tisdag 20 november 2018

Don Quijote på Folkoperan

Jules Massenets opera om Don Quijote målar upp Riddaren av den Sorgliga Skepnaden så som vi väl mest tänker på honom idag; som en oförarglig gubbe, förläst på riddarromaner till den grad att han lever i en drömvärld, men med ett hjärta av guld. Kanske har han nästan blivit en skyddsängel för världens bokmalar, som likt Don Quijote bär med sina böcker överallt medan världen flimrar av andra händelser. I själva verket är Cervantes romanfigur en envis och okänslig typ som attackerar oskyldiga med stor brutalitet, och själv utsätts för rejäla kok stryk och annat rådbråkande. Men, som sagt, Massenets opera har polerat av kanterna och Carl Johan Karlssons regi har lyft historien till lysande höjder.

Den kända scenen med striden mot väderkvarnarna är effektfullt framställd på scenen; den trogne vapendragaren Sancho Panza (Marcus Jupither) försöker övertyga sin riddare om att det inte är jättar de möter, men vi ser de vinande armarna och den viktiga strid som utspelar sig i huvudet på Don Quijote (Johan Schinkler), och det känns verkligt och spännande.


Den Dulcinea som är föremål för Don Quijotes höviska kärlek är en femme fatale i sin by, och hon (snyggt sjungen av Katija Dragojevic) gör entré inspirerad av Madonnas Material Girl, i sin tur inspirerad av Marilyn Monroe, i en karamellrosa klänning och glittrande smycken. Den litet pinsamme friaren Don Quijote skickar hon ut för att hämta tillbaka hennes smycke, som stulits av ett rövarband. Så grymt att skicka den gamle mannen på ett så farligt uppdrag! Han hamnar i klorna på de sexiga rövarna, och riskerar en plågsam död. Men rövarna ödmjukas inför riddarens stoiska attityd till sitt öde, och ger honom faktiskt halsbandet tillbaka.


Musiken klingar skönt spanskt varje gång Dulcinea och hennes beundrare äntrar scenen, och det är en fröjd att se dansarna röra sig i de långa kjolarna med färgsprakande volanger. Johan Schinkler och Marcus Jupither gör sina roller väl, med starka röster och djup inlevelse. Alla sånginsatser är goda och hela ensemblen är väl koreograferad. Illustrationer av Gustave Doré uppblåsta till övermänsklig storlek bygger upp scenografin, och det är speciellt vackert att se de fluffiga molnen som ramar in scenen, och den personliga solen som stiger upp. Och visst kommer man att tänka på Terry Gilliam (som ju försökt att göra en film om Don Quijote i fyrtio år) när man ser kromosomrosorna och de snurrande männen som faller in i scenbilden, och käpphästarna våra huvudpersoner rider på (och som alltid får hö när de kommer till Dulcineas stad). Folkoperans uppsättning av Don Quijote är rolig och rörande och mycket väl värd att se.

Länk till Folkoperans sida om Don Quijote


Foto: Markus Gårder

måndag 19 november 2018

Revenant Gun av Yoon Ha Lee

I Ninefox Gambit mötte vi Shuos Jedao innästlad i ett annat sinne, i ständig dialog med sin värd Kel Cheris. I Raven Stratagem såg vi bara Shuos Jedao genom andra berättares ögon. I Revenant Gun möter vi inte en utan två Jedao, en av dem fortfarande i Kel Cheris kropp, och i en helt ny kropp en annan Jedao skapad av de minnen som blev kvar efter att det viktigaste placerats i Cheris. Det är i princip en sjuttonårig Jedao som väckts upp, utan minnen av de triumfer och svek som gjort honom ökänd men motvilligt beundrad under de senaste seklen. Dock hoppas fraktionen som väckt upp honom att han skall ha samma list och förmåga att leda strid som den fullvuxne Shuos Jedao. Tonåringen i en vuxen krigares ärrade kropp kastas in i kommandorummet där han måste hantera såväl fientliga styrkor som den egna arméns motvilja och hexarken Nirai Kujens intriger bakom kulisserna.

