Det är jorden som är problembarnet, beboelig men nedsmutsad och utnyttjad till max, med enkla eller livsfarliga arbeten som att rensa giftiga sopor att erbjuda. Inte många tillåts att lämna jorden och bosätta sig på andra planeter. Lumi är en av de lyckliga, sedan hon fick bli följeslagare åt helaren Vivian. Vivian lever inte längre och Lumi är själv helare med uppdrag över hela solsystemet.
När Lumi nu återvänder till Mars längtar hon efter sin partner Sol. Det är till hen hon genomgående vänder sig i sina tankar och i de brev de båda redan sedan innan har för vana att skriva till varandra. Men Sol är alltid utom räckhåll: bortrest till en konferens, osynlig och upptagen med föreläsningar, snabbt försvunnen tillbaka till det avskilda arbetet igen. Tidigt anar man att ingen kommer att komma ikapp Sol, men vad är det som drar Sol vidare? Det dröjer långt in i boken tills vi får höra hens egen röst i meddelanden tillbaka till Lumi.
Det dröjer ännu längre innan vi får mer klarhet i hur Lumis helande fungerar. Vi hinner till och med höra Sol kalla det placebo, med inslag av örtmediciner vars egenskaper faktiskt är belagda. Sånger, trummor och andliga resor i världar som inte alla kan se sker i många naturreligioner. Vi anar att Lumis praktik är grundad i nordliga förhållanden; hon kommer från området Winterland på jorden och hennes (för andra osynliga) följeslagare är ett lodjur, trots att lodjuren sedan länge är utdöda.
Det återhållsamma språket gör att berättelsen känns litet kylig, även när Itäranta med inlevelse beskriver växter, ådrat trä, skinnfåtöljer i inbjudande bibliotek. Utanför fönstren med simulerat dagsljus finns den kalla rymden. Hur handlingen utvecklar sig är inte helt överraskande, och tycker man om den lugna stämningen är det bara att låta sig dras med i Lumis sökande genom solsystemet och andra världar som inte alla kan färdas i.
Fler böcker av Emmi Itäranta:
