fredag 24 februari 2017

The Shock Of The Fall av Nathan Filer

Hur berättar man om något man skäms för, något som präglat de senaste åren av ens liv? Hur berättar man om en episod av mental sjukdom när man själv mitt uppe i det inte känner sig sjuk? Hur berättar man om dagarna och månaderna på en psykiatrienhet när ingenting händer?

Matthew berättar i alla fall, med omtagningar, tillbakablickar, flera hopp fram och tillbaka i tiden, inbladade brev från utomstående, och olika typsnitt för olika perioder i livet. Han är generös när han berättar sitt livs historia, men den där smärtpunkten blir inte förklarad fullt ut förrän sent i boken. Även om jag inte tycker att det var helt nödvändigt att hålla hemligheten osagd så länge, är historien ändå spännande och ofta gripande genom hela boken.

När Matthew var liten hade han en storebror, Simon. Han var bara några år äldre, och redan som nioåring vet Matthew att man måste vara rädd om Simon för att han är bräcklig. Men han är också snäll och rolig, pojken med Downs syndrom och svagt hjärta, och efter hans död bär Matthew på outtalade men tunga skuldkänslor.

Nathan Filer låter Matthew ge oss konkreta minnesbilder av omgivningarna och känslorna under kritiska ögonblick i berättelsen. Matthew kan också ironiskt berätta om hur vårdarna på hans avdelning kan blinka mot honom i samförstånd, som att de är kompisar och inte vårdare-intagen. Filer, som själv har arbetat som sköterska på en psykiatrisk avdelning, tecknar fint porträttet av en psykiskt sjuk människa som inte är, krasst uttryckt, "galen" och omöjlig att förstå, utan har en intern logik och i perioder gör saker som han upplever som helt rätt och viktigt för honom själv. Jag tycker mycket om den balansgången och är glad att ha fått en inblick i ett liv som kan verka planlöst och sorgligt för andra, men som inte behöver kallas misslyckat eller fel.

torsdag 23 februari 2017

Under horisonten på Galleri Magnus Karlsson

Under samlingsnamnet Under horisonten / Below the Horizon visar Galleri Magnus Karlsson tre konstnärer som ställt ut där tidigare: Susanne Johansson, Johanna Karlsson och Petra Lindholm. Att se verk av de tre intill varandra är mycket givande; om än konstverken speglar sig i varandra syns de tres egenarter desto bättre.


En del av Johanna Karlssons verk har tagit ett steg bort från de tilltalande installationer av torr, vindpinad natur som visar skönheten i förfallet. Här finns några upprätta skulpturer med de återkommande namnen Kropp / Body, gjorda av papp, ståltråd med flera material. De har tydligt människogjorda inslag men liknar ändå trädstammar med sina långa, raka silhuetter; träd med nya intressen eller uttröttat nedkasade längs väggen. På golvet står hårt tuktade utsnitt av naturen; vasstrån formade till en kupol och kapade jämnt med golvet. Eller nej, det är inte ens vass utan ännu ett verk av papper och ståltråd! Artificiell natur.


Susanne Johansson har vänt sin konstnärsblick mot naturen. I dämpade färgskalor och mjuka konturer målar hon formationer av träd i naturen. Tyvärr kan jag inte uppskatta dem när jag ser dem på plats - de är faktiskt bättre på skärmen här, i mitt tycke. Där finns en ansats till den detaljrikedom vi räknar med hos realistiskt avbildande konstnärer, men suddigheten i utformandet styr bort från det spåret. I gengäld skulle jag önska mig en känsla av något ogripbart bortom det vi ser på papperet, men den infinner sig inte. Kanske är jag onödigt krävande, men jag minns hur väl Johansson lockade fram den känslan i en tidigare utställning.


Litet åt ett annat håll strävar Petra Lindholm med sina skira bilder skapade av tunna tyger och färger. Placerade bredvid de andra blir det lätt att man tittar efter den fysiska naturen i hennes tavlor, men Lindholm ger oss, bland annat, idealiserade bilder av omtalade platser som Bermuda och Silk Road. De ljusa pastellfärgerna och hur de blandas med varandra ger mer en stämning än ett dokumentärt intryck.



Vid första ögonkastet fungerade de tre konstnärernas verk bra tillsammans med varandra, men vid närmare eftertanke skulle jag föredragit att ha sett dem ställa ut var och en för sig.