Fienden är inte längre de mystiska Hafn - tyvärr är den tråden från de tidigare böckerna släppt, i samband med tidshoppet på nio år sedan slutet av Raven Stratagem. Tiden verkar kunna gå både långsamt och fort i berättelsen, vilket jag inte tror är en effekt av de calendrical rot utan författarens val. Mer konkret och spännande är dock den variabla layouten på den shearmoth Jedao satts att styra från, designad av Nirai Kujen själv så att man snabbt kan vandra från ett rum till ett annat även om de nyss långt långt från varandra.

Den nya motståndaren är den fraktion som bildats kring Cheris/Jedao som vill upplösa de sista delarna av hexarkatet. Båda sidorna är decimerade av territoriestrider sinsemellan och även mot omkringliggande imperier, men nu siktar båda på att krossa varandras generaler och huvudstyrkor en gång för alla. Skall striden stå mellan den unge och den erfarne Jedao? Men Cheris har smitit iväg på ett helt annat uppdrag, som kanske kan leda till komplett seger.

De första böckerna i en trilogi kan skapa spänning genom att smyga ut trådar och antyda spännande tekniker och samband. Sista boken tyngs av att den behöver förklara åtminstone en del av mysterierna, plocka upp trådarna och avsluta väven, och Revenant Gun misslyckas till stora delar med det. Det otäcka vapnet threshold winnower och andra former av matematikbaserad krigföring överförklaras. De detaljerade beskrivningarna av inredning och klädsel är visserligen fantasieggande, men bidrar inte till förståelse och inlevelse i världen där allt utspelar sig. Redan i Raven Stratagem började det bli osannolikt hur många som genast stod beredda att vända sin lojalitet mot hexarkatet, och även hur civilisationen ignorerade servitorernas roll, de robotbetjänter som rör sig fritt och hanterar information men förväntas vara neutrala, och dessa problem mångfaldigas i Revenant Gun. Därtill kastas det ut några spännande detaljer som skulle kunna vara viktiga ledtrådar - det där kylskåpet, de möjligen heretiska danserna på matematisk basis - men som till sist inte plockas upp. Jag tror säkert att Yoon Ha Lee kommer att kunna skriva lika spännande böcker som Ninefox Gambit, men Revenant Gun var en besvikelse.

Fler böcker av Yoon Ha Lee:
Ninefox Gambit
Raven Stratagem

söndag 18 november 2018

Treitlerkvartetten i Grünewaldsalen

I sin Stråkkvartett nr 1 F-dur (1884) skapar Valborg Aulin en stor klang av många små snabba noter, som en tavla med många detaljer, där stämmorna sedan regelbundet samlar sig i tydligare, kraftfulla svep av melodier. Sammanlagt blir det en fin musikalisk upplevelse, och Treitlerkvartetten spelar stråkkvartetten så att den kommer till sin rätt; inte så att de spelar ofokuserat, men hade de spelat med större precision hade musiken kunnat låta mer "spetsig" och inte lika inbjudande.

Foto: Jan-Olav Wedin
Nästa verk i konserten, Henri Dutilleux Stråkkvartett "Ainsi la nuit" (1976) innehåller skarpare motsatsförhållanden; kaskader av pizzicato genom stämmorna, varvat med långsammare och tyngre strofer. Musikerna var mycket samspelta i detta krävande stycke.

Eftermiddagens sista nummer var Stråkkvartett nr 5 (1934) av Béla Bartók. De fem satserna var sprängfyllda av energi, förutom nummer två Adagio molto, som var nästan uppgiven i sin stillsamhet. Men flera av de övriga satserna är dansanta; lockar sina lyssnare att ge sig hän i dansen men för oss sedan in i oväntade harmonier och tonarter. Den ovanligt stora kammarkonsertpubliken verkade mycket nöjd med konsertprogrammet och det fina framförandet av Treitlerkvartetten.

