BlacKkKlansman

Det är smart gjort! Många kommer säkert att vilja se filmen BlacKkKlansman för att den verkar jättekul: en svart snubbe som infiltrerar Ku Klux Klan! Och visst är filmen rolig så att man skrattar högt flera gånger. Men på vägen får man dessutom ett vackert och inspirerande tal av Kwame Ture, känd förespråkare för svartas rättigheter, där han uppmuntrar sina svarta åhörare till att se det vackra i sina breda näsor och mörka hy, och inte låta sig definieras som ett felsteg jämfört med det vita skönhetsidealet. Och allra först i filmen har vi hört anledningen till att svarta måste kämpa för att ses som likvärdiga i samhället: en uppviglande föreläsning av en (fiktiv) Dr. Kennebrew Beauregard om varför den vita rasen är överlägsen den svarta, fullproppad med nedsättande uttryck om svarta.

Filmens huvudsakliga handling bygger på verkliga händelser, och utspelar sig på 1970-talet. Ron Stallworth är den förste svarte polisen i Colorados polisstyrka; en triumf för en kille som alltid velat bli polis, men självklart möts han av rasistiska kollegor som vill göra jobbet svårt för honom. Och dessutom är det inte uppskattat av alla andra svarta; efter så många övergrepp och dödsskjutningar är det många som ser polisen som en fiende till alla svarta, inte någon man kan reformera från insidan utan måste störta vid den kommande revolutionen. När Ron Stallworth går undercover på Kwame Tures föreläsning är det just sådant han får höra, inte minst från studentföreningens ordförande Patrice som han blir förtjust i.

Trots pratet om revolution ser varken Ron Stallworth eller hans partners Flip Zimmerman och Jimmy Creek de svarta studenterna som hotande samhällselement. Vilka borde man egentligen hålla bättre koll på? Ron får ett infall och ringer till Ku Klux Klan för att få mer information. De nappar! De vill gärna ha nya medlemmar som hatar negrer lika mycket som Ron säger sig göra. Men en svart kille kan bara lura dem över telefon. Istället övertalar han Flip att åka till det arrangerade mötet som Ron Stallworth.

Scenerna med the Organisation, som de vill kalla sig, ger alltid en blandad av humor och oro. Det är egentligen lätt att skratta åt vilka rejäla stolpskott som sitter där, knappt läskunniga, och tycker att de hör till en överlägsen ras. Men de här kortklippta herrarna har källaren full med vapen, likasinnade vänner runt om i landet, och alltmer detaljerade planer på ett eller flera attentat. Att FLip tvekar att fortsätta spelet beror säkert inte bara på att han inte är lika drabbad som Ron, utan för att han faktiskt riskerar livet om de kommer på honom. Samtidigt upplever han hur han själv, av judisk börd, är lika hatad och föraktad av gruppen han låtsas tillhöra.

Stämningen i filmen är mestadels lätt, med många tillfällen till skratt, men samtidigt är hotet från KKK-gruppen så trovärdigt att man inte vet om alla kommer att komma undan med livet i behåll. Det är omskakande och mycket bra att filmen inte stannar vid Ron Stallworths tillfälliga triumf utan drar linjen ända fram till idag. Samhället må ha blivit öppnare för icke-vita människor men de som hatar finns fortfarande kvar, och om ingen hejdar dem kommer de att fortsätta att slå sönder och döda oskyldiga människor.

The Mars Room av Rachel Kushner

Hon ser några glimtar av det gamla livet genom fönsterrutorna; påfartsramper och vägbroar, och faktiskt några blommande buskar och en anad doft från dem. Romy Hall är på väg till ett annat liv. Några av kvinnorna på bussen har redan varit där, men för Romy är det ett nytt liv som aldrig kommer att förändras mer; fängelse på dubbel livstid. Redan i bussen på väg dit börjar grälen, irritationerna, revirstriderna och några skymtar av medmänsklighet.

