The Winter's Tale på Globe Theatre

När svartsjukan dyker upp slår den sönder allt i sin väg; inga försäkranden om trohet kan övertyga den svartsjuke maken, hans anklagelser sårar hans närmaste bildligt och bokstavligen, och själv lider han av vad han tror att han ser. I Shakespeares pjäs The Winter's Tale slår svartsjukan till ögonblickligen och krossar Siciliens kung Leontes äktenskap och hans vänskap med Böhmens kung Polixenes. När Polixenes skall ge sig av efter flera månaders trevligt umgänge vid det sicilianska hovet, är det inte Leontes utan hans hustru Hermiones ord som får Polixenes att välja att stanna litet längre. Och där slår svartsjukan rot hos Leontes - vad var det som skedde där? Har de två kanske varit otrogna en längre tid?

Siciliens kung har absolut makt och beordrar att Polixenes skall mördas och Hermione ställas inför rätta och förskjutas. Bevisen för de bådas oskuld hopas i ett övermått som skulle kunna vara komiskt; flera vänners försäkran om deras dygd, och till och med en utsaga från oraklet i Delfi! Men kungens sinne går inte att ändra; han har bestämt sig för hur det ligger till och hans straff är grymma. Men här är det fascinerande att se hur omgivningen inte lyder blint utan lurar sin härskare när de ser hur Leontes förblindas av sin svartsjuka. Kungens vän Camillo väljer att varna, inte mörda Polixenes och istället fly tillsammans med honom.

Publiken på Globe Theatre är ivrig att skratta och gör det så ofta en scen är det minsta absurd. Men det är ju allvar, sorg och hot även i orden som låter lustigta, så publikreaktionerna gör inte överraskande att den här erkänt svårhanterliga pjäsen skaver även i denna uppsättning från 2018. Will Keen spelar Leontes med en nasal klagan i rösten som vittnar om att han är på väg att bryta ihop, men lätt tolkas som humor av den skrattande publiken. Det teatraliska framförandet som oftast gör sig så bra på brittiska scener går överstyr hos de flesta aktörer, inte minst under det långa och uppriktigt sagt ointressanta mellanspelet i Böhmen med ytterligare förväxlingar och förvecklingar och ungdomar som blir hemligt kära fastän de inte borde.

Det är bra att kunna jämföra med den genomgående mer allvarliga uppsättningen på Folkteatern i Göteborg, även om minnet av den gör mig mer otålig inför denna uppsättning. I Shakespeare's Globe finns ändå några ljuspunkter: den starka och trovärdiga Sirine Saba som Pauline, som modigt och säkert står upp mot Leontes för att försvara Hermiones dygd, och så slutscenen där allvaret äntligen förtätar stämningen. "Statyn" av Hermione får liv och Priyanga Burford tar försiktigt steg för steg mot sin kanske ännu opålitlige make och sträcker sig mot sin älskade återsedda dotter Perdita. Camillo och Paulina som Leontes självsvåldigt trolovar med varandra som lön för sin hederlighet håller hand med tillbörligt avstånd - många små detaljer som avslöjar att det lyckliga slutet inte kommer att gå så lätt. Denna scen var belöningen för att ha tillbringat alltför lång tid med en alltför spretig iscensättning av en svår pjäs.

Länk till Shakespeare's Globes sida om The Winter's Tale

Tales from the Loop

Det finns orter där alla jobbar vid bruket eller i gruvan. Mersa i Ohio är en sådan ort, men alla där - alla som kvalificerar sig - jobbar vid Slingan, The Loop. Varje morgon går rader av anställda förbi vaktkuren och försvinner ned till Slingan som ligger under markplan. Ovan jord syns ändå många av Slingans frukter: kraftstationer, svävande jordbruksmaskiner, stora robotar och inte minst de tre tornen som alltid skymtar i fjärran, och liknar jättar som ser allt som händer.

Alla maskiner ser gedigna ut, men aldrig nya och glänsande, utan gjorda i en tidlös fast gammalmodig design och aningen slitna av åratals användande. Kommer de från Slingan? Det är svårt att veta, för det är oklart vad man arbetar med där. Människorna i Mersa använder sig av de stora redskapen och kraftgeneratorerna utan rädsla och med stor vana. Här och där i skogen ligger också övergivna gamla prylar i samma design, som det är spännande men ibland farligt att pröva.

