Dödens ö i Berwaldhallen

Den fängslande tavlan Dödens ö (1884) av Arnold Böcklin inspirerade Sergej Rachmaninov tjugofem år senare till den minst lika fascinerande symfoniska dikten med samma namn. Man kan föreställa sig den långsamma, stillsamma rodden mot Dödens ö i de inledande mjuka fem-åttondelstakterna. Men en storm blåser upp och efter den klingar årtagen fastare och obönhörliga. Framme vid ön några steg på den mark som utgör platsen för den eviga vilan, lugn kontemplation över detta och så allt tystare roddtag från en båt på väg bort för alltid. Med stor precision och klarhet dirigerade Nathalie Stutzmann de likaledes kompetenta och säkra Radiosymfonikerna i detta trollbindande mästerverk.

Konsertens andra stycke var Robert Schumanns Cellokonsert i a-moll (1850), till temperament och takt annorlunda än Dödens ö. När Edgar Moreau började det första solopartiet var det som att cellon talade, ett klart och tydligt språk där vi var på vippen att förstå vad som berättades. Även solokadensen i den sista satsen var så varierad att det lät som en berättelse, och under Moreaus stråke och i Berwaldhallens fina akustik kom varenda nyans utmärkt fram.

Mer känslor i kvällens sista verk, Symfoni nr 6 i h-moll Pathétique (1893) av Pjotr Tjajkovskij. Än en gång kunde dirigent och orkester förena exakthet med stor inlevelse så att varje ton och harmoni klingade tydligt och full av energi. Denna symfoni har det ovanliga formatet att den sista satsen är ett stillsamt Adagio lamentoso, vilket många har förknippat med att kompositören dog snart efter färdigställandet. Men kvar i minnet fanns den triumfatoriska tredje satsen Allegro molto vivace, och efter den magnifika insatsen fick Radiosymfonikerna och Nathalie Stutzmann med rätta många inrop under de stående ovationerna.

Länk till ett initierat och underhållande program om Dödens ö (musiken)

Vi som valde att stanna

Det var väl egentligen inte alltid ett val de gjorde, de som stannade kvar i Ukraina när Ryssland anföll. Åtminstone inte till en början, kanske inte medvetet, för när vet man att det är dags att fly från ett krig i ens närhet som känns helt overkligt? Pappan i den första familjen vi möter i den ukrainska serien Vi som valde att stanna tänker sig att det måste vara över på ett par dagar och förskansar sig i villan. Men nästa morgon krossas bilen och husets fönster av en bomb. Till skräcken och paniken kommer nu den besvärande känslan av att behöva be hustruns exmake och skjuts och skydd undan striderna.

De sex delarna av TV-serien Vi som valde att stanna visar personer ur olika samhällsskikt som av olika anledningar inte lämnar landet när kriget bryter ut. En del av berättelserna är inspirerade av verkliga personer och situationer, som den om djurskötarna som stannade hos djuren på Kievs zoo, eller popstjärnan som valde att bo kvar i sin lägenhet i en folktom stad. Det är lätt att leva sig in i förvirringen och rädslan när soldater och frivilliga bygger upp skyddsvallar mot en kommande invasion, eller när andra flyr ut ur landet och man själv inte har möjlighet att göra det valet.

Historierna man har valt att filmatisera har till största del lyckliga slut: människor finner gemenskap i beredskapen mot en yttre fiende, man väljer att stanna och kämpa för sitt land. Vi får inte se sorgligare eller grymmare historier om människor som utnyttjar situationen och sina medmänniskor för att berika sig själva eller bara plåga någon annan, vilket ju också har hänt. Men att få se vardagen vändas i tumult ger tillräckligt mycket av förståelse för att man skall kunna föreställa sig även alla de gånger som oskyldiga dödades eller blev skadade för livet, i ett grannland med en vardag mycket likt vår egen.

The Mountain In The Sea av Ray Nayler

Vi är några år in i framtiden, med teknologier som tagit några skutt framåt - AI:er med personligheter som liknar människovänner, det bärbara identitetsskyddet abglanz, och en android som är så människolik att hen skrämmer mänskligheten. Handlingen i boken The Mountain In The Sea förs framåt genom nedslag hos olika personer - bläckfiskforskaren Dr. Ha Nguyen, androiden Evrim, Eiko som fångats som mänsklig slav på ett AI-styrt fiskeskepp, och så ett antal aktörer som lirkar fram bara några halvt begripliga upplysningar av en annan, vilket leder till att någon av dem strax går ett grymt öde till mötes. 

Anledningen till informationsfiskandet och det samvetslösa eliminerandet av människor är både lätt och svårt att utläsa av detaljer i händelserna. En mäktig och resursstark organisation är ute efter kunskap och tillgångar som en annan mäktig och resursstark organisation skyddar, båda uppenbarligen utan hänsyn till spillda människoliv. Mitt i det hela anländer Dr. Ha Nguyen till ön Con Dao, inköpt och avskärmad av konglomeratet DIANIMA, för att forska på bläckfiskar som verkar ha osedvanligt hög intelligens och kapacitet.

Under större delen av boken är forskningsbakgrunden och sammanhangen mellan de olika delarna så lösa, och framställningen så pratig, att det frustrerar en läsare som vill ha mer av hårda fakta och mindre av känslosamma formuleringar. De återkommande citaten från Dr. Ha Nguyens bok How Oceans Think och Dr. Arnkatla Minervudottír-Chans bok Building Minds är också mer av millenial-memes än vetenskapliga utsagor, och handlingen och upptäckterna går onödigt långsamt framåt. Det är under de sista hundra sidorna som trådarna knyts ihop och skapar något mer intressant - kanske inte riktigt så intressant som man hoppats efter den långa upptrappningen och fortfarande litet för löst staplat ovanpå hittepå-vetenskap, så den belöningen känns inte tillräcklig efter att ha läst den tjocka boken.

Mitt Inferno på Strindbergs Intima Teater

Vilken ära, men också vilken börda att bli ombedd att skriva en pjäs för Strindbergs Intima Teater! Vår författare, som står framför oss på scenen, läste ju Inferno redan som nittonåring i Paris och känner sig säker på att kunna anta utmaningen att skriva något nytt i Strindbergs anda. Eller? Allteftersom pjäsen fortskrider avslöjas de självsäkra deklarationerna som bluff. Författaren/berättaren Erna är på flykt från familjen, bor på hotell i Malmö och hör pappas pianospel från övervåningen som inte finns där. Så på sätt och vis börjar hon närma sig Strindbergs paranoia i sin skrivkramp och själsliga kaos. Eller?

Kan hon verkligen som kvinna skriva en moderniserad Inferno? Av de kvinnliga författarna hon påminner sig, några ungefär samtida med Strindberg, så begick fem av sex självmord. Virginia Woolf, Viktoria Benediktsson, Tove Ditlevsen... Det är den oron som kryper sig närmare. I morgonrocken hittar Erna stenar. Sedan en rakkniv.

Pjäsens inledning, att låta en person snubbla in i mörkret, deklarera att man är mörkrädd och tala med publiken om vad man skall göra, det skulle lätt kunna bli slapstick men inte i Sandra Huldts skickliga framförande. Hon har Sveriges vackraste leende men de ursäktande, förklarande replikerna blir aldrig underdåniga trots den stora dosen humor. Då och då mörknar hennes röst till en replik som tycks komma från teaterns grundare själv. Då och då stiger hon också in som en sällsynt litterär vaktmästare med sopborste och stort inflytande över vad som skall ske på teatern (och det är inte den där moderniserade Inferno-pjäsen, inte).

För att parafrasera vad Erna själv citerar i pjäsen så är inte den röda tråden i denna pjäs så tydlig, men varje scen och varje sinnesväxling är ett under att se i Sandra Huldts fantastiska gestalt.

Länk till Strindbergs Intima Teater

Foto: Klara G

Den underbara historien om Henry Sugar

Wes Anderson låter det gärna synas i sina filmer att allt är en föreställning: skådespelet drar åt det teatraliska, scenografin är designad som för teater, och i vissa scener får vi med flit se scenarbetare hantera rekvisita och bakgrunder. I hans filmatisering av fyra noveller av Roald Dahl är konceptet genomfört mer konsekvent än någonsin. Skådespelarna vänder sig direkt till kameran, framför sina repliker med snabbheten av en nyhetsuppläsare från 1930-talet och därtill också beskrivningen av vad de själva gör och känner, i tredje person. Det passar förstås extra bra när manuset kommer från Roald Dahl, en författare med sinne för ordval och klokt ihopknåpad handling.

Från denna stiliserade dockskåpsvärld berättar Benedict Cumberbatch Den underbara historien om Henry Sugar, vilken han också spelar. Men det är en berättelse i en berättelse i en berättelse, för för att komma till botten måste vi höra en annan persons historia om en man i Indien som kunde se utan att använda ögonen, och också hans historia om hur han skaffade sig den förmågan. 

Rollistan för den ganska korta filmen är fylld av kända namn, och männen (kvinnorna är försvinnande få) dyker upp i flera roller. Säkerligen har de haft mycket roligt när de har spelat in Den underbara historien, även om det inte märks då de alla dragit ned på gester och röstmodulering till ett minimum för att åstadkomma en stram och precis spelstil. Det tillsammans med de tydliga rekvisitabytena och den oförutsägbara handlingen är mycket underhållande för en uppskattande åskådare.

Efter Henry Sugar släpptes tre andra ännu kortare historier skrivna av Roald Dahl och regisserade av Wes Anderson. Men fy så hemska de är! Svanen är en grym historia om brutal mobbning. Råttfångaren är inget för äckelmagade. Poison är frånstötande på ett eget sätt i de allra sista minuterna, men just i den episoden passar den sammanbitna spelstilen extra bra, så den är ändå sevärd, med en spänning som är hög från början till slut.

Den anarkistiske bankiren och En mycket originell middag av Fernando Pessoa

De två berättelserna upptar sammantaget dryga hundratalet sidor, och mer än så vore inte bra. De har det gemensamt att de omsorgsfullt bygger upp en historia som läsaren känner på sig kommer att få ett överraskande, förhoppningsvis tillfredsställande slut, och i den andra novellen kan man till och med föreställa sig vad överraskningen kommer att vara. Således bör fokus vara på detaljerna som bygger argumenten (i första berättelsen) eller stämningen (i andra berättelsen).

I dagens snuttifierade nyhetsbevakning är det sällan vi får höra någon gå till botten med varför hen tycker eller agerar si eller så, eller i det här fallet varför titelfiguren i Den anarkistiske bankiren har valt sin yrkesbana och i och med det anser att han är den mest fulländade anarkisten. Nu kan det i en debatt eller monolog vara svårt att sätta fingret på talarens logiska luckor, överdrivna antaganden och rena missförstånd. Litet lättare går det här, men även när man som läsare vill protestera mot ovanstående är det ändå underhållande att följa med i hur bankiren bygger upp sin livsfilosofi och påpekar hur motivationen till hans val skiljer sig från andras. 

I En mycket originell middag möter vi en civilisation som nått sin höjdpunkt och obekymrat om resten av världen är på väg ned i förfall. Låt oss inte se ned på människor som njuter av god mat, men formuleringar i historien låter oss se det dekadenta i att man i Berlins gastronomiska sällskap beklagar att kokkonsten förflackats. Mat, som ju är livsnödvändig och sorgligt knapp för många! Och här fnyser man åt dess brist på originalitet. Drivande i det gastronomiska sällskapet är en herr Prosit som uttryckligen framställs som råbarkad och dekadent, och det är under hans ledning som handlingen kommer att drivas till sin spets. En mycket originell middag skrevs på engelska av en ung Fernando Pessoa som var mycket inspirerad av Edgar Allan Poe, så låt oss läsa långsamt och uppmärksamt på alla skiftningar i miljö och tankegångar, fram till det rasande slutet.

Fler böcker av Fernando Pessoa:

Orons bok

Roads Not Taken på Deutsches Historisches Museum i Berlin

Tyskland har varit skådeplatsen för flera skeenden som förändrat världshistorien. Utställningen Roads Not Taken Oder: Es hätte auch anders kommen können (Det hade kunnat gå annorlunda) på Deutsches Historisches Museum i Berlin visar upp de stora viktiga ögonblicken, baklänges från murens fall till 1848. Museet talar om att visa hur utfallet skulle kunnat blivit något annat, men det syns inte så mycket i utställningen annat än i någon mening här och där. Snarare får man som besökare fundera själv över hur världen sett ut om historien tagit en annan väg, och kanske välja någon i taget av de förevisade händelserna.

Vi börjar som sagt vid öppnandet av Östtyskland och Berlinmurens fall. På en videoskärm visas den avgörande presskonferensen där landets gränser förklarades öppna med omedelbar verkan, skärmen intill visar rader av bilar med förväntansfulla människor på väg mot väst. Fler detaljer kring tiden ges, och man kan i slutet av utställningen spela ett spel som dock med fördel också spelas i början. Det ger en möjligheten att spela en av ett antal aktörer i Leipzig under den kritiska dagen 9 oktober 1989, när en längre tid av demonstrationer kunnat ha slagits ned med våld men istället ledde vidare till uppmjukningen av DDR och i slutändan frihet för landets folk. Det var mycket givande att få leva sig in i olika perspektiv och därigenom få reda på fler detaljer, och jag rekommenderar alla att spela spelet som finns tillgängligt online. länk

Ett tidigare steg på vägen mot ett splittrat (eller enat) Tyskland var den politiska dragkampen på 1950-talet, då man från öst ville att landet skulle enas under Sovjetunionens beskydd medan man i väst, och i västra Tyskland, var mycket orolig för Stalins anspråk och istället ville dra hela landet in i västs intressesfär. Plakaten från båda sidor talar sitt tydliga språk och det blev också en stor valfråga i Västtyskland.

Innan dess skakade Tyskland om världen med andra världskriget. Stauffenbergs misslyckade attentat mot Hitler skedde bara något år innan krigsslutet men det var under det året som de allra flesta tyska soldater dog, och självklart också fruktansvärt många andra från andra länder.

Något annat som hade kunnat hända var att USA hade kunnat spränga en atombomb över Tyskland, men omständigheterna gjorde att det inte behövdes. Men hotet om atomkrig var en realitet som länder levde med efter det, och det gavs information till allmänheten om hur man skulle förbereda sig och sedan agera om det värsta hände.

Med lovvärd tysk grundlighet rör sig utställningen bakåt i tiden, över hyperinflationen, Weimarrepublikens tillkomst, Bismarcks tillträde och även en sväng över det Habsburgska imperiet. Sammanställningen är mycket väl värd ett besök och kan väcka tankar under lång tid efteråt.

Länk till Roads Not Taken på Deutsches Historisches Museum