fredag 16 november 2018

Sorry To Bother You

Telefonförsäljare är kanske ingens drömjobb, men det är många som jobbar som det för att försörja sig. Cassius "Cash" Green behöver pengar för att betala hyran till sin morbror, och tack och lov får han jobb på RegalView med att sälja uppslagsverk. Det finns ett manus att hålla sig till, men det krävs litet extra skicklighet för att genomföra en försäljning, och de framgångsrika försäljarna har en chans att flytta upp från nedersta våningen till mer lukrativa säljjobb. Efter några misslyckade försäljningar får Cash tipset från kollegan Langston att använda sin "vita röst" - den som låter som att han inte har ett bekymmer i världen. Cashs försäljningsstatistik skjuter i höjden och snart blir han befordrad - nu skall han få ta den gyllene hissen upp till den hemliga våningen där Power Callers arbetar! Men detta händer samtidigt som Cash och hans kollegor har arrangerat en protest mot RegalViews dåliga löner. Vilken sida skall Cash välja?


Sorry To Bother You håller en lätt ton, och Cashs lojalitetskonflikt blir inte ett tungt fokus utan en chans för filmen att skruva handlingen åt två olika håll. Blockaden mot RegalView är visserligen seriös, men regissören och manusförfattaren Boots Riley klämmer humor även ur den, medan tillvaron för Cash på säljartoppen blir absurd men ändå välbetald och bekväm. Sorry To Bother You visar en värld mycket lik vår men där allt är uppvridet ett extra snäpp mot det galna. Men jag gillar att filmen inte målar i svartvitt: "världen har blivit galen och bara vi (strejkarna) har behållit vettet". Även den schysste Langston har en T-shirt från landets favorit-TV-program "I Got the S#*@ Kicked Out of Me!" som är precis vad det heter, och Cash gillar verkligen sin stylade heminredning.


I filmen finns många bakgrundsdetaljer som bara är roliga eller som planterar en litet läskig idé. "WorryFree" är lösningen för dig som har problem med hyra och mat - bo och jobba på samma ställe livet ut utan att behöva bekymra dig för pengar! De blågulklädda (IKEA?) arbetarna ser glada och nöjda ut i reklamfilmen, men vi ser ju att det är slavkontrakt utan slut. Ändå funderar Cashs morbror på att skriva in sig, och det går att tänka sig hur det kan verka lockande för människor på ruinens brant. Samtiden vrids upp några snäpp till mot galenskap; allt som kan vara kontroversiellt kommersialieras, skämtas bort eller går förlorat bland skräpnyheter; och så slår mätaren i botten när Cash blir inbjuden till chefens mycket exklusiva fest. Bland de förtjusta festdeltagarna är den nye svarte Power Callern Cash en exotisk gäst att fascineras av.


Den skruvade handlingen matchas av de surrealistiska detaljerna i berättandet, som att Cash ramlar ned framför människorna han ringer till när de svarar, eller att flickvännen arbetar med att svänga skyltar. En animerad instruktionsfilm i filmen är regisserad av "Michel Dongry", och fastän det märks att Boots Riley är inspirerad av Michel Gondry har han en egen stil som jag gillar mycket. Jag hoppas att få se många fler filmer i samma anda.


torsdag 15 november 2018

The Broken Kingdoms av N.K. Jemisin

I The Hundred Thousand Kingdoms hamnade vi i mitten av gudarnas intriger och kraftfulla blandning av kärlek, lust och fiendskap, och fick ana varför de utkämpade det stora kriget mot varandra för ett tusental år sedan. Men gudars krig skapar många mänskliga offer, och även nu när en ny balans börjar infinna sig är det de små människorna som kommer i kläm.

The Broken Kingdoms utspelar sig tio år efter händelserna i The Hundred Thousand Kingdoms. I samhällena under världsträdet som håller upp huvudstaden Sky dyker ibland gudarnas barn upp med olika krafter och varierande inställning till människorna. En del människor vördar dem, några har nära samarbete med dem, ytterligare andra föraktar människorna och några människor hatar gudarna tillbaka. Prästerskapet i kulten Bright Itempas vill fortsätta och skapa ordning genom att hänvisa till Itempas, som så länge var den ende guden för hela världen att dyrka. Vad som egentligen hände i maktens centrum för tio år sedan är oklart, men människor vill alltid finna egna vägar, och nu tycks det finnas viss frihet för det.

