fredag 20 juli 2018

Acceptance av Jeff VanderMeer

Sista delen i trilogin om den mystiska Area X låter historien berättas av flera av de olika huvudaktörerna, och från olika tidsskeden. Förra bokens berättare Control är en av dem; en annan är biologen som kom tillbaka från expedition och nu kallar sig Ghost Bird; den tidigare områdeschefen som lockades så av Area X att hon i hemlighet gav sig in där innan hon tog en roll i expedition tolv; och så fyrvaktaren som var med när saker började hända. Får vi fler svar nu? Några sammanhang uppdagas, några gåtor blir lösta, men alla är fortfarande insnärjda i sina egna trådar av halvsanningar och hemligheter.

Det mest givande i historien är fortfarande den tröga och icke-normala stämningen i Area X. Vi får följa med personernas olika vägar in i och genom det förändrade landskapet i olika stadier av förvandling, till fyren, till den gamla halvt rasade fyren, till och med ned i den topologiska anomalin och till de lysande portar som kanske är vägar ut ur Area X eller kanske leder ännu djupare in. Fyrvaktarens historia berättar om de små skiftningarna i verkligheten som verkar vara början på förvandlingen, men andra detaljer får oss att undra om det inte redan pågått sedan mycket länge.

Man försöker sig på olika förklaringar till vad som skapat Area X, och kanske är det mitt eget val att jag finner alla ofullständiga och att jag tycker att det är bra. Antydningarna om kometer och andra planeter är grumliga, och effekten blir i slutändan att Area X framstår som ännu mer svårgripbart och svårförklarligt. Det var just det jag önskade mig av den avslutande boken; skulle pusslet gått ut skulle det förminskat det mystiska med Area X och allt det som hänt omkring området.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Shriek: An Afterword
Annihilation
Authority

onsdag 18 juli 2018

Vampyren på Läckö Slott


I början av andra akten sjunger den unga brudens mor Suse Perth (Kajsa Palmér) vackert och innerligt en varnande sång om hur vampyren finner sina offer och tömmer dem på blod på sin långsamma väg mot helvetets kval. I bybornas tilltagande skräck ser vi hur vampyrlegenden lever i folkloren vid 1800-talets första halva; ett väsen som kan stjäla ditt liv och din själ, men finns han verkligen på riktigt? Bruden Emmy (Matilda Sterby, med ljuvlig röst) vill inte låta sin bröllopsdag förmörkas av att flickan Janthe just funnits dödad och tömd på blod. Föga anar hon att varelsen som släckte Janthes liv även är ute efter Emmys liv.


År 1828 skrev Heinrich Marschner operan Vampyren efter en bearbetad och populär novell med samma namn av John Polidori. Lord Ruthven, vampyren vi möter, är inte skrämd av vitlök eller kors, och måste inte dölja sig för solen. Dock måste han, för att inte skickas till den eviga plågan i helvetet, inom ett dygn nedlägga tre byten, tre orörda brudar - det är uppdraget han får av den underjordiske härskaren i den kusliga inledningsscenen. Hungern efter blod och de vassa hörntänderna får Lord Ruthven och de övriga mörkervarelserna att gapa, vilket får dem att se omänskliga och skrämmande ut.


Slag i slag bjuds vi på starka scener och underbara sånginsatser; det första offret är den oskuldsfulla Janthe, vackert sjungen av Linnéa Sjösvärd. Det är heller inte svårt att förstå hur hon dragits till den mystiske Lord Ruthven, gestaltad av Hannes Öberg med superb intensitet och närvaro och en mycket skönt klingande baryton. Genom hela operan ser vi hur han fascinerar människorna han möter, trots att hans ansiktsdrag förvrids till ett blodtörstigt grin inför publikens ögon.


Men Janthes far finner Lord Ruthven blodig över sin dotters lik och ger honom en dödlig stöt med en påle. Dock räddas han av sin vän Aubry (Per Lindström), som anar oråd när han ser hur det är månljuset som ger Lord Ruthven hans styrka tillbaka. Lord Ruthven avkräver dock Aubry ett löfte om tystnad som fördömer Aubry själv till att bli en vampyr och dömas till helvetet om han avslöjar Lord Rutven. När så Aubry upptäcker att Lord Ruthven är på väg att sätta tänderna i hans egen älskade, Malwina (Vivianne Holmberg), växer hans moraliska dilemma till plågsamma dimensioner. Skall han lyckas rädda sin kärlek? Eller kommer Lord Ruthven att kunna fälla sina tre byten och vandra vidare bland ovetande människor?


