Paradise flood/hunger/play med Thalia Theater Hamburg

 En konferencier (Abdoul Kader Traoré) välkomnar oss till ICE-tåget som rusar genom Europa. Två skådespelare som först stod paralyserade framför glaslådan på scenen börjar röra sig, liksom de andra skådespelarna och tidvis musikerna på scenen, och även ett par kameramän. Det är europeisk teater, skriven av Thomas Köck och regisserad av Christopher Rüping, men vi rör oss över fler kontinenter. Ett nedslag i fabriksorten Hunan i Kina, varifrån det går ett transporttåg till Europa på 17 dagar.
Ytterligare ett nedslag nu i Toscana där det skett en fabriksbrand, sådant som annars händer i länder som Bangladesh och kanske Kina, långt bort utan att vi behöver tänka på det länge. Men inte heller vid branden i Italien stannar vi. Vidare till Hotell Palestine i Bagdad där de inkvarterade reportrarna inte har fått gå ut på flera veckor, för sin egen säkerhets skull. Svenskarna ordnar ett party på 53:e våningen vilket får vår berättare att börja krackelera. Väl uppe på festen boxar hon en katalonier i ansiktet, blir själv omkullslagen och flinar nöjt när hela den internationella pressen slåss över hennes huvud. 

Den här (själv)destruktiviteten och självföraktet har börjat skava redan tidigare i pjäsen, och inte på det sätt som jag tror att författare och regissör menat. Nyss hörde vår berättare till dem som ville få komma ut och fota kriget, för krig SÄLJER. Nu vill hon straffa alla reportrar som är på plats för att rapportera om kriget. Pjäsens mål är uttryckligen att kritisera kapitalismen, men viftar brett och spretigt så att allt smutsas ned och inget blir konkret. I en tidigare scen talade konferencieren om hur tåget rusar över hela skitkontinenten, ett värdeladdat ord som inte ger utrymme för annat än ensidig kritik. På vägen genom Europa, guidar oss konferencieren, skall vi se ut genom fönstret och se drunknade flyta förbi, människor som dödats i sprängdåd, hela finanskriser, the values of your free world. 

 

Hopp till en ny scen - vi är på besök i Manaus, Brasilien och skall få en presentation. Vår reseledare (Björn Meyer) visar bilder av hyddor, lianer - sådana man kanske sett i Tarzan, kautschukträd vars gummi används till... tja, gummin, hihi. En annan berättare (en arkitekt) bryter in från 1896 och berättar vad han ser: köpmän, slavhandlare, européer. En läkare som injicerar smittkoppor i en av urinvånarna som en hälsning hem till familjen. Nu skall vi, med Klaus Kinski och Caruso, bygga ett operahus i Manaus! Och efter det bygga ett ny värld! Den ursprunglige berättaren försöker dämpa ambitionerna till att stanna vid ett operahus. Gnabbandet mellan dem båda är ganska banalt, rent av fånigt skrivet, men Björn Meyers skicklighet som skådespelare gör det ändå roligt och givande att se. 

Tillbaka i Tyskland hamnar vi i en scen som skall visa hur hemskt det är att vara egenföretagare och hur lurad du är om du tror att du har det bra, när en dotter som är dansös ställs mot sin döende far som drivit en bilverkstad. Nu är känslostormarna uppskruvade en bit och gör att historien börjar kännas pubertal i sin utformning. Konferencieren talar om att en värld som ingen förstår längre flashar förbi och
ingen vet vart den är på väg. Emellanåt plockar någon upp en bensindunk och bär runt den och till slut kommer den till grym användning. Det är som en bekräftelse på den tolkning jag gjorde redan tidigare, att en del bara vill se världen brinna. Fast vi skall också tycka synd om dem som skadas i processen, så hjälplösa som de framställs i pjäsen. Nej, det här var inte så bra. När manus och regi är rörigt och övertydligt på samma gång hjälper det inte om skådespelarna gör sitt jobb väl.

Länk till Dramatens sida om pjäsen

 

De levande döda av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

I Berlin är hinnan mellan verkligheten och Illusionen extra tunn på många ställen. Illusionen är alltså det vi normalt kallar verkligheten, men det är bara ett tunt lager draget över den ruinstad och grymmare värld som breder ut sig åt alla håll. En grupp unga människor drogs in i arbetet att med konst tänja ut gränserna men också skapa mer makt åt den hänsynslöse Clive, och för tre av dem betydde det att plikta med sina liv som en del i Clives kontrakt med helvetets potentater.