På marknadsgatan i skuggan under världsträdet säljer konstnärer sina alster med anknytning till de gudar som vördas i närheten. En av dem är Oree, som är blind men som med sina konstigt formade ögon kan se magi. Hon hade en gång en kärlekshistoria med gudabarnet Madding, och hjärtat värker ännu av minnena. När en fumlig och oförsiktig stackare damp ned i hennes soptunna gav hon honom husrum. Då och då skimrar han av magi, men den är aldrig till någon särskild nytta.

När ett av gudabarnen hittas mördad i sitt eget blod växer oron. Vem kan döda en gud, och varför har det skett? Av olycklig slump och ögonblicks missbedömningar dras Oree och hennes hyresgäst in i jakten på såväl gudarna som deras mördare.

N.K. Jemisin beskriver magin och dess verkningar lika fysiskt och lockande som i första boken och ändå annorlunda. Krafterna kring de tre första gudarna, de som skapade världen, var så mäktiga att de kunde gripa om hela världen och mer därtill. Nu rör vi oss på ett mindre plan men krafterna känns ändå i kroppen och allt annat som påverkas. Det är effektfullt när vi tillsammans med blinda Oree ser människor som mörka silhuetter mot väggar och föremål ingjutna med magi, eller när ord av gudarnas språk (som hon inte förstår) kastas mot någon och gör åverkan på dem. Flera gånger i boken blir det litet långsökt hur just Oree är den som möter gudars lust och älskog, men den avhuggna kärlekshistorien med Madding är tillräckligt igenkännbar för en människa för att man skall kunna sörja tillsammans med Oree.

Jag tycker om att N.K. Jemisin i andra delen av sin Inheritance Trilogy utforskar ett annat plan av sitt spännande världsbygge och fyller ut historien från ett annat håll. Det skall bli intressant att se hur det går i tredje och sista boken, The Kingdom of Gods.

Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Inheritance Trilogy
The Hundred Thousand Kingdoms

The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Obelisk Gate
The Stone Sky
 

onsdag 14 november 2018

Fordringsägare på Teater Galeasen

Adolf älskar sin hustru Tekla innerligt. De tillbringar några sommarveckor på västkusten - ja, Tekla är ofta iväg och roar sig annorstädes, och Adolf stannar hemma och arbetar med sin konst. Nej, han har inte kunnat skapa de senaste åren, då han mest har stöttat Tekla i hennes framgångar som författare, men nu har inspirationen runnit till igen, litet i hemlighet. Adolf berättar allt detta för den nye vännen Gustaf, till en början lysande av sin kärlek till hustrun, men några frågor från Gustaf får fasaden att rämna och den hårt tyglade bitterheten att bryta fram. Det var han som uppmuntrade Tekla att börja skriva, men nu tar hon all hans kraft och det gör honom frustrerad.


Vi åskådare vet att Gustaf inte är en ärlig vän; han är Teklas ex-make, han har dolt det för Adolf och gjort sig till hans förtrogne med illvilligt uppsåt. Hans konversation med Adolf är till synes naturlig men målmedvetet inriktad på att vända Adolf mot Tekla. Håller hon inte på att suga livskraften ur sin unge man? Och detta trots att de börjat kalla varandra Bror och Syster? Nu är hon iväg och skrattar med andra unga män på ångbåten.


Den mycket begåvade Anders Berg låter Adolfs känslor spela över ansiktet; man kan se hur de mörka tankarna drar en skugga över kärleken som nyss fanns där. Carl Magnus Dellow som Gustav är myndig och vänskaplig, men allt är bara falskspel. När Tekla kommer hem drar han sig undan. I Lina Englunds gestalt kliver hon in i de ljusa rummen, upprymd av sina senaste äventyr. Adolfs oro och anklagelser tar hon inte på allvar utan skämtar bort, och det är förstås inte respektfullt mot maken. Men det är svårt att se henne som så ond som Gustav vill få det till.

