Reboot

Även för tjugo år sedan fanns det komediserier som var rappa och smarta, men också väldigt många som var småroliga på ett familjevänligt sätt och som kanske inte står sig så bra idag. En av dem var (den fiktiva serien) Step Right Up, där en halvt misslyckad exmake bor kvar hos frun, den nya mannen och den lille sonen. Men nostalgi är en stark faktor parad med önskan om att skaka om och skärpa till, så nu har Hannah Korman idén om att göra en reboot av Step Right Up - fast nu litet fräckare och mer vågad.

Film- och TV-branschen är hård även mot dem som har gamla framgångar att förvalta, så det förvånar nog ingen att de tidigare huvudrollsinnehavarna gärna kliver tillbaka in i sitt gamla sitcom-hem. Reed Sterling lämnar med låtsat tvivel sin karriär som seriös Broadway-skådespelare, Bree Marie Jensen får (ännu) en anledning att lämna sin kunglige make i ett kallt nordiskt land, Clay Barber har nog stött på lika många motgångar som sin originalkaraktär, och den uppvuxna barnstjärnan Zack Jackson är jätteglad att få flytta in med sin TV-familj igen. Hannah å sin sida drivs av en outtalad vilja att bearbeta sina egna barndomstrauman genom denna uppdaterade reboot - och det kommer hon att få, på fler sätt  än hon tror.

Men hur mycket vi pretto-tittare kan längta efter en smart twist och ironiska kommentarer på våra gamla minnen, så satsar TV-bolagen helst på det invanda som funkar för den breda massan: enkla skämt som alla fattar, kanske litet lyteskomik och också slapstick. I writers' room sitter nu både ett gäng med rappkäftade gamla rävar och en rad unga woke kids med koll på samtiden. Vi får faktiskt inte se så mycket av serien Step Right Up, men vi kan tänka oss att den gör precis som serien Reboot (den vi faktiskt ser): en avvägning mellan gamla, pålitligt roliga situationer och edgy scener som får en att skratta medan det hugger i hjärtat. I de första avsnitten har Reboot just den perfekta balansen, och det är ett dubbelt nöje att se! Sedan tippar den över litet för mycket åt "gammalt och beprövat"-hållet, men den är fortfarande mycket bra och jag ser gärna någon säsong till eller två.

Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl

En familj kan sluta sig samman, skapa egna regler och vända världen ryggen. Det var vad björnjägaren Heikki Leskinen lärde sina döttrar, de sju vilda döttrarna med långt hår och rivmärken på kroppen från vassa snår, skogens djur och varanda. Inte ha kontakt med samhället, klara sig själva i huset i skogen, leva på jakt, inte ens lära sig läsa - fy för det! 

De sju döttrarna tumlar runt så att det är svårt att skilja dem åt, som betraktare och som läsare, men efter hand står några av personligheterna ut. Äldsta systern Johanna har följt far på jakten och är hans förtrogna, så när fadern till slut tas av björn är det hon som driver systrarna till att hålla samman, med järnhand och hugg och slag när det behövs. Modern lever ett tag till men henne har flickorna (och fadern) föraktat sedan länge så hon håller sig oftast undan.

Berättelsen är lika kaotisk som flickornas liv. Gång på gång får vi läsa hur någon tar det sista brödet och längtar efter chips eller annat medan hungern river i magen. Däremellan röker systrarna cigaretter, och dricker porter och sprit när de har det. Blåbär och en fångad ripa eller ekorre mättar för ett litet tag. 

Johanna delegerar arbete - bygg hus, laga trasiga ting - och jagar själv i skogen men det är svårt att få grepp om huruvida de unga kvinnorna lyckas med sina uppgifter. Det vill säga, tydligen för Johanna regelbundet hem kött och skinn från djuren hon skjutit, och efterhand kan de även sälja det på marknaden för goda pengar. Men berättelsen ger oss nästan bara ögonblicksbilder av muskulösa blåmärksbemängda armar och mindre av hantverksskicklighet och resultat, så intrycket blir att arbetet utförs lika slarvigt som flickorna äter. Snart kastar de av sig kläderna och rusar tjutande ned i en tjärn och bråkar. Fast med jämna mellanrum, särskilt när de besöker staden, känner de ändå sin egen stank jämfört med de tvättade stadsborna.

