onsdag 7 december 2016

Georg Baselitz på Moderna Muséet

Georg Baselitz föddes 1938, och såg alltså mer av andra världskrigets fasor och efterverkningar än skönhetskulten och idealen som föregick dem. De hjältar han såg levde i ruinerna av ett land, och var brutna av sina värv eller av hemskheter ingen ville tala om. 1950-talet tillbringade han sedan i DDR, och såg nya varianter på hjälteupphöjning som var kulisser framför en söndrig baksida.


Under 1960-talet, när glättiga färger, sköna former och framstegsoptimism genomsyrade såväl samhället som samtidskonsten, började Georg Baselitz måla sina Hjältar och Nya typer, som var något helt annat. Kropparna är stora och breda, men hållningen är osäker och männen är ofta skadade. För vad byggde de upp sin styrka, vad använde de den till, och hur skadade blev de själva av sin insats? Huvudena är små och kläderna trasiga. I nästan alla målningar är byxorna uppknäppta, och nästan lika ofta har en manslem i varierande tillstånd letat sig fram - ibland är den smal och slingrande som en orm. Min första tanke är att sexualiteten är det individuella, den egna drivkraften i livet, men när jag tänker vidare funderar jag på om fallosarna skall understryka hur manligheten är kopplad till hjältetiteln?


Motivens konturer är kraftiga och svarta, men ostadiga. Färgerna är dämpade men nästan allt, även kläderna, tycks vara sårat och blåslaget. Nyttoföremål som finns i hjältarnas händer eller står på marken ser ut som rester av en civilisation som inte syns till på annat sätt. I en del av bilderna delar mannen fokus med ett träd, och i några få bilder är det enbart ett träd som utgör motivet. Men även träden syns vara skadade som av strid (och ha någon fallosliknande utväxt), och är målade så att de liknar de övriga hjältarna i hållning, färgskala och blandningen av styrka och bräcklighet.

Baselitz utvecklade sina motiv till serien Frakturmålningar, där bilden är uppdelad i tre delar av horisontella streck. De liknar den sortens klippdockor där man kan välja kombinationer av uniformer i vitt skilda färger och silhuetter för att ge sin docka olika yrkesroller. Men Baselitz hjältar har bara en färgskala och en roll, och inte ens då passar bitarna samman.


Vid en slarvig genomtittning kan de olika verken i utställningen likna varandra. Men ser man närmare på motiven är varje hjälte annorlunda än hjälten intill. De har olika klädedräkt, ansiktsdrag, rekvisita, hållning - ja, olika livssituation och personlighet, om man uttyder tavlans innehåll. Det är inte abstrakta hjältar Baselitz har målat, utan individer med olika livsöden som han fäst på duken för att visa världen vad som hände när hjältedådet var genomfört och glömt.



Länk till Moderna Muséets sida om Georg Baselitz

måndag 5 december 2016

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Att påbörja en ny filmserie i Harry Potters universum är en bra idé som gör många glada. Tänk att få se hur den magiska världen gestaltar sig i andra världsdelar och under andra epoker - i det här fallet det spännande 1920-talet i New York - och dessutom blanda in en massa underliga men roliga djur! Jag gick till IMAX-salongen med öppet hjärta och välvillig inställning. Men tyvärr blev jag ganska tidigt stressad av handlingen i filmen, för den är inte ett så glatt och familjevänligt äventyr som jag hade räknat med.


Newt Scamander kommer till Amerika med en väska som pockar på uppmärksamhet. Hur många spännande djur får det plats i den, kan man undra? Väldigt många, skall det visa sig, och de får plats där utan svårighet. Ändå är flera av dem ytterst nyfikna och tar sig ut ur den, vilket ger Newt Scamander stora problem eftersom han har sällsynt svårt att hålla ordning på dem.


New York i filmen är en grå och litet kall plats, som dessutom härjas av något stort och ilsket med stora krafter. Vet man också att många av människorna där lever knapert på tunga fabriksjobb och liknande, är det litet svårt att enbart skratta åt den peng- och glitterälskande Niffler som smiter in i banken och rafsar åt sig smycken och slantar, för hur många liv skapar den inte oreda i under sin långa snattarfärd? Speciellt illa ute blir den oskyldige Jacob Kowalski som kommit för ett be om ett lån för att öppna bageri, och plötsligt ser ut som en bankrånare. Som tur är dras han in i trollkarlarnas värld, och tillsammans med honom får vi i publiken storögda se hur människor med magiska krafter lever mitt bland alla vanliga New York-bor.


