycket staten redan kontrollerar befolkningen. Paret Stern glider in i det goda livet som erbjuds i maktens centrum, det goda livet som bygger på blodigt förtryck, rikedomar insamlade från den judiska befolkningen, och att man hela tiden ler och håller med medan de avhumaniserande handlingarna diskuteras. Erich Koch själv verkar njuta av att vara den hårdaste, minst förlåtande av Hitlers verkställare. Peter Engman gestaltar honom som charmant, oberäknelig, livsfarlig; den sortens ombytliga despot som är mest skrämmande av alla, och han dominerar scenen i en genomgående fantastisk rollprestation.

Närvarande på scenen är De döda kvinnornas kör, som berättar hur de själva dog, ibland till och med fräser åt varandra, men kommenterar och fnyser åt Erich Koch så att vi kommer ihåg att inte falla för frestelserna som Koch erbjuder.

Hans och Meike Stern vantrivs i den krassa diktaturen, och dagtingar för en tid med sina samveten genom att Hans vid sidan av sina officiella uppdrag också smugglar ut foton av grymheterna som han dokumenterat till England. Men krigsmaskinen, ockupationerna och den hatiska ideologin krossar fler och fler människor, och snart är inte ens de i den innersta kretsen trygga. Kanske förutom den som alltid sätter sin egen bekvämlighet först, Erich Koch.

Länk till Teater Giljotins sida om Vargarnas tid

Foto: Alina Harmash

For All Mankind

Världen håller andan vid direktsändningen av människans första steg på månen. Men det är inte Neil Armstrong som gör avtrycket i regoliten, det är kosmonauten Alexej Leonov. Det är starten på en lång kedja av händelser som gör att handlingen i serien For All Mankind tar en annan väg än den vi känner från nittonhundratalshistorien. Konkurrensen från Sovjet slutar inte med Sputnik utan fortsätter, och sporrar NASA likväl som Roskosmos att utveckla sitt rymdprogram med målet att etablera sig på månen.

Drömmarna om att besöka andra planeter fick sig en törn när det på sextiotalet visade sig vara mycket svårare än science fiction-berättelser drömt om. For All Mankind tar inga genvägar utan låter det vara svårt, ansträngande och livsfarligt att konstruera och navigera raketer för rymdfärder. Uttagningen till astronautprogrammet är med rätta hård, och de som varit uppe i rymden hyllas som nationella hjältar. Här sker också ytterligare en lätt provokation från sovjetisk sida som förändrar tidslinjen: båda stormakterna sätter en ära i att ha med kvinnor i sin besättning. Det medför till en början motsättningar, och även efter att kvinnliga rymdofficerer blivit vanligt sker några korsklippningar till världen utanför där könsdiskriminering är vardagsmat. Men efter hand blir kvinnornas närvaro såväl i raketerna som i kommandocentralen så normaliserad att den inte behöver kommenteras, vilket är en styrka med TV-serien.

Något annat en tittare inte behöver irriteras av (under de första decennierna) är förlamande budgetstrider med utomstående. Spänningen i serien läggs inte i konstruerade strider med oförstående politiker som inte förstår sig på rymdprogrammet, utan tvärtom är NASA i det längsta en nationell stolthet med brett folkligt stöd. Detta kommer att variera under åren som går, men den generellt teknikpositiva inställningen bidrar till TV-seriens dragningskraft för tittare som vill se fokus på vetenskapen, framstegen och arbetet med att lösa de problem som trots allt uppstår. I bisatser får vi veta att elbilar introduceras redan på åttiotalet, och växthuseffekten hålls i schack av användandet av kärnkraft, det och mer därtill som bieffekter av rymdprogrammet.

Och trots allt sipprar det in problem från utsidan, från världspolitiken och konkurrensen mellan USA och Sovjetunionen i en värld som ändå är ganska lik vår. Montage med pressklipp och TV-nyheter visar detaljer som skiljer sig - John Lennon blir inte skjuten och Beatles återförenas. Ungefär samma personer är aktiva i amerikansk och sovjetisk politik men andra presidenter blir valda vid skilda tillfällen. Vid vissa ögonblick i historien ökar spänningen i världspolitiken, och ett felsteg på den isolerade rymdbasen kan vara gnistan till krutdurken på jorden, eller vice versa.

Astronauterna från de första åren hyllas som hjältar och får administrativa jobb på NASA efter sina aktiva år. Men längtan tillbaka upp är stark hos dem. Med vissa undantag skonar handlingen oss från relationstrubbel, men låter oss ändå se hur privata problem och den mentala påfrestningen påverkar såväl besättningsmedlemmar som tekniker på jorden under extrema förhållanden.

"Jordnära" är förstås fel ord, men rätt andemening i hur saklig och realistisk framställningen av rymden, månen och senare Mars är i For All Mankind. Och ändå hisnande och nervkittlande. Den gråa månytan mot den oändliga stjärnhimlen! Instängdheten på månbasen Jamestown, som efter hand byggs ut och blir hem för fler och fler. Den noggrant planerade konstruktionen som sprider ut sig på Mars yta. De återkommande scenerna ger en hisnande känsla inför världsalltets storlek och också inför mänsklighetens idérikedom.

