Fantastika 2018, lördagen

I want to read good books!
Jag var väldigt glad över att ha blivit tillfrågad om att vara med i en panel och få rekommendera böcker! När jag plockat ihop min lista över någorlunda nyutkomna och inte jättekända böcker såg jag att den gemensamma nämnaren var att de alla förmedlade en speciell stämning, snarare än vildsint action. Alltså fick jag chansen att berätta för fler om:
Chris Becketts fantastiska Dark Eden, Mother of Eden och Daughter of Eden
Michel Fabers långsamma, fina The Book of Strange New Things
J.M. Coetzees The Childhood of Jesus och The Schooldays of Jesus
Emil Hasketts Dit du inte får gå

De övriga kloka paneldeltagarna Sini Neuvonen, Oskar Källner, Jukka Halme och Ian Sales hade var sina listor på bra böcker, och den sammanställningen kommer att hamna på kongressens Facebooksida inom kort.

Prata som Tolkiens alver
Vem vill inte vara alv, klok och långlivad, och kunna tala, dikta och sjunga på det vackra språket sindarin? Den kunnige Måns Björkman gav oss språkets externa historia - hur J.R.R. Tolkien inspirerades av walesiska som han såg på inrullande kolbilar, och från 1910-talet och fram till sin död utvecklade språket så att det mot slutet såg väldigt annorlunda ut mot de första utkasten.

Sindarins interna historia är att språket upptod i Beleriand, i västra delen av Midgård, bland de alver som stannade kvar då Noldor och Vanyar flyttade västerut över havet. Återflyttande alver och människor plockade senare upp språket, och de människor som flyttade till Númenor då Beleriand sjönk i havet talade sindarin sinsemellan på liknande sätt som aristokratin i Europa talade franska med varandra.

Vi fick se några exempel på sindarins grammatik. Dock finns det inte tillräckligt med fraser och ordböjningar i Tolkiens egna anteckningar för att språket skall bli komplett - ord för "var" och "vem" saknas helt! Men av det som är känt går att forma vackra fraser och sångtexter, så det går att höviskt hälsa varandra och sjunga om att ljuset skall återkomma, och hur fint är inte det!

Guest of Honour interview: Kij Johnson 

Kij Johnson växte upp i en liten stad utan särskilt mycket att göra, förutom att cykla, bada och läsa böcker. Kij Johnsons föräldrar läste mycket, så hon och brodern läste också mycket för att förstå vad det var som föräldrarna älskade så. I staden fanns ett litet bibliotek med böcker som andra lämnat kvar, och Kijs mamma lät den sura damen som skötte biblioteket förstå att Kij fick läsa vilka böcker hon ville, inte bara dem som damen tyckte passade. Så lilla Kij började längst upp till vänster och läste alla böcker i hylla efter hylla. Många av dem var sådana hon inte förstod som barn, men när hon vid 25 års ålder själv började skriva dök alla böckerna hon läst upp för henne igen, som en stor mängd minnen hon kunde välja bland.

Det första hon skrev var vampyrhistorian Roadkill som hon trodde var så bra när hon skrev den, men har insett i efterhand att den inte var det. Hon kom att skriva en Star Trek-roman tillsammans med en annan författare. Det var när hon skrev Fox Magic som hennes "obsession as a writer became solid" - hon insåg att hon njöt av att få sätta sig in i hur djur tänker, och få göra efterforskningar om en historisk period.

En bok Johnson älskat som barn var The Wind in the Willows/Det susar i säven. Hon hade för vana att tänka in sig själv i böckerna hon läste, för att få spänning i livet i den händelselösa småstaden, och insomningsritualen om kvällarna var att skriva och skriva om nya kapitel med sig själv i böckerna. Men i The Wind in the Willows finns inga kvinnliga figurer! Det åtgärdade den vuxna Kij Johnson med att skriva en uppföljare, The River Bank, med en "lady writer", en mullvad som skriver äventyrsberättelser, och en kanin vars kriterier för upplevda äventyr är mycket stränga.

När Kij och hennes bror var 10 och 8 år gamla körde deras mamma dem till bokhandeln i nästa stad med var sin $5 och lämnade dem där i två timmar. En bok med dödskallar på framsidan såg mycket otäck ut, men där fanns också en bok av samma författare men med katter på framsidan. Den vågade Kij köpa, och det var The Dream Quest of Unknown Kadath. Att sedan som vuxen skriva The Dream Quest of Vellitt Boe gick lätt; Johnson tog Randolph Carters resa från The Dream Quest of Unknown Kadath och gjorde raka motsatsen. Hon ritade också upp en karta över Dreamlands och såg till att resorna gick i rimliga riktningar - i H.P. Lovecrafts historia rör sig Carter ofta fram och tillbaka litet planlöst. Andra aspekter där Johnsons bok är Lovecrafts raka motsats är att resan företas av någon som känner till sitt land, och kvinnan i fråga må vara gammal och stel nu, men hon var ute på många äventyr som ung och det har hon nytta av nu.

