torsdag 13 februari 2025

Captain America: Brave New World

Den nya världsordningen börjar med olycksbådande musik, medan den nyvalde presidenten väntar på att hyllas av konventsdeltagarna. När han träder fram, på valnatten och även senare, är det i skydd av skottsäkert glas. Låt oss redan nu gissa att glaset inte kommer att skydda honom för alltid. Presidenten i fråga är hämtad från en tidigare film, The Incredible Hulk, liksom efterverkningarna från den filmen leder till konflikterna i den här (även om några av skådespelarna är utbytta).


Det är numera Sam Wilson som bär Captain Americas sköld. Vingarna har han kvar, uppgraderade till vibranium av vännerna i Wakanda. Alltså behöver världen en ny Falcon, och till det börjar den unge Joaquin Torres sin "training on the job" efter att redan ha varit Sam Wilsons sidekick i The Falcon and the Winter Soldier.


Men i den här världen och den här tiden är det inte enkelt att vara hjälte, särskilt inte när presidenten inte verkar vara helt att lita på. Det tar emot en del att vara superhjälte i tjänst åt ett land som i trettio år fängslade och experimenterade på Isiah Bradley som hade kunnat vara en annan Captain America. Kanske är ändå misstron mellan de inblandade på väg att försvinna, kanske går det att ställa saker till rätta igen? Nej, inte när en illvillig intelligens från skuggorna styr både människor och stora politiska skeenden till konfrontation och blodig hämnd för gamla oförrätter. Även människor som vill göra det rätta kan luras och utnyttjas till det.


Vibranium är ett fantastiskt material, men nu får det konkurrens av adamantium! Stora mängder av adamantium har upptäckts i den Celestial Island som framträdde i Stilla Havet i slutscenerna av filmen Eternals. (Det gör det extra roligt att filmen uttryckligen citerar Harry Styles, eftersom han var Blorko i Eternals.) Men hur skall världens länder kunna komma överens om utvinningen och fördelningen av adamantium? Ett möjligt världskrig blir alltför troligt.


Superhjältefilmernas tid är inte över, men de största stjärnorna är inte längre med i leken och såväl Marvel som dess nya huvudrollsinnehavare behöver hantera det, genom att skapa TV-serier och filmer på andra plan än de bombastiska galax-omspännande äventyr vi har sett de senaste tjugo åren. Captain America: Brave New World är en paranoid thriller, med inslag av superkrafter och omänskliga hjältar, men också en viktig kärna av mänsklighet. Sam Wilson får både ta emot och själv ge uppmuntran om hur ingen kan vara felfri, och att hjältarna man trodde var osårbara inte behöver vara det för att fungera som inspiration för andra. Och emellan paranoian och kamratskapet innehåller filmen också en hel del actionscener i luften och på marken med hus - Vita Huset! - som krossas, precis som det skall vara i en superhjältefilm.

tisdag 11 februari 2025

Use of Weapons av Iain M. Banks

Den tredje boken jag läser i Iain M. Banks inflytelserika bokserie ger inte heller ett uttalat inifrån-perspektiv av Culture. Huvudpersonen Zakalwe är en person som rekryterats av Culture och utför uppdrag åt dem, men väljer att inte inlemmas helt. Efter ett tag börjar han gå sin egen väg och arbeta delvis i andan av Culture, men något steg längre och med mer fördömande och mindre förstående attityd än Culture brukar uppvisa. Det är kanske inte så lyckat. Parallellt med handlingen som fortskrider kronologiskt framåt, möter vi Zakalwe i en serie tillbakablickar som istället hoppar kronologiskt bakåt. I de scenerna är han (ibland bokstavligen) djupt nere på botten och/eller inbegripen i stridshandlingar som inte verkar gå mot någon bra upplösning. I ögonblicken av störst fara väntar han på att bli räddad av en Culture-kapsel. Det är inte alltid som den kapseln kommer när han önskar det som mest.