Många parallella historier pågår i filmen, och det är i sig inget negativt, men under den första halvan kämpar de om filmens fokus utan att få tillräckligt med kött på benen för att kunna pusslas samman. I New York finns människor som känner av existensen av magin och hatar och bekämpar den, och mest fanatisk av dem alla är den hårda Mary Lou Barebone. Hennes adopterade barn piskas in i hennes motståndsrörelse, men den äldste pojken Credence har några mystiska kontakter med en man från magikernas råd, en viss Mr. Graves. Det är fascinerande hur filmen i de scenerna låter magins värld framstå som en farlig lockelse som måste hållas hemlig i stil med homosexualitet - en bra liknelse, om än efter hand otrevlig när Graves kontakt med den unge pojken börjar likna grooming.


Newt Scamander har lättare hand med djur än med människor, och blir nästan lika perplex som Jacob Kowalski inför de två världsvana och självsäkra systrarna Tina och Queenie, som i strid med många regler bjuder de två herrarna på kvällsmat och övernattning. Eddie Redmayne förkroppsligar redan utan att försöka den blyge, tafatte unge mannen i liknande sammanhang, och när han nu dessutom spelar den människo-ovane Newt Scamander blir det i mina ögon tårta på tårta av nervösa leenden och undanflyende blickar. Riktigt charmant på ett gammaldags sätt är å andra sidan den haltande flirten mellan sensuella Queenie och överväldigade Kowalski.


Och det mest fantastiska i filmen är förstås de många underliga men fina vidunder som lever i Newt Scamanders väska. Så många, så stora, hur får de plats där? Den värld som öppnar sig när man kliver ned i väskan är underbart varierad. Där finns en savann, mindre kokonger för drakar som inte skall växa för mycket, klippor där andra varelser trivs, och ett snölandskap bakom en presenning. Magiskt, verkligen! Jag skulle gärna återvänt till väskans zoologiska parkvärld flera gånger, och kanske avstått från några av alla de gånger som djuren rymde och slog sönder nya hus och varuhus och snodde saker ur skyltfönstren - New York-kulisserna var för realistiska för att jag skulle kunna skratta bort all oordning de ställde till.


Ännu mer allvarligt i filmen var de två otäcka mord som skedde, med närbild på de vanställda döda, och att våra hjältar själva dömdes till döden och var på väg att förlora sina liv hux flux. Visst dog människor, till och med barn, i Harry Potter, men här skedde det så anonymt och utan tillfälle att sörja, att jag tog illa vid mig. Nej, jag blev aldrig rädd av filmen och inte ledsen på riktigt, men för mig är den en grå anomali i Potter-universat.

lördag 3 december 2016

Quartetto di Cremona i Konserthuset

Det är första gången som den italienska stråkkvartetten spelar i vackra Grünewaldsalen, men liksom musikerna själva och den övriga entusiastiska publiken hoppas jag att det inte är den sista. De fyra männen öppnade med ett samtida verk, La rosa que no canto av Silvia Colasanti. Titeln och inspirationen kommer från en dikt av Jorge Luis Borges, och dikten hämtar i sin tur stoff från poesins långtida förhållande till rosen som symbol för sinnlighet och förgänglighet. Musikstycket var dock varken eteriskt eller smeksamt, utan kraftfullt och aningen svårsmält.

Foto: Jan-Olav Wedin
Nästa stycke var dock i högsta grad välkomnande: Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvartett i D-dur "Hoffmeister". Kvartetten spelade den fint, trots en del mindre missar i de inledande satsen, och förde musiken i hamn med en uppiggande lekfullhet som aldrig blev för lättsam.