Om H.P. Lovecraft dök upp på Kij Johnsons Creative Writing-kurs och visade fram The Dream Quest of Unknown Kadath, vilka professionella råd skulle hon ge honom? Jo, att låta sina huvudpersoner visa mer initiativ - ofta reagerar de på vad som händer dem, men drivs annars inte av egen vilja. Och så rådet att om du vill tjäna pengar på ditt skrivande, skriv då inte så att alla pengar rakas in av författare som skriver vidare i din värld efter din död!

Kij Johnsons berättelse The Man Who Bridged the Mist var tänkt som ett porträtt av hennes far, en ingenjör som blev pastor, förmodligen hade Aspergers, och som sade "I don't care what you believe, as long as you think it through". Men huvudpersonen blev lik hennes far, och världen i novellen saknar religion och magi. Dimman är inte något mystiskt, det finns en vetenskaplig förklaring till den. Kij Johnson ser historier som något som kan "bridge the gap", få oss att förstå varandra, och hon kommer alltid att vara intresserad av hur historier fungerar och hur de skapar världen kring oss.

Ethics of generation ships
Under ledning av Tomas Cronholm samtalade Tommy Persson, Ian Sales, Peter Ekberg och Eva Holmqvist om generationsskepp, något de tre senare själva har skrivit berättelser om. Är det etiskt försvarbart att låta barn födas på ett generationsskepp, under begränsade omständigheter och kanske utan hopp om att få uppleva den bättre värld som skall vänta vid ankomsten? Men barn föds hela tiden i vår värld till fattigdom och andra svåra omständigheter de inte själva har valt. I ett scenario där jorden är förgiftad och på väg mot sin undergång kan ju skeppslivet vara bättre än att stanna kvar. Om livet på skeppet är tillräckligt rikt och varierat är det inte en uppoffring att leva där. Men om det är så att man skickar ut skepp där man från början vet att de kommer att ha begränsad framgång - bara nio av tio kommer fram till sin destination - kommer risken med att ge sig av förstås att vara större. Skeppen måste också byggas så att de håller hela vägen!

Det behövs 10000 individer för att inte inavel skall bli ett problem. Åsikterna gick isär om man skulle behöva hålla folkmängden nere med påtvingad kontroll, eller uppmana till att bilda familj för att inte befolkningen skulle minska. Kommer de som lever på skeppet att kunna behålla de kunskaper som behövs för att fixa både stora och små saker? Den första generationen kanske är lika mångsidigt och väl tränade som Apollos besättning, men hur blir det med nästa generation? Och hur kan man motivera jordens invånare att investera i ett skepp som de som blir kvar inte har nytta av?

Will we drown or will we bake?
Hedersgästen Ian Watson, som föreslagit programpunkten, höll i diskussionen mellan en panel som bestod av Mats Strandberg, A.R. Yngve, Edmund Schluessel och mig själv, och eftersom jag deltog har jag inga anteckningar från samtalet. Jag deklarerade att jag ville stå för strimman av hopp i panelen, men allteftersom samtalet fortgick kände jag mig överhopad av åskmoln och domedagsprofetior. Utan att vilja framstå som naiv vill jag upprepa vad jag sade, med utgångspunkt i vad Jesper Stage tidigare redovisat om katastrofhot och hur de avvärjts: Vi kommer inte att kunna eller ens behöva komma på en stor, fin teknik som löser de existerande klimatproblemen i en smäll. Erfarenhet visar att globala problem (resursbrist, ozonhålet) kunnat förminskas via anpassningar, förbättringar och delvisa lösningar som skjutit upp "domedagen" ytterligare några år, under vilken tid ytterligare framsteg och anpassningar gjort att katastrofen minskats och skjutits ännu några år på framtiden, och så vidare. Vi fick inte de hungerkravaller på grund av matbrist som förutspåddes på 1970-talet, peak oil har annonserats gång på gång men vi är inte där än.

Visst hade även övriga deltagare starka argument för hur illa tillståndet i världen är, och det är inte säkert att de politiska beslut som behöver fattas kommer att fattas på grund av okunskap, dumhet och rivalitet mellan fraktioner och länder. Men jag ser på många håll ett intensivt fasthållande vid undergångsscenarier, tanken att vi kommer att gå under och det finns inget att göra åt det; ett fasthållande som är lika kategoriskt och icke-produktivt som att låtsas som att inget är fel. När jag jämför vad som skrämt människan i SF under 1900-talet har skräcken varierat; under '50- och '60-talet var det förstås kärnvapenkrig som oroade mest. Jämfört med klimatoron på 1970-talet, som var flummigare och kunde se temperaturväxling och översvämningar som något som förändrade planeten och människan, så tittar många av dagens katastrofbesjungare ut över ett stup och ser inget bortom det. Jag för min del kommer att arbeta med ingenjörer och forskare för att se till att vår civilisation bevaras.