Ytterligare en aspekt av Cultures filosofi och argument mot dem dyker upp i berättelsen. Culture är emot terraformning. Varför då? Även de som är fullvärdiga medlemmar kan ifrågasätta det. 

När bokens andra huvudperson Diziet Sma och hennes ledsagande drönare Amtiskaw-Skaffen söker upp Zakalwe för ett nytt viktigt uppdrag är han trött på stridandet. "No soldiering" nämner han som villkor. Men hans militära kunskaper har alltid varit det som efterfrågats främst. I den baklänges genomlysningen av hans liv kommer vi närmare det såriga minne som han vill täcka över genom att tvinga sig vidare i livet. Det var nog så att de taktiska militära kunskaper han förskaffat sig genom årtiondens strider på olika mark hade behövts som bäst i just det första slag då han ännu inte kunde väga långsiktiga konsekvenser mot kortsiktiga vinster.

Fler böcker av Iain M. Banks:

söndag 9 februari 2025

Tysk expressionism på Moderna Museet

Moderna Museets utställning Tysk expressionism fokuserar på konstnärsgruppen Brücke, som bildades 1905 i Dresden av de fyra arkitekturstudenterna Ernst Ludwig Kirchner, Fritz Bleyl, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff. Senare anslöt Emil Nolde, Max Pechstein och Otto Mueller, och 1911 flyttade gruppen till Berlin men föll sönder och upplöstes 1913.

Erich Heckel, Mann in jungen Jahren (1906)

Med synliga, kraftiga penseldrag och oväntade färgställningar ville man visa sina känslor snarare än att avbilda sina motiv exakt. 

Emil Nolde, Weisse Stämme (1908)

Samtida strömningar som Jugend / Art Deco gav förstås influenser även till Brückes konstnärer, även om de sökte egna uttryck.


Fritz Bleyl, Der Pelikan (1904)

De uppskattade träsnitt till stor del för mediets inneboende egenskaper, och kunde låta träets ådring bli en del av sina verk.

Ernst Ludwig Kirchner, Augustusbrücke in Dresden (1905)

Ernst Ludwig Kirchner, Burg Rabenstein (1904-05)

Kanske är det orättvist som betraktare ett drygt sekel senare, men efter hand verkar de vågade färgvalen bli ett självändamål, en möjlig provokation mot en klandrande kritikerkår, men likväl svårt att ta till sig och uppskatta.

Erich Heckel, Junger Mann und Mädchen (1909)

Max Pechstein, Das glebschwarze Trikot (1910)

Karl Schmidt-Rottluff, Roter Giebel (1911)

Dock kan det vara lyckat som i Ernst Ludwig Kirchners bilder från Berlin, där den gröngula färgskalan förstärker känslan av att moderniteten skapat en kall tillvaro där människan inte funnit sig tillrätta.


Ernst Ludwig Kirchner, Nollendorfplatz (1912)


Ernst Ludwig Kirchner, Fünf Frauen auf der Strasse (1913)

fredag 7 februari 2025

Black Doves

Att en av de Svarta Duvorna har nått ända in i regeringen (via giftermål) är en högvinst för spionorganisationen Black Doves. Helen sändes på ett mindre uppdrag till politikern Wallace Webb för ett tiotal år sedan, blev kvar vid hans sida och är nu gift med en minister som kanske en dag till och med blir premiärminister. Informationen hon kunnat läcka till Black Doves genom åren har de kunnat sälja vidare till högstbjudande, för de är inte allierade med någon regering eller nation.


Men vid sidan av den offentliga familjelyckan hade Helen en älskare, Jason. När serien Black Doves inleds blir han mördad, nästan samtidigt som två andra personer han samarbetat med. Sorg och vrede får Helen att piska upp sina gamla spiontrick, vilket rör upp för mycket damm för hennes handler Reed som kallar in Helens gamla spion-kollega och vän Sam Young för att hantera undersökningen.