Sju säsonger är planerade för For All Mankind, och i ljuset av hur väl handlingen och persongalleriet har förvaltats i de fyra gångna säsongerna (med undantag för en alltför tilltagen äventyrlighet i de sista avsnitten) känns det mycket lockande att få följa med vidare ut i solsystemet i några decennier till.

Enlightenment av Sarah Perry

Thomas Hart är litet gammaldags till stilen: i sin propra klädsel, och i kåserierna han skriver för lokaltidningen Essex Chronicle. Folk kan tycka att stilen är affekterad eller uppskatta den, eller kanske båda på samma gång, ungefär som en läsare kan känna för prosan i boken där vi läser om honom. När vi först möter Thomas Hart kommer det på nästan samma gång in ett par nya objekt och personer och förändrar hans liv. Det första är en planisfär, en justerbar stjärnkarta. Därefter får han en inbjudan att undersöka Lowland House och kanske hitta bakgrunden till de lokala spökhistorierna om byggnaden. Samtidigt dyker kometen Hale-Bopp upp på himlavalvet, och det är dit upp som (nästan) alla trådarna börjar dras.

Ännu mer gammaldags än Thomas Hart är baptistförsamlingen som han tillhör, som han väljer att fortsätta att tillhöra trots att de skulle förkasta honom om de kände till hans homosexualitet. Men där finns den moderlösa flickan Grace som han känner sig förbunden att ta hand om.

Boken Enlightenment gör nedslag med några års mellanrum hos Thomas Hart, Grace och några människor i deras närhet, och låter oss se hur omständigheterna skickar deras liv i nya banor.

Sarah Perrys ornerade prosa vill helt enkelt inte berätta något på ett enkelt sätt, utan genom ögonblicksbilder och miljöbeskrivningar som kräver koncentrerad läsning för att avkodas. Det är litet irriterande ibland, hjälper också till att bygga upp historien som är både banal, osannolik och överfull av sammanträffanden, men är som sagt också något att tycka om och längta tillbaka till. Om berättelsen känns litet väl duktigt sammanpusslad och utsmyckad så är det ändå med en god ambition och skickligt handlag av Sarah Perry.

Fler böcker av Sarah Perry:

After Me Comes the Flood

Härlig är jorden på Stadsteatern

Hemma i byn är man så stolta över dottern Anna Berg som for till Stockholm och nu skriver debattartiklar och annat i tidningarna. Ännu lyckligare är familjen över att hon är på väg hem till byn! Mindre lycklig över att vara på väg ut på landet är huvudpersonen själv, som för övrigt inte längre vill kallas Anna Berg utan Annaus Montanus. I en inledande monolog snackar hon ihop sig med oss i publiken, för bara vi i STOCKHOLM är ju smarta och medvetna om vad som händer i världen, och om hon bara snabbt kan få med sig ungdomskärleken Lenny tillbaka till storstaden så blir allt bra. Sagde Lenny är också glad över att Anna kommer tillbaka, viss om hennes kärlek trots att hon inte svarat på hans brev, och så upprymd och nervös att han inte ens vågar närma sig henne. 

Annas pappa och farmor är överförtjusta över att få hem den framgångsrika dottern och tar inte illa upp av Annaus stockholmsfasoner och hennes många klagomål på deras lantlighet och försök till välkomstfirande. Stämningen i pjäsen är så pass lättsam att man kan skrattar åt Annas rappa förolämpningar och nedlåtande attityd mot alla i den gamla hembyn. Snart får man också anledning att roas av Annaus genuina irritation över den förment stockholmsutbildade Per Klockares mangling av citat på latin, spanska och esperanto.

Regissören och manusförfattaren Per Tjerneld har utgått från Ludvig Holbergs pjäs Erasmus Montanus från 1723 och stuvat om den till ett anakronistiskt 1790-tal med begrepp och händelser smart klippta från vår samtid. I sin uppfriskning av historien har han med skicklig hand undvikit att skapa svartvita motsatsförhållanden. Visst är Annaus Montanus fördomsfull mot sin efterblivna hembygd, men vi är nog många i publiken vid Stadsteaterns stora scen som haft liknande känslor efter att ha flyttat till STOCKHOLM. Och visst är lantisarna alltför tröga med att ta till sig nya kunskaper, men när Anna inte bryr sig om deras känslor så sårar hon dem djupt.

Till största delen är pjäsen Härlig är jorden ändå fantastiskt rolig; alla roller bär på måttsydd humor och skådespelarinsatserna är i ypperlig samklang. Alla chanser till skämt är väl tillvaratagna, som att alla har svårt att komma ihåg att kalla Anna för "Annaus" och farmor oftast säger "Anus". Mest lysande på alla sätt är ändå Rebecca Plymholt som Anna Berg - mimik, gester, ordval och tonfall framförs med sådan säkerhet och komisk timing att man gärna skulle låta sig sablas ned av en vass replik eller menande blick från henne.

