Coppelia, balett på Operan

Ingen dör, ingen blir utblottad, ingen förlorar heder och ära i baletten Coppelia, och de kärlekssorger som förekommer ger bara blåmärken, inga krossår på hjärtat. Det är bra! Coppelia är en gladlynt och rolig balett, som man gärna kan ta med hela familjen på.

Marc Ribaud, den tämligen nye balettchefen i Stockholm, har skapat ny koreografi till Léo Delibes' musik, och även placerat handlingen på ny plats och tid. Att händelserna nu utspelar sig i och omkring Georges Méliès' filmstudio i Paris gör att några roliga scener med illröda djävlar ur Méliès' filmer kan ta plats på scenen. Det sätter också en lättsam prägel på baletten: framstegstro bland de nyskapande filmmakarna och lekfullhet mellan de dansande kärleksparen.

Méliès är inte bara fantasifull filmmakare utan även dockmakare. Men det vet inte hans skådespelare förrän de smyger sig in i hans lägenhet och hittar dansande dockor i människostorlek där. Framför allt vet inte Franz (Nikolaus Fotiadis) om det när han flirtar med den vackra flickan i fönstret och tror att hon vinkar tillbaka. Men det är Méliès (Christian Rambe) som låter sin vackraste docka, Coppelia, spela levande för ett ögonblick.

Franz' käresta Svanhilda (Nicole Rhodes) är den nyfiknaste, påhittigaste och roligaste av alla i baletten. När hon har smugit sig in i Méliès' verkstad upptäcker hon Coppelia och tar hennes plats. Den kärlekskranke Méliès ser inte skillnaden, utan tror att hans magi har gett Coppelia liv. Svanhildas dans som Coppelia, med alla sparkar och tjuvnyp hon ger Méliès i förbifarten, är fantastisk rolig!

Ensemblen är ofta klädd i svart och vitt, och tillsammans med de små inslagen av slapstick för det förstås tankarna till de svartvita stumfilmerna i början av 1900-talet. Dessutom får herrarna dansa i rutiga three piece suits - oh, så stiligt! Koreografin är lätt och vacker, och dansarna är mycket bra. Speciellt Nicole Rhodes är underbar som Svanhilda! Hon är graciös och uttrycksfull i sina gester, dråplig när situationen kräver det, och briljant i sina uppvisningsnummer.

Coppelia är både vacker och rolig att se, och jag tänker rekommendera den till alla jag känner, även de som aldrig varit på balett förut!

Länk till Operans sida om Coppelia

Rummet under golvet av Kjell Johansson

I boken Huset vid Flon lät Kjell Johansson oss möta Eva och Erik, två barn som växer upp i utkanten av det begynnande folkhemssverige. I Rummet under golvet är det barnens mormors bror, Nils, som för ordet. Han har börjat sitt liv ännu fattigare, i en fattigstuga för gamlingar med sin mor och lillasyster (Emma Charlotta, som växte upp till att bli den dominerande mormodern i Huset vid Flon).

Nils längtar hemifrån, och tillsammans med Magda från resandefolket ger han sig ut på vägarna. Magdas familj accepterar honom aldrig helt, folk de knackar på hos är inte alltid glada att få besök av tattare, och ibland drivs han av sin egen stolthet eller dumhet till att misslyckas i sitt becknande. Ända från barndomen tillsammans med systern berättar han, och alla andra, historier för att göra världen mer vänlig och förståelig.

På alla håll orättvisor och människor som inte får känna sig värdefulla. Det är trovärdigt, och jag är glad att få läsa en berättelse om människor i samhällets utkant, från en tid som inte är så långt från vår. Men Kjell Johanssons språk är så bristfälligt att berättelsen blir lidande. Det känns som att boken är skriven som en lärobok för gymnasiet. Dels gör det att historien inte får liv, och dels gör det att Nils ord skorrar illa. Skulle de här moderna orden och meningarna användas av en äldre man på femtio-talet som just släppts ur fängelse? Och det fungerar inte med Nils som allvetande berättare när perspektivet växlar till hans systers äktenskap.

Men framför allt, sorgligt nog, blir människornas liv bara ord på papper som inte engagerar. När jag klär historien i mina egna ord känner jag sympati för alla, precis alla i boken, även dem som sårar de övriga med sitt handlande. Det kan hända att andra uppskattar Kjell Johanssons stil, men för min del stör det hela boken.

Ernst Billgren, Vår tanks på 80-talet på Lars Bohman Galleri

Åttiotalsverk av Ernst Billgren samlades till en intressant utställning på Lars Bohman Galleri. På allra sista dagen kom jag iväg för att se den, och det är jag glad för.