Samtidigt har Kinas ambassadör i Storbritannien dött, och landet vädrar fulspel. En internationell kris, kanske till och med världskrig, är på väg att blossa upp, och personerna i Wallace Webbs kretsar gör vad de kan för att dämpa krisen. Det äkta paret Webb pressas hårt på var sina håll, men i Helens fall måste hon även handgripligen slåss mot lönnmördare som bryter sig in i hemmet. Inte otippat finns det kopplingar mellan Helens skurkar och Wallace skurkar. Ju mer hon och Sam nystar i händelserna, desto större och fler konspirationer rullas upp.


Miniserien Black Doves spelar på kontrasterna mellan dödandet och det blodiga våldet å ena sidan, och det trevliga, gulliga och till och med lättsinniga å andra sidan. Allt sker under de glitterdekorerade dagarna innan jul, och såväl Helen som Sam får innerliga samtal från oskyldiga familjemedlemmar i stressade ögonblick. Comic relief fast ändå litet smaklösa är de två tuffa kvinnliga lönnmördarna Williams och Eleanor, rappkäftare och respektlösa och alltid beredda på att dö med vapen i hand.


Låt oss acceptera det, och också att en kvartett frigående lönnmördare kan ta sig an en gisslansituation och hotande tredje världskrig orkestrerat av en organisation som alla varnar dem för. Litet mer irriterande är att några ytterst lösa trådar glöms bort och bara knyts ihop i sista ögonblicket, litet i förbifarten i en stor tråkig infodump. Och hur kan ingen känna igen ministerns fru när hon stegar runt med blod i ansiktet? Men det finns ändå en hel del att uppskatta i Black Doves - snabba handling, action, snygga scener såväl med som utan handgemäng, och den pirrande känslan av spioner som verkar mitt i maktens innersta sfär.

onsdag 5 februari 2025

Your Utopia av Bora Chung

Det stora inflödet av lättsam K-Pop, och K-Beauty som gör redan söta tonåringar till ännu sötare ungdomar utan porer, kan få en att tro att Sydkorea är ett samhälle med fokus på en glädjefull yta, ett lyckosamt syskon till det plågade Nordkorea. Ser man på filmer som kommer från det landet märker man dock ett hotfullt, våldsamt stråk under det vackra, och i samband med att Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur har artiklar förklarat hur hennes verk synliggör våldsdåd i Sydkoreas ej särskilt avlägsna historia som sopats under mattan av regimen. Allt det här är bra bakgrund när man börjar läsa novellerna i Bora Chungs samling Your Utopia

En historia som den första, The Center for Immortality Research, kan ha ett namn som antyder ett spännande och vedertaget SF-tema, men först röra sig i flera olika riktningar innan handlingen når ett mer oväntat slut. Det gör att de enskilda berättelserna blir som lapptäcken av flera olika intressanta möjligheter, vilka inte alltid hänger samman logiskt men kanske just därför berättar något helt annat och o-vanligt. Mest lyckad är ändå i mina ögon den mest sammanhängande titelnovellen, Your Utopia, en äventyrlig berättelse om ett AI-styrt fordon som blivit kvar då alla människor lämnat den kalla planeten, och som nu försöker överleva i en sönderfallande infrastruktur. Det givande perspektivet med en AI som försöker förstå omvärlden, eller i det här fallet människan inuti, återkommer i nästa historia, A Song for Sleep. 

Sist i boken kommer Author's Note: The Act of Mourning, vilket förklarar bokens tillkomst och den sortens våldsamma händelser jag nämnde i första stycket. Bora Chung har ett språk som är ovant för mig att läsa, med öar av känslor mellan hastiga scenväxlingar, men det är bra att få se världen på nya sätt.

måndag 3 februari 2025

Sweeney Todd på Operan

Stephen Sondheims livliga musikalmelodier går utmärkt att sjunga för Kungliga Operans skickliga sångare. På stora scenen kommer Benjamin Barker åter till London efter femton års straffarbete. Men hustrun och dottern som han har längtat efter i alla år väntar inte där - hustrun är död och dottern Johanna är strängt hållen av den orättfärdige domare Turpin, den som tillsammans med stadsvakten Bamford dömde den oskyldige Barker för att få honom ur vägen.