The Unwritten

 I samtal med Sara Bergmark Elfgren berättade Mike Carey om sin författarbana och i synnerhet om serien The Unwritten. Den handlar om Tom Taylor, son till Wilson Taylor, som skrivit den extremt populära barnbokserien om Tommy Taylor (en lätt förklädd Harry Potter). Tom misslyckas med det mesta, men skakas om när han på ett av de eviga konvent han går på konfronteras med att han inte skulle vara den han är. Är det sant? Livet faller i bitar, men tillsammans med ett par följeslagare börjar han upptäcka den värld han tillhör.

The Unwritten pitchades genom att Mike Carey och illustratören Peter Gross föreslog var sina serier till förlaget: en flicka som lever både i världen och i en serie, och så världens undergång. Men slå ihop det och gör en serie av det, blev svaret! Tillsammans planerade de då innehållet för första årets och sista halvårets nummer som pitch (och sista halvåret blev inte exakt så som de sagt).

Mike Carey och Peter Gross möttes under skapandet av Lucifer, då seriens första penciler och inker blivit osams och sagt upp sig. Peter Gross förslag på ändringar och improvisationer störde först Carey, men så vande han sig och såg att resultatet blev bra. Nu är de sammansvetsade och i allmänhet (gäller även andra illustratörer) får Carey tillbaka mer än vad han har gett dem i ord. Han kan också tacka konstnären Yoko Shimizu för försäljnignssiffrorna - hennes vackra, lockande omslag lär ha lockat många serietidningsköpare. Carey har mycket av hennes konst hemma på väggarna.

Tom Taylors två sidekicks Lizzie och Savoy speglar de sidekicks bok-Tommy har. Efter två år fick Lizzie sin bakgrundshistoria, och när de skrev den var det viktigt att lämna det öppet att hon kanske var galen och hade fantiserat ihop allt. Hennes berättelse krävde extra många rutor och att de vände på sidorna i berättandet, vilket gjorde det oerhört komplicerat att pussla ihop rutorna rätt. Sidorna låg utspridda över Careys och Gross golv på var sin sida Atlanten och var nära att göra även Carey galen.

Serien blev så populär att kravet restes på en äkta Tommy Taylor-bok! Den tog fem år att skriva, och Peter Gross hade velat skriva alla 13 (14) böckerna men nu när serien är avslutad känns det inte aktuellt längre. Nu jobbar Carey, Gross och Shimizu med en annan serie, Highest House, en heroisk fanatsy med politiska undertoner. Kanske kommer de en dag att återvända till Tom Taylors värld, men inte till Tom Taylor själv.

Guest of Honour interview: Ian Watson
Ian Watson är en underhållande konversatör, och Anders Bellis intervju med honom blev förstås rolig och intressant. När Watson gick ut skolan började han jobba som kontorist på ett rederi. Hans uppgift var att summera kostnaderna ett skepp hade under tiden de låg i hamn. Han adderade allt han hade i sin kolumn och fick ett värde. Sedan räknade han ihop siffrorna en gång till och fick ett annat värde. Tredje gången han plussade ihop allt fick han ett nytt värde, och dessutom en annan uppgift på rederiet, nämligen att klistra telegram. De fick ett telegram från skeppet Glenmore, och Watson slog upp skeppet i en av de stora böckerna i skinn. Glenmore hade sjunkit för flera år sedan! De fick telegram från ett spökskepp! Men nej, det var ju ett nytt skepp med samma namn. Ian Watson höll på att bli galen på sitt jobb och vad som räddade honom var att läsa Gormenghast.

Vid Oxford studerade han English Literature så han tröttnade på anglosaxare och läste aldrig Tolkien. Istället intresserade han sig för Baudelaire och andra franska poeter. Efter att ha undervisat i Östra Afrika sändes han till Tokyo, där han fick future shock. Där fanns (redan då) högteknologi men också katastrofområden, nedsmutsning och sjukdomar. Han började skriva som en överlevnadsmekanism, underlättad av att studenterna strejkade i två och ett halvt år och allt Watson behövde göra var att hämta sin lönecheck och utforska Tokyo till fots - shintoismens röda portar och trappor, likväl som reklamen och popkulturen.

Många var rädda för Stanley Kubrick, men samarbetet kring A.I. skulle inte fungerat om inte Watson gillat honom. Att skriva manuset såg Watson som en surrealistik upplevelse; han trodde inte att det någonsin skulle bli någon film. Kubrick lade ned den ett tag för att arbeta med Eyes Wide Shut, och ville sedan att Spielberg skulle ta över A.I. så att filmen skulle röra vid människors hjärtan; en saga från framtiden. Ian Watson säger att allt som finns i filmen är vad Kubrick ville ha.

