Nile Rodgers & Chic på Annexet

Inget kunde hejda discovågen som sköljde över världen på 70-talet, och de glittrande låtarna från Chic som var en viktig del av den står sig än idag, på dansgolven och på Nile Rodgers pågående konsertturné. Le Freak, Dance Dance Dance (Yowsa Yowsa Yowsa), ja, alla kan hitta sin egen favorit under spelningen på Annexet, som är fullpackat med lyckliga människor som lyssnar och dansar. 

De två musikaliska drivkrafterna Nile Rodgers och den alltför tidigt insomnade Bernard Edwards producerade och skrev också musik för andra artister, tillsammans eller var för sig, och den har också sin plats på konserten. Ljudkvaliteten är bra och med de skickliga musikerna och sångarna låter låtarna som vi känner igen, men med mer energi av live-känslan. Vi får höra Sister Sledges We Are Family, och ett medley av Madonnas Like A Virgin, Material Girl och David Bowies Modern Love. Överlag spelas låtarna i korta versioner, vilket jag föredrar framför utdragna solon som man hinner tröttna på, och med en så stor katalog av hits är det ju bättre att presentera så många av dem som möjligt. Även Get Lucky, samarbetet med Daft Punk, och Duran Durans Notorious har sin plats på spellistan.

Parhästen Bernard Edwards gick bort alltför tidigt, men hann också skapa fantastiskt sound och minnesvärda låtar, och sätta stor prägel på musikhistorien. Hyllningen till honom illusteras med bilder på Edwards tillsammans med andra superstjärnor, och stockholmspubliken susar litet extra när Avicii dyker upp i fotomontaget.

Slingor från Chics musik har förstås också lånats flitigt till andra låtar, och i det sugande introt till Chic Cheer smyger man in en slinga från den lyckosamma samplingen som blev Faith Evans fina Love Like This. Sedan leds publiken av bandets trummis i en litet väl lång jubel- och sångkör, men det är OK när vi som sagt inte dränkts i långa improvisationsrundor tidigare.

Så kommer en ikonisk låt från Nile Rodgers samarbete med en annan superstjärna med välförtjänt kultstatus. När David Bowie inte längre finns bland oss, är det fint att få höra hans Let's Dance av det proffsiga bandet som utgör Chic idag.

När konserten börjar dra sig mot sitt slut, deklarerar Nile Rodgers att nästa låt handlar om "... really what we stand for - peace, love and Good Times". Det är bra! Låt oss välja den vägen!

Noll stjärnor med Erik och Lotta

En misslyckad semester kan vara en så stor besvikelse - ett skitigt hotell, äcklig mat, dåliga upplevelser. Men ibland är det just de sakerna som står ut som litet roliga och finns kvar i minnet länge efteråt. Lotta Lundgren och Erik Haag gav sig ut på resa för att söka upp några ställen som fått noll stjärnor i betyg av sina besökare. Eller egentligen en stjärna, det minsta man kan få, men TV-programmet heter Noll stjärnor med Erik och Lotta. Hotell, mat och andra upplevelser - för (nästan) allt söker de upp det med lägst betyg.

I första avsnittet besöker de Albanien, och visst är landet slitet och matvanorna underliga. Mjält-burgaren är mycket svår att få ned! Men man har inte roligare än man gör sig, och man kan hitta något roligt i det mesta. Även på Sicilien är det inälvsmat som gäller, tillagat och serverat med stolthet av de lokala kockarna. Ett Dracula-museum i Transsylvanien låter spännande! Men det är stängt, och de får på nåder bara fotografera sig intill Dracula-statyn på toaletten. 

Över skrovliga gatstenar, in på förfallna eller överdekorerade hotell rullar Erik och Lotta sina väskor. Erik ropar ut sevärdheterna med sin blandning av överraskning och förvirring, Lotta kommenterar med ett underfundigt leende, och båda provar på vad som bjuds i Lettland, Blackpool och Tokyo, även om det är udda och ibland motbjudande. Det ena folkets delikatess är de andras kräkmedel! Men oftast är människorna de möter vänliga och generösa, och varje gång är det ju faktiskt underhållande - verkligen en semester från det vanliga. Är man beredd att varva sin resfeber med matförgiftning så är Noll stjärnor med Erik och Lotta en bra inspiration för en mer originell semesterresa. 

The Ministry of Time av Kaliane Bradley

Jobbar man med säkerhetsklassade ämnen så kanske man är så van vid otroliga saker att man inte blir överraskad av att ens ministerium har tillgång till ett medel för att resa i tiden. Vår namnlösa huvudperson blir nu ansvarig för en av människorna från en annan tidsålder, nämligen kommendörkapten Graham Gore, hämtad till ett någorlunda nutida Storbritannien från 1847, året då han försvann från expeditionen som utforskade Nordvästpassagen och vilka alla senare omkom i kylan.