Bokens språk är pepprat med adjektiv som skall befästa systrarna som vildsinta naturbarn. Inte en chans förspills att berätta hur de välter saker och drämmer till varandra, ofta med egenkonstruerade ord som tyvärr känns lika påhittade som de unga kvinnornas tvångsmässiga vildhet. Det vill säga, några av flickorna är känsligare själar - tror på Gud, vill lära sig läsa, formar vackra lerfigurer - och det är tyvärr inte förvånande att det är just dem vi får komma närmare i längre passager där de får reflektera över sina liv och längta efter något annat. Och ändå så förblir de, likt sina vildare systrar, mest platta karikatyrer nedskrivna av en författarröst som onödigt nog knypplats in i början och slutet av historien.

Mefisto Remixed 2023 på Teater Giljotin

Mefisto(feles) kommer med lockande löften och ett kontrakt att skriva under till den som känner sig förfördelad och vill ha framgång, uttryckligen i Goethes Faust och implicit i Klaus Manns Mefisto. Det kan hända även idag och vem känner den kittlande längtan starkare än en skådespelare i en värld som bryr sig mindre och mindre om teater? På scenen på en av Stockholms fria teatrar står den kunnige skådespelaren Tobias Hjelm och arbetar igenom sina känslor inför det dalande utbudet av roller då teatrar tvingas slå igen på grund av höjda hyror och/eller bristande intresse.

Kia Berglund och Tobias Hjelm som tillsammans skrivit den timslånga monologen Mefisto Remixed 2023 har lång erfarenhet av de fria teatrarnas villkor som regissör respektive skådespelare på Teater Giljotin där vi åter befinner oss. Men argumenten övertygar inte, fastän de framställs i kraftfulla bilder: hur Bröd & Salt och Cajsa Warg tagit över de många teatrar som blänkte i kvarteren vi befinner oss i. För parallellt med detta säljer uppsättningar av Brott & Straff och Noréns sista pjäser ut de stora salongerna på Dramaten och Stadsteatern, och jag minns ju också hur raderna vi sitter i varit fulla av besökare när motsvarande pjäser spelats på Teater Giljotin. Är det verkligen ogörbart att spela några publikdragare per året och varva med smalare uppsättningar? Jag är själv nyfiken på smala och okända uppsättningar och teatergrupper, men känner ofta att det som bjuds på de fria teatrarna inte alls tilltalar mig.

Trots att Tobias Hjelm är en skicklig skådespelare blir det oftast otydligt vem som uttalar vad, ända fram tills monologen blir till en dialog med Mefisto, dock är det oklart hur han till slut frammanades. Mest drabbande är ögonblicket när Hjelm tar på sig en blond peruk och hela hans manér förändras till någon annan - som sedan bländas av fotoblixtar och beundran och blir till ytterligare någon annan.

Just när pjäsen börjar får den in några snabba nålstick - först gäller det att sätta upp något som innefattar HBTQ-syrier, men i nästa ögonblick kommer att mail som påbjuder att pjäser skall innehålla fyra blonda barn i daladräkter och handla om god vandel. Lovande! Men sedan tappas fokus och monologen blir för pratig för att bli minnesvärd.

Länk till Mefisto Remixed 2023 på Teater Giljotin

OJ! Nu upptäckte jag just att jag såg den förra uppsättningen av Mefisto Remixed på Teater Giljotin för tio år sedan och redan då tyckte att den var ofokuserad. Och uppenbarligen inte heller så minnesvärd.

The Old Man

Vi är många som fascineras av spionlivet - att leva under falskt namn, låtsas ha en annan bakgrund än man har, alltid vara diskret och smälta in bland andra, och alltid vara vaksam på figurer som är ute efter ens liv. Man kan aldrig dra sig tillbaka från det livet, hur mycket man än skulle vilja. Det kommer att finnas människor och organisationer som vill leta upp dig, antingen för att få information eller för att hämnas för sådant du gjorde för åratal sedan. Sådana är omständigheterna för den tidigare CIA-agenten Dan Chase. 