Men när historien rullar på så dyker det ändå upp komplikationer, och till slut blir den charmiga dumheten i byn farligt kvävande. Vilket liv är bäst att välja, den nöjda tryggheten på landet eller de vassa pennorna i Stockholm? Finns det inte orosmoln på båda hållen? Hur långt räcker Annaus Montanus principfasthet? Efter många skrattsalvor får vi i publiken en allvarlig fråga om moral och val att ta med oss hem.

Länk till Stadsteaterns sida om Härlig är jorden

Foto: Sören Vilks

English Teacher

Tonåringar är jobbiga, och en lärare på high school har det inte lätt. Är Generation Z den allra jobbigaste generationen i världshistorien, med nya obegripliga måsten och förbud som ändrar sig varje dag efter vad man ser på TikTok? I vilket fall som helst är det så som ungdomarna i serien English Teacher lever, alltid beredda att spela in och sända på TikTok när någon av deras lärare gör bort sig. Engelsläraren i seriens titel, Evan Marquez, är han inte litet godkänd ändå, han är ju ändå homosexuell med colombiansk bakgrund? Nej, han är alldeles för ljushyad, och gay är lika mycket etablissemang som straight för kidsen idag.

Det är just den här krassa edge-of-the-edge-stilen och de snabba vändningarna som skapar humorn i de trötta millenial-lärarnas samspel med eleverna i de första avsnitten av English Teacher. När skolans traditionella könsbytarfest är på vippen att ställas in - killarna är cheerleaders och tjejerna spelar amerikansk fotboll - driver Evan det till sin spets genom att anlita sin drag queen-kompis Shazam för att se till att killarna verkligen får till det. Ungdomarna är skrämmande i sina flipprande åsikter och avfärdanden, men i grunden ändå ganska hyggliga.

Det finns också mycket humor att hitta i lärarnas relationer, fast även där är vänskapen som tur är stark; mellan Evan, bästa vännen Gwen, gympaläraren Markie och till och med den hygglige rektorn Moretti. Vad gäller Evans sexliv, som han borde hantera diskret efter att ha blivit anmäld av en snipig förälder, så dyker det upp nya lockelser i lärarrummet samtidigt som han gång på gång hamnar i säng med expojkvännen Malcolm.

Tempot och tonen i English Teacher är intensivt men lättsamt, och det är en skön kontrast mot verkligheten. Skön musik lånad från 80-talet inleder varje avsnitt, problem av seriös art tornar upp sig men får gå till sådan överdrift att de kan skrattas bort. Det vore riktigt roligt att få se en andra säsong av English Teacher

Utsikten helt nära av Maja Tinnervall

Många känner att de inte lever det liv de borde. I ens ögon verkar alla andra säkra i sina liv, men det är det nästan ingen som är när man ser efter. Maja Tinnervall följer några människor under några månader när deras spår kanske korsar varandra. Alla bär på en osäkerhet som är litet olika från person till person. I Elisabeths dagdrömmar har hon och den vuxna dottern ett nära och omtänksamt förhållande. I verkligheten vet de inte vad de skall säga till varandra. Elin och Otis är nygifta men känner kanske inte varandra på riktigt. Elin försöker skaffa alla attribut som signalerar ett bra liv, eller åtminstone ett normalt liv; giftermål, äktenskap, barn, radhus, möbler.

Hon ville ha ett köksgolv med solskensgula rutor. Behövde möbler som fyllde ut. De skulle kunna inreda huset vitt och lantligt, köpa ett stort, vitt, ovalt köksbord och lägga på bordsfilt och duk, skaffa antika kristallglas, hänga en krans på dörren inför jul, göra gräsmattan till en fruktträdgård med gamla och tåliga äppelsorter. En ny dyr möbel skulle kunna lösa allt.

För att köpa möbler behöver Elin ibland sälja möbler, för att få plats och pengar till nytt. Lara behöver inte nya möbler, däremot pengar till mat och hyra. En del får hon in genom att sälja det som lämnades kvar när grannen Siv dog och hennes efterlevande tagit vad de ville ha. Vad kan Lara sälja när de pengarna är slut? Folk lämnar saker i grovsoprummet som hon kan reparera och putsa upp. I källarförråden står fler saker, inrymda bakom låsta dörrar som går att lirka upp.

Boken rör sig mellan de olika personerna i jämnt tempo. Flyktigheten i människoliven blir påtaglig. De korta glimtarna av andras liv som Olle och Paul får via sina nattjobb på hotell blir desto mer gripande för att tomheten koncentreras i en mening. En del av människoödena gör djupare intryck än andra i berättelsen, och tidvis blir ödsligheten jämnstark och hade behövt fler nyanser. Ändå: Utsikten helt nära är en stillsam litania över ensamhet.