Ett antal personer på ministeriet är "bryggor"/"bridges" och har tilldelats var sin person ur det förflutna, och de skall nu leva två och två i var sitt hus under ett år då tidsresenärerna skall vänjas vid samtiden. Boken The Ministry of Time börjar lättsamt och intressant nog för att man skall kunna acceptera berättarens inledande uppmaning att inte bry sig om exakt hur tidsresor går till. Men efter hand blir det fler och fler områden där författaren tar för lätt på logiken och detaljerna. Till exempel den mystiske Brigadier som kliver omkring på ministeriet och stirrar - man kan gissa att handlingen kommer att bränna till i hans fotspår, men hur kan en myndighet med topphemlig verksamhet ha så dålig koll på sina lokaler, och så dåliga förberedelser för vad som kan hända?

Allvaret i situationen fluktuerar från kapitel till kapitel, vilket det gjort redan sedan personerna som plockats från sina tidigare århundraden placerats i dagens informationsflöde men ändå sägs skyddas från viktig information om nutidshistorien. Det är oklart varför de flesta av tidsresenärerna placerats med bryggor av motsatt kön, men efter långa veckor av trånande ramlar vår huvudperson till slut i säng med kapten Gore och efter det kommer flera detaljerade sexscener. Litet pliktskyldigt varvas några andra personers homosexualitet in i berättelsen utan att det egentligen blir mer än ord på papper. Mer glöd har scenerna om vardagsrasismen som huvudpersonen och hennes kambodjanska mor utsatts för, men de är också inbladade utan direkt bäring på handlingen, och det är synd för då kommer de inte till sin rätt.

Då och då dyker en extra välformulerad beskrivning eller analogi upp i texten, men de sticker ut från den övriga prosan och i en del fall verkar de vara författarens darlings som inte borde behållits då de inte helt matchar vad som verkligen händer. The Ministry of Time är lättläst men mot slutet av boken spretar handlingen åt så många olika håll att det inte går att hålla uppe engagemanget för huvudpersonernas öden.

Kraftwerk på Rosendal Garden Party

Till och med några minuter före utsatt tid börjar det lysa på den stora skärmen på scenen. En kollektiv glädjerysning går genom publiken när vi hör robotrösten utropa "Meine Damen und Herren". De fyra herrarna äntrar scenen och synkront med de dansande siffrorna blippar Numbers igång.

De rena, precisa ljudet i högtalarna korrelerar med Kraftwerks fastlagda spellista och de abstrakta animationerna på den stora skärmen, kända och älskade sedan länge. Att stå utomhus i den ljumma sommarnatten med grönskande träd i ögonvrån ökar den härliga kontrasten till musiken för åhörare som längtar efter att bli ett med maskinvärlden. 

I Spacelab ser vi jorden utifrån, från ett tekniskt utrustat rymdskepp som zoomar in på Sverige, Stockholm och förstås platsen vi står på. The Man-Machine bjuder också på det klara och rena blippandet vi önskar, men från och med Autobahn börjar ljudet tyvärr låta burkigt. Det är ändå skönt och meditativt att se den fina animeringen av bilarna som kör till sången som för ett tag låter kaotiskt - bilolycka? - men sedan loopar in i bilkörningen igen.

Efterlängtade hits som The Model, Geiger Counter och Radioactivity följs av flåsandet som inleder Tour de France. Trans-Europe Express väcker som vanligt en blandning av längtan och stolthet över såväl teknikens under och Europas tågnät, som stadskulturen vi kan möta när vi stiger av tåget. 

The Robots illustreras inte längre av de stora robotarna vars rörelser tyvärr stannade av under konserten på Skeppsholmen för nio år sedan, men vi kan likväl uppskatta de fyra männen i TRON-dräkter som styr musiken utan synbara rörelser bakom sina podier.

I Planet of Visions tunga beats kommer tack och lov krispigheten i ljudet tillbaka. Det avslutande medleyet av superlåtarna Boing Boom Tschak, Techno Pop och Musique Non Stop mynnar ut i ett hoppfullt upprepat Musique Non Stop som kan eka i våra minnen även när Kraftwerks fantastiska framförande tagit slut för den här gången.

The Studio

Innan biofilmen börjar brukar man få se en rad animerade logotyper som de flesta gärna velat slippa. Tänker man på vad de står för och har hört filmskaparnas klagan, kan man ifrågasätta några av dem ännu mer - de som i och för sig står för finansieringen, men lägger sig i de konstnärliga visionerna för att klämma fram den största kassakon för det lägsta beloppet. TV-serien The Studio följer några av de där räknenissarna på det fiktiva filmbolaget Continental Studios, med fokus på den nyutnämnde studiochefen Matt Remick. Nyss sade han till seriösa filmtidningar att han ville göra kvalitetsfilm, nu pressas han av sina egna chefer till att skapa sommarens bio-hit på en handling tunn som saft - närmare bestämt Kool-Aid.

Förutom de skickliga skådespelarna i huvudrollerna - Kathryn Hahn och Catherine O'Hara, inte minst! - dyker många andra kända namn upp och spelar sig själva eller en lätt parodi på sig själva. I det briljanta första avsnittet har Matt Remick att balansera mellan studions krav på en ny succé, och chansen att få bidra till Martin Scorseses drömprojekt. 