Att skriva för Warhammer40K var roligt; andra författare skrev generella fantasy-historier och satte in några Warhammer-namn, men Watson blev tillsagd att han måste älska det stora vapengalleriet, satte sig in i den stora luntan med bakgrundsinformation och hallucinerade sig in i världen med space demons och skrev. Han och några andra skulle skriva en kollektivroman om en space marine men ingen annan skrev något, så Watson skrev allt själv och lade in en hel del homoerotika. Det gick ju inte an, det kom krav på ändringar! Men så gick förlaget i konkurs, ett annat förlag tog över och gav ut boken utan att ha läst på invändningarna, och minsann, så fanns där en homoerotisk space marine!

Alien Sex
En givande diskussion om Alien Sex avslutade min lördag. Cristina Macia nämde att hon var vald till moderator för hon är den enda som kan säga till Ian Watson att vara tyst, men alla parter hade mycket att komma med; Watson, Kij Johnson och Anders Fager. Kij Johnsons novell Spur handlar om sex mellan alien och människa - eller är det ens sex? Anders Fager har skrivit Queer Noveau om utomjordingar och jordbor och sex. Ian Watson har inte skrivit om sex med utomjordingar - än. Däremot skrev han en novell om asexuella aliens, vilket förläggaren fann så osannolikt att han tog bort "a" vilket gav en konstig historia om sexuella aliens som förökade sig genom delning.

Bakom dem visades en kavalkad av omslag till gamla SF-tidningar där läskiga aliens kidnappar vackra jordkvinnor i minimala kläder. Kij Johnson nämde att det också finns berättelser där manliga astronauter kidnappas av alienkvinnor, lika jordkvinnor men med grönt skinn. Anders Fager påpekade att publiken för de tidskrifterna var unga män, men tänk om Tom of Finland tecknat istället - oj, så många tentakler och på så många ställen!

Men hur vet en alien vad mänskligt sex är? Om en utomjording försökte analysera människoliv skulle sex handla om reproduktion, rekreation, maktspel, kärlek, kanske se det på ett sätt som vi inte förstår. En tanke är att en utomjording ser hur viktigt sex är och bestämmer sig för att använda sig av det; skaffar oemotståndliga feromoner, läser The Game, blir en stalker, etcetera, för att skaffa sig inflytande och information.

Man kan tänka sig att om en annan livsform landar på jorden kanske vi inte är den första civilisation den stöter på, så de behöver inte vara så oskyldiga inför sex. Men en asexuell ras skulle kunna titta på mänskligheten och döma ut och döda alla män för att de har en defekt kromosom. En givande uppgift är att tänka sig en livsform med tre kön där könen inte är han, hon och det. Hur skulle deras reproduktion se ut? (jämför Asimovs Gudarna själva och Octavia Butlers Lilith's Brood) Något både djupsinnigt och kittlande att fundera på en lördagkväll.

Fantastika 2018, fredagen

Redan före den egentliga öppningsceremonin bjöd årets Swecon Fantastika på (bland mycket annat) två föredrag av det slag jag gillar bäst: när någon som är riktigt kunnig på sitt ämne berättar om det med koppling till science fiction eller fantasy!

Shakespeare and magic
Vad säger William Shakespeare om magi i sina berättelser? Han nämner det en hel del, och beskrivningen av ingredienserna till häxornas brygd i MacBeth är nog så målande och har levt vidare: grodtå, ödleben, drakfjäll... Rhuddem Gwelin berättar inlevelsefullt och med välvalda citat om bakgrunden till Shakespeares användning av magi i sina pjäser.

Tidens uppfattning var att häxor och magi fanns; självaste Kung James hade skrivit det i boken Demonology han skrev 1597. Eleonor of Gloucester som sökte mer makt blev förvisad för att ha lejt en häxa, och den olyckliga häxan blev avrättad för sin magi. Dessa verkliga händelser dyker upp i Shakespeares pjäs Henry VI Part II. Förbannelser och att ropa på hämnande andar lät Shakespeare såväl Kung Lear som Jeanne d'Arc göra, medan den blodfläckade Rikard III skakas djupt när han hemsöks av spöken av alla dem han mördat, vilka förbannar honom. Det kanske allra mest kända spöket är förstås Hamlets far, som sätter igång hela den berömda handlingen.

Något vänligare tillämpningar av magi ser vi i En midsommarnattsdröm, där trolldom får personer att bli kära i någon de inte alls skulle valt av fri vilja - inte helt vänligt men desto mer underhållande för publiken. Men Merlin då, den mest kände och mäktige trollkarlen av dem alla? Tyvärr hade Arthurlegenden blivit så romantiserad och överanvända till Shakespeares tid att den fallit ur modet, så Merlin nämns bara två gånger i förbigående av Barden och då inte så uppskattande. Så synd! Men då Rhuddem Gwelin själv är författare till en serie böcker om Merlin har hon kunnat skriva om historien så som hon ser den - gynnsammare för såväl Merlin som Shakespeare själv!

