onsdag 18 januari 2017

Insomnia på Bonniers Konsthall

Tillståndet av (ofrivillig) sömnlöshet är ett givande tema för en konstnär. I ensamhet i mörkret, då världen tycks frånvarande, kan man såväl uppleva stark inspiration som bara känna ödslighet, eller rädsla, eller storslagenhet, känslor man vill dela med sig i konst.


Verken i utställningen Insomnia på Bonniers Konsthall varierar i innehåll och utförande, och en del av dem passar inte så bra in under samlingsnamnet. Det gäller främst Kate Coopers datorrenderingar av idealiserade kvinnokroppar, vilka vore intressanta i ett annat sammanhang, men här är malplacerade. Den enorma Maran byggd av Tamara Henderson och Julia Feyrer är desto mer relevant; stor men inte alltför hotfull till sin gestalt har den fiskat upp allsköns vardagsproblem och tingestar i sina nät. Tyvärr visas den i salen med stora fönster mot gatan, och då det är dagsljus när jag ser den blir den inte så tung som den kunnat vara, trots den (mar)drömska musiken som driver på stämningen.



De fascinerande Two Roaming Beds av Carsten Höller rör sig långsamt över salen; de på natten ditfästa pennorna har ritat upp de mjuka svängarna de utfört. Idén att få sova över i dem är lockande, men främst som idé: att få vara på färd under sömnen, inte bara i drömmen, och att vakna upp och se väggarna ur olika perspektiv.

Helt överensstämmande med temat och minnesvärt är det första verket man stöter på i filmsalen vid ingången, Downhill av Katarina Löfström. En kamera har filmat en berg- och dalbanefärd i mörker. Inga människor syns, bara den upplysta rälsen strax framför den osynliga vagnen, förbiblixtrande ljus från staden och återkommande ljusfläckar jämnt fördelade över bilden, ljusfläckar med en övernaturlig regelbundenhet. Därtill underbart vacker och suggestiv musik, kongenial med stämningen i bild. Filmloopen innehåller så många aspekter av insomnia att det går att välja både vad man känner igen sig i och vad som är nytt: att tas på en resa man inte styr över själv; att se civilisationen längre bort men vara avgränsad från den; eufori över äventyret att vara ensam, att vara föregångare; att vara på ett äventyr att minnas och berätta om.

Länk till Insomnia på Bonniers Konsthall


måndag 16 januari 2017

Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett i Närbild

I serien Filharmoniker i Närbild dök Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett upp tillsammans med Bengt Forsberg på piano samt ett imponerande sent inhopp av Anna Riikonen på flöjt. Det var en stor glädje att få höra de intressanta verk som skrivits för de här två sättningarna (med och utan piano) och inte minst den fina klangen från instrumenten tillsammans. En av de många goda delarna av Filharmoniker i Närbild är också att de yrkesstolta musikerna väljer musik som inte spelats så mycket, och framför dem personligt och engagerat.
Pauline Hall

Först fick vi höra Svit för blåsarkvintett av Pauline Hall, ett verk som uruppfördes hösten 1945 i Norge för att fira att ockupationen var över. Det var ett i stora drag lekfullt och underhållande stycke med intressanta stråk av dissonans i ett par av satserna.

Efteråt kom Kvintett i Ess-dur för piano och blåsare KV 452, vilket Wolfgang Amadeus Mozart själv sade till sin far var det bästa han någonsin skrivit. Så ljuvligt var det också! Stora, mjuka klanger som likt luftballonger och påskjutande melodistämmor rörde sig framåt över en stor himmel, varvat med snygga samstämda lekar mellan alla instrument.

Efter paus var det dags för Saraband och menuett för blåsarkvintett och piano från 1918 av Vincent d’Indy, i två delar med vitt skilda temperament men vackert placerade intill varandra.

