fredag 17 augusti 2018

Tjajkovskij x 2 i Konserthuset

Kvällen inleddes med det måleriska verket Bränningar av Helena Munktell, ett stycke som med all rätt hörs allt oftare i våra konsertsalar. Dirigent Ruth Reinhardt lockade fram dramatiken i musikens vågor utan att låta känslorna gå överstyr, och det var ett bra val.


Den unge violinisten Johan Dalene äntrade så scenen för att spela solostämman i Pjotr Tjajkovskijs Violinkonsert. Vilken imponerande insats han gjorde, virtuos och intensiv! Redan efter första satsen bröt den begeistrade publiken ut i en långvarig applåd. Sista satsen genomfördes i ett halsbrytande tempo utan att vare sig Kungliga Filharmonikerna eller Johan Dalene snubblade. Den unge mannen tycks ivrig att ta sig an musikhistoriens mästerverk, för att utmana sig själv och bevisa sig själv. Det intrikata extranumret visade ytterligare prov på Johan Dalenes hängivenhet till musiken. Jag hoppas att få höra honom spela mer under många år framöver.

Konserten avslutades med ännu mer Tjajkovskij; Symfoni nr 5. Ruth Reinhardt lyfte de kära Filharmonikerna ännu en gång till stora klanger som aldrig tippade över i oljud. Det var en njutning att få sitta mitt i den djupa, rika ljudbilden medan Tjajkovskijs tema leddes från tvekan och viss oroliga till triumfen i sista satsen. Även nu spillde publikens entusiasm ut i applåder efter nästan alla satser, och som avslutning (liksom efter violinkonserten) fick orkestern stående applåder av sina tacksamma åhörare.

torsdag 16 augusti 2018

Bortom Portalen II

Vill man skriva en fantastikberättelse är det inget som hindrar en! Det finns numera flera olika sätt att publicera sig, men det kan ändå vara svårare att hitta sin läsekrets. Därför har Fantastikportalen samlat vinnare i sina novelltävlingar med andra författares verk i Bortom Portalen II - ja, det är redan andra gången de ger ut ett sådant här smakprov på svensk fantastik.

I en science fiction- eller fantasyberättelse är det viktigt att ge nödvändig information om de speciella förutsättningar som råder - vilken magi gäller, vilken planet är vi på, hur är världen på väg att gå under? - förutom att presentera aktörerna och skeendet på ett intressant sätt. Alla historierna i Bortom Portalen II lever upp till detta, med till största delen trovärdiga förhållanden inom sina ramar. Några av författarna hinner dessutom skapa fascinerande stämning och psykologiskt djup på de tiotal sidor de har till förfogande.

Mest minnesvärda är för mig Revan av Anna Jakobsson Lund, där varelser med omskakande sinneskrafter sipprar in i vår värld, den otäcka Porten av KG Johansson, den kusliga Familjegrejen av Camilla Olsson, Jazztimmen av Lupina och Didrik Ojala om en motståndsrörelse i en diktatur, och Oskar Källners Dödens ängel som skissar upp början på en framtida värld som spänner brett över både tid och rum. Jag är glad över det här initiativet från Fantastikportalen och hoppas på fler samlingar av fantastik i Sverige.

*** recensionsex ***

onsdag 15 augusti 2018

Cathleen Naundorf på Fotografiska


Tänk att få fotografera haute couture utan att behöva göra det som reklam för modehuset! Tänk att bara få klä upp modeller i de vackra och ibland underliga skapelserna och placera dem i lika fascinerande omgivningar. Den förmånen fick Cathleen Naundorf, efter att ha gjort sig ett namn som fotograf av människor över hela världen och efter hand också modevisningar.


Haute couture ser ofta ut att vara omöjlig att bära till vardags, antingen för att kläderna är så dyrbara att man blir rädd om dem, eller för att plaggen har kantiga, utstående delar som ser ut att kunna skada en själv eller omgivningen. Cathleen Naundorf hittar olika bakgrunder och accessoarer som kan matcha det. I bildserien betitlad L'Arche de Noé (Noaks ark) promenerar modellerna i underbara klänningar med exotiska (uppstoppade) djur mot en måad bakgrund av litet gammaldags snitt.


I fotosviten Un Reve De Mode (en dröm om mode) är de vackert klädda damerna placerade i pampiga miljöer som blivit litet slitna med tiden, och fotograferade med tekniker som gör att fotot självt ser både missfärgat och slitet ut, men på ett kongenialt sätt som förhöjer känslan av dolda skatter. Bilderna liknar gamla tiders filmstjärnekort, som kunde ge en känslan av att även om mitt liv är fattigt, så har jag skönhet koncentrerat på de vackra korten. Här i ännu högre grad: även om korten är skadade och missfärgade, så är de ändå det vackraste jag har.