Nu är det inte bara gamla fiender han behöver hålla utkik efter; hans egna förra arbetsgivare sänder ut ett team för att hämta tillbaka honom till CIA. Det handlar om smutsiga förhandlingar med tidigare fiender och allierade i Afghanistan, och Dan Chase är ett bondeoffer - nej, inte ett bondeoffer utan en viktig trofé att utväxla mot annat, en mycket åtråvärd aktör för personen på andra sidan förhandlingsbordet.

Men Dan Chase tänker inte ge upp sitt liv som ett passivt paket. De som sänds i hans väg för att paketera och leverera honom möter hårt motstånd. Chase blir hjälpt av att en hög chef på CIA och tillika tidigare vän, Harold Harper, ger honom förvarningar om operationerna. Men Harpers motiv är också grumliga, och därtill väcker han misstankar bland sina kollegor.

Fightscenerna i The Old Man är mycket realistiska - inga korta slag som snabbt slår ut motståndaren, utan utdragna brottningskamper där båda parter är lika motiverade att vinna och båda drar på sig skador som hindrar och oroar. Nu är ju Dan Chase en äldre man så visst kan man undra hur han faktiskt orkar med intensiva fysiska närkamper med yngre förmågor nästan dagligen. Men han har också två äss i rockärmen: sina två lojala kamphundar som svarar på hans kommandon på tyska.

De första avsnitten av The Old Man har en riktigt bra och intressant stämning, där allt får ta sin tid utan hets trots att tempot är högt; detaljerade telefonkonversationer med lönnmördare hack i häl, stridsscener som inte klaras av bam-bam, situationer där man stillsamt behöver övertyga någon om sina ärliga intentioner (goda eller ej). I andra halvan av serien glider serien in i mer bekanta spionhistoriemiljöer; palats, lyxbåtar, internationella vapenhandlare. Dessutom tänjs de många personliga banden mellan aktörerna till litet bortom det trovärdiga. Men The Old Man är fortfarande en mycket välgjord och spännande serie, och jag ser fram emot den andra säsongen.

Pebble in the Sky av Isaac Asimov

Tusentals år in i framtiden har mänskligheten spridit sig till tusentals världen i galaxen, och planeten Trantor är centrum i det galaktiska imperiet. Att jorden är mänsklighetens ursprung är det ingen längre som tror - det finns inga trovärdiga dokument eller bevis för det, och dessutom är jorden sedd över axeln då den till stora delar är radioaktiv och obeboelig. Jo, bland jordborna finns en rörelse som vårdar tanken på att vara den första planeten som människan levde på.

Då jorden ett par gånger tidigare har försökt sig på uppror styrs den numera av en prokurator utsedd av Trantor och militär och administratörer från andra planeter. De ser på jordborna som en klass av lägre stående människor. Då jorden är fattig och oförmögen att föda en större befolkning, har jordborna fått vänja sig vid att livet för de flesta avslutas vid sextio års ålder.

Till denna dystra verklighet transporteras Joseph Schwartz genom en olycka i ett kärnfysiklabb från vår ungefärliga tid, Chicago vid 1900-talets mitt. Vad han hamnar i ser okänt ut och då språket har förändrats kan han inte fråga sig fram, men han tas in av ett medelålders par och får jobba på deras gård. Samtidigt anländer arkeologen Bel Arvardan från Sirius-sektorn för att undersöka om det ligger något i jordens anspråk på att vara människans vagga.

Vilket spännande upplägg! Som jordbo i en ännu icke-koloniserad galax skulle man väldigt gärna vilja följa Arvardan på hans utforskningar, och höra vad Joseph Schwartz har att berätta för honom. Men tyvärr dröjer det halva boken tills Schwartz kan göra sig förstående på det moderna språket, och ännu längre tills han träffar Arvardan, och då under trängda förhållanden. Historien slarvas bort i en tradig kärlekshistoria mellan Arvardan och den unga vackra Pola Shekt, där de båda upprepade gånger tänker igenom alla anledningar till att ett förhållande är omöjligt; och också i politiska intriger som blir desto mer frustrerande då de drivs av illvilliga, hämndlystna figurer med privata aggressioner mot de inblandade. Visst är det litet roligt att se hur Bel Arvardans minsta handling misstolkas som ett tecken på djupa konspirationer av dem som bevakar honom, men som sagt, det riktigt intressanta hinner aldrig hända då en massa styltiga hjältedåd måste genomföras först. Det är ändå litet kittlande att se en framtid där jorden och jordborna har hamnat på efterkälken.