Länk till Under horisonten hos Galleri Magnus Karlsson


tisdag 21 februari 2017

Moonlight

Pojken som de andra grabbarna jagar verkar rädd på riktigt. Han gömmer sig i en urblåst lägenhet och barrikaderar sig. "Bög" är skällsordet, vare sig man förstår vad det betyder eller ej, vare sig man är det eller ej. "Bög" är vad de skriker efter pojken, Chiron.


Det finns några goda människor i Chirons liv: vännen Kevin, och den vuxne mannen Juan och hans flickvän Teresa, som ger Chiron mat och övernattning när livet är så svårt att den lilla människan inte ens kan svara på deras frågor. Vänligheterna är nästan oförklarliga i den hårda tillvaron där varje person måste veta sin plats.


Det är som att filmens fokus blir människorna snarare än handlingen; vad de tänker, varför de gör som de gör, vad de gjorde utanför bild för att bli den de är nu. Vad är det som driver klasskamraten Terrel att mobba Chiron så elakt och intensivt? Vad får Kevin att visa en liten glimt av vänlighet mot klassens mobboffer? Hur kan Juan och Teresa ha tid och energi över till omsorg om den lille killen? Men Juan är också leverantören av droger till området; de som i scen efter scen förvandlar Chirons mamma från en sammanhållen kvinna till en manipulerande knarkare.


Det tredje och sista nedslaget i Chirons liv visar en förändrad man, självsäker och drivande - utom när han kommer tillbaka till sina gamla kvarter. Präglingen sitter i, och trycket från omgivningen är lika hårt som tidigare. Kommer han att kunna bryta sig ut och verkligen bli sig själv?


Fotot och ljudet i Moonlight är intimt; det är som att vi känner varje andetag och hjärtslag. Bakgrundsmusiken är också klokt utvald och insmugen för att förstärka stämningen. Varje skådespelare, från de minsta till de största, är genuin och talar och rör sig som om det gällde livet - vilket det gör, i varje ögonblick. Moonlight är en vacker film, tung men med ljuspunkter som det är viktigt att fästa blicken på.


måndag 20 februari 2017

Alfa och Omega av Oskar Källner

Oskar Källners novellsamling Alfa och Omega börjar med en kort berättelse, som på bara några sidor ritar upp spelplanen för boken: Sverige, förändrat, en bit in i en framtid som skulle kunna bli av, med artificiell intelligens till vär tjänst. Och där finns hot, men de är inte omöjliga att stå emot, för människan och våra AI tickar ständigt vidare efter nya lösningar.

Det gör boken litet extra intressant att så många av historierna tar avstamp i mycket konkreta stockholmsmiljöer, men sedan slungar sig vidare ut i rymden och tiden eller låter bekanta kvarter invaderas av mytiska väsen. Det är trots detta stor bredd på de världar novellerna rör sig i: i en värld finns människor med superkrafter som väljer bana som superhjälte eller superskurk, men ändå inte kommer undan noggrann svensk byråkrati. I flera andra är det teknologin som först utvecklas av människor och sedan i en ständig utveckling förbättrar sig själv och utforskar nya aspekter av vårt universum.

I alla noveller flyter Oskar Källners språk ledigt; dialoger och miljöbeskrivningar låter trovärdiga, och de uttrycken för mer ovanliga fenomen av vetenskaplig eller mytologisk art likaså. Speciellt mycket gillade jag den längre novellen Tills tiden skiljer oss åt, som spänner över ofantliga tidsrymder och i stora teknologisprång; samt det faktum att en av dess bihistorier plockas upp i den avrundande novellen Gamma. Det är mycket underhållande att låta sig dras in i alla de olika berättelsernas världar.

söndag 19 februari 2017

De sista kvartetterna med Belcea Quartet

Nej, det är säkerligen inte de sista kvartetterna för populära Belcea Quartet, som är regelbundna gäster i Konserthuset och idag spelade inför en fullsatt Grünewaldsal. Det "sista" med konsertens kvartetter var att de båda var de sista stråkkvartetter som komponerades av Franz Schubert respektive Dmitrij Sjostakovitj.