The Economics of Terraforming - Mars in the Red?
Jesper Stage är professor i nationalekonomi vid Luleå Teknologiska Högskola och har alltid nya intressanta vinklar på SF- och fantasyberättelser. Hur lönsamt är egentligen terraformningsprojekt? I filmen Wrath of Khan från 1982 ser vi en hel planet omvandlas till att få ett gynnsamt klimat på bara någon minut. Detta användes någon gång till och sedan aldrig mer i Star Trek-filmerna, av förståeliga skäl. Ett sådant verktyg skulle ju kunna appliceras på redan levande planeter (eller skepp) och då vara ett massförstörelsevapen. En annan aspekt är att det gör det så lätt att skapa nya beboeliga planeter att deras värde minskar, och då finns det ingen anledning att kämpa om herraväldet. Och för övrigt skulle inte heller något företag tjäna på att tillhandahålla terraformningen, när det är så enkelt att resultatet inte längre ses som värdefullt.

Financial Investment Analysis ser på kostnad och nytta av ett projekt för ett företag. Ger det vinst?
Economic Investment Analysis sker oftare på regeringsnivå och ser på kostnad och nytta för ett helt samhälle: är det till övervägande nytta för hela samhället, gör det samhället bättre, och vilka är inkluderade i samhället? Jesper Stage flikar kontinuerligt in exempel som tydliggör frågeställningarna: Larry Nivens Ringworld är byggd som en lösning på ett problem med överbefolkning, och måste genomföras trots att det ruinerade sin civilisation.

Terraformning startar med många stora kostnader. Hur snart ger projektet vinst? Av erfarenhet är det svårt att få investerare till något vars vinst ligger femtio år in i framtiden. Projektet kan också kapas av andra - av nybyggarna, som tar över den terraformade planeten så att urpsrungsplaneten inte får något för sin investering, vilket flera SF-författare skrivit böcker om. Investeringen i en ny värld bör också vägas mot investeringar i den gamla världen - vilket ger mest nytta? I Pamela Sargents Venus of Dreams har man arbetat i fyrahundra år utan att jorden vunnit på det. Dock; om ens hemplanet oåterkalleligen är på väg att bli helt obeboelig kan terraformningen vara det enda alternativet för överlevnad.

Behöver terraformningen vara perfekt, då? Filmen Aliens visar ett trovärdigt scenario för företagsdriven terraformning: månen LV-426 är en "shake-and-bake"-koloni, med ett 60-70-tal familjer som bor där medan atmosfären anpassas till människoliv. Weiland-Yutani har flera sådana på gång och de är inga viktiga, påkostade projekt. I serien Firefly har mänskligheten terraformat tolv planeter och månar i samma system, alla med olika förutsättningar. Med flera planeter att välja på och en stor befolkning bryr man sig inte så mycket om att en av planeterna kontinuerligt förgiftar sina invånare - det måste inte vara perfekt, bara OK.

Som vanligt var Jesper Stages föredrag initierat och underhållande, och gav tänkvärda infallsvinklar på idéer som dyker upp inom fantastiken.

Opening Ceremony
Hurra, Swecons ande släpptes ut över Stora Scen i Dieselverkstaden! Med Fantastika tillbörligt öppnat vidtog ett givande samtal mellan kongressens hedersgäster Kij Johnson, Mike Carey och Ian Watson, svarande på intressanta frågor från Johan Anglemark.

Vilket var deras respektive bästa/lönsammaste träning till att bli författare?
KJ lär ut Creative Writing men påpekar att det ändå är ett hantverk som måste tränas fram. Mest användbart för henne var utbildningen i latin och anglosaxiska vilket lät henne tänka på ords ursprung. Bäst var ändå det lukrativa jobbet som lät henne jobba halvtid och hinna skriva mer.
För MC var uppväxten i ett förfallet Liverpool inspiration till många dystopier; staden hade haft sin storhetstid som hamnstad, speciellt under slavhandeln (på andra människors lidande) men sedan dess hade tillverkningsindustrin och med den många byggnader förfallit och staden stod halvtom.
IW fick mycket tid till att skriva då han undervisade i Östra Afrika, då han bara höll en föreläsning i veckan, och ännu mer under de 2½ år i Japan då studenterna strejkade och hans enda uppgift var att hämta sitt lönekuvert (inklusive fem löneförhöjingar). Mest lukrativt var att skriva manuset till A.I. för Stanley Kubrick.

Vilken är den perfekta filmen?
MC: Blade Runner (director's cut) - på ett ögonblick förflyttas du till den världen, den stämningen.
KJ: Galaxy Quest - parodi på SF och samtidigt äkta SF.
IW: Blade Runner - filmen är så annorlunda från boken att den bevisar att författaren är irrelevant!