Kvar finns ändå hans forna barberarverktyg, i våningen där han brukade bo. Det hemska ödet för familjen som bodde där - Benjamin Barker och hans familj! - berättas för honom av Mrs. Lovett, som nu säljer Londons sämsta pajer på bottenvåningen. Med sina gamla rakknivar i hand tar sig Barker ett nytt namn,  Sweeney Todd, och börjar planera sin hämnd.


Karolina Blixt sjunger Mrs. Lovetts sånger med klarhet och personlighet. Kärleken låter som allra vackrast när den inlåsta Johanna sjunger duett med den uppvaktande unge Anthony Hope. Musiken är engagerande och till största delen lättsam, med god effekt i den hurtfriska sången om alla pajer och det nya innehållet som gör dem som delikata och uppskattade. Men när Sweeney Todd precis är på väg att få sin hämnd i första akten, då stannar musiken och handlingen upp och rör sig långsamt, för att inte hasta över utan ge Sweeney och oss alla tid att tänka på vad som skall hända.


I andra akten är såväl handling som musik mörkare, även om vi får en härligt komisk scen med påflugna måsar vid havet. Men de många rundlarna i scenbilden som utgjort stadsbilden rör sig på olycksbådande sätt och blir också till den hotfulla ugnen i Mrs. Lovetts källare, där så många fått en överraskande ände på sina dagar. Den tilltagande oron hos den oskuldsfulle hjälpredan Tobias gestaltas fint av Niklas Björling Rygert. Går det att hoppas på ett lyckligt slut? Kanske för det unga kärleksparet i alla fall?


Foto: Emmalisa Pauly

söndag 2 februari 2025

Disclaimer

Beware of narrative and form, sägs det redan i inledningen av Disclaimer, detsamma antyder TV-seriens titel, och en viktig del i handlingen är en bok med den omvända försäkran att alla eventuella likheter med levande personer INTE är tillfälliga. Boken i fråga är skriven av författaren Nancy Brigstocke, men hittades först efter hennes död av maken Stephen Brigstocke som nu ger ut den under eget namn. Den handlar om sonen Jonathan, en stormande kärleksaffär han hade med dokumentärfilmaren Catherine Ravenscroft, och hans förtidiga död.


Av alla osannolikheter i serien Disclaimer, låt oss börja med dem som rör boken, som den okände Stephen Brigstocke ger ut på egen hand.
  • Den lokala bokhandlaren ställer upp den prominent i sin lilla välbesökta bokhandel.
  • Folk som kommer in köper den direkt och vill ha mer.
  • Alla som får boken hemskickad till sig läser den direkt på en eftermiddag och tycker den är bra, även om de inte läst en bok på åratal innan.
  • När Catherine får boken hemskickad till sig blir hon så upprörd att hon försöker bränna upp den, en kliché som självklart inte upphäver existensen av ytterligare kopior av boken.

Det icke trovärdiga hopar sig inte bara i handlingen utan även i framställningen: dialoger är så stereotypa att de inte låter mänskliga. Handlingen rör sig med myrsteg, förutsägbart, och om man mot all förmodan inte fattade vad som hände kommer en patosfylld berättarröst att upprepa det till dramatisk bakgrundsmusik. Allt detta tycks finnas för att försöka ge Disclaimer en tyngd som historien INTE har. Till en början lät jag mig luras att tro att något djupare faktiskt skulle avslöjas, kanske en meta-berättelse över eller under historien vi såg, men nej. 


Visst spelar Cate Blanchett och Kevin Kline ypperligt, och säkerligen uppskattar någon de ångande sexscenerna mitt i berättelsen, men det är inte värt sju timmars pinsam, seg plåga. Tror den annars skicklige regissören Alfonso Cuarón att vi aldrig har sett en liknande historia tidigare? Tyckte han verkligen att han gav oss något nytt, eller något gammalt i en ny, bra form? Nej. Skäms.