Länk till Fotografiskas sida om Cathleen Naundorf


måndag 13 augusti 2018

Hypnotic Brass Ensemble på Fasching

 Namnet är välvalt: två trumpeter, två tromboner, en tuba och tungt komp spelar funkig musik, med skönt repetitiva grundslingor och melodier som lyfter sig ur ljudbilden och flyter in i upprepningarna; hypnotiskt och medryckande. Live låter Hypnotic Brass Ensemble starkare och brötigare, fokuserade på att skapa partystämning och engagera publiken. Det är förstås uppskattat av de flesta konsertbesökarna på Fasching, men för egen del hade jag föredragit mer av bandets unika brassklanger och mindre rap. En av de unga männen på scenen är inte son till jazztrumpetaren Phil Cohran, men de övriga sju är det, och kanske har de själva glömt bort vem som är adopterad brorsa efter att ha gjort musik tillsammans hela livet.


De begåvade, energiska killarna spelar låtar med smattrande, drivande komp. En del har salsa-känsla, andra litet western-ton, och flera av dem låter som vinjetter till spännande TV-serier. Tyvärr spelar de inte sin genialiska One Hunnit, och minst var tredje låt tippar över i mer rap och publikkontakt än jazz och funk. Men jag tackar inte nej till ett party, och njuter av den bubblande heta konserten med de talangfulla bröderna i Hypnotic Brass Ensemble.

Ooops, där slet Tycho Cohran av sig tröjan!

lördag 11 augusti 2018

Planet of Exile av Ursula K. Le Guin

Planeten har vår, sommar, höst och vinter, men ett varv runt solen tar sextio jordår att fullborda, och årstiderna motsvarar flera av våra år. Människorna i Tevar lever ett nomadliv under de mildare årstiderna, men stänger in sig i städer under de långa vintrarna. Det är inte bara för att komma undan snön och kylan, utan också för att skydda sig mot det aggressiva folkslaget Gaal. Gaal bor längre norrut, och när vintern kommer vandrar de söderut och överfaller byarna och djurflockarna i sin väg för att få mat till färden.

Vinter närmar sig och den här gången är hotet från Gaal större; de olika grupperna har slagit sig samman till en stor armé som säkerligen kommer att attackera bosättningarna i sin väg. Det finns en chans att stå emot dem om de krigsdugliga männen från alla byarna slår sig samman. Då måste de även gå samman med de farborn som bor i en egen by vid kusten, Landin. På namnet farborn kan vi gissa att de kommer från en annan planet, och så är fallet.

Men snart förstår vi att dessa stjärnfarare inte har någon överlägsen tekonologi som lätt kan rädda de stillsammare folken från Gaal. De landsattes för motsvarande sexhundra jordår sedan, under pågående strider mellan olika fraktioner i galaxen, och sedan deras skepp lämnade dem har de inte haft någon kontakt med civilisationerna utanför planeten. Deras hederskodex, bestämd av The League of All Worlds, förbjöd dem att använda eller utveckla högre tekniker än invånarna på planeten de befann sig på, så under seklerna som gått har de förlorat tidigare kunskaper samtidigt som deras antal också har krympt.

Samarbetet mellan de olika folkslagen försvåras av den stränga hederskulturen som Tevaranerna följer. Men rasismen mot den andre finns hos båda grupperna; flera av Landins invånare ser ned på urinvånarna och kan inte alltid dölja det. De korta glimtarna av livet i Landin låter en förstå känslan av en slocknande glöd, omgiven av långväga bilder och teknik man inte själv kan åstadkomma. Miljöskildringarna är aldrig huvudsaken men Ursula K. Le Guin ger med få ord en god känsla för omgivningarna och hur de formar livet. Handlingen i Planet of Exile går från fascinerande till mycket spännande, men det som stannar kvar i minnet är likheterna och skillnaderna mellan de olika människorna på planeten, och känslan av att de är en liten del av en stor mänsklighet.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
The Lathe of Heaven

torsdag 9 augusti 2018

Filmisk musik i Konserthuset

Denna ovanligt varma sommarkväll kunde man fly in i ett välkomnande Konserthus, svalare till temperaturen men desto hetare i temperament. På kvällens program stod musik som spelat stor roll för att illustrera visuella berättelser. Wolfgang Amadeus Mozarts älskade Pianokonsert Nr. 21 "Elvira Madigan" (1785) fick inleda, och den vid flygeln bänkade sig den unge svenske pianosolisten David Huang. Hans fingrar rörde sig vigt och virtuost över klaviaturen, och spelade de vackra partierna med stor säkerhet och inlevelse. I den andra, långsamma satsen inledde stråkarna så skirt att allas hjärtan skälvde, och pianot tog så över i den kända, minnesvärda melodin. Stående ovationer och hurrarop fick den begåvade David Huang med all rätt.