Nästan ett år senare vaknar de tre ungdomarna upp i ett rivningshus, nakna och med spår av tortyr över hela kroppen. Minnena av vad som hänt dem den senaste tiden är borta, även om ärren över halsen är ett vittnesbörd om hur de dödades. Dock minns de sina egna liv från tiden innan - de är Kim, Chadi och Ernst. Men ingen annan minns dem! När de dog suddades de ut från allas minnen, så inte ens deras egna föräldrar kommer ihåg att de haft tonårsbarn som ritualmördades under grymma former.

Jo, en människa minns, faktiskt två. Kims bästa väninna Julia och hennes flickvän Tamara gjorde allt de kunde för att inte glömma bort det som hänt. Det är de tre levande dödas fotfäste i världen, men känslan av hur verkligheterna skiftar i deras minnen och framför deras ögon gör livet svårt för alla i gruppen som arbetade för Clive. Flera av dem hör också hans röst i huvudet, skrikande från helvetet där han hålls fången; ömsom hotande och ömsom tiggande om hjälp.

Första boken i serien Mauerfall, Döden är bara början, målade upp en fascinerande bild av Metropolis, den ödsliga staden bakom det vi vanligtvis ser. De levande döda följer upp händelserna och ger oss också fler inblickar i hur människor hanterar kunskapen om den större, hårdare världen. En del - Clive, bland andra - är cyniker och/eller sadister och ser till att ta för sig så mycket som möjligt från båda verkligheterna. Andra kvävs i normaliteten och känner sig friare i Metropolis. Och nu kommer fler tecken på att Illusionen är på väg att spricka överallt och för alltid.

Än en gång har Gunilla Jonsson och Michael Petersén skrivit en bok om en verklighet som är både otäck och lockande. Persongalleriet är litet väl stort för att kunna sätta alla förbiskymtande personer i sitt sammanhang, men huvudpersonerna är tydliga med öden lätta att engagera sig i. I den sista tredjedelen av boken sker några stora språng i handlingen snabbt, oväntat och oförklarat. Det går att tänka sig vad som ligger bakom, och kanske är det en egen historia som kommer att förklaras i nästa bok. För jag är säker på att det kommer minst en bok till, om Illusionen håller så länge, och den vill jag också gärna läsa.

Fler böcker av Gunilla Jonsson och Michael Petersén:
Döden är bara början

*** recensionsex ***

Mozart, Respighi, Rota i Konserthuset

 Förutom pianokonserten av Wolfgang Amadeus Mozart så var det ett italienskt program som den italienske dirigenten Gianandrea Noseda bjöd på tillsammans med Kungliga Filharmonikerna. Och vilka italienare sedan, och vilken fin Mozart-musik! Pianokonsert nr 16 (1784) i Mozarts digra verksamling är inte så ofta spelad, men har hans kännetecken: charmant och rolig musik med glada melodier och löpningar över tangenterna, med lekfulla dialoger med lika porlande flöjtstämmor och andra träblås. Den franska pianisten Lise de la Salle spelade med glädje och energi och skicklighet i soloinsatserna.

Foto: Nadja Sjöström

 

Ottorino Respighi Gli uccelli "Fåglarna" (1927) är baserad på barockstycken skrivna för att imitera fåglar. Till en början låter musiken ytterst klassiskt traditionell, men efter hand glider den ur det formella och blir mer lyrisk och tidvis nästan filmiskt målande. Styckena i Gli uccelli har namn efter olika fåglar (duva, höna, näktergal, gök) men de låter sig inte stängas utan hörs litet här och var, i synnerhet förstås den distinkta göken. Här är det inte bara träblås som får agera fågelsång utan även stråkarna står för naturupplevelsen och kvitter.

Nina Rota skrev en hel del minnesvärd filmmusik för bland andra Fellini och Gudfadern-filmerna, men också musik av traditionellt snitt. Hans Symfoni nr 3 (1957) låter också rent klassisk till en början, men växlar upp till mer dramatiska toner och efter hand blir musiken så målande att den liknar filmmusik till en historia vi bara kan föreställa oss. Det var mycket roligt och intressant att få höra de här verken så fint framförda, och jag är tacksam att dirigenten Gianandrea Noseda och Kungliga Filharmonikerna presenterade dem för oss så engagerat och välljudande.