Kronologin i Romys berättelse är uppbruten; barndomen, halvvuxentiden, tiden på strippklubben The Mars Room, tiden med den älskade lille sonen Jackson, tiden i Stanville Women’s Correctional Facility. Det är inte svårt att följa med i vad som hände när eller var, men vi får Romys minnen i oordning, precis som hennes eget liv inte har haft något klart mål utan oftast handlat om att hantera den närmaste dagen och roa sig på något sätt under tiden. San Francisco är en stad för drömmar och kärlek, men i områdena intill de kända hippiekvarteren är husen mer slitna och människorna av skilda slag; en del är hänsynslösa för egen vinnings skull, andra är udda och bidrar till förvirringen, och några är ändå hjälpsamma med det lilla de själva har.

Men Romy och hennes vänner har inte tillräckligt med omtänksamhet och stöd från föräldrar och grannar för att skaffa sig trygg mark under fötterna. Även när Romy väljer det bästa hon kan göra i stunden kliver hon ut på tunnare och tunnare is. Lägenheten är OK, grannarna hjälper till att vakta Jackson, jobbet ger tillräckligt med pengar, men så dyker en stalker upp på The Mars Room, Romys liv skakas om av stress och oro, och till slut slår hon själv sönder sitt liv tillsammans med stalkerns.

Du har själv valt det här, du gjorde felstegen är det många som säger till kvinnorna i fängelset; advokater, domare, fängelsevakterna. Ansvaret ligger slutligen hos dem själva, det stämmer, men många av dem har snubblat in på den vägen genom otur och slarv från andra som hade kunnat stötta och lindra. Bokens berättare noterar det några gånger, lakoniskt, utan att klaga eller skylla ifrån sig. Bokens fokus är Romy Hall, men flera av personera omkring henne får också stå i centrum i några av kapitlen. Det svindlar ibland; så många människor där som är fast i hopplöshet, men ger varandra tips om minsta chans till lindring, och berättar historier om dem som lyckats överklaga sina domar och gå fria.

På samma gång som de varierande berättarrösterna ger en bredare bild, gör det också boken spretig. The Mars Room slutar i oklarhet, vilket inte behöver vara negativt; på sätt och vis är det en bra illustration av Romys mål-lösa liv. Det gör att boken slutar svagt, vilket är litet synd, men det har ändå varit tungt och givande att få läsa om personerna i och utanför Stanville Women’s Correctional Facility.

Fotnot: Omslagsfotot är av Nan Goldin, Amanda in the Mirror, Berlin, 1992

Kullervo i Konserthuset

Att Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo kan fånga Jean Sibelius anda vet vi sedan tidigare. Till säsongsöppningen av Konserthuset hösten 2018 hade man valt det tidiga verket Kullervo (1892), nästan halvannan timme långt, att framföras utan paus. Men först nyskrivet: Transit Underground (2007) av Tobias Broström, med en spännande inledning som lät som rytmer som närmade sig från ett avstånd. Det kan inte (bara) vara tunnelbanan det verket handlar om; där fanns ljuvligt stillsamma partier likaväl som stegrande känslor. Intressant och hörvärt.

Så fylldes körläktaren av två körer, Polytekniska kören från Helsingfors och männen ur Eric Ericsons Kammarkör. De två inledande satserna i Kullervo är dock instrumentala, och vi får höra en ganska annorlunda Sibelius jämfört med de mer lyriska symfonierna; dovare, mer experimentell med harmonier, och också mer spretig; även om den andra satsen mynnade ut i njutbara partier var det svårt att finna riktning i musiken från början.