Fler böcker av Isaac Asimov:

The End of Eternity

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots and Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Fågelkvinnan med Ö2scenkonst

Den där klätterställningen på gården, den ser ut som ett hus. Skulle man inte kunna bo där, tänkte man som barn medan man lekte. Nu är det någon som har flyttat in där, i ett rede av skrynkliga brev som hon fortfarande skriver på. Av formuleringarna hör vi att hon har bott i lägenhet förut, och haft barn och en utflyttad man som hon är besviken på, och ett jobb med en oförstående och irriterande chef.

Men nu har hon bosatt sig i lekparken, mot en bakgrund av de många fönstren i ett flervåningshus där normala människor (?) lever normala liv (?). Perspektiven växlar fint mellan dem som möter den underliga människan och fågelkvinnan själv. Steg för steg närmar hon sig den gränsen där man inte vill ha henne kvar, inte genom ett tondövt "så här kan vi inte ha det" utan genom en lek som blir alltför hårdhänt och otäckt för barnet Theo, och det som följer därefter.

Foto: Kevin Chang

Hanna Nygårds är ypperlig i alla små reaktioner hon visar när hennes roller stöter på fågelkvinnan - rädsla, vaksam vänlighet, ilska. Främst är det ändå fågelkvinnans förvridna logik vi följer, fint beskriven i hur hennes historia låter sann för henne själv fastän den är helt galen. Joséphine Wistedt har hittat ett läge där hon är på gränsen till otäck, larger than life men inte en karikatyr. De båda skådespelarna är ytterst väl samspelta i alla passager där de dubblerar varandra, som två fågelkvinnor eller två brf-representanter på spaning. Fågelkvinnan är en sorglig historia om hur ett udda liv går över gränsen till något som inte kan accepteras av andra, men det är bra att vi även får se de berättelserna.

Länk till Ö2scenkonsts sida om Fågelkvinnan

Fotnot: Då pjäsen spelas på scenen på Bergsgatan 11 går mina tankar till hemlöse Ted som i många år rörde sig i Polishusparken strax utanför, några kvarter från kvarteren där han vuxit upp och gått i skola. Jag har inte sett honom på ett tag och hoppas att han har någon bra plats att sova på.

Blockbuster

Vilken glittrande skattkista videobutiken var för tiotalet år sedan! Så många spännande eller roliga filmer att se, så många löften om mysiga hemmakvällar med chips och Cola. Men med strömningstjänsternas insteg har de fått lägga ned eller ställa om, för ingen går iväg och hyr videosar, DVD:er eller BluRay längre. En av de största videobutikskedjorna i USA var Blockbuster, och i en ny komediserie får vi följa hur den hygglige butikschefen Timmy gör allt för att den sista Blockbuster-butiken inte skall behöva lägga ned.

Det kanske är tänkt att vara meta och självironiskt att just Netflix sponsrar en TV-serie om en kämpande videobutik - eller så är det en del i utslätningen av Netflix som det talats om, där det är tänkt att en billiga abonnemang skall finansieras av reklam. I så fall passar Blockbuster perfekt som en av de halvroliga serier som bara skall rulla i bakgrunden så att man rycker till och tittar när den högljudda reklamen kommer. För Blockbuster är just så harmlös att man inte behöver titta så noga men heller inte stänger av.

En komediserie bör befolkas av en uppsättning av karaktärer som är roliga i sig och som skapar driv med sina likheter och olikheter. Persongalleriet i Blockbuster är ganska varierat men alla är litet väl trevliga. Skämten är tama och konflikter blir till väggupp istället för biljakter. Det finns en outtalad kärlekslängtan mellan Timmy och barndomsvännen Eliza, men båda är för trevliga för att säga eller göra något. Litet intressant är den lätt snurriga Hannah och Carlos som har ett brinnande filmintresse, men det räcker inte för att hålla intresset uppe. Nej, Netflix, fortsätt med spännande serier som blir snackisar över hela världen, eller komedier fulla av rappa och oväntade skämt - ge oss bara inte sådant här mjäkigt blaj!