Upload

Om du har pengar, kan du få det bättre här i livet - och även i döden. I framtiden kan du ladda upp din personlighet och dina minnen till en, faktiskt, felfri kopia av dig själv som kan få promenera runt och "leva" lugnt på något som liknar ett lyxigt pensionärsboende. Det vill säga, ju mer du kan betala, desto trevligare ställe har du råd att hamna på. Vår huvudperson Nathan befinner sig på Lakeview som är en spatiös herrgård med generös frukostbuffé. Men även där skiljer sig gästernas sviter, kläder och aktiviteter åt beroende på hur mycket man har betalt för deras vistelse. Och Nathans uppladdning till Lakeview skedde på flickvännen Ingrids bekostnad, så det är hon som bestämmer vad Nathan får för kläder, som en levande klippdocka.

Upload är en lättsam komediserie med ett mysterium i botten, men i förbifarten ställer den en hel del frågor man kan fundera över. Känns det tryggt att vara uppladdad, när ens existens är beroende av att någon annan betalar? Är det värt det att vara uppladdad i lågbudgetvarianten som sitter i ett omöblerat rum, särskilt när du själv inte kan arbeta i uppladdningsvärlden och skaffa mer pengar för att förändra din situation? Är du riktigt död om du faktiskt syns på en skärm och kan interagera med de levande nästan exakt som förut? Hur coolt det än är att faktiskt vara med på sin egen begravning så är det något som skaver.

En annan aspekt får vi genom den sympatiske Dave, vars dotter Nora jobbar på företaget Horizen som driver Lakeview. Nora vill gärna att hennes sjuke far skall anmäla sig för uppladdning eftersom det kan vara aktuellt snart. Men Dave tvekar. Han längtar ju istället efter att få komma till himlen och få se sin älskade fru igen.

 

På Lakeview finns en hårt arbetande AI-betjänt i många upplagor. Utanför, i vår värld, finns många människor som arbetar för att hålla igång Lakeview. Noras arbete på Horizen är att vara "ängel", en som svarar och hjälper till när kunderna, de uppladdade, ropar på dem. Nora är en av änglarna som arbetar för Nathan. Vacker ung kvinna och stilig ung man - när känslor börjar spira är det självklart helt emot Horizens regler. Allt blir förstås svårare av att Nathans tillvaro är beroende av den ännu levande flickvännens välvilja, och ännu mer komplicerat när Nathan, Nora och några andra börjar upptäcka oegentligheter med hur Nathan dog och att någon har stulit och raderat bitar av hans minne.

Även om processen med att ladda ned och upp kompletta personligheter svårligen kommer att låta sig göras på länge så visar serien Upload en intressant och trovärdig bild av livet år 2033. Självkörande bilar, skönhetsoperationer och livsförlängande idéer som uppladdning för dem som har pengar kontrasteras mot lågavlönade jobb, extra hetsigt Tinder-svajpande och nu också med betyg på dejten. Upload är underhållande och rolig, men inte bara rolig, och det är bra att det kommer att komma en säsong till.

Tehanu av Ursula K. Le Guin

De första böckerna om Övärlden tog läsaren, och huvudpersonerna, till platser långt borta på krävande äventyr. I den fjärde boken, Tehanu, är vi tillbaka där allt började och håller oss inom en mindre omkrets. Där slog sig Arha/Tenar ned och levde som en vanlig bondhustru efter barndomen som översteprästinna. Dit kommer också Ged, tillbaka till sin barndomsö, nu urlakad på sina krafter och halvt på flykt från dem som minns honom som ärkemagiker.

Halvvägs genom livet insåg Ursula K. Le Guin, som ju länge sysselsatt sig med manligt och kvinnligt och likheter och skillnader, att hennes böcker om Earthsea och de uteslutande manliga magikerna målade upp en ensidig bild. Jag förstår henne fullkomligt; som barn var det inget konstigt att läsa om en värld som bara gav tillträde till pojkar och män, men nu några decennier senare vill jag inte så enkelt acceptera den blinda fläcken. Tehanu var Ursula K. Le Guins sätt att åtgärda den bristen, men tyvärr blir det tydliga målet en stor brist i historien. Så konstigt! Det är inte bara handlingen utan karaktärsskildringar och dialoger som hanteras klumpigt med för mycket av allt. Och detta av en författare som annars kan säga så mycket med några återhållna meningar!