Så kommer då manskören in och börjar berätta om Kullervo, och de låter mycket bra! De många rösterna fyller väl ut melodierna. Men det är en grym historia de berättar; om hur den övermodige Kullervo på väg hem från marknaden tre gånger stöter på en vacker flicka och försöker få ned henne i släden, tre gånger får tydligt och vältaligt nej, och till slut sliter ned henne i släden med våld. Av musiken kan vi gissa (och hoppas) att han inte förgriper sig på henne förrän han har förfört henne genom att visa det guld och silver han har i släden, vilket ju är osmakligt i sig. De båda solisterna, Heikki Kilpeläinen och Tuija Knihtilä, är goda sångare men deras dialoger låter osköna.

Foto: Jan-Olav Wedin

 När de båda ungdomarna talar vidare visar det sig - att de är syskon, för flickan är Kullervos syster som gick vilse när hon plockade hallon. Skammen får henne att ta sitt liv, vilket även Kullervo kommer att göra, men inte förrän han har dödat så många som möjligt av familjens fiender. Dessa stridigheter målas upp i instrumentala satser, i litet konstigt glättiga toner som övergår i ett majestätiskt slut. Men stridandet och dödandet har inte hjälpt; Kullervos skam tar överhanden och även han väljer att ta sitt liv, på just den vissnade plats där han skändade sin syster. Kanske är det ett budskap värt att minnas; man kan inte få igen sin heder genom att begå nya brott. Men det är ändå sorgligt när en människa väljer döden, och den manliga kören besjunger honom innerligt och även rasande intill Kullervos slut.

Titta, där sitter jag längst ned till vänster!

Gräns

Hon ser udda ut och har säkert varit mobbad och utstött av oss andra under uppväxten. Men här har hon funnit sin plats, i passkontrollen vid en av Sveriges gränser. Tina kan känna av om någon försöker dölja något; hon kan känna på lukten om en människa är arg, rädd, skamsen, på väg att göra något skuldbelagt. Hon bor i en stuga en bit ut i skogen. Sambons hundar skäller på henne när hon kommer och med sambon verkar hon inte ha så mycket gemensamt, men inget av det är ju så ovanligt.

Bredvid kollegorna i passkontrollen ser Tina bortkommen ut. Ensam i sin uniform ser hon ut som en varelse som stängts in i fel kläder. Tillsammans med Vore, vars person och väska väcker Tinas uppmärksamhet, ser man en annan värld med två nya huvudpersoner. Vore liknar Tina till utseendet men där hon är inbunden och undanfallande är han självsäker och närgången. Med andra mått än mänskliga är han en snygging, en trollens Harrison Ford. Vore passerar över gränsen men kommer snart tillbaka in i Tinas liv. När Tina släpper de människoregler hon tvingats följa kan hon njuta ännu mer av det som alltid lockat henne; naturen, djuren, skogen.

John Ajvide Lindqvist skrev novellen på vilken filmen Gräns baseras. Noveller är ofta bra underlag till en långfilm; de innehåller tillräckligt mycket handling för att man inte skall behöva skära bort något viktigt, utan manusförfattaren/regissören kan istället fylla ut historien för att berika handlingen. I fallet med den här filmen har Tinas känsliga sinne hittat utkanten av en pedofilring, och att sniffa ut och krossa den ligger henne varmt om hjärtat. Det ger filmen den interssanta chansen att spela upp Tinas två identiteter mot varandra; skall hon vara lojal mot människorna eller välja trollen?

Filmen ger upphov till mycket förnöjt skrockande i publiken åt scener som är småroliga och överraskande. Som när Tina står i sin trädgård om kvällen och lugnt säger hej till någon utanför bild - och det är en stor älg med mäktig krona. Regissören Ali Abbasi har gjort ett bra jobb med att visa Tinas liv litet vid sidan av samhället och hur hon upptäcker att det hon alltid längtat efter är var hon hör hemma. Dock tycker jag att historien till slut glider honom ur händerna, och att avslutningen både är för komplicerad och alltför enkel. Det är litet synd att få lämna historien med blandade känslor efter en så övervägande bra och engagerande film.