Foto: Jan-Olav Wedin
Stråkkvartett i G-dur op 161 (1826) skrevs bara två år före Franz Schuberts alltför tidiga död, vid en tid då Schubert redan kände sig märkt av döden. Hans vemod blir dock aldrig betungande utan är lika vackert i denna kvartett som i hans andra verk. I de första satserna inbillar jag mig att jag hör honom spela upp melodisnuttar och teman som redan använts av såväl andra som av honom själv, mjukt omformade med den stillsamma tanken att allt redan är gjort och kommer igen. Sista satsen är dock mer energisk, utan att bli lättsam, men det stadiga tempot och dramatiken gör att kvartetten avslutas med kraft.

I introduktionen som Belcea Quartet själva skrivit citerar de vad Sjostakovitj sade om hur hans Stråkkvartett nr 15 (1974) skulle spelas: "så att flugorna faller döda ned i flykten och publiken lämnar salen av ren tristess". Nej! Inte blev det så, inte! Den mycket långsamma musiken, med återhållna melodier som rör sig inom mycket små intervall, spelades precist och intensivt, vilket måste ses som ett kraftprov av de skickliga musikerna. Då kvartetten läste sina noter från upplysta läsplattor kunde man sänka ljuset i salen till ett purpurtonat mörker som stämde väl överens med stämningen i stråkkvartetten. Men än en gång, sorgen som genomsyrade verket då även Sjostakovitj var medveten om sin förestående död blev inte heller här någon klagan, inte heller några ångestskrin, utan en sorgsen betraktelse över tillståndet - i världen, i själen - och ett memento mori för oss lyssnare.

Även efter dessa långa och krävande verk hade Belceakvartetten energi nog att ge oss ett extranummer, vars namn jag tyvärr inte har någon aning om, ljusare och lättare än de tidigare och en fin skjuts ut i stockholmskvällen.

lördag 18 februari 2017

Lion

De är mycket stolta över vad de kan bidra med till mat åt familjen, bröderna Guddu och Saroo. Saroo är bara fem år, men när storebror skall ge sig iväg på nattarbete demonstrerar han hur stark han är för att få följa med. Det är roligt och rörande, men framför allt ger det en klump i magen att tänka på hur många barn i Indien och hela världen som måste arbeta under svåra omständigheter för att de och deras familjer inte skall svälta. Då är det ändå fint att se att Saroo och Guddu har varandra att skoja och skratta med emellanåt.


Men Guddu försvinner för att arbeta, och kommer inte tillbaka till den bänk på tågstationen där han lämnade sin envise lille bror. När Saroo hoppar på ett tåg för att leta efter slantar och andra användbara rester, börjar tåget att rulla och stannar inte på flera timmar. I staden där Saroo hamnar, Calcutta, talar man ett annat språk, och den lille pojken har ingen chans att hitta hem igen då ingen vet var platsen han kommer ifrån ligger.


Det är gripande att se den första delen av filmen, med den lille, kompetente Saroo som försöker hanka sig fram i okända miljöer där det också finns illvilliga typer. Pojken är så otroligt söt med sina stora ögon och runda kinder, som ett Bullerbybarn med andra färger, men han springer och betraktar och analyserar omgivningarna som någon som är mycket äldre och hårdare prövad. Till slut kommer han till ett barnhem, där några visserligen har goda intentioner men andra gör livet till en plåga för några av barnen.


Efter de folkrika scenerna med Saroo i Calcutta är kontrasten stor till det ljusa, avskalade livet på Tasmanien och de två ljushyllta adoptivföräldrarna, Sue och John Brierley. Men den lille Saroo är glad och nöjd över det nya livet och omtänksamheten, trots att man skulle kunna tänka sig att han blivit knäckt och rädd av allt han varit med om. Samma tur har dock inte hans adoptivbror Mantosh, som växer upp med inre demoner som driver honom till drogmissbruk och ett vårdslöst hanterat vuxenliv.


Kanske är det önskan att vara den perfekte sonen som gör att Saroo arbetar hårt för att lyckas och göra sina föräldrar stolta. Men i början av vuxenlivet, i kontakt med studiekamrater från hela världen, börjar minnena från barndomen göra sig påminda. De pressar på, med skuldkänslor över hur familjen han lämnade kvar måste ha känt, och frenetiska försök att hitta dem med hjälp av det lilla han minns. Tack vare Google Earth är det möjligt att leta, men det är omständigt och krävande, och Saroo stänger ute sina närmaste under sitt desperata sökande. Filmen lotsar en fint in i Saroos känsloliv: fysika minnen av maten och människorna, stirrandet på suddiga satellitbilder, ljuset genom fönstret när han är på plats i Indien och kanske har hittat rätt.