Den vardagsmagi som kvinnorna alltid sysslat med ställs mot den ambitiösa och i värsta fall högmodiga magi som de utbildade trollkarlarna utför. Delar av den kvinnliga magin förklaras i en stor infodump av en av invånarna, på ett förenklat bondskt talspråk som känns litet pinsamt att läsa, och en diskussion mellan Tenar och Ged blir ytterligare en stor infodump. Manlig ondska kryper in från flera håll och gör livet för Tenar och fosterdottern Therru svårt. Det är tråkigt att den svartvita framställningen fläckar en historia som skulle kunna vara så intressant; om två människor som haft stora krafter och förlorat dem, och om ett barn som finner sin plats i en värld som misshandlat henne sedan hon föddes. Tyvärr är Tehanu inte någon bra bok.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest

The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore

Lundgren & Backenroth på Konserthuset Play Jazz

Jazzkonserterna i Konserthusets Grünewaldsal har ofta varit utsålda när populära artister har spelat. Därför är det extra tacksamt att konserten med Jan Lundgren och Hans Backenroth från den 17:e april livestreamades och också spelades in och finns tillgänglig på Konserthusets Play-sida. Visst har vi kunnat höra dessa båda musikaliska klippor i Jazzradion ända sedan nittonhundratalet, men med både ljud och bild från Grünewaldsalens scen får vi lyssnare den extra kontakten med musikerna som vi alla kan behöva i dessa tider.

På programmet står såväl kompositioner av Jan Lundgren själv som utvalda favoriter av andra. Lundgrens egna Open Your Mind inleder konserten vackert. Nästa låt, Waltz for Ruth, är skriven av basisten Charlie Haden och de fina basgångarna hanteras kärleksfullt av Hans Backenroth. Charlie Parkers Moose the Mooche är en energiinjektion, snabb och hetsig men inte utan styrsel, och det spiller överpå Lundgrens Blue Silence som följer.

Hans Backenroth är en av våra bästa basister med en god känsla för melodi som lyser igenom var han än spelar men speciellt i den här intima sättningen. Tillika är Jan Lundgren en med rätta känd och uppskattad pianist med bred repertoar. Flygel och kontrabas räcker för att skapa underbar musik. Kamerna låter oss följa de båda männen och deras virtuosa fingrar ur vinklar vi annars får längta efter att se från.

I Hans Backenroths eftertänksamma arrangemang av Povel Ramels Den sista jäntan turas instrumenten om med att ta hand om melodin. Den följs av Jan Lundgrens Dance of Masja som porlar fram med kraft och skönhet. Den skrevs ursprungligen för en uppsättning av Tjechovs Måsen men är värd att leva vidare på egen hand. Vi hinner få ytterligare två av hans kompositioner under den timslånga konserten: den kärleksfulla Love in Return och den roliga Leklåt. Visst känns det konstigt att inte höra välförtjänta applåder efter varje låt, men förhoppningsvis känner vi alla den starka och nödvändiga kärleken mellan musiker och publik. Ännu några vänliga ord från Jan Lundgren och den likaledes vackra och vänliga Come Sunday av Duke Ellington avslutar den välkomponerade konserten med hoppet om att kärleken och musiken kan flöda även när allt är litet konstigt och svårt.

Länk till Konserthusets sida med konserten

Into the Night

Innan kvällsflyget från Bryssel till Moskva hunnit bordas helt, rusar en beväpnad man in och kapar planet. Han vill lyfta nu, trots att förstepiloten inte ens är ombord. Västerut, de måste västerut, hetsar mannen, Terenzio, för från sitt arbete i NATO har han fått höra att solen dödar. Solstrålningen har förändrats så att den dödar allt liv och enda räddningen är att hålla sig utom räckhåll för den, i ett plan som flyr gryningen.

De få passagerarna på flyget är en brokig skara; en vloggande influencer, en mor med en liten son som skall till Moskva för medicinsk behandling, och ett flertal andra med oklara bakgrunder och mål med sin resa. De härstammar från Belgien, Nederländerna, Italien, Polen, Turkiet och andra länder, vilket leder till (hemliga) konversationer på många olika språk men också ömsesidig misstro mellan flera av dem, oftast bottnande i rasism och andra fördomar.

Det är inte att hitta en vetenskaplig förklaring till vad som hänt med solen som är fokus i serien Into the Night, utan människornas försök till överlevnad på planet de är mer eller mindre tacksamma att vara på. Hinder på vägen är de förödda flygplatserna de hade hoppats att landa på, skador på planet som är svåra att laga i flykten, och allas fientlighet mot alla i olika omgångar. Vi får se några bakgrundshistorier och förstå att några av passagerarna och besättningen lider av att ha lämnat sina älskade efter sig, medan andra bokstavligen är beredda att gå över lik för att överleva en timme till.

Planets flyktväg förändras allteftersom man letar upp nya möjliga skyddsrum från bristfällig information. Varje avsnitt är fyllt av dramatik och nya svåra problem att lösa. Och om de kommer fram med sin decimerade grupp, vad kommer att hända då? Kanske får vi ett svar, kanske får man fortsätta att undra på egen hand.

The Graveyard Book av Neil Gaiman

Ja, spöken är snälla och det som gömmer sig i skuggorna vill dig inte illa. Det där är alltid skönt att läsa för mörkrädda barn