Foto: John Gripenholm
 Som överenskommet går Adolf hemifrån men stannar inom hörhåll för att se Gustav locka fram Teklas sanna karaktär. Ja, de båda forna makarna kommer nu ganska bra överens, och Tekla låter sig nästan förföras av den äldre mannen som är en bättre match för hennes rörliga intellekt. Men är inte det större sveket, det som knäcker Adolf, det att Gustav i över en veckas tid låtsats vara hans bäste vän men med baktankar om att krossa hans äktenskap? Kan han lita på något som Gustav och Tekla säger eller är han bara deras leksak? Teater Galeasens uppsättning av Fordringsägare är tätt regisserad och spelad, och ett intensivt åk mellan teoretiska positioner och känslor.

Länk till Teater Galeasens sida om Fordringsägare

måndag 12 november 2018

Sovjetisk affischkonst på Liljevalchs

Nittonhundratalets början var en tid av energi och nya upptäckter för konstnärer, samhällsbyggare och samhällsomstörtare. En känsla av att konsten kunde hjälpa till att bygga en ny, bättre värld (eller en hårdare) var spridd bland intellektuella i Europa och dess omnejd. I det nya Sovjetunionen renodlades en produktiv riktning inom affischkonsten, där text, bild (foto) och form samverkade för att föra ut ett budskap, det må vara reklam, påbud från Sovjetstyret eller filmaffischer. Estetiken var stilig och tilltalande men inte alls insmickrande; inte mjuka, stillsamma scener från en idealiserad landsbygd utan raka linjer av bild och text, gärna diagonalt för att understryka rörlighet och kraft.


Den svenske dokumentärfilmaren Michael Stenberg, vars far och farbror skapade många filmaffischer under 1920-talet och framåt, mötted en japanske samlaren Ruki Matsumoto som skaffat in och bevarat 20000 posters från Sovjettiden. Nu visas några av dem i en fin utställning på Liljevalchs. Där finns reklam där enbart text, i väl valda typsnitt och storlekar, gör affischen till en estetisk upplevelse. Andra innehåller ett minimum av illustrationer inramat av text, ett tecken i tiden för den moderna människan som vill ha viktig information snabbt och sedan lika snabbt gå vidare med nästa uppgift.


I en annan sal ropar affischerna ut budskap från den sovjetiska ledningen, och innehåller många uppmaningar till arbetarna att inte vara lata. Den tecknade sekvensen som hetsar en man att inte hasa, inte promenera utan springa iväg och betala matskatten kan se humoristisk ut, men när man minns hur Sovjetunionen pressade sina medborgare till att slita för ringa återbäring känns det ändå olustigt att se affischen som uppmanar till att slå ned på de lata arbetarna.


Det är dock en fröjd att se den bok av Vladimir Majakovskij, För rösten, vars typografi så skönt samverkar med dikterna och också bidrar med en estetisk och ofta humoristisk aspekt. Svart mot vitt och med uttänkta inslag av rött, bokstäver och illustrationer på snedden över sidorna, även om själva dikterna inte manipulerats utan står på förväntad plats på boksidorna.


Flera salar är med rätta dedikerade till filmaffischerna, varav de allra flesta är gjorda av bröderna Stenberg vilka också skrev in sina signaturer på affischerna som konstnärer, inte bara hantverkare. Filmer är ju menade att väcka känslor, och titeln och filmaffischen i synnerhet skall dra till sig uppmärksamheten. Spännande bilder och utsnitt av bilder samverkar med orden på postern: filmtiteln, skådespelare, regissör, utgivande filminstitut. Färgskalorna är begränsade; stora inslag av icke-färg som vitt, svart, grått, brunt och nyanser däremellan kompletteras av några grundfärger. Effekten blir en känsla av varken färg eller svartvitt utan en ny estetik för en ny tid. Även med kännedom om Sovjetunionens tyranni är det uppryckande att låta sig dras med i energin och framtidshoppet i affischkonsten från nära hundra år sedan.

Länk till Liljevalchs sida om Sovjetisk affischkonst