Sist fick vi höra Sextett av Louise Farrenc, vilken den gode Forsberg sade kunnat vara komponerade 1792 istället för 1852, så opåverkad var hon av moderna tendenser. Men nog hade sextetten dramatiska partier och romantiska vågor! Det tog ensemblen också väl till vara på. Allt som allt var det mycket gott att få höra musik ur historien som av olika skäl inte fått så mycket uppmärksamhet (än) som de skulle kunna förtjäna.

lördag 14 januari 2017

Stranger Things

Vi är många som hade lättare att tro eller till och med hoppas på att det fanns något mer och spännande bakom väggarna i vardagen när vi var barn; att det vi läste om i science fiction- och även skräckböcker skulle kunna vara sant och hända oss själva. Efter några decennier av pluggande och jobbande har den tron nötts ned, men den är fortfarande stark i kompisgänget vi möter i Stranger Things: Mike, Dustin, Lucas och Will är några grabbar i tolvårsåldern som spelar Dunegons & Dragons i Mikes källare.


Att Will verkligen möter ett monster när han cyklar hem genom den mörka skogen, och faktiskt försvinner till en annan värld, startar flera parallella quests för att hitta honom, och inget av dem följer några regler man kan läsa sig till från en tjock bok. Pojkarna är drivna av vad de lärt sig i spelet; ta sig ut och leta i de fysiska omgivningarna, men också söka upp och fråga ut dem som kan veta mer om idéer de får.



Sheriffen i den lilla staden börjar förstås sina eftersökningar, utan några gissningar om övernaturliga orsaker, men med kunskap om andra oförklarade brott i trakten, och plockar på det viset fram viktiga ledtrådar på sitt håll. I händelsernas centrum sitter Wills mamma Joyce och storebror Jonathan, drabbade av småstadens skvaller redan innan försvinnandet för att de är fattiga och udda. Att Joyce insisterar på att Will fortfarande lever och finns nära kan avfärdas som önsketänkande, men tillsammans med henne upplever vi hur varelser från en annan plats gör sig hörda och försöker ta sig in i vår värld. Det är både ruskigt och fantasieggande att se hur det övernaturliga bokstavligen bryter sig in i det sjaviga hemmet, och det är starkt att se Joyce rusa iväg i skräck, för att sedan vända och gå tillbaka för sin älskade pojkes skull.


Pojkarna har en viktig hjälp i sitt sökande efter Will: den mystiska flickan de hittar under sitt letande efter Will. Redan från början vet vi att hon rymt någonstans ifrån, och att de som jagar henne inte tvekar att döda alla som sett för mycket. Hon säger inte mycket, verkar kunna bidra med mycket i pojkarnas quest, men är djupt skrämd inför vad de kan stöta på på vägen.


En stor och viktig del av Stranger Things är barnens vänskap. Sammanhållningen mellan pojkarna känns äkta från första stund, men de är också väldigt olika individer och reagerar olika på vad flickan, Eleven, vill göra och vägrar göra för att hjälpa dem. Att kompisgänget exploderar i bråk känns lika trovärdigt som när de håller samman inför dryga, dumma mobbare.


Några år äldre är Wills bror Jonathan, och Mikes syster Nancy och hennes klasskamrater Steve och Barb, och genom dem får vi också ett inslag av high school-kärlek, krossade hjärtan och än värre öden. Deras parallellhistoria som jag till en början tyckte fick för stor plats utvecklade sig väl, och de visade sig vara mer än typiska "första-offret-i-en-skräckfilm".


Några logiska kullerbyttor finns det - varför täcker Joyce sitt hem med julgransljus när alla lampor kortslutit varje gång Will kontaktat henne? Som tur var fick hon visst tag i parallellkopplade slingor, inte seriekopplade, och handlingen kunde fördjupas och fortsätta. Bit för bit uppdagades det vad som hänt med såväl Will som Eleven, men inte allt. Det beror inte på slarv från de hängivna serieskaparnas sida, utan för att bröderna Duffer ville berätta historien ur perspektivet av dem som inte vet allt - barnen, Joyce, sheriff Hopper - och som måste försöka hantera vad som händer dem. Skräcken och hotet dock blir inte mindre av att de får reda på mer.


