måndag 18 juni 2018

Fantastika 2018, fredagen

Redan före den egentliga öppningsceremonin bjöd årets Swecon Fantastika på (bland mycket annat) två föredrag av det slag jag gillar bäst: när någon som är riktigt kunnig på sitt ämne berättar om det med koppling till science fiction eller fantasy!

Shakespeare and magic
Vad säger William Shakespeare om magi i sina berättelser? Han nämner det en hel del, och beskrivningen av ingredienserna till häxornas brygd i MacBeth är nog så målande och har levt vidare: grodtå, ödleben, drakfjäll... Rhuddem Gwelin berättar inlevelsefullt och med välvalda citat om bakgrunden till Shakespeares användning av magi i sina pjäser.


Tidens uppfattning var att häxor och magi fanns; självaste Kung James hade skrivit det i boken Demonology han skrev 1597. Eleonor of Gloucester som sökte mer makt blev förvisad för att ha lejt en häxa, och den olyckliga häxan blev avrättad för sin magi. Dessa verkliga händelser dyker upp i Shakespeares pjäs Henry VI Part II. Förbannelser och att ropa på hämnande andar lät Shakespeare såväl Kung Lear som Jeanne d'Arc göra, medan den blodfläckade Rikard III skakas djupt när han hemsöks av spöken av alla dem han mördat, vilka förbannar honom. Det kanske allra mest kända spöket är förstås Hamlets far, som sätter igång hela den berömda handlingen.

Något vänligare tillämpningar av magi ser vi i En midsommarnattsdröm, där trolldom får personer att bli kära i någon de inte alls skulle valt av fri vilja - inte helt vänligt men desto mer underhållande för publiken. Men Merlin då, den mest kände och mäktige trollkarlen av dem alla? Tyvärr hade Arthurlegenden blivit så romantiserad och överanvända till Shakespeares tid att den fallit ur modet, så Merlin nämns bara två gånger i förbigående av Barden och då inte så uppskattande. Så synd! Men då Rhuddem Gwelin själv är författare till en serie böcker om Merlin har hon kunnat skriva om historien så som hon ser den - gynnsammare för såväl Merlin som Shakespeare själv!

The Economics of Terraforming - Mars in the Red?
Jesper Stage är professor i nationalekonomi vid Luleå Teknologiska Högskola och har alltid nya intressanta vinklar på SF- och fantasyberättelser. Hur lönsamt är egentligen terraformningsprojekt? I filmen Wrath of Khan från 1982 ser vi en hel planet omvandlas till att få ett gynnsamt klimat på bara någon minut. Detta användes någon gång till och sedan aldrig mer i Star Trek-filmerna, av förståeliga skäl. Ett sådant verktyg skulle ju kunna appliceras på redan levande planeter (eller skepp) och då vara ett massförstörelsevapen. En annan aspekt är att det gör det så lätt att skapa nya beboeliga planeter att deras värde minskar, och då finns det ingen anledning att kämpa om herraväldet. Och för övrigt skulle inte heller något företag tjäna på att tillhandahålla terraformningen, när det är så enkelt att resultatet inte längre ses som värdefullt.


Financial Investment Analysis ser på kostnad och nytta av ett projekt för ett företag. Ger det vinst?
Economic Investment Analysis sker oftare på regeringsnivå och ser på kostnad och nytta för ett helt samhälle: är det till övervägande nytta för hela samhället, gör det samhället bättre, och vilka är inkluderade i samhället? Jesper Stage flikar kontinuerligt in exempel som tydliggör frågeställningarna: Larry Nivens Ringworld är byggd som en lösning på ett problem med överbefolkning, och måste genomföras trots att det ruinerade sin civilisation.