David Huang

Michael Balke, foto Kirsten Nijhof
Som tack fick vi ett extranummer spelat fyrhändigt av Huang och dirigenten Michael Balke, sida vid sida på pianobänken. Petite suite för fyrhändigt piano av Claude Debussy böljade fram under deras händer, underbart vackert. Jag hoppas på att få höra den engagerade David Huang spela igen!

Efter paus kom ännu ett verk som spelat en viktig roll i film: Paul Dukas Trollkarlens lärling (1897) som fick liv i Disneys film Fantasia år 1940. Även om man inte sett den förundrade Musse Pigg som lärling i trollkarlens verkstad är den livliga musiken fantasieggande och så väldigt rolig! Michael Balke ledde Kungliga Filharmonikerna till emotionella höjder utan att tappa greppet, vilket är ännu mer imponerande med tanke på att han fick hoppa in som ersättare i ett sent stadium.


Känslostormarna blev ännu större i kvällens sista verk, Eldfågeln (1910) av Igor Stravinskij. Eldfågeln rörde sig från mjuka glidflygningar över skrämmande virvlar till det majestätiska slutet. Som vanligt spelade Kungliga Filharmonikerna med både precision och inlevelse. Vilken berg- och dalbana av spännande musik vi tacksamma åhörare fick!

tisdag 7 augusti 2018

The Good Place

Grattis, du har varit en bra människa i livet! Du hör till den bråkdel av mänskligheten som får tillbringa livet efter döden i The Good Place, en pittoresk by med vackert väder, oproportionerligt många Frozen Yoghurt-ställen och medmänniskor som alla är lika godhjärtade som du. Och se, här är din själsfrände! Nu får ni möta evigheten tillsammans i ständig lycka!


Till denna idyll välkomnas Eleanor Shellstrop av områdets arkitekt och välgörare, Michael, som visar henne hem till sitt eget skojigt målade hus där det till och med finns en hörna med det hon älskar mest - clowntavlor! Det är något som inte stämmer. Eleanor älskar inte clownporträtt. Ännu mindre hör hon till mänsklighetens bästa promille. Hon har hamnat på fel plats, hon hör inte hemma i The Good Place. Skall hon säga något? Vad händer då? Det finns ju förstås också ett Bad Place. Där vill man inte hamna.


Till Eleanors lycka är hennes själsfrände Chidi professor i etik, och kan - under viss egen själsvånda - bevara hennes hemlighet och hjälpa henne att försöka bli en god människa så att hon förtjänar sin plats i The Good Place. Chidis föreläsningar är olidligt tråkiga för den rastlösa Eleanor, men de moraliska ställningstagandena de behöver göra i den nya vardagen är å andra sidan så många att de snubblar över dem. Tar Eleanor platsen för någon annan nu? Någon som plågas i The Bad Place? Förlorar Chidi sin rätt att stanna därför att han ljuger för Eleanors skull?


Till råga på allt tycks The Good Place känna av att något har blivit fel, och börjar rämna i sömmarna. Underliga och farliga saker händer, och Chidi och Eleanor behöver tråckla och ljuga ännu mer för att dölja vad som händer. Ted Danson är förstås perfekt i rollen som Michael; en välkomnande och omtänksam fadersfigur som har allting under kontroll, eller åtminstone försöker verka som det medan sprickorna blir större. Till sin hjälp och faktiskt till allas tjänst i The Good Place finns den makalösa Janet, en stordator/sökfunktion/sakhämtare i form av en ständigt positiv ung dam bärande på all världens kunskap.


Alla detaljer i The Good Place - Janet, Eleanors usla bakgrund, Chidis 3000-sidiga avhandling, den perfekta grannen Tahani och hennes själsfrände buddhistmunken Jianyu - kan och kommer att ge upphov till smarta skämt som blixtrar förbi i halsbrytande tempo och tas upp igen ur en ny aspekt några avsnitt senare. Men förutom att vara en rapp komedi innehåller The Good Place en god dos av praktisk tillämpning av teoretisk filosofi - ett Hugo-nominerat avsnitt heter The Trolley Problem - vilket är lika underhållande som skämten. Därtill kan vad som helst hända i The Good Place, så det känns inte ens konstigt att serien är fylld av överraskningar och cliffhangers i stor skala. The Good Place har gått i två säsonger, och även om jag inte tror att den kan hålla på i evighet (eller?!) så litar jag på att den tredje säsongen som kommer snart behåller den höga spänningsgraden och den intelligenta humorn.