Länk till konserten på Konserthuset Play

His Dark Materials

 Det var en utmärkt idé att filmatisera Philip Pullmans trilogi som en TV-serie och låta persongalleri och bakgrundsdetaljer ta den plats som behövs för att skapa en värld som är litet lik och mycket olik vår. Det var också en ypperlig idé att föra in de mest spännande elementen tidigare i handlingen än de dök upp i första boken, framför allt hur man kan passera från Lyras värld till vår. Genom en hemlig passage i ett skönt chanserat orangeri kommer man till en värld som är omisskännligt vår, med asfalt, gatuskyltar, bilar och människor i annorlunda/vanliga kläder. 

Världen vi börjar har en gammaldags känsla då den inte är lika genomsyrad av den teknologi vi känner till, men inslaget av art deco i Miss Coulters eleganta stadsvåning är ett snyggt blänk av modernitet i handlingen. Den vi följer är alltså Lyra Belacqua, som har vuxit upp i salarna och gångarna i Jordan College i Oxford och tjuvlyssnat sig till vad professorerna (inklusive hennes oftast frånvarande farbror Lord Asriel) diskuterar. Religion spelar en stor roll i den här världen, och en del av forskningen och inte minst de som ägnar sig åt den misstänkliggörs av kyrkans representanter. 

Miss Coulter är en inflytelserik spelare i kyrkans hierarki, ovanlig därför att kvinnor annars inte har tillträde till maktens kretsar eller ens högre utbildning. Men med list, charm, hot och löften i exakt rätt doser har hon ett finger med i mycket viktiga beslut. När hon på samma beräknande sätt tar Lyra till sig i staden är diskussionerna mellan henne och den smarta Lyra ett nöje att följa - men likt Lyra och hennes daemon Pantalaimon börjar vi upptäcka de mycket grymma hemligheterna som döljer sig i skuggorna. 

Lyras värld är som sagt fascinerande där den skiljer sig från vår: där finns häxor och talande isbjörnar, och varje människa föds med ett djur, en daemon, som är din vän genom hela livet. Som barn kan din daemon byta form men när du kommer i puberteten fastnar hen i den form hen kommer att behålla resten av livet. Att skiljas från sin daemon leder till smärta och slutligen död för båda i paret.  

Första säsongen var en fröjd för ögat och tanken med genomtänkt världsbygge, spännande handling, intressanta huvudpersoner och gedigna miljöer. Andra säsongen fylls dock på med mer magiska händelser och ett återkommande tal om att Lyra är utvald till något stort, vilket känns litet forcerat. Gång på gång försäkrar människor, häxor och isbjörnar att de vill göra allt för att hjälpa henne, vare sig de känner till profetian eller ej, och det fokuset på en förment frälsarinna gör att den tidigare så stadigt flytande historien börjar hacka. Delvis beror detta på att ett centralt avsnitt inte kunde spelas in alls, så att andra avsnitt lastades tyngre. Låt oss hoppas på en stark tredje säsong som förädlar det ganska svaga materialet i tredje boken av Philip Pullmans trilogi.

Mercury av Anna Kavan

 Luke har svårt att knyta an till andra människor. Den enda han känner ett band till är väninnan Luz, en finlemmad flicka med blek hy, hår och ögon. Hon är så bräcklig att han känner att han borde gifta sig med henne och skydda henne för evigt. Men han når inte fram till henne, och de går olika vägar.

Luke reser mycket, i synnerhet för att forska om lemurerna vars sång han älskar så mycket, men han reser till mycket olika platser och verkar aldrig bli världsvan i sitt resande. Gång på gång ser vi honom anlända till nya platser via båt, överraskas av vad som händer när han kommer fram, och bli så paralyserad av förvirring att han måste fösas bort från skeppet. Och överallt dit han reser finns Luz, än en gång i livsfara från grymma, brutala män.

Anna Kavans bok Mercury innehåller miljöskildringar som är så intensiva att de känns hallucinatoriska. Allt går långsamt: läsningen, handlingen, huvudpersonernas reaktioner. Vi är i en gotisk berättelse i nutid, litet likt Angela Carters stil men mer reflekterande och helt unik. Den bräckliga, svaga Luz hör till den sortens karaktärer som oftast irriterar mig när de dyker upp i en bok: att de är så ynkliga, att de kräver en beundrares intensiva omsorger. Men här är det just Luz utsatthet och Lukes reaktion på det som står i fokus för boken.