Terraformning startar med många stora kostnader. Hur snart ger projektet vinst? Av erfarenhet är det svårt att få investerare till något vars vinst ligger femtio år in i framtiden. Projektet kan också kapas av andra - av nybyggarna, som tar över den terraformade planeten så att urpsrungsplaneten inte får något för sin investering, vilket flera SF-författare skrivit böcker om. Investeringen i en ny värld bör också vägas mot investeringar i den gamla världen - vilket ger mest nytta? I Pamela Sargents Venus of Dreams har man arbetat i fyrahundra år utan att jorden vunnit på det. Dock; om ens hemplanet oåterkalleligen är på väg att bli helt obeboelig kan terraformningen vara det enda alternativet för överlevnad.

Behöver terraformningen vara perfekt, då? Filmen Aliens visar ett trovärdigt scenario för företagsdriven terraformning: månen LV-426 är en "shake-and-bake"-koloni, med ett 60-70-tal familjer som bor där medan atmosfären anpassas till människoliv. Weiland-Yutani har flera sådana på gång och de är inga viktiga, påkostade projekt. I serien Firefly har mänskligheten terraformat tolv planeter och månar i samma system, alla med olika förutsättningar. Med flera planeter att välja på och en stor befolkning bryr man sig inte så mycket om att en av planeterna kontinuerligt förgiftar sina invånare - det måste inte vara perfekt, bara OK.

Som vanligt var Jesper Stages föredrag initierat och underhållande, och gav tänkvärda infallsvinklar på idéer som dyker upp inom fantastiken.

Opening Ceremony
Hurra, Swecons ande släpptes ut över Stora Scen i Dieselverkstaden! Med Fantastika tillbörligt öppnat vidtog ett givande samtal mellan kongressens hedersgäster Kij Johnson, Mike Carey och Ian Watson, svarande på intressanta frågor från Johan Anglemark.

Vilket var deras respektive bästa/lönsammaste träning till att bli författare?
KJ lär ut Creative Writing men påpekar att det ändå är ett hantverk som måste tränas fram. Mest användbart för henne var utbildningen i latin och anglosaxiska vilket lät henne tänka på ords ursprung. Bäst var ändå det lukrativa jobbet som lät henne jobba halvtid och hinna skriva mer.
För MC var uppväxten i ett förfallet Liverpool inspiration till många dystopier; staden hade haft sin storhetstid som hamnstad, speciellt under slavhandeln (på andra människors lidande) men sedan dess hade tillverkningsindustrin och med den många byggnader förfallit och staden stod halvtom.
IW fick mycket tid till att skriva då han undervisade i Östra Afrika, då han bara höll en föreläsning i veckan, och ännu mer under de 2½ år i Japan då studenterna strejkade och hans enda uppgift var att hämta sitt lönekuvert (inklusive fem löneförhöjingar). Mest lukrativt var att skriva manuset till A.I. för Stanley Kubrick.

Vilken är den perfekta filmen?
MC: Blade Runner (director's cut) - på ett ögonblick förflyttas du till den världen, den stämningen.
KJ: Galaxy Quest - parodi på SF och samtidigt äkta SF.
IW: Blade Runner - filmen är så annorlunda från boken att den bevisar att författaren är irrelevant!


Vilket av era egna verk skulle ni vilja se som film?
KJ: Det är svårt att göra en film med djur i utan att det blir som en barnfilm. The Dream Quest of Vellitt Boe skulle bli bra, också därför att den är så kort och korta berättelser funkar bättre att adaptera till film.
MC: My Faith in Frankie, om en flicka som vuxit upp med en egen gud och av gudens omsorg blivit riktigt självisk.

Vem borde få Nobelpris för genre fiction?
IW: Adam Roberts. Även Aniara av Harry Martinson - jaså, han HAR redan fått Nobelpriset?!
MC: Ursula K. Le Guin. Även Lord Dunsany för The Gods of Pegana.
KJ: Margaret Cavendish, som på 1660-talet skrev The Blazing World, en fascinerande resa till en annan planet där Cavendish själv dyker upp för att delta i äventyret. Även William Hope Hodgson för The Boats of the Glen Carrig.