Jag har länge tyckt om Billgrens motiv med rävar, hjortar och gräsänder, och hans användning av mosaik. Jag ser dem som ett sätt att ladda, eller åter-ladda, konsten med mystiken och spänningen från när den inte var var mans egendom. (Samtidigt behåller han folkligheten så att det inte blir en exklusiv nischaktivitet.) Jag minns en målning av en räv inlindad i bindlar, likt en egyptisk kattmumie.

Rävar, hjortar, svanar och gräsänder dyker upp i utställningens verk. Några decennier bort från barndomens sagor har de djuren nästan blivit bortglömda av mig, och det kanske gör återupptäckten ännu mer fascinerande. Mest omtalade i nyheter nuförtiden är väl älgar och vargar, och de övriga skogsdjuren förblir doldisar. Men de har ju så vackra färgställningar! Till och med i de bleka/bleknande målningarna är det de sköna färgerna jag ser efter.

Mosaik som konstart är riktigt arbetsintensivt, och jag kan tänka mig att det inte är lätt att få den att uttrycka det man vill som konstnär. Men jag tycker ändå att det är en underskattad och outnyttjad konstform, kanske för att den är så direkt tilltalande? Billgrens mosaiker ger en tyngd åt sina motiv, och faktiskt också en användbarhet. Jag blir alltså inte överraskad när jag ser härligt överdimensionerade termostater, små instrument som fått en onödigt stor överbyggnad, vilken utsmyckats med mosaik och inbyggda konstverk.

Speciellt ett motiv älskar jag: framför ett badkar i ett badrum sitter en mor med ett litet barn inlindat i en stor, mjuk handduk. Den där zen-liknande värmen man har i kroppen när man badat och torkats torr och varm, kan man få den om man ställer in termometern exakt rätt? Det kommer jag att längta efter i flera veckor framöver.

En del av verken som blivit inbyggda i galleriets väggar visar upp ännu mer av lekfullhet. Små landskap med träd eller bygator med upplysta husfönster har med hjälp av trick med speglar fått dubbel storlek och dessutom roliga optiska illusioner. Är det publikfrieri? Ja, kanske, men jag skulle vilja säga att det inte bara är det, utan en skaparglädje hos konstnären och ett sätt att väcka nyfikenhet och glädje över konsten.

Var kommer tanksen in? Jo, på en tavla står ett par framför en tanks. Paret är en nästan osynlig silhuett mot tanksen som mest är en stor svart skugga. När jag går fram mot tavlan ser det faktiskt ut som ett par som slår upp en stor blottarrock. Hm.

Länk till Ernst Billgren på Lars Bohman Galleri

Bekantskap önskas med äldre bildad herre av Kristina Lugn

Ja, den formuleringen kan jag också skriva under på. Ensamheten och längtan efter närhet känner jag också igen i Kristina Lugns dikter. Riktigt så apart som hon beskriver diktjaget känner jag mig inte, men ibland är det inte så långt ifrån.

Berättaren berättar i flera dikter om längtan efter en man, efter kärlek, efter den tvåsamhet och målmedvetenhet som alla andra verkar ha hittat. Hon känner sig förvägrad något viktigt i livet.

Alla som så ivrigt trutade med sina munnar när jag tog mina första steg på
min faders lilla kolonilott har glömt hur söt jag var.
Alla som borde ha blivit upp över öronen förälskade i mej för längesen har
flyttat ut på landet istället.

I jämförelse med människorna som verkar vara lyckliga redan, blir berättarens ojämna hårtoppar och blödande sorger ännu mer svårhanterliga. Nu vet väl de flesta att även de som ser ut att vara glada och starka också kan ha stora sorger, men för den ensamma och deprimerade människan är det svårt att inte känna sig ohjälpligt utanför. Dikterna rör sig mot NK och även in på det stora varuhuset.

När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför
Nordiska Kompaniets huvudentré.
Jag bara står där.
Och väntar.
...
Och jag älskar ju alla förbannade människor som är på väg någonstans.
Jag älskar dom så förbannat.
Därför att dom är på väg någonstans.
Och nog har jag sett hur vackra dom är.

Dikterna beskriver ett sorgesamt liv, men med så mycket sympati att jag blir tröstad av att få läsa dem. Ja, jag blir ledsen över att tänka på att människor kan känna sig så misslyckade och hopplösa, men åtminstone har Kristina Lugn gett dem en röst. Och det är en röst med humor och mer intelligens än den kanske själv inser. Om man bara kunde förmedla det till den ledsna berättaren!