Ett stort verk i musikhistorien är Franz Schuberts Stråkkvartett i d-moll "Döden och flickan". Hur ofta den än spelas är en god tolkning alltid hörvärd. Jag blev extra imponerade av hur skickligt Quartetto di Cremona arbetade med nyanseringen; varje crescendo och diminuendo var väl genomfört, vackert i sig, och gav dynamik åt musiken. Speciellt andra satsen fick personlighet genom musikernas inkännande framförande.

Efter den allvarliga kvartetten ville dock de omtänksamma italienarna göra publiken gladare innan vi gick hem, och vem sprider glädje bättre än Mozart? Så bra! Vi fick en mycket känslig och finstämd tolkning av Andante-satsen i Mozarts Stråkkvartett i C-dur "Dissonance", och det var som att värmen letade sig tillbaka trots den kalla vinterkvällen.

Foto: Elisa Caldana

torsdag 1 december 2016

Stand on Zanzibar av John Brunner

Året är 2010 och det bor 7 miljarder på människor på jorden. Överbefolkningen har tvingat de flesta regeringar att införa olika former av befolkningskontroll, men trängseln orsakar också vilda utbrott av okontrollerat våld - "muckers", slang för individer som löper amok.

Boken som berättar detta, Stand on Zanzibar av John Brunner, är i själva verkat från 1968. Det är intressant att i efterhand se hur några av bokens förutsägelser slagit in, medan andra inte gjort det och därför känns färgade av dåtidens trender. En detalj som är så daterad att det är rörande är att det bara finns en enda superdator i hela världen, och dess namn, Shalmaneser, har tagit sig in i folkligt medvetande och samtida ordspråk. Ett av områdena där Brunner varit klarsynt är det tilltagande flödet av information och underhållning, vilket dock haltar på grund av att han missat utvecklingen och tillgängligheten för datorkraft och hemdatorer. En av huvudpersonerna vet att han har tillgång till hela New York Public Library - via sin telefon, förmodat med en aktiv bibliotekarie i andra ändan. Flödet av reklam och TV-underhållning är konstant och intensivt. Faktiskt är de första kapitlen litet avskräckande, med korta klipp av högljudda reklamröster som talar om produkter och företeelser man svårligen kan relatera till. Men som så ofta i science fiction faller bitarna på plats efter hand, och underliga namn och händelser får sin förklaring.

Det måste sägas att befolkningsökningen inte märks alltför tydligt i bokens miljöskildringar, förutom att den drivit de två huvudpersonerna, Donald Hogan och Norman House, att dela lägenhet i det New York där handlingen tar sin början. Norman har en framträdande position vid det multinationella företaget General Technics, vilket tar handlingen genom såväl affärsförhandlingar på högsta nivå som intrikata societetsfester.

Hur överbefolkningen ger sig till känna är snarare i alla förbud och regleringar som omgärdar reproduktionen: gentester för att avgöra om man skall tillåtas att föröka sig, reversibla sterilitestoperationer då man reser in i ett land med strängare politik, för att inte tala om alla människor vars barnlängtan får dem att riskera mycket för att ta sig runt reglerna. Den sistnämnda aspekten, det spontana svaret på diktatoriska regler, samt hur förmodade lagbrytare mobbas av sina grannar, är en fläkt av personlighet och motstånd i en värld som annars tycks passiviserad av nöjen och konsumtion.

Tillfälligheter gör att de båda unga männen sänds ut på uppdrag av världsomvälvande dignitet, till var sin kontinent. Norman House skickas till Beninia för att assistera det lilla afrikanska landet i en omvälvande förvandling till i-land. Donald Hogan reser under falska förevändningar till asiatiska Yatakang för att undersöka ett påstått framsteg inom genetiska förbättringar av mänskliga embryon.

Kapitlen om House och Hogan varvas med kontextgivande nedslag i livet för andra människor, liksom reklam och citat ur fiktiva böcker som hjälper till att fylla ut bilden av världen år 2010. Värt att notera är att den produktive Chad C. Mulligan skrivit en bok med drygare titel än "... for Dummies" eller "An idiot's guide to ...", nämligen den framfusiga "You're an Ignorant Idiot".