MC läser om Roger Zelaznys The Chronicles of Amber. IW rekommenderar Philip José Farmers World of Tiers. KJ läser många av de kvinnliga författarna som definierade om genren på 1980-talet: Clara Bell, Patricia McKillip, Megan Lindholm (Robin Hobb), Katherine Kurtz, med flera, och de flankerande herrarna flikade in med Vonda McIntyre och Patricia Anthony. Det blev många goda läsrekommendationer från hedersgästerna!

The works of Ursula Le Guin
Ledda av Martin Rundkvist förde Florence Vilén, Saara Henriksson och Markku Soikkeli ett samtal om, främst, Ursula Le Guins Gravkamrarna i Atuan och novellsamlingen Changing Planes. FV hade aldrig identifierat sig med någon person i de många böcker hon läst förrän hon kom till Gravkamrarna i Atuan. MS gillade enkelheten i boken jämfört med Tolkiens berättande, och de sagor och folklore den tog upp.

Changing Planes är som en fiktiv resehandbok om ställen du kanske inte vill besöka men gärna vill läsa om. De olika samhällena som ritas upp är som olika test av idéer om samhällen som är olika våra. Att få vingar som växer ut ur ryggen lockar The Fliers of Gy till att prova dem, men eftersom de vet att de kan sluta fungera när som helst - första flygningen, om tio år - finns det de som väljer att aldrig pröva sina vingar.

Samtalet gick in på Lavinia, som mycket fint levandegör den annars mållösa gestalten som sätter händelserna i Aeneiden i rullning. Multi-konstverket Always Coming Home, om ett lågteknologiskt liv i ett framtida Kalifornien, är en historia presenterad som antropologisk undersökning. Ursula Le Guin var en klok och uppfinningsrik författare och jag är glad att jag kommer att ha tillfälle att läsa flera av hennes verk i sommar.

How Frankenstein formed Karl Marx and made a Mermaid as well as a good AI
Hedersgästen Ian Watson avslutade första kvällen med ett improviserat resonemang med ovanstående rubrik, tänkt att mynna ut i en historia någon gång. Mary Shelleys berättelse om Frankenstein har influerat så många - till exempel Hamm i Samuel Becketts Endgame förbannar sin far som skapat ett monster. Men det skapade monstret är egentligen en idealisk skapelse (till en början): intelligent och välvilligt inställd till människor. Men den får inte den kärlek och acceptans den hade behövt. Boken handlar inte så mycket om vetenskap, utan snarare om arrogansen hos Viktor Frankenstein. Ian Watsons tankar rörde sig vidare till Paraguay, plockande upp förslag från publiken om att monstret kanske är kvinnligt, så kanske dess följeslagare, den andra skapelsen skall vara manlig? Eller är det kvinnliga originalmonstret lesbiskt? Watsons tankar vindlade och vandrade vidare, och vi får se vad han kommer fram till till slut.

lördag 16 juni 2018

Dirk Gentlys Holistiska Detektivbyrå

Todd Brotzmann har ett tråkigt, otacksamt jobb och går knappt runt i sitt slitsamma, ensamma liv. Han gör vad han kan för att hjälpa sin syster Amanda som har pararibulitis. Vad är pararibulitis? En sjukdom där bäraren upplever skrämmande, smärtsamma saker så verklighetstroget att de kan orsaka verklig skada. Om Amanda tror att hon är under vatten kan hon drunkna fastän hon befinner sig på torra land. Därför går hon sällan ut, för att inte bli överväldigad av intryck.


De första avsnitten av TV-serien Dirk Gentlys Holistiska Detektivbyrå staplar svårbegripliga och ofta brutala scener på varandra: ett övernaturligt massmord på hotellet där Todd jobbar, en smutsig tjej som skjuter en kille och kidnappar en annan kille, en fängslad kvinna som irriterat peppar sig själv till att ta sig ur situationen och mycket annat. Kan det finnas en röd tråd i denna handling? Där dyker titelpersonen upp, Dirk Gently. Han är en holistisk detektiv, det vill säga att han löser sina fall litet halvt omedvetet, därför att allt i universum hänger samman och knuffar honom i rätt riktning. Ganska länge får vi försöka tro på honom utan bevis, för ytterligare konstiga scener radas upp efter varandra, men trots att det är förvirrande är det underhållande och fascinerande.