Många av oss har i perioder fastnat i dagdrömmar om kärlek eller hjältedåd: just här och nu, i det tråkiga klassrummet, kommer prinsen att förklara mig sin kärlek, eller snart kommer jag att rädda mina kollegor när väggarna börjar rämna. Men i Lukes tankar är Luz alltid på väg att skadas eller dödas, och om han finns i närheten gör han inget för att rädda henne - trots att han lovade sig själv som ung att alltid skydda henne. Efter en inledande irritation började jag njuta av de intensiva scenerna och med sina återkommande om än varierade händelseförlopp. Mercury sägs vara en systerbok till Anna Kavans mer kända Ice, och nu ser jag fram emot att läsa även den och fler av Kavans få utgivna verk.

Ravinen med Örebro Teater / Riksteatern

 Billigt och snabbt lyder kraven på många håll, men det som blir lidande är ofta kvaliteten, säkerheten eller båda och mer därtill. Det skall dras en optisk fiber till staden, och det är ju bra. Men den skall dras genom en ravin och tidsschemat är pressat. Max förmedlar kraven till sin långtida samarbetspartner Mamoun som har tagit in killarna som skall utföra jobbet. En av dem är Mamouns systerson som inte har rätt papper för att få arbeta i Sverige. Tyst, nämn inte det för Max och framför allt inte för hans fru som är på väg att göra sig ett namn i kommunen och kanske på riksplan för sitt parti. 

Vi kan se den formen av urvattnat ansvar i flera led och utnyttjande av arbetskraft runt om på byggarbetsplatser, i städfirmor och andra tjänstebolag, både privata och offentliga. Amir Nizar Zuabis pjäs Ravinen ritar upp det skickligt, med en offentlig beställare som också är pressad av kraven, för vidare dem till näste man i kedjan som i sin tur får på sig att sätta tryck på dem som skall utföra det farliga jobbet - män som har osäkra uppehållstillstånd eller inte tillstånd alls. Dessutom finns det spänningar inom gruppen, för bara för att båda är invandrare behöver inte en kille från Ryssland komma överens med en kille från Afrika. Fördomarna sjuder och bubblar ibland över i konflikter. 

Det är i den här änden som problemen är som mest intressanta och jag hade önskat att pjäsen hade utforskat ännu mer - slitningar mellan männen, oron för om jobbet kan utföras säkert, kontrasterna mellan dem som sliter i skogen och dem som har hyrt in dem för minsta möjliga peng. Alla dialoger mellan Mats och hustrun är ansträngda och mindre givande, och kärlekshistorian mellan henne och en av jobbarna i skogen ytterst långsökt. Mest bränner det till i dialogen mellan papperslöse Salman och hans morbror Mamoun om vem som har rätt att leva och arbeta i Sverige. Det är de scenerna som gör Ravinen sevärd, och jag hoppas på fler pjäser av det här slaget som riktar ljuset mot gråzonerna. Den avskalade och effektiva dekoren är ett bra val för en strömmad pjäs, och alla inblandade spelar sina roller med övertygelse och glöd.

Länk till Örebro Teaters sida om Ravinen varifrån pjäsen kan ses

Foto: Markus Gårder

How To With John Wilson

 Hur lagar man den perfekta risotton? Hur förbättrar man sitt minne? Hur gör man när man småpratar? John Wilson går till botten med några saker som konfunderar honom i vardagslivet, men när undersökningarna leder honom in på stickspår följer han dem gärna och hamnar någon annanstans än vad de informativa avsnittstitlarna utlovar. Och det är det som är den stora behållningen med de halvtimmeslånga dokumentära programmen; att låta sig ledas in på vägar man inte hade tänkt på innan och förundras över hur intressanta och litet udda våra medmänniskor kan vara. 

John Wilson är dokumentärfilmare och har öga för roliga scener, av vilket hans New York-vardag bjuder på många. Aktiva duvor på gatan, en räcka av skyltar över kinamatsrestauranger, en vuxen människa i kattdräkt - allt fungerar som oväntade men roliga och passande illustrationer till vad han pratar om. Likaså blir inslag i vardagen starten av många avsnitt, som till exempel de många byggnadsställningarna i New York vilket också för honom till nya möten på byggnadsställningskonferens i New Orleans. 

John Wilson visar inte sig själv i bild men hans röst guidar oss genom avsnitten - hans litet enträgna röst med en lätt stamning, och en skämtsam självdistans som får honom att låta mer bortkommen än vad han nog är. Hans naiva men genuint inresserade frågor får människor att öppna sig för honom och ge ärliga och ofta oväntade svar, som då Wilson följer upp klokt och konkret. I de sex programmen finns en underton av människans ensamhet men framför allt har de en humor och vänlighet som gör att man kan förundras över mänsklighetens underhållande egenheter.