Warlight av Michael Ondaatje

Det är 1945, syskonen Nathaniel och Rachel är i sena tonåren och skall snart lämnas av sina föräldrar vilka skall flytta till Singapore för faderns arbete. Men det planerade internatlivet blir en plåga för båda ungdomarna, som rymmer och tar sig tillbaka till familjens hus i London. Där tas de emot av The Moth, den svårgripbare inneboende som redan tidigare funnits i deras periferi. Inte för att krigstiden kan ha varit trygg, men Michael Ondaatjes berättelse väcker en annan känsla av osäkerhet inför världen då barndomshemmet fylls med helt nya människor, och syskonen dessutom upptäcker att modern inte alls rest till Singapore.

Skolan kommer i andra hand när Nathaniel får jobb - tunga svartjobb och ibland rent kriminella - via The Moth. Vuxenblivandet tar en annan väg än vad det skulle gjort under andra omständigheter. Ondaatjes språk är tillbakahållet, men tillsammans med Nathaniel känner jag förundran, med nödvändighet dämpad, över de helt nya situationer Nathaniel får uppleva och människorna han möter.

För en del är kriget ännu inte över. Det finns minnen och kvarvarande hot skapade av händelser under de senaste åren, och steg för steg kommer de närmare inpå syskonen. I den brokiga samlingen kring The Moth finns personer vars specialkunskaper inom olika områden varit den brittiska regeringen till hjälp under kriget. I ögonvrån skymtar också personer från forna fiendeländer som med möda letat upp dem som dirigerat hemliga operationer, med hämnd i sikte.

Något av det mest intressanta jag vet är böcker som beskriver hur tonåringar börjar förstå världen, finner sin identitet och sitt fotfäste i världen. Warlight hör till de böcker som gör det väl, ovanligt väl förutom det att berättarens röst inte låter som en 16-årings. Visst är det den vuxne mannen som talar, men inte bara ordvalet utan intrycken och filosoferandet kring dem är aningen för komplext för att kännas verkligt, och lägger sig som ett filter mellan mig och den unge Nathaniel. I sista tredjedelen av boken blir författaren allvetare och börjar berätta om händelser han inte borde känna till. Efter att ha följt med Nathaniel när han upptäckt världen är jag oförberedd på det klivet, och även när det förklaras senare ligger min misstro kvar.

Ändå måste jag säga att trots de här invändningarna är Warlight en trovärdig och lockande beskrivning av en annorlunda och litet skrämmande tid. Jag längtade hela tiden efter att läsa vidare i boken, och dess stämning och personskildringar har gjort djupt intryck på mig.

Fenix på Dramaten

För hundra år sedan hade första världskriget och den ryska revolutionen skakat om samhället och skapat hungersnöd, kriminalitet och epidemier av svåra sjukdomar. Men hos en delfanns ändå hopp och förväntningar - vi skall omskapa samhället, med kulturens kraft! Konstnärer i alla genrer prövade nya vägar och lade sina liv i verken. En av dem var Marina Tsvetajeva, en poet som minns och beundras än idag. På Dramatens Lilla scen får vi se några scener ur hennes liv och ur hennes verk, i former som för tankarna till dåtidens ambitiösa och omtumlande framföranden.

Den gamle skröplige Casanova (Simon Norrthon) sitter på scenen, ändå imponerande i sitt förfall. Unga, alltför unga ungdomar virvlar kring honom, vill återuppväcka honom och hänge sig åt hans förförelser. Detta var handlingen i en trilogi pjäser skrivna av Tsvetajeva, och scenerna och aktörerna återkommer under pjäsens (Fenix) gång. Kontrasten mellan ungdomens oförstörda energi och den förbrukade Casanova är skickligt framställd, dock lyckas jag aldrig se någon koppling mellan dem och ramhandlingen i Fenix, men låt oss inte vara petiga utan istället bara ta in vad som flödar ut från scenen.