Filmen slutar med bilder på de verkliga personerna i den här sanna berättelsen, och att se dem ger litet hopp även när man får veta att 50.000 barn försvinner i Indien varje år, även till hemskare öden än Saroos. På filmens webbsida finns tips på hur man kan hjälpa försvunna barn i Indien och hela världen. Jag hoppas att de får många besökare och hjälpare nu.

Lion the movie


torsdag 16 februari 2017

Those Who Leave and Those Who Stay av Elena Ferrante

Det första hundratalet sidor av den tredje av Elena Ferrantes Neapel-böcker handlar om berättaren själv, Elena, den kloka, arbetsamma flickan som tack vare sitt läshuvud tagit sig iväg från de instängda kvarteren och till familjefamnen av professorer i Pisa. Det är den historien som säkert fler än jag längtat efter att få höra; revanschen, därtill uppblandad med osäkerheten som det ger att inte ha samma intellektuella bakgrund som människorna omkring en. Elena har haft framgång med sin delvis självbiografiska bok, men det bara ökar hennes osäkerhet i vissa fall, särskilt när läsare tycks fokusera på de "oanständiga" sidorna i boken. Hon får också känna av en ny form av mäns egoism när männen talar över huvudena på henne och svägerskan Mariarosa om politik och samhällets behov av reformer.

Men det är fortfarande den briljanta vännen Lila som är huvudpersonen, ännu tydligare inmurad i en värld styrd av män och med mer våld. Lila arbetar fortfarande på korvfabriken under mycket dåliga förhållanden. Nu kommer revolutionärerna, de unga studenterna vid 1960-talets slut som protesterade mot såväl gott som dåligt i de existerande strukturerna, som ville riva ned och förbättra. Men att peka ut fabriksägare som utnyttjar sina anställda och riskerar deras hälsa är farligt för dem som behöver sina jobb för att överleva, och dessutom finns en kader av våldslängtande fascister, beredda att slå tillbaka hårt mot dem som propagerar utanför fabriksgrindarna. Lila och Elena får se bristerna i studenternas revolt från varsitt håll.

Under läsningen får jag ibland känslan av att Elena är ett mjukt centrum i en hård, fokuserad värld, medan Lila är ett hårt centrum i en lösare sammanhållen värld. Hon beskrivs som intelligent, med en förmåga att tänka och vilja längre än andra, och envist ta sig ditåt även när omgivningen inte förstår. Men Ferrantes böcker visar också hur tung och arbetsam Lilas strävanden är. Många gånger skulle det hon är med om kunna skrivas om som dramatiska filmer med lyckliga eller olyckliga slut: en kärleksaffär vid stranden under några heta sommardagar; en skobutik som drivs till succé; ett modigt ställningstagande för bättre förhållanden i en riskfylld fabrik. Men Lilas roll är aldrig enkel, utan dras ned av vardagen och småaktigheter, och får heller aldrig några slut; mitt i alla finns Lila kvar och måste driva sitt liv vidare åt något håll.

En scen i bokens början gör att ytterligare en kvinna står ut genom bokens händelser: Gigliola Spagnuolo, en flicka från samma kvarter som Elena och Lila. Under en promenad daterad till 2005 stöter väninnorna på hennes kropp; mördad, i dåligt skick inte bara av misshandel utan av livet innan dess. Med detta i bakhuvudet glöder varje scen med Gigliola litet extra; hennes andfådda uppvaktning av Elena som flytt staden och lyckats, beundran som vänds i avund och nålstick, sorgen över att hennes make sagt rent ut att han inte älskar henne utan Lila.

Familjen och grannarna från barndomskvarteren försvinner aldrig ur deras liv, vare sig för Elena eller Lila, och de två kvinnorna mäter sig fortfarande mot varandra i en vänskap som genomsyras av rivalitet. I de nya tiderna verkar både Lila och Elena karva ut nya nischer åt sig, och på så sätt ger boken en fascinerande bild av dem som inte stod på barrikaderna men fann nytt fotfäste när samhällsbygget skakades.

Fler böcker av Elena Ferrante:
My Brilliant Friend
The Story of a New Name