Att läsa Stand on Zanzibar sex år efter att den skulle ha utspelat sig utgör en tidvis svindlande dubbelexponering av 1960-talet och vår verkliga nutid. Men sanningen att säga är boken tyvärr inte särskilt spännande, inte ens i avsnitten där Hogan eller House måste slåss för sina liv. Handlingen rullar på i litet väl noggrann detalj och med ett språk som inte engagerar. Boken är ändå gediget komponerad och skriven, och den var säkerligen värd att vinna Hugopriset år 1969.

tisdag 29 november 2016

Thomas Schütte på Moderna Muséet

Utställningen på Moderna Muséet har namn efter en serie verk av Thomas Schütte, United Enemies. I både stort och litet format visar han figurer inlindade i tyg och sammanknutna med rep, nästan som presentförpackningar, med oftast sura uppsyner. Vare sig fienderna vill förgöra varandra, eller vänder sin ilska utåt enligt devisen "min fiendes fiende är min vän", så tycks de ha liten chans att göra det, för även om de skulle komma loss ur omfamningen verkar de varken ha vapen eller ens särskilt kraftiga armar och ben under inpackningen. De har bara sina mycket sura miner.


De sura minerna återkommer i utställningen, i andra serier av konstnären. I en film förklarar Schütte att han skapar sina gubbar snabbt, i litet och enkelt format, och sedan kan bli överraskad av resultatet när huvudena utförts i de stora proportionerna det var tänkt. Det är ändå imponerande hur olika ansiktsdragen är på alla personer han skapat. Speciellt tycker jag om serien Wichte, meterstora huvuden med överdrivna ansiktsdrag som ändå har utseenden som påminner om äldre tyska män jag träffat vid besök i landet.


Dock är det en stor övervikt av män som modeller; alla serier jag nämnt hittills och några till föreställer män i alla åldrar. De enda kvinnor som syns (förutom prinsessan Leia-dockor i en underhållande fotosvit) är liggande, passiva skulpturer utan lemmar, ja, till och med utan huvuden.


 Man kan inte begära att varje konstnär skall inkorporera drömmen om aktiva, jämställda kvinnor i sina verk, men det känns väldigt typiskt att en tysk man i 60-årsåldern fokuserat på och förstorat just män, män, män med makt eller i maktkamp. Men visst, det är sällan några rena hjälteporträtt Schütte skapar. De två Krigare i hårt polerat trä och övermänskligt format som står i ett hörn har stolta uppsyner, men benen och armarna är förkrympta och ser odugliga ut.


De söta teckningarna i serien Walser Drawings är inspirerade av den schweiziske författaren Robert Walser, vilkens författarskap jag inte känner till närmare, men av vad jag snabbt läser in mig på tänker jag mig att Schüttes användande av kända seriefigurer och en stil som påminner om den lurige sagofarbrorn Janosch är en blinkning till Walsers blandning av högt och lågt.

De originella arkitekturförslagen befäster bilden av Thomas Schütte som en mångsidig och idérik man, och många av hans verk är mycket underhållande, om än inte med den intellektuella tyngd som de stora formaten antyder.

Länk till Moderna Muséets sida om Thomas Schütte

 

söndag 27 november 2016

Min pappa Toni Erdmann

Winfried Conradi är en spjuver, en som gillar att skoja med både vänner och okända. Gärna sätter han på sig en peruk och stoppar in löständer för att spela någon annan för en stund. Visst kan radhuslivet i Aachen behöva piggas upp, men det är från början litet sorgligt att se Winfrieds skämt inför sin tillvanda familj. Masken hamnar emellan en ärlig vänskap med exfrun och, viktigast av allt, dottern Ines vars karriär fört henne till Bukarest.


Spontant följer Winfried efter Ines till Rumänien och klampar in i såväl hennes yrkesroll som hennes privatliv - de två är för övrigt sammantvinnade, som det ofta kan bli när man lever som managementkonsult i ett annat land. Ines är kompetent och målinriktad trots motvind i form av beordrade shoppingturer, maktspel, pikar och från uppdragsgivarna.