I de närmast efterföljande avsnitten hastar Remick och hans gäng av assistenter och PR-människor genom filminspelningar med andra namnkunniga regissörer och skådespelare - Sarah Polley, Olivia Wilde, Ron Howard - utan att riktigt nå upp till första avsnittets höjder. En rad av olika, mycket personliga barnsligheter från regissörerna eller Remick själv försätter gång på gång nästan-färdiga filmer i fara. 

Man kan anta att varje katastrof-scen har sin grund i något som faktiskt har hänt i verkligheten, och man kan anta att folk i filmindustrin faktiskt är just så självupptagna och känslomässigt omogna, men i det uppskruvade tempot blir det för mycket fars av det hela. Det är också litet osannolikt att Matt Remick inte klarar av att säga emot divorna han möter - kan man armbåga sig till drömjobbet som studiochef om man har så dåligt självförtroende?

Kvaliteten på serien går upp och ned, och återkommer till de inledande höjderna av smart och svart humor i de avslutande avsnitten. Vi förstår att Matt Remick drömmer sig tillbaka till filmens gyllene era, av den sextiotalsglimrande vinjetten och bakgrundsmusiken som leder in till den imposanta studiokontorsbyggnaden ritad av Frank Lloyd Wright. Kanske får han rum att producera några kvalitetsfilmer under den stora tentpole som är familjefilmen om Kool-Aid? Verklighetens studiochefer har redan gett klartecken åt en andra säsong av The Studio.

Absolution av Jeff VanderMeer

I böckerna Annihilation, Authority och Acceptance beskrev Jeff VanderMeer ett stycke av världen som blivit förändrat på något svårbegripligt sätt, och som dessutom förändrar dem som försöker undersöka det. I de böckerna gillade jag verkligen hur VanderMeer låter mysteriet växa ju mer huvudpersonerna undersöker det. Boken Absolution beskriver händelser från tiden innan, och det borde vara intressant men av flera skäl tycker jag tyvärr inte att den är särskilt bra.

Tjugo år tidigare rekryteras vår huvudperson Old Jim till att undersöka vad som hände med en grupp biologer som skulle genomföra egna experiment i området, som då var en träskmark med viss bebyggelse, men inte uttalat mystisk. Deras på sitt eget sätt konstiga experiment där de släppte ut krokodiler med spårsändare, blev plötsligt överlupet av kaniner som betedde sig mycket underligt, och dessutom var behängda med små kameror. 

Det finns en spänning i hur de i vanliga fall gulliga djuren uppträder på oväntade sätt och driver betraktarna till att ifrågasätta sin egen existens, men den slarvas bort i en alltför stor och ganska osorterad ordmassa och en ramhandling som inte riktigt upprätthåller sin egen spänning. Den hemliga myndighet vi nu har att göra med, Central, är ännu mer dysfunktionell än dem vi stött på tidigare, och alla verkar vara engagerade för att sabotera för varandra. Stringensen från de tidigare böckerna i serien har tappats bort och den hade verkligen behövts när så mycket av handlingen ligger i att vaska fram information ur gamla, förvirrade dokument och filmer, och sedan försöka följa upp dem på plats.

Den sista tredjedelen av boken utspelar sig efter att den mystiska gränsen kring Area X uppstått, och följer en ny huvudperson, Lowry. Han är en av deltagarna i den första expeditionen in i området och har en ännu jobbigare berättarröst än Old Jim - utom på de sista hundra sidorna när han börjat påverkas av Area X. Det är litet intressant hur VanderMeer först sände in biologer i de skumma trakterna - människor som vet hur verkligheten skall vara och vet när den gör fel - och sedan sänder in en som har så löst grepp om verkligheten att förhållandena i Area X gör världen mer begriplig för honom och honom i sin tur för oss. Men det är inte tillräckligt intressant för att matcha den pirrande stämningen i de första tre böckerna.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Veniss Underground

City of Saints & Madmen

Shriek: An Afterword

Finch

Annihilation
Authority

Acceptance

Dead Astronauts

Raha Rastifard Lost Memory på Berg Gallery

Några av objekten ser ut som miniatyrer av byggnader från den persiska storhetstiden. 

Andra ser ut som arkitektoniska mirakel funna av arkeologer och återskapade i mindre skala för samtida ögon.

Ytterligare andra ser ut som fragment av dessa byggnader i verkligheten; utsmyckningar i former som är ovana för de flesta av oss - men de är blanka och fina, som att de nyss tillverkats, så de kan inte vara framborstade ur en utgrävningsgrop. 

Tillsammans skapar Raha Rastifard en ny kontext, en annan historieskrivning. Föremålen är ganska få och sparsamt utplacerade i ett enda rum, så man får som åskådare kanske engagera sig och låta tankarna vandra för att leva sig in i världen som Raha Rastifard presenterar. För ytterligare andra kommer det att kännas mer som att komma hem.

Länk till Berg Gallerys sida om Raha Rastifard Lost Memory