Thomas Adès' kammarmusik

Under söndagen spelades två av Thomas Adès' kammarmusikverk av Calderkvartetten. Det inledande, Arcadiana (1994), var en lång, fascinerande, postmodernistisk stråkkvartett. Den rörde sig mellan ypperligt prövande modernitet, provocerande utrop, och romantiska klanger som från Gershwin eller ännu tidigare romantiker. Många sköna glissandi! De unga virtuosa musikerna i Calderkvartetten briljerade och såg ut att trivas med att spela det utmanande stycket.

Efter Adès egen önskan följdes Arcadiana av Sir Michael Tippetts Stråkkvartett nr 2 (1941-42), precis som vid uruppförandet. Det är ett skimrande stycke som inte alls låter enformigt, trots att det är mycket mer sammanhållet än Adès' Arcadiana.

Till avslutning klev Thomas Adès själv upp på scenen och satte sig vid pianot för framförandet av det andra och sista av hans verk, en Pianokvintett från år 2000. Noterna var skrivna i mycket ovanligt taktarter, som 13/26 och till och med 1/5. Det var ett medvetet drag från Adès för att skapa olika tempi i låten. Ja, kvintetten hade en stor dynamik i såväl tempo som ton, men till största delen gjorde den mig faktiskt bara illa till mods. Det fanns något tröstlöst i klangerna, något som aldrig förlöstes. Än en gång var musikerna hängivna och hänryckta, men jag kunde inte njuta av stycket. Jag behöver fundera litet mer på om jag skall gå på fler konserter med verk av Adès under Konserthusets tonsättarfestival.

Kulturella höjdpunkter oktober 2009

Så många intressanta pjäser som hade premiärer under oktober! Jag såg verkligen fram emot att gå på teater flera gånger under månaden. Men inte då! De flesta kvällarna var uppbokade långt i förväg, och två gånger fick jag vända i biljettluckan när pjäsen jag ville se var utsåld. Kanske får jag skylla mig själv som alltid köper biljetter i sista minuten. Jag tycker om att kunna bestämma mig samma dag (och spara hundra kronor på biljettpriset) men nu får jag börja köpa biljetter i förväg. Å ena sidan är jag glad för att folk blivit så teaterintresserade att husen blir utsålda. Å andra sidan blir jag riktigt ledsen för att jag inte fått se vad som händer på scenerna i höst. Jag hoppas på att det blir någon plats över för mig i bänkraderna framöver!

Bästa teater
Rena rama verkligheten på Teater Brunnsgatan 4

Bästa bok
We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Bästa konsert
Massive Attack

Bästa Nobelpristagare

Herta Müller!!!

Jag hoppas att ni andra haft en mer givande oktober! Berätta för mig, så jag blir inspirerad!

Flicka i gul regnjacka på Dramaten

En odefinierad plats, tre kvinnor, tre män på scenen. Scenen och handlingen förmedlas av vad som sägs. Scenerna och replikerna upprepas med variationer mellan de olika aktörerna. Att vara ensam. Att vara här/att vara här länge. Att komma/att be någon komma. Och i den sista delen av pjäsen, att gå.

Dialogerna är alla olika och specifika i sina känsloyttringar. Man kan nästan tro att pjäsen är en instruktionsbok i olika känslor. Flicka i gul regnjacka har i ännu högre grad det jag tyckte minst om med t.ex Jon Fosses pjäs Dröm om hösten: en historia som inte hänger samman och som därigenom saknar fotfäste. Jag tycker inte att det behöver vara fel, men just Fosses variant på det går mig oftast förbi.

Nu är det ändå en glädje att alla rollerna spelas av så kompetenta skådespelare. Och jag är verkligen tacksam för att regissören, Gunnel Lindblom, låter replikerna falla så långsamt och ger tystnaden stor plats i föreställningen. Ett mer uppskruvat tempo hade varit en katastrof.

En sak funderar jag speciellt mycket på. I föreställningen finns två par, och två ensamma människor: en ung, söt kvinna och en äldre, mindre tilldragande man. Den ensamma kvinnan upptar allas tankar och drar till sig uppmärksamhet och sympatier, trots att hon knappt säger ett ord. Den äldre mannen med sin tillkämpade glättighet och nästan påträngande vänskaplighet skapar bara irritation och fientlighet. Trots att jag själv är en ung, söt, ensam kvinna identifierar jag mig mer med den äldre mannen. Jag längtade faktiskt efter att hans glada leende skulle brista i ilska eller gråt. Men nu var ju alla personer snarare symboler än verkliga människor.

Länk till Dramatens sida om Flicka i gul regnjacka