Att kalla Min pappa Toni Erdmann för en komedi är en överdrift. Där finns rum för några gapskratt, men desto mer av obehagskänslan från The Office som här oftare tippar mot svåruttalad sorg över den försvagade far-dotterrelationen. Men filmens styrka är att den aldrig väljer de enkla lösningarna, som att låta pappans clownerier öppna dottern för skratt och ge upp sitt karriärsjagande. Ines är en kämpe som stretar på med möte efter möte, förhandlingar och diskussioner, har ett tveksamt privatliv men på det stora hela håller sitt liv på rätt spår. Ur faderns synvinkel tänker han sig nog gärna vilja skaka fram glädjen hos dottern, men han är också driven av ensamhet och en viss egoism.


Motsatserna syns också i landskapet, i den breda bilden av Rumänien som filmen ger. Genom bilrutor, på lyxiga fester och på primitiva borrstationer ser vi en stad och ett land som håller på att bygga om sig självt. De vackra sekelskiftebyggnaderna, de förfallna barackerna, de trånga men välskötta lägenheterna där vänner samlas känns alla i huden som verkliga platser under varma sommardagar och -nätter. Där finns konsulterna och de superrika som inte behöver bekymra sig om pengar; de som lever på lantbruk som de alltid gjort; och så de många unga flickorna däremellan, som jobbar hårt för att passa in, men som vid huvudpersonernas kriser är de enda som frågar "Are you OK?".


Slapstick och lyteskomik är något jag finner oerhört tråkigt. Fastän Toni Erdmanns uppenbarelse skulle kunna dra med sig just det, låter regissören Maren Ade aldrig filmen slå över åt det hållet. Winfried/Toni Erdmann får följa med Ines på arbete och även lura iväg med henne på sådant hon inte skulle upptäckt själv, i långa, självförklarande scener där så mycket händer under ytan. Bit för bit minns vi med Ines hur mycket roligt hon och pappan gjorde tillsammans när hon var barn, vilket också förklarar hur snabbtänkt hon är i alla situationer och säkert har hjälpt henne i hennes yrke. De mycket olika scenerna när Ines och Winfried närmar sig förståelse av varandra är fulla av smärta och motstånd men till slut djup kärlek.


Min pappa Toni Erdmann är en mångbottnad berättelse om två människor som glömt bort att de hör ihop och finner varandra igen. Båda är rika personligheter, ingen av dem behöver offra något för att hitta fram och båda växer av att ha varandra igen. Sorgen och glädjen är trovärdig och filmen är ytterst minnesvärd.

fredag 25 november 2016

Det ska vi fira på Teater Alma




De tre paren är uppklädda för finrestaurang - visserligen alla i likadana svarta kostymer med slips, men könstillhörigheterna lyser tydligt fram så snart pjäsen börjar. Det ska vi fira (Celebration) är en av Harold Pinters senare verk, från 1999, men konversationen och genusrollerna för tankarna till tidigare decennier - ett sextiotal där explicit frigjordhet utgjorde en form av uppror mot konventioner. Suki berättar eftertryckligt för sin make Russell om när hon innan de möttes idkat sex bakom dokumentskåp, och känner snart igen en gammal älskare i sällskapet intill.

De å sin sida - ett par bröder och ett par systrar ihopparade i äktenskap - drar sig inte heller för att bryta mot konvenansen och förolämpa varandra med lätt hand. De parallella konversationerna vacklar hela tiden mellan normalt, gott uppförande och uttalanden med chockvärden, med övertoner av surrealism. Den artige hovmästaren får berätta sitt livs historia, och alla hänger vid läpparna på mytomanen till servitris, när hon brister ut i ytterligare en osannolik historia om sin farfars berömda vänner.

Man kan ana att de unga skådespelarna på scenen gestaltar rollfigurer som egentligen skall vara något mer till åren komna, men det lägger ytterligare ett abstraherande raster över pjäsen, och är framför allt inget hinder eftersom alla spelar sina roller säkert och övertygande. Handlingen och fokus kickas runt mellan personerna som flipperkulor. Vill pjäsen förmedla någon insikt om människans villkor? Några kan säkert hitta någon djupare mening i den, men den här gången gjorde inte jag det, och det gör inget för Det ska vi fira var en dryg timmes Pintersk verklighetsflykt, något som gör gott för själen bara sådär.

Länk till Teater Almas sida om Det ska vi fira