Vilket av era egna verk skulle ni vilja se som film?
KJ: Det är svårt att göra en film med djur i utan att det blir som en barnfilm. The Dream Quest of Vellitt Boe skulle bli bra, också därför att den är så kort och korta berättelser funkar bättre att adaptera till film.
MC: My Faith in Frankie, om en flicka som vuxit upp med en egen gud och av gudens omsorg blivit riktigt självisk.

Vem borde få Nobelpris för genre fiction?
IW: Adam Roberts. Även Aniara av Harry Martinson - jaså, han HAR redan fått Nobelpriset?!
MC: Ursula K. Le Guin. Även Lord Dunsany för The Gods of Pegana.
KJ: Margaret Cavendish, som på 1660-talet skrev The Blazing World, en fascinerande resa till en annan planet där Cavendish själv dyker upp för att delta i äventyret. Även William Hope Hodgson för The Boats of the Glen Carrig.

MC läser om Roger Zelaznys The Chronicles of Amber. IW rekommenderar Philip José Farmers World of Tiers. KJ läser många av de kvinnliga författarna som definierade om genren på 1980-talet: Clara Bell, Patricia McKillip, Megan Lindholm (Robin Hobb), Katherine Kurtz, med flera, och de flankerande herrarna flikade in med Vonda McIntyre och Patricia Anthony. Det blev många goda läsrekommendationer från hedersgästerna!

The works of Ursula Le Guin
Ledda av Martin Rundkvist förde Florence Vilén, Saara Henriksson och Markku Soikkeli ett samtal om, främst, Ursula Le Guins Gravkamrarna i Atuan och novellsamlingen Changing Planes. FV hade aldrig identifierat sig med någon person i de många böcker hon läst förrän hon kom till Gravkamrarna i Atuan. MS gillade enkelheten i boken jämfört med Tolkiens berättande, och de sagor och folklore den tog upp.

Changing Planes är som en fiktiv resehandbok om ställen du kanske inte vill besöka men gärna vill läsa om. De olika samhällena som ritas upp är som olika test av idéer om samhällen som är olika våra. Att få vingar som växer ut ur ryggen lockar The Fliers of Gy till att prova dem, men eftersom de vet att de kan sluta fungera när som helst - första flygningen, om tio år - finns det de som väljer att aldrig pröva sina vingar.

Samtalet gick in på Lavinia, som mycket fint levandegör den annars mållösa gestalten som sätter händelserna i Aeneiden i rullning. Multi-konstverket Always Coming Home, om ett lågteknologiskt liv i ett framtida Kalifornien, är en historia presenterad som antropologisk undersökning. Ursula Le Guin var en klok och uppfinningsrik författare och jag är glad att jag kommer att ha tillfälle att läsa flera av hennes verk i sommar.

How Frankenstein formed Karl Marx and made a Mermaid as well as a good AI
Hedersgästen Ian Watson avslutade första kvällen med ett improviserat resonemang med ovanstående rubrik, tänkt att mynna ut i en historia någon gång. Mary Shelleys berättelse om Frankenstein har influerat så många - till exempel Hamm i Samuel Becketts Endgame förbannar sin far som skapat ett monster. Men det skapade monstret är egentligen en idealisk skapelse (till en början): intelligent och välvilligt inställd till människor. Men den får inte den kärlek och acceptans den hade behövt. Boken handlar inte så mycket om vetenskap, utan snarare om arrogansen hos Viktor Frankenstein. Ian Watsons tankar rörde sig vidare till Paraguay, plockande upp förslag från publiken om att monstret kanske är kvinnligt, så kanske dess följeslagare, den andra skapelsen skall vara manlig? Eller är det kvinnliga originalmonstret lesbiskt? Watsons tankar vindlade och vandrade vidare, och vi får se vad han kommer fram till till slut.

Dirk Gentlys Holistiska Detektivbyrå

Todd Brotzmann har ett tråkigt, otacksamt jobb och går knappt runt i sitt slitsamma, ensamma liv. Han gör vad han kan för att hjälpa sin syster Amanda som har pararibulitis. Vad är pararibulitis? En sjukdom där bäraren upplever skrämmande, smärtsamma saker så verklighetstroget att de kan orsaka verklig skada. Om Amanda tror att hon är under vatten kan hon drunkna fastän hon befinner sig på torra land. Därför går hon sällan ut, för att inte bli överväldigad av intryck.

De första avsnitten av TV-serien Dirk Gentlys Holistiska Detektivbyrå staplar svårbegripliga och ofta brutala scener på varandra: ett övernaturligt massmord på hotellet där Todd jobbar, en smutsig tjej som skjuter en kille och kidnappar en annan kille, en fängslad kvinna som irriterat peppar sig själv till att ta sig ur situationen och mycket annat. Kan det finnas en röd tråd i denna handling? Där dyker titelpersonen upp, Dirk Gently. Han är en holistisk detektiv, det vill säga att han löser sina fall litet halvt omedvetet, därför att allt i universum hänger samman och knuffar honom i rätt riktning. Ganska länge får vi försöka tro på honom utan bevis, för ytterligare konstiga scener radas upp efter varandra, men trots att det är förvirrande är det underhållande och fascinerande.