Bröderna Duffer har talat om att nästa säsong skall visa mer av det hemlighetsfulla företaget och de experiment som har öppnat vägarna mellan vår värld och den slemmiga, kalla värld som vill krypa in i vår. En kort och koncentrerad säsong likt den första med det temat låter minst lika intressant som det vi redan sett.


torsdag 12 januari 2017

Uprooted av Naomi Novik

En författare som skriver om magi måste finna sin egen balans för att göra det trovärdigt - hur uttalas trollformlerna, tär det på den som utför magin, hur mäts krafter mot varandra i de oundvikliga striderna mellan gott och ont? Naomi Novik placerar sin berättelse i ett igenkännbart men ändå avlägset Östeuropa, i trakterna mellan länderna Polnya och Rosya, med slaviskklingande namn på människor och byar. I just de trakterna växer också en skog som byborna vet att akta sig för, och som ändå lyckas ta tributer av människor som kommit för nära.

Vår huvudperson Agnieszka är en sjuttonårig flicka i de bygderna, vilket också sätter henne i blickfånget för Draken - trollkarlen i sitt torn, som vart tionde år väljer ut en flicka att tjäna hos honom. Förvirringen blir stor när han väljer den klumpiga Agnieszka istället för hennes bästa vän Kasia, den vackra och duktiga som alla väntade sig skulle bli hans val. Instängd i slottet upptäcker Agnieszka att hon är dittagen för att hon själv har magiska krafter, och mycket motvilligt från båda sidor börjar Draken lära upp henne.

Så här långt kan boken Uprooted låta som en lätt omstöpning av delar ur andra berättelser om häxor och trollkarlar, men Naomi Novik gör mer än att bara pussla ihop gamla bitar på ett nytt sätt. Människor och händelser är inte så entydiga symboler för oskuld, styrka, ondska eller annat som de oftast är i sagor och enkalre berättelser. Den som först verkar som en usling kan visa sig hjältemodig när det behövs, men ändå gå vilse och misslyckas. De människor och magiker som Agnieszka möter har egna anledningar till att handla som de gör; motarbeta henne av genuin omsorg om landet eller hjälpa henne för sin egen vinning.

Handlingen i Uprooted är på liknande sätt en oförutsägbar men begriplig väg in och ut ur den lurande skogens makt - skogen, som är mycket mäktigare och listigare än man först tror. Nya faror och enklare hinder måste bemötas, och varje steg har konsekvenser som leder Agnieszka, Draken och Polnyas härskare mot strider som kan utplåna hela riket. Den spänningen driver berättelsen framåt på varje sida. Boken genomsyras också av Noviks rika språk, jordnära när det passar och magiskt fantasifullt när det behövs. Beskrivningen av magin som formler som måste sjungas fram med rätt melodi är återkommande inslag som  fascinerar. Det gör det tydligare hur de olika magikerna har olika sätt att handskas med magin, och att Agnieszkas naturnära krafter kan både understödja och behöva hjälp av den mer klara, strukturerade magin från andra trollkarlar.

Det är gott att plöja igenom en tjock men lättläst bok som innehåller en avslutad berättelse och inte är en del av en trilogi. Berättelsen om Agnieszka och hennes värld är rik och inbjudande, men fullkomnas inom bokens pärmar så att man inte behöver längta efter mer nyheter från Polnya. Däremot vill jag gärna läsa mer av Naomi Novik, och där finns det ju redan några bokserier att fördjupa sig i, så det kan en törstig läsare vara nöjd med.

tisdag 10 januari 2017

Cabaret på Borås Stadsteater

Glamourös, lockande, självsäker och rapp i replikerna glider han in, vår Konferencier, vår och Kit Kat Clubs domptör och konferencier. Men först har han sjungit den välkända välkomsthälsningen haltande, böjd under en osynlig tyngd, för att påminna om att dansen och dekadansen i 1930-talets Berlin som tycktes ohejdbar sköts in under det totalitära förtrycket och fick leva på nåder, om ens alls.