Todds sorgliga liv tar en kort vändning till det värre, och i släptåg med Dirk Gently verkar han hamna i allt farligare situationer och räddas bara ur dem på håret. Dirk Gently själv är charmerande på gränsen till irriterande, och naiv på ett sätt som snubblar över i ren dumhet flera gånger. Men det som ser ut som ren klantighet tar dem ofta ett steg närmare fallets lösning, vilket fall det nu är. Efter hand kan man faktiskt se ett mönster och kanske ett svar på alla frågor! Men har man tillbringat några TV-timmar tillsammans med Dirk Gently är man nog så påverkad av hans livssyn att man inte vill få ett prydligt avslut.


I den andra och sista säsongen av serien är flera av rollerna helt omkastade. Historien gör en sväng som visar mer av Dirk Gentlys bakgrund, och en annan sväng in i ett sagoland som format i ett barns fantasi. Med Douglas Adams böcker har TV-serien enbart namnet gemensamt. Seriens skapare Max Landis har spunnit fritt och skapat något galet, brokigt, splittrat, sammanvävt, som säkert inte alla gillar men som många av oss tittare älskar och kommer att minnas med glädje.


torsdag 14 juni 2018

Häxorna på Dramaten

Riktigt bra barnböcker och riktigt bra barnteater är minst lika intressant för vuxna. Roald Dahls böcker har gett mig glädje även efter barnaåren, så Dramatens uppsättning av Häxorna såg ut som en fullträff. Och det var den! Som inledning vände sig skådespelarna direkt till publiken, för framför stora scenen satt ett hav av unga åskådare tillsammans med oss äldre. Det var en skicklig början för att få de smås uppmärksamhet, och den genuina glädjen hos skådespelarna gjorde det bara bättre. Genom pjäsen var känslor och händelser överdrivna till komik, ibland till slapstick, men utan att det någonsin kändes tillgjort och löjligt.


Roald Dahls berättelser är sällan bara enkla och lättsamma. Det är inte för skojs skull som pojken vi möter bor hos sin mormor, utan för att hans föräldrar har dött i en bilolycka. Men uppsättningen dröjer sig inte kvar där, utan låter mormodern möta hans arga svordomar med andra hemska historier - om häxor! Det blir riktigt kusligt när hon berättar om hur man känner igen en verklig häxa: handskar som döljer de långa klorna, peruker för att dölja det skalliga huvudet, och ofta näsan ihopknupen för att slippa känna stanken av barn. Häxor hatar barn! Så rysligt att tänka sig för alla barn som sitter i salongen, särskilt när häxorna myllrar in från sidogångarna. För pojken och hans mormor har ju hamnat mitt i häxornas stora årsmöte, där de planerar hur de skall göra sig kvitt alla världens barn!


I den ombonade interiören smyger, skuttar och dansar skådespelarna fram. Där finns den trygga mormor (Mia Benson) och den skrämmande men magnifika Storhäxan (Marie Richardson). Några andra glider in och ut ur roller: Johannes Bah Kuhnke stöper sina olika personligheter i olika former av humor, och Karin Franz Körlofs akrobatiska gester är fantastiska. Den värsta udden tas av den litet otäcka handlingen av den sköna stämningen på scenen, och publiken njuter av föreställningen lika mycket som skådespelarna, vilket vi alla är väl unt!

Länk till Dramatens sida om Häxorna

Foto: Christian Friedländer

tisdag 12 juni 2018

The Three Stigmata of Palmer Eldritch av Philip K. Dick

Droger gör livet lättare när man är nybyggare på en av jordens nya kolonier. Drogen Can-D är egentligen illegal men UN ser mellan fingrarna vad gäller den, så kolonisatörerna på Mars, Ganymedes och de övriga ställena kan fortsätta ta drogen och för en stund känna som att de är på jorden.