Simon Stålenhags underbara kombination av jordnära svenskt 80-tal och stora manicker med överraskande egenskaper har flyttats till ett vintrigt Ohio och blivit åtta avsnitt med mer stämning än action. Stafettpinnen i berättelsen går från en person till en annan, någon i periferin hamnar i fokus i nästa avsnitt och en detalj i bakgrunden tar upp tråden från tidigare scener. Men mycket av handlingen kretsar kring Russ, mannen som grundade Slingan men fortfarande inte förstår allt som händer kring den; hans svärdotter Loretta som fortsätter forskningen, och hennes söner Jakob och Cole.

Många gånger glider scenerna i Tales from the Loop sömlöst in i någon av de ikoniska bilderna från Simon Stålenhags böcker. Omsorgen om detaljer är fantastisk, i de prydliga husens inredning och i utomhusmiljöerna. Scenerna är långsamma och stillsamma och stämningen ofta melankolisk. Det är snarare regel än undantag att avsnitten är sorgliga. Det är så mycket som kan gå fel, så många hemligheter som måste bevaras och så få som förstår när man till slut försöker förklara. Men det är svårt att slita sig från den drömska stämningen och människorna man lär känna under underliga omständigheter.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

Är det rätt läge att läsa om ett virus som utplånar nittionio procent av världens befolkning medan man själv och resten av världen sitter i karantän? Kanske, kanske inte, beroende på hur oroad man blir. Det första kapitlet är stressande, när ryktet och viruset sprider sig i Toronto, dödsfallen kommer snabbt och man får en aning om hur illa det kommer att gå. Ett senare kapitel kommer att gå tillbaka till dessa frenetiska, sorgliga dagar. Men större delen av boken handlar om världen och de överlevande ett femtontal år efter virusutbrottet, och trots att det även sker dramatiska händelser då så är det nog inte bara jag som kan räkna den här blicken förbi katastrofen som lugnande och nästan hoppingivande.

Men även på de inledande sidorna av tilltagande panik finns det stunder av lugn, vilket gör läsningen njutbar; den där upplevelsen av skönhet mitt i något hemskt, ett ögonblick av klarsyn när saker börjar gå illa, och liknande småsaker som man nog själv varit med om och både förundrats och skämts över att man kan känna. Fler insikter i människans psyke glimtar fram i de följande kapitlen om the Travelling Symphony - att resa tillsammans år efter år ger en chans att lära känna, roas av och förr eller senare börja hata varandras egenheter. Men också komma över dem och känna sig riktigt nära varandra i andra stunder.

Emily St. John Mandels Station Eleven är en av de böcker som låter människor, ting och händelser dyka upp flera gånger på olika ställen och i olika perspektiv för att bit för bit knytas samman. Kapitlen utspelar sig under tidsperioder både före, under och efter virusutbrottet. Människor växer upp och blir äldre. De som föddes efter eller strax innan civilisationen bröt samman har bara liten förståelse för världen tidigare, medan äldre personer bär på saknad efter både dyrbara och enkla saker - och människor man älskat och kanske borde älskat mer.

Emily St. John Mandel kan skickligt förmedla stämningar med några repliker och korta skisser av omgivningarna, och låter oss lära känna några människor genom deras tankar och reaktioner. Vi är förmodligen inte på väg mot den postapokalyptiska värld hon beskriver den här gången heller, och om den blir av så kommer den inte att se ut exakt så här, men alla postapokalyptiska berättelser är sin egen spegling av vad som kan hända och vad vi kommer att förlora. En del av dem vill chocka eller underhålla med skrämmande skildringar av civilisationens förfall. Station Eleven är istället en mestadels vacker berättelse om människor som behåller sin mänsklighet (och kultur!) även när det är svårt.

Dance Music Symphony på Berwaldhallen Play

Det är något så lockande med elektronisk musik som framförs analogt. Moderna instrument kan skapa klanger som inte fanns innan, och vi är många som älskar de ljuden och den musik som har kunnat skapas just för att synthar och andra elektroniska instrument finns. Men en bra låt är bra även i annan sättning, så därför är det spännande att höra dansmusik återskapad för symfoniorkester.

Konserten i den publiktomma Berwaldhallen inleds med en hyllning till den nyligen bortgångne Florian Schneider och Kraftwerk; hastigt men väl har Hans Ek arrangerat om bandets låt Franz Schubert och Radiosymfonikerna framför den innerligt och fint.

Så är det dags för Hans Eks stora hyllning till elektronisk populärmusik: sjutton låtar från 1990 och framåt vävs samman i tre "satser", där den mittersta sympatiskt nog är mer stillsam. Stycken av Swedish House Mafia, Skrillex, Aphex Twin och Avicii tonar fram. En del av musiken känner jag inte alls igen, andra har jag hört men inte kunnat namnet på, ytterligare andra är långtida favoriter. Massive Attacks magnifika Unfinished Sympathy låter förstås bra tolkad av en symfoniorkester, liksom The Chemical Brothers Galvanize. The Knifes Silent Shout förlorar litet av sin bubbliga precision men onekligen är det en fantastisk komposition, vilken form den än framförs i.

Extranumret är tungt och drivande; Satisfaction av Benni Benassi, även det i arrangemang av Hans Ek som dirigerar konserten. Det är lätt att önska sig att man kunnat vara på plats för en ännu bättre ljudbild och upplevelse, men det är framför allt bra att konserten genomförts och finns tillgänglig under längre tid och på alla platser.

Länk till Berwaldhallens sida om Dance Music Symphony

Sally4Ever

Om The Office inte var tillräckligt cringe comedy för dig, så finns Sally4Ever, som är sju resor värre. Pinsamheter, uppenbara lögner och kroppsfunktioner som då och då löper amok är inte allas kopp te, men för dem som tål det kan den plågsamma humorn i Sally4Ever bli beroendeframkallande.

Sally, kvinnan i titeln men inte huvudperson i serien och knappt heller i sitt eget liv, har en långvarig och urtråkig relation med den intensivt mesige David. När han faller på knä, friar och tjatar, tjatar, tjatar tills hon säger ja är det äntligen något som brister i henne. Hon går ut på klubb och träffar den frigjorda Emma. Ganska snart är David utkörd ur huset och där huserar nu Emma och Sally och har härligt sex i alla rum.

Men Emma är minst lika krävande som David och tusen gånger mer manipulativ. Som skådespelerska/sångerska/låtskrivare är hon alltid ute efter att få uppmärksamhet och chans till större roller, till vilket pris som helst. Emmas narcissism går på högvarv i Sallys vardag av grå möss, och hon nästlar sig in hos Emmas barndomsväns make för att få en roll i hans nya film. Sally är så fantastiskt viljesvag att det gör ont att se, och det finns inte någon komprometterade situation som Emma inte kan prata sig ur med sin skrämmande smeksamma röst. Bit för bit snärjer Emma Sally hårdare till sig, för evigt, för evigt...

För någon som har varit i ett liknande förhållande kan nog Sally4Ever vara jobbig att se, likaså för kräsmagade personer. För oss i den förmodligen lilla grupp som gillar den gruvliga komiken finns det många detaljer att njuta av, såsom alla udda figurer på Sallys jobb, Lena Heady och Sean Bean som sig själva, och inte minst svenska Evelyn Mok som dyker upp i sista avsnittet. Sju avsnitt av Sally4Ever är nog, men jag ser gärna mer av Julia Davis, seriens skapare och gestaltare av den oemotståndligaEmma.

Satantango av László Krasznahorkai

I fjärran hörs klangen av kyrkklockor, men det finns ju inga kyrkklockor i byn, inte på många mils omkrets? Så börjar dagen, eller kanske är det inte en dag och inte ens början, när många omvälvande saker händer men liksom mals ned och försvinner i det triviala och ynkliga. För nästan alla extraordinära händelser visar sig ha banala bakgrunder: En summa pengar som några sammansvurna vill använda till att sticka från byn. Två män som siktats vandra in mot byn, men de var ju rapporterade som döda?

Illa konstruerade, nedgångna, smutsiga är alla byggnader i den namnlösa byn, och ofta dränkta i regn som gör den slitna omgivningen till lervälling. De få invånarna är fast i en evig dans av rivalitet, otrohet, superi, gräl och slagsmål. Men så kommer ett löfte om något nytt och spännande, som alla hakar på, och uppbrottet från byn blir verkligen av! Men precis som allt annat är det som utlovas så futtigt, och uppdraget så tröstlöst, att en utomstående betraktare förundrar sig än mer över bybornas blindhet. Hur kan de tro att något bättre skall kunna formas av de ynkliga medel de har? Det är nästan så att man kan se bybornas förvirrade hopp som en variant av barnets önskningar att sagan skall bli verklig mitt i det vardagliga. Men det verkliga barnet i boken, den undanskuffade Estike, får ännu värre resultat när hon försöker tro på och genomföra sina drömmar.

László Krasznahorkai växte upp under kommunistdiktaturen i Ungern och hans bok Satantango, skriven 1985, är som en förvriden saga om ett folk som gång på gång försöker tro på utsagorna ovanifrån om hur allt skall bli bättre, medan de snubblar vidare i dyn. I ett kapitel får vi till och med se hur tröstlöst och simpelt arbetet är för tjänstemännen som övervakar vad våra sjaviga bybor håller på med. Satantango är en deprimerande, intrikat och välformulerad dans.

The Two Noble Kinsmen på Globe Theatre

Länge disputerades det om The Two Noble Kinsmen verkligen var en Shakespeare-pjäs, men det senaste budet är att barden skrev den 1634 tillsammans med John Fletcher, och att det alltså är den sista han skrev innan han flyttade tillbaka till Stratford-Upon-Avon. En introduktion av den rättrådige kung Theseus av Aten, hans hustru Hippolyta och hennes syster Emilia följs av de två ädla ynglingarna Arcite och Palamon, de som nämns i styckets titel.

De båda unga männen har förgäves kämpat för den orättrådige kung Kreon i Thebe, och är nu fängslade vid kung Theseus hov. Så grymt att i unga år spärras in på många år och förlora chansen att leva ett vanligt och fritt liv, med en älskad hustru och familj! Men de två fränderna tröstar sig med att de faktiskt har varandra... tills nästa ögonblick, då de ser den sköna Emilia utanför sitt fängelsefönster, blir passionerat förälskade i henne båda två, och därför blir varandras största fiender.

Jag må ha fel, men min gissning är att historien var tänkt att uppfattas som allvarlig, och pojkarnas känslor som starka men äkta och ädla. Det är i alla fall min första känsla när jag lever mig in i deras sorgliga öde som fängslade och utlämnade åt varandra. Men föreställningens publik skrattar åt det och åt grälet som strax följer, och visst är de starka känslosvängningarna litet roliga. Kanske är jag alltför blödig, för även den komiska sidohistorien med fångvaktarens dotter som blir olyckligt kär i Palamon och sedan galen gör mig litet beklämd. Men nej, det är ändå en lätt ton på hela föreställningen, och flickans öde blir ändå lyckligt... till skillnad från många av huvudpersonerna.

Att The Globe är en teater med himlen som tak gör att skådespelarna behöver tappa sin dramatiska ådra på ytterligare några droppar för att nå hela publiken. Tyvärr gör det framförandet stelt och alltför teatraliskt hos hela den atenska kungafamiljen och deras gäster, vilket inte bådar gott när man börjar se pjäsen. Men i de många dialogerna mellan Palamon och Arcite hittar Paul Stocker och Bryan Dick den rätta balansen mellan att visa långvarig vänskap och intimitet, och att nå ut till publiken. Festlighet och gamman får sin plats när det dansande teatersällskapet drar in, och då främst i form av fångvaktarens galna dotter, ypperligt spelad av Francesca Mills. Vi får höra Emilia begrunda hur underligt det är att två män hon inte känner skall strida till döds om hennes kärlek. Om bara de två ädlingarna också hört henne, kanske pjäsen slutat annorlunda?


Länk till Shakespeare's Globes sida om The Two Noble Kinsmen