Stora scenen på Borås Stadsteater är ypperligt utnyttjad till max: på ena sidan skymtar den glittrande levande orkestern, ur djupet i mitten rusar en mängd sjungande och virvlande klubbdansöser fram, och vid sidan av detta kan man ibland se bihistorier spelas upp i andra delar av scenografin. Kläder och kulisser är moderniserade i lagom grad, utan att man känt sig nödgad att flytta handlingen från originaltiden,och det är bra.


Cliff Bradshaw anländer till det fattiga men spännande Berlin för att uppleva den unika stämningen och skriva sin andra roman. Bland alla flirtiga baletthoppor av båda könen sticker Sally Bowles ut, med en långsammare, kattlik repertoar av förföranden i förbifarten. Och minsann om hon inte slinker in hos Cliff och blir kvar där, och låter honom uppleva ännu mer av Berlins nöjen och också sorg.


Uppsättningen av Cabaret på Borås Stadsteater är proffsig, med goda insatser från precis alla på scenen. Extra bra är Elin Bornell som Sally Bowles, oemotståndlig och irriterande på samma gång, men helt suverän är Mikael Dahl som Konferencieren. Hans sköna divalater, perfekta ta-för-sig-mimik och hans djupa, rika stämma får sin fulländning i hans absoluta närvaro i varje scen, som en seismograf som känner av varje ändring i stämningen. Jag hoppas att få se honom många fler gånger, som vamp eller i krävande karaktärsroller, och hoppas också att så många som möjligt ser den stjärngnistrande Cabaret-föreställningen i Borås så länge den ges!

Länk till Borås Stadsteaters sida om Cabaret

Foto: Amelia Bordahl

söndag 8 januari 2017

Arrival

Det har kommit utomjordingar till jorden. Tolv stora rymdskepp med vackra former av släta snäckor hänger ovanför tolv platser på vår planet. Vänligt besök eller början till en attack? Det är inte helt lätt att förstå, ens efter att de har öppnat dörren för delegationer av människor.


Filmen Arrival gör ett gott jobb av att beskriva ankomsten av något annorlunda och obegripligt till vår invanda värld. Regeringar reagerar med försiktighet, människomassor oroas och bryter ut i kravaller. Vi får följa USA-filialens försök att interagera med utomjordingarna via två inkallade experter, den teoretiske fysikern Ian Donnelly och vår huvudperson, lingvisten Louise Banks.


Filmens styrka ligger i den långsamma inledningen, i hur vi ser förberedelserna och säkerhetsåtgärderna inför kontakten med skeppet och dess besättning. Militären har snabbt och erfaret byggt upp fysiska barriärer och protokoll för hur man närmar sig rymdskeppet, och skapat en väg in genom dörren som öppnas var artonde timme. Genom de otympliga skyddsdräkterna och försiktighetsmåtten de mänskliga besökarna beläggs med känner vi tillsammans med Louise tyngden av den utomjordiska närvaron.


Väl framme i den kala mötessalen blir känslan av något annorlunda ännu starkare. Besökarnas form liknar bara svagt något jordiskt, men de är inte antropomorfa, har inga ansiktsdrag att läsa, och deras talade språkljud är obegripliga. Louise påbörjar sina försök till kommunikation, både påskyndad och tillbakahållen av militären, som tolkar alla utsagor med skepsis, vaksamma inför hot. Än större blir pressen när mer lättantändliga stater runt om i världen tolkar budskapen som fientliga, och börjar rusta för krig mot skeppen.


Jag hade den dubbla turen att ha läst novellen som filmen bygger på, Ted Chiangs komplexa The Story Of Your Life. Att jag i stora drag visste vad berättelsen gick ut på gjorde att jag kunde njuta av stämningen; både skönheten i det overkliga och oron i de allvarliga situationerna. Jag kan dock förstå om handlingen förvirrar och irriterar andra; jag tyckte själv att momenten hastades fram till det alltför overkliga i de dramatiska scenerna på slutet. Tillsammans med det tyckte jag att filmen fastnade litet för ofta i dröm-scenerna, och därför är jag inte helt nöjd med den, men jag uppskattar den ändå för sin vision och sin trovärdiga sammansmältning av konkreta, kalla fakta och en vidare syn som sträcker sig till stjärnorna.


fredag 6 januari 2017

The Female Man av Joanna Russ

 
Janet Evason dyker upp ur tomma intet, mitt på Broadway. När hon tas till Pentagon frågar hon "Where the dickens are all the women?" Polismannen som kastats till hennes värld för några ögonblick frågar "Where are all the men?" Janet Evason kommer från Whileaway, ett samhälle som utgör en intressant blandning av högt utvecklad teknologi och primitivt jordbruk och jakt, och sedan några sekel är befolkat enbart av kvinnor.