The Three Stigmata of Palmer Eldritch är skriven 1964, och tidsandan genomsyrar boken från första sidan. '50- och '60-talets upplevelser med sinnesutvidgande droger har Philip K. Dick extrapolerat till att Can-D låter dem som tar den tillsammans också smälta samman sina personligheter i de dockor som skall representera jordbor. Playboy-idealet gör sig påmint i löjligt hög grad, för vad är det som Can-D-tuggarna upplever gång på gång om inte en tur till stranden i en snabb bil och, om de hinner, sex. Och kvinnodockan som gett namn åt upplevelsen heter Perky Pat och är förstås snygg och bystig. Det är för övrigt precis så som alla kvinnor i boken klassificeras, och det första femtiotalet sidor är pinsamt fulla av beskrivningar av de kvinnliga bifigurernas bröst och hår, och hur de manliga huvudpersonerna skulle vilja byta ut den ena älskarinnan mot den andra. Det trappas av litet men mot slutet av boken får vi möta deras motsats, en kvinna som är korthårig, ful och förmodligen lesbisk. Hur männen ser ut har vi ingen aning om, förutom då Palmer Eldritch som har artificiella ögon, tänder och en arm av metall.

Som nutida läsare är det roande att se hur det jag själv uppfattar som mest intressant, att människan stöter på andra civilisationer, blir fotnötter i handlingen. De där fula aliens som slagit sig ned på Neptunus, dem vill man inte se något av! Och på Mars finns det telepatiska rovdjur som kolonisatörerna försvarar sig mot. Vår samtida omsorg om miljön hade inte slagit igenom på 1960-talet; naturen fanns där för att användas, även den på andra planeter bebodd av andra livsformer.

Droganvändningen står i centrum för boken; dels i hur Can-D-monopolet är hotat av den nya, ännu mer effektiva drogen Chew-Z, men dels också i hur Chew-Z förändrar medvetandet hos den som tuggar den. Nu låter PKD drogerna inte bara skapa gemensamma upplevelser mellan dem som tar den tillsammans, utan låter användaren i sina drogsyner interagera med den verkliga världen på påtagliga sätt. Detta är något han tangerat redan i boken Flow my tears, the policeman said, och här håller historien visserligen ihop bättre, men lämnar ändå det rimligas område. Och det får den ju visst göra, det är författaren som bestämmer. Den ultimata trippen går genom någon av huvudpersonernas medvetande - jag minns inte vilken av männen, för de flöt samman för mig i boken, men det passar nästan till bokens innehåll.

Fler böcker av Philip K. Dick:
The Man in the High Castle
Flow my tears, the policeman said

söndag 10 juni 2018

Rockford på Katalin

På '70- och '80-talen gjordes det funk, pop och disco där ett smattrande komp och en tight blåssektion utgjorde stommen i musiken. Uppsalabandet Rockford plockar fram de bästa låtarna från den tiden - Gonna Fly Now, Boogie Wonderland, Car Wash, och även Happy från senare år dyker upp bland de gamla klassikerna. Falsettsången har sin givna plats i Bee Gees-medleyt och sjoket av Michael Jackson-låtar. Rockford har ett starkt komp, tungt blås, säkra sångare och en stor kärlek till musiken de spelar, en kärlek som de delar med lyssnarna.


Det ångar om bandet och det ångar om den dansande publiken framför scenen! Stämningen är hög genom hela konserten, ända in i slutet med musik av den levande legenden Stevie Wonder: Signed Sealed Delivered är sista ordinarie låt. Men det krävs extranummer, och då får vi Tower of Power, Stevie Wonders Happy Birthday och Jimi Hendrix. Även om man dansat sig igenom hela kvällen är man inte utmattad utan uppiggad av den sköna spelningen.

Foto: Håkan Wilhem Hugosson

Åtta kvinnor på Stadsteatern

Det stora huset har rum för många: Gaby och hennes make, Gabys syster Augustine, deras mor Mamy, döttrarna Catherine och Suzon och husorna Louise och Madame Chanel. Alla bor dock inte där längre, men just idag samlas alla; dottern Suzon kommer hem från sina studier i England, och svägerskan Pierrette dyker också upp, innan huset blir helt insnöat och avskärmat från omvärlden. Inte nog med det, telefonledningarna är avklippta och grinden till stora vägen är låst - och herrn i huset ligger mördad i sin säng!



Nu står mordteorierna som spön i backen. Vem kan vinna på att husbonden dör? Vem har inte alibi? Vem ljuger om var hon var inatt? Scenbygget är perfekt: en sobert inredd första våning där aktörerna kan myllra omkring och ibland råka i slagsmål eller dåna, och där ovanför en gång fram till sovrumsdörren där man kan rusa fram och tillbaka och förfasas yvigt inför den blodiga mordscenen. De åtta kvinnorna på scenen är alla originella karaktärer med egna agg mot varandra och ibland också mot mordoffret, även om de bedyrar motsatsen. Augustine är en fantastisk roll, pryd men med fallenhet för utbrott i falsett, utmärkt spelad av Annika Hallin. Att sång är ett återkommande inslag i föreställningen ger oss också underbar underhållning då Sharon Dyall sjunger ut som Pierrette.

Foto: Bengt Wanselius
Pjäsen Åtta kvinnor från år 1958 av Robert Thomas fick nytt liv när den filmatiserades av François Ozon år 2002, men historien gör sig ytterligt bra på scenen, där man (nästan) hela tiden ser vem som befinner sig var och vad hon har för sig. Stadsteaterns kådespelerskor är väl samtrimmade och levererar repliker och stora gester så rappt som humorn kräver. Det är högt tempo och mycket roligt från början till slut!

Länk till Stadsteaterns sida om Åtta kvinnor

Foto. Matilda Rahm

fredag 8 juni 2018

Six Wakes av Mur Lafferty

Maria vaknar upp till ett blodbad. Podden fungerar inte som den skall, så Maria måste ta sig ut ur den själv, ut ur näringsbadet vilket är lättare sagt än gjort i viktlöshet. I luften omkring henne svävar bubblor av kroppsvätskor och liken av besättningsmedlemmarna, inklusive hon själv. En knapptryckning i sista minuten har väckt kloner av de sex i besättningen till liv efter att de tidigare klonerna dödats på olika brutala sätt.

Boken Six Wakes börjar med flera gåtor som måste lösas: de blodiga morden, att AI:n på rymdskeppet inte styr enligt den utlagda kursen, och vilka av de nyväckta klonerna som går att lita på och vem eller vilka som bär fröet till en mördare inom sig. Att medelst en mindmap flytta sin personlighet till en ny kropp är vedertaget på 2400-talet, och de flesta i besättningen har själva varit med om det många gånger, men den här situationen är extrem och Mur Lafferty låter sina huvudpersoner oroas av sig själva - inför sina döda äldre kloner, och inför vad som har hänt dem under åren som lett fram till blodbadet.

Bit för bit samlas ledtrådar in, från brottsplatsen, från hemligheter gömda runt om i skeppet, och ur de sex personernas bakgrundshistorier. Tillsammans med ett tusental nedfrysta människor och en last med förnödenheter är de på väg till ett annat solsystem för att kolonisera en planet med gynnsamma förutsättningar. Stämningen är tryckt och de olika besättingsmedlemmarnas personligheter och motivation står ofta i konflikt med varandra. Men de måste reda ut vad som hänt, för kloningsfaciliteterna är inaktiverade, de är ur kurs och riskerar att aldrig komma fram, och kanske kommer någon av dem att fortsätta mordturné.

Six Wakes är en detektivhistoria som utspelar sig på ett avgränsat utrymme, men också en berättelse om hur kloning och mindmapping förändrat människors förhållningssätt till livet. Trots en del genvägar i handlingen är boken välskriven och spännande.