Hemma hos Marina Tsvetajeva finns dottern Ariadna, klädd och friserad som modern och ivrig i sina försök att efterlikna och bli godkänd av henne. Siri Hamari gestaltar henne underbart väl, med barnslig energi och förtroende samtidigt hela tiden som modern förbiser henne och lämnar henne med alltför stort ansvar. Det är ofta under scener med andra i fokus som min blick vandrar till Ariadna, som skaffar bränsle till ugnen och sköter om lillasystern Irina och hela hemmet så gott hon kan.

Marina Tsvetajeva vill liera sig med teaterchefen Vachtangov (Hannes Meidal) och hans nya och framåtpekande scen. Vachtangov och hans trupp förhåller sig på olika sätt till Tsvetajeva; avståndstagande, intresserade, avvaktande. Skådespelerskan Sonja faller dock helt och fullt för såväl poesin som poeten; hon förkroppsligar alla läsare som fann sanning och mer än så i Tsvetajevas ord.

Motgångarna i 1918 års Moskva gäller dock inte bara om Tsvetajevas pjäser skall sättas upp, utan om hennes verk är ideologiskt korrekta. Hantlangare för den nya stränga regimen ställer Tsvetajeva till svars. I en scen mot slutet av Fenix ser vi också hur Vachtangovs teater leds av den mest politiskt korrekte av ensemblen, och scenografin har vänts bak och fram för att visa en oslipad baksida med penseldrag i rött som är otäckt lika blodfläckar. Men vi får också en magnifik scen ur uppsättningen Turandot, en virvlande hyllning till den sköna konst som Sovjetunionen frambringade trots förtryck och knappa omständigheter.

Fast är det rättfärdigat att sätta konsten framför sina medmänniskor? Pjäsen Fenix påminner om de (till växten) små människorna som inte borde ha satts på undantag; i det här fallet barnen Ariadna och Irina, den anonyma Irina-bebisen och den optimistiska Ariadna som skyfflades hit och dit. Det som främst stannar i mitt minne är Siri Hamari som det lilla fina barnet, som med glada utrop på ryska försöker muntra upp sin mor.

Länk till Dramatens sida om Fenix

Foto: Sara P Borgström

Ny jazz på Glenn Miller Café

Det är trängre än vanligt på Glenn Miller Café, för i spelhörnan står inte bara ett trumset och ett flertal klarinetter, utan en vibrafon och en ännu större marimba. Det tackar vi för! Under kvällen kommer Per ”Texas” Johansson (träblås), Mattias Ståhl (vibrafon) och Konrad Agnas (trummor) att ge oss fin musik från sina instrument.

Det är mest nyskriven musik av Per ”Texas” Johansson vi får höra, så ny att låtarna sällan har namn. Den första är en blues i tretakt som låter litet skönt kuslig. Nästa är baserad på kvintar, vilka får mycket fin klang från marimban. Och så några låtar som har namn! Här börjar regnbågen är stillsam och fin, Paroxysmalt förmaksflimmer lika stökig som den låter ("två arga ekorrar som bråkar" är beskrivningen i mellansnacket), och även Tjuven låter vild och dessutom tung tack vare de mörka tonerna från kontrabasklarinetten.

Efter första pausen kommer ett par låtar med mycket fina melodier. Den med namnet Vad som helst där marimban återkommer är riktigt minnesvärd. Setet mynnar ut i en vild klimax i låten Bevakad Av Tusen Vakter. Det är verkligen tre väl sammanspelade musiker vi hör!

Musiken i sista och tredje set låter litet extra experimentell i harmonier och melodier, både de hastigare och den långsamma, meditativa. Kontrabasklarinetten kommer igen i ännu en ny låt, hurra! Konserten som hunnit med att vara både vild och gemytlig slutar med mer musik från De långa rulltrapporna i Flemingsberg, inför en uppskattande och tacksam publik.