Todds sorgliga liv tar en kort vändning till det värre, och i släptåg med Dirk Gently verkar han hamna i allt farligare situationer och räddas bara ur dem på håret. Dirk Gently själv är charmerande på gränsen till irriterande, och naiv på ett sätt som snubblar över i ren dumhet flera gånger. Men det som ser ut som ren klantighet tar dem ofta ett steg närmare fallets lösning, vilket fall det nu är. Efter hand kan man faktiskt se ett mönster och kanske ett svar på alla frågor! Men har man tillbringat några TV-timmar tillsammans med Dirk Gently är man nog så påverkad av hans livssyn att man inte vill få ett prydligt avslut.

I den andra och sista säsongen av serien är flera av rollerna helt omkastade. Historien gör en sväng som visar mer av Dirk Gentlys bakgrund, och en annan sväng in i ett sagoland som format i ett barns fantasi. Med Douglas Adams böcker har TV-serien enbart namnet gemensamt. Seriens skapare Max Landis har spunnit fritt och skapat något galet, brokigt, splittrat, sammanvävt, som säkert inte alla gillar men som många av oss tittare älskar och kommer att minnas med glädje.

Häxorna på Dramaten

Riktigt bra barnböcker och riktigt bra barnteater är minst lika intressant för vuxna. Roald Dahls böcker har gett mig glädje även efter barnaåren, så Dramatens uppsättning av Häxorna såg ut som en fullträff. Och det var den! Som inledning vände sig skådespelarna direkt till publiken, för framför stora scenen satt ett hav av unga åskådare tillsammans med oss äldre. Det var en skicklig början för att få de smås uppmärksamhet, och den genuina glädjen hos skådespelarna gjorde det bara bättre. Genom pjäsen var känslor och händelser överdrivna till komik, ibland till slapstick, men utan att det någonsin kändes tillgjort och löjligt.

Roald Dahls berättelser är sällan bara enkla och lättsamma. Det är inte för skojs skull som pojken vi möter bor hos sin mormor, utan för att hans föräldrar har dött i en bilolycka. Men uppsättningen dröjer sig inte kvar där, utan låter mormodern möta hans arga svordomar med andra hemska historier - om häxor! Det blir riktigt kusligt när hon berättar om hur man känner igen en verklig häxa: handskar som döljer de långa klorna, peruker för att dölja det skalliga huvudet, och ofta näsan ihopknupen för att slippa känna stanken av barn. Häxor hatar barn! Så rysligt att tänka sig för alla barn som sitter i salongen, särskilt när häxorna myllrar in från sidogångarna. För pojken och hans mormor har ju hamnat mitt i häxornas stora årsmöte, där de planerar hur de skall göra sig kvitt alla världens barn!

I den ombonade interiören smyger, skuttar och dansar skådespelarna fram. Där finns den trygga mormor (Mia Benson) och den skrämmande men magnifika Storhäxan (Marie Richardson). Några andra glider in och ut ur roller: Johannes Bah Kuhnke stöper sina olika personligheter i olika former av humor, och Karin Franz Körlofs akrobatiska gester är fantastiska. Den värsta udden tas av den litet otäcka handlingen av den sköna stämningen på scenen, och publiken njuter av föreställningen lika mycket som skådespelarna, vilket vi alla är väl unt!

Länk till Dramatens sida om Häxorna

Foto: Christian Friedländer

The Three Stigmata of Palmer Eldritch av Philip K. Dick

Droger gör livet lättare när man är nybyggare på en av jordens nya kolonier. Drogen Can-D är egentligen illegal men UN ser mellan fingrarna vad gäller den, så kolonisatörerna på Mars, Ganymedes och de övriga ställena kan fortsätta ta drogen och för en stund känna som att de är på jorden.

The Three Stigmata of Palmer Eldritch är skriven 1964, och tidsandan genomsyrar boken från första sidan. '50- och '60-talets upplevelser med sinnesutvidgande droger har Philip K. Dick extrapolerat till att Can-D låter dem som tar den tillsammans också smälta samman sina personligheter i de dockor som skall representera jordbor. Playboy-idealet gör sig påmint i löjligt hög grad, för vad är det som Can-D-tuggarna upplever gång på gång om inte en tur till stranden i en snabb bil och, om de hinner, sex. Och kvinnodockan som gett namn åt upplevelsen heter Perky Pat och är förstås snygg och bystig. Det är för övrigt precis så som alla kvinnor i boken klassificeras, och det första femtiotalet sidor är pinsamt fulla av beskrivningar av de kvinnliga bifigurernas bröst och hår, och hur de manliga huvudpersonerna skulle vilja byta ut den ena älskarinnan mot den andra. Det trappas av litet men mot slutet av boken får vi möta deras motsats, en kvinna som är korthårig, ful och förmodligen lesbisk. Hur männen ser ut har vi ingen aning om, förutom då Palmer Eldritch som har artificiella ögon, tänder och en arm av metall.

Som nutida läsare är det roande att se hur det jag själv uppfattar som mest intressant, att människan stöter på andra civilisationer, blir fotnötter i handlingen. De där fula aliens som slagit sig ned på Neptunus, dem vill man inte se något av! Och på Mars finns det telepatiska rovdjur som kolonisatörerna försvarar sig mot. Vår samtida omsorg om miljön hade inte slagit igenom på 1960-talet; naturen fanns där för att användas, även den på andra planeter bebodd av andra livsformer.

Droganvändningen står i centrum för boken; dels i hur Can-D-monopolet är hotat av den nya, ännu mer effektiva drogen Chew-Z, men dels också i hur Chew-Z förändrar medvetandet hos den som tuggar den. Nu låter PKD drogerna inte bara skapa gemensamma upplevelser mellan dem som tar den tillsammans, utan låter användaren i sina drogsyner interagera med den verkliga världen på påtagliga sätt. Detta är något han tangerat redan i boken Flow my tears, the policeman said, och här håller historien visserligen ihop bättre, men lämnar ändå det rimligas område. Och det får den ju visst göra, det är författaren som bestämmer. Den ultimata trippen går genom någon av huvudpersonernas medvetande - jag minns inte vilken av männen, för de flöt samman för mig i boken, men det passar nästan till bokens innehåll.

Fler böcker av Philip K. Dick:
The Man in the High Castle
Flow my tears, the policeman said

Rockford på Katalin

På '70- och '80-talen gjordes det funk, pop och disco där ett smattrande komp och en tight blåssektion utgjorde stommen i musiken. Uppsalabandet Rockford plockar fram de bästa låtarna från den tiden - Gonna Fly Now, Boogie Wonderland, Car Wash, och även Happy från senare år dyker upp bland de gamla klassikerna. Falsettsången har sin givna plats i Bee Gees-medleyt och sjoket av Michael Jackson-låtar. Rockford har ett starkt komp, tungt blås, säkra sångare och en stor kärlek till musiken de spelar, en kärlek som de delar med lyssnarna.

Det ångar om bandet och det ångar om den dansande publiken framför scenen! Stämningen är hög genom hela konserten, ända in i slutet med musik av den levande legenden Stevie Wonder: Signed Sealed Delivered är sista ordinarie låt. Men det krävs extranummer, och då får vi Tower of Power, Stevie Wonders Happy Birthday och Jimi Hendrix. Även om man dansat sig igenom hela kvällen är man inte utmattad utan uppiggad av den sköna spelningen.

Foto: Håkan Wilhem Hugosson

Åtta kvinnor på Stadsteatern

Det stora huset har rum för många: Gaby och hennes make, Gabys syster Augustine, deras mor Mamy, döttrarna Catherine och Suzon och husorna Louise och Madame Chanel. Alla bor dock inte där längre, men just idag samlas alla; dottern Suzon kommer hem från sina studier i England, och svägerskan Pierrette dyker också upp, innan huset blir helt insnöat och avskärmat från omvärlden. Inte nog med det, telefonledningarna är avklippta och grinden till stora vägen är låst - och herrn i huset ligger mördad i sin säng!

Nu står mordteorierna som spön i backen. Vem kan vinna på att husbonden dör? Vem har inte alibi? Vem ljuger om var hon var inatt? Scenbygget är perfekt: en sobert inredd första våning där aktörerna kan myllra omkring och ibland råka i slagsmål eller dåna, och där ovanför en gång fram till sovrumsdörren där man kan rusa fram och tillbaka och förfasas yvigt inför den blodiga mordscenen. De åtta kvinnorna på scenen är alla originella karaktärer med egna agg mot varandra och ibland också mot mordoffret, även om de bedyrar motsatsen. Augustine är en fantastisk roll, pryd men med fallenhet för utbrott i falsett, utmärkt spelad av Annika Hallin. Att sång är ett återkommande inslag i föreställningen ger oss också underbar underhållning då Sharon Dyall sjunger ut som Pierrette.

Foto: Bengt Wanselius

Pjäsen Åtta kvinnor från år 1958 av Robert Thomas fick nytt liv när den filmatiserades av François Ozon år 2002, men historien gör sig ytterligt bra på scenen, där man (nästan) hela tiden ser vem som befinner sig var och vad hon har för sig. Stadsteaterns kådespelerskor är väl samtrimmade och levererar repliker och stora gester så rappt som humorn kräver. Det är högt tempo och mycket roligt från början till slut!

Länk till Stadsteaterns sida om Åtta kvinnor

Foto. Matilda Rahm