I de första kapitlen av The Female Man får vi veta en hel del om hur livet fungerar på Whileaway. Liksom för att bevisa att ett kvinnligt styrt samhälle inte feminiseras bortom funktionsduglighet brer författaren på med att en mor är hemma med sitt barn i fem år innan dottern tas till gemensam uppfostran med andra barn, och att de fem åren är de lättaste i ett liv som annars utgörs av hårt arbete. Dock får vi senare höra att en Whileawayian arbetar sexton timmar per vecka...

Janet Evason är tuff och effektiv och obekymrad om sitt utseende. Hennes raka motsats är Jeannine Dadier, en annan av bokens huvudpersoner. Jeannine har en halvintresserad pojkvän och ett jobb som bibliotekarie men är otillfredsställd med livet, som enligt vad hon förstår från sin omgivning skulle få sin fullbordan i glamourös uppvaktning och/eller äktenskap och barn. I sällskap med den påstridiga Janet försöker Jeannine ofta sjunka in i väggen och försvinna och lyckas faktiskt då och då. Men längre fram i berättelsen kommer även Jeannine att känna sig instängd och frustrerad av de stereotypa förväntningarna på henne, även om hennes lösning bara leder henne djupare in i fängelset.

Något som tidigt i boken irriterade mig, kräsen science fiction-läsare, var talet om parallella världar där en handling utförd på olika sätt leder till ett uppsplittrande av världen och i förlängningen till helt olika världar. Jag ville tänka att det var det som lett till de vitt skilda samhällena på jorden respektive Whileaway, men Janet Evason sade att hon kom från tiotusen år in i framtiden. Vid ett tillfälle kallas hon också "our ambassador from the stars", ytterligare en förväxling av SF-troperna.

Nu kan det sista uttalandet ha berott på inkompetens hos media i boken, och den parallella världen i fråga är den som Jeannine kommer ifrån. Ambassadören från vår verklighet träder snart också in i handlingen och heter Joanna, precis som författaren. Flera gånger kliver Jeannine ut och Janet in i handlingen, som för att symbolisera att den mer självsäkra och krävande sidan av Joanna tar över istället för den underdåniga Jeannine.

Men där finns ytterligare en huvudperson med namn på J, Jael från en karg värld där män och kvinnor lever åtskilda och i ständig krigsberedskap. I hennes värld ställs konflikten på sin spets, den där män kräver vackert utseende, dämpade ambitioner och beundran av kvinnor och sablar ned deras egna tankar och verk.

The Female Man har ingen tydlig handling utan är en effektiv samling av hur fördomar och begränsningar formar kvinnorna och även männen i vår värld. De fyra kvinnorna är egentligen samma, skapade av sina omständigheter. På sista sidan talar Joanna till sin bok som till sitt barn, och hoppas på en dag när den skall läsas med förbluffning eller nästan skrattas ut för att den är så gammalmodig och svårbegriplig. Visst är det skönt att se att många av de värsta förolämpningarna är omöjliga i (de mest progressiva delarna av världen) idag, och Russ blottlägger många av de krokben som fortfarande slås för kvinnor. Jag hade dock gärna velat ha mer sammanhang i och mellan de scener där boken fördjupar sig i de olika världarna, och mer litterär gestaltning av paradoxerna. Nu kommer jag på mig själv med att längta efter såväl Carol Emshwillers humorfyllda samhällskritik som det kvinnodominerade samhället Jeep som Nicola Griffith beskriver så ingående i boken Ammonite. Men självklart är The Female Man viktig som tidsdokument och som benchmark för att se att vi faktiskt tar oss framåt.