Heinrich Marschners musik är skön att lyssna på, med återkommande inslag av folkvisor som uttrycker bybornas glädje inför stundande bröllop, och med vackra arior för huvudrollerna att briljera i. På borggården mellan slottets höga väggar går ibland en del av texten förlorad, men musiken klingar alltid klart från såväl den skickliga orkestern som sångarna, inklusive den starka ensemblen. Många av sångarna är i början av sina karriärer, och komemr säkerligen att gå vidare till andra stora roller. Tills dess har vi en sommarsäsong av den ovanligt spännande operan Vampyren på Läckö Slott att njuta av.

Länk till Läckö Slotts sida om årets föreställning

Foto: Daniel Strandroth

måndag 16 juli 2018

BoJack Horseman

Vid det här laget vet vi att en animerad serie inte nödvändigtvis är för barn. Inte heller om den innehåller antropomorfa djur, som BoJack Horseman gör. Inte heller att en serie om skådespelare och andra aktörer i Hollywood behöver vara navelskåderi på hög nivå - eller jo, det är ju BoJack Horseman i hög grad, men så smart och välskrivet att det allmänmänskliga står ut i ännu högre grad.


Att vara en föredetting i Hollywood lyser litet extra i omgivningens ögon. Du känns igen på gatan, man frågar vad du gör nu och har du inget svar känns det pinsamt. Du blir erbjuden något halvbra jobb och klamrar dig fast vid det i hopp om att resultatet skall bli bra. på 1990-talet spelade BoJack Horseman en snäll förmyndare för några föräldralösa barn i serien Horsin' Around, samtidigt som han söp och låg runt. Nu är det mest det senare han sysslar med, fortfarande uppbackad av inkomsterna från den goda tiden. Tidigt i serien får vi se hur hans trasiga barndom format honom till en som söker kickar i form av kändisskap och drogrus. BoJack Horseman har inte ett hjärta av guld, men han är heller ingen dålig kille. Det går att sympatisera med honom även när han snortar bort en dag och slarvar bort en viktig chans.


En del av skämten i BoJack Horseman bygger på att några av karaktärerna har olika djurformer och beter sig med eller mot vad som förknippas med djuret i fråga. Fåglar som flygande paparazzis dyker upp då och då, och på något sätt är späckhuggare ofta lättklädda och lättfotade. Hollywoodlivet är fyllt av excesser både i form av överdådiga Oscarsfester och sprit- och knarkorgier som pågår i dygn. Men de återkommande känslorna av besvikelse och tillkortakommande målas upp med mindre gester och gör då så mycket större intryck. I fjärde säsongen är avsnitten som fokuserar på en person i taget knivskarpa psykologiska porträtt; rika berättelser som ger stor förståelse för huvudpersonerna utan att ursäkta deras sämre sidor.


Rösterna görs av välvalda och skickliga skådespelare. Där finns Will Arnett som Bojack Horseman, Amy Sedaris som hans agent och tidvisa flickvän Princess Caroline, Aaron Paul som Todd och Alison Brie som Diane Nguyen. Många kända och bra skådespelare som Angela Bassett, Kristen Schaal, Wendie Malick och J.K. Simmons  gör förtjänstfulla inhopp i biroller. En del spelar sig själva med stor självdistans och humor; goda exempel är Felicity Huffman och Character Actress Margo Martindale. (Den senare har länge varit en favoritskådespelerska för mig, och nu kan jag äntligen hennes namn.)


Dråpliga situationer (främst involverande den evigt lyckade Mr. Peanutbutter och Todd, som bor på BoJacks soffa) och smarta samtidskommentarer gör att det finns en hel del att skratta rakt ut åt i BoJack Horseman, men till största delen är humorn svart. En del avsnitt, särskilt i fjärde säsongen, har verkligen gripit tag med sitt allvar och gjort mig mer ledsen än glad. Men serien är ytterst sevärd, och jag är glad att det kommer en femte säsong i höst.


söndag 15 juli 2018

Blackout av Mira Grant

Det är något mystiskt med zombie-smittan som försatt världen i helspännsläge de senaste decennierna. Dödligheten hos vissa grupper är högre, helt emot all förväntan. Nyhetsteamet vi lärt känna i de två tidigare böckerna Feed och Deadline har planer på att avslöja möjliga konspirationer vilket gör att de måste hålla sig undan alla kameror och andra övervakningsinstrument. De är ju skickliga hackare och har redan tagit sig till underground-rörelsens centra, men nu måste de söka hjälp på oväntade ställen för att skaffa sig hemliga identiteter och ge sig in i de allra farligaste zonerna.

Samtidigt hamnar en bihistoria från förra boken i fokus för den parallella handlingen: det går numera att klona människor, även om det är dyrt och till största delen förbjudet. Jag tyckte inte om hur detta ganska omvälvande faktum blandades in med vänsterhanden i Deadline, och jag tycker inte heller om hur den blir en bärande del i Blackout, men det är bara att gilla läget.

Läsaren kastas in i ena dödliga situationen efter den andra, och alltsomoftast påminns man om vad som hänt tidigare, och hela tiden munhuggs de inblandade på ett sätt som intresserar mig lika litet som de soundbites plockade från deras fiktiva bloggar som kastas in mellan kapitlen. Konspirationerna och deras lösningar är inte helt övertygande. Jag skumläste boken och hoppas att jag aldrig mer råkar läsa något av Mira Grant.

Fler böcker av Mira Grant:
Feed
Deadline

Parasite 

fredag 13 juli 2018

Nathalie Djurberg och Hans Berg på Moderna Museet

Nathalie Djurbergs figurer är skapta i grälla färger, och den icke-realistiska estetiken i deras former understryks av att hon låter bakomarbetet synas i deras tillknådade former och de ryckiga rörelserna i start-stopp-filmatiseringen. Det är inte verkligheten vi ser utan en skapad värld av drömmar, drifter och odefinierade känslor från det undermedvetna. Figurerna - människor, djur, föremål som fått liv - lever ut lustar tillsammans eller på varandra. Sex, våld, frosseri, allt arbetas igenom om och om igen inte bara för att filmerna går runt i slingor utan för att aktörerna är fast i ett evigt pippande, piskande, tuggande, längtande.


I filmerna är det ofta någon eller några som utnyttjar en eller flera andra - om med eller utan tillåtelse är svårt att avgöra. Det är för mig omöjligt att urskilja några sympatier, vare sig med de utnyttjade eller med de som lever ut sina innersta drifter; allt är underkastat handlingen, euforin, känsloutbrotten. Det är därför jag inte blir övertygad av Nathalie Djurbergs konst; inte för att hon inte ger mig en liten gubbe att sympatisera med, utan för att jag inte hittar någon bärande idé förutom utlevandet. Jag förstår mycket väl att det här tuggandet av drifter är intressant och till och med katharsiskt för andra åskådare, men den känslan går mig förbi.


Det är ändå en välgjord och sevärd utställning som Moderna Museet visar upp, med Hans Bergs sugande musik i perfekt samklang med filmerna och skulpturerna. Det är roligt att få möta Djurbergs kreatur på museigolvet, och det är helt rätt att några av salarna är överfyllda av dem så att man måste kryssa försiktigt mellan (de inte så skrämmande) monstren i halvmörka salar - helt i linje med filmernas överdåd och excesser.

Länk till Moderna Museets sida om Nathalie Djurberg och Hans Berg


onsdag 11 juli 2018

På Chesil Beach

Det finns händelser som sätter djupa spår i en. Är de förknippade med en känsla av skuld eller skam, vare sig det egentligen är vårt fel eller ej, kan minnet dyka upp gång på gång i liknande situationer, och växa till något som formar ens personlighet och begränsar ens handlingar. Har man stöd och uppmuntran från sin omgivning eller tillräckligt stor självkänsla kan man komma förbi smärtsamma minnen, men ibland är omständigheterna olyckliga.


Florence och Edward är båda kloka unga människor, och de har funnit varandra! Deras musiksmak är olika, vilket kan vara nog så splittrande året 1962, men deras kärlek är så stark att de istället är nyfikna på varandras musik och passionen för den. De vill förena sina liv med varandra, och gifter sig, unga som de är och knappt landade i sina egna liv.


Men både Edward och Florence är märkta av saker i sin bakgrund, och ingen av dem har legat med någon annan. I en tid och ett samhälle som inte talar öppet om sex är det något mystiskt och litet farligt. På bröllopsnatten, ja, hela eftermiddagen fram till när det underliga skall ske, påverkar det stämningen mellan dem båda. I minnesblickar får vi se dem skratta, omfamna varandra och dela varandras drömmar, men ensamma på hotellrummet på Chesil Beach är de unga makarna stela inför varandra och osäkra om vad de bör göra härnäst.


Ian McEwan har själv skrivit filmmanuset till På Chesil Beach efter sin bok med samma namn, och därtill skrivit om en del i handlingen. Det som tacknämligen finns kvar är sympatierna för båda personerna, den fina presentationen av den starka kärleken och de plågsamma minnen som lägger krokben för den, och hur båda reagerar enligt vad de tror att de borde göra och fastnar i svårhanterade känslor. Båda huvudrollsinnehavarna och alla andra skådespelare i filmen gör goda insatser och gör hela filmen till en smärtsam men vacker skildring av två liv som hade kunnat höra samman.


måndag 9 juli 2018

The Lathe of Heaven av Ursula K. Le Guin

Det är bara du som vet om att världen såg annorlunda ut igår, och att den förändrades för att du drömde det. Är du galen? Nej, George Orr, mannen som upplever detta, vet vad som händer och att skulden är hans, för han kan minnas historien både så som den var och vad den ändrats till för att han drömde något nytt. Han är inte galen men han kanske blir det av att tvinga sig själv att inte sova och riskera att drömma. Orrs missbruk av stimulantia upptäcks och han sänds till en psykiater för utredning och terapi.

En sådan tur att psykiatern i fråga, William Haber, också är sömnforskare och har utvecklat en apparat som kan analysera och påverka en uppkopplad sovande persons sömncykel. Men det, liksom att Haber lyckas se och tro på Orrs förmåga att förändra världen, är en lycka som för med sig nya problem, när Haber börjar använda George Orrs drömmar för att medvetet manipulera världen.

The Lathe of Heaven presenterar en modern variant av sagans "var försiktig med vad du önskar dig". Förutom att Haber medelst Orrs drömmar etablerar sig själv som en makthavare i världen, har han goda intentioner för den plågade mänskligheten och det nedsmutsade jordklotet. Men Habers direktiv tolkas i Orrs drömmar alltid på något sätt som skapar nya komplikationer. En önskan om att alla krig skall upphöra skapar ett nytt, yttre hot som mänskligheten sluter sig samman inför. Att utrota rasism sker enklast genom att ge alla samma grå färg, men för George Orr som minns alla nyanser av hud-, hår- och ögonfärg är det en mardröm.

I varje skede av förvandlingarna förmedlar Ursula K. Le Guin mycket skickligt stämningarna och känslorna hos huvudpersonen och hans närmaste. Det blir extra tydligt när förändringarna riskerar att skilja honom från kvinnan han mött kärleken hos - hur smärtsamt är det inte att förlora den man älskar! Marken gungar bokstavligt talat under Orrs fötter när han försöker stoppa omvälvningarna och lägga världen tillbaka på sitt ursprungliga spår.

The Lathe of Heaven skrevs 1971, under en tid då man liksom nu oroade sig för klimatförändringar som skulle göra livet på jorden omöjligt. Men böcker från '60- och '70-talen har annorlunda lösningar än idag; påverkade av tidsandan beskrev man ofta hur hela världen och mänskligheten förändrades till något nytt, inte sällan genom mentala nätverk och samarbete. Det är kanske inte mer fruktbart än den stora uppgivenheten man ofta ser i dagens katastrofvarningar, men det är mycket intressant att få ett annat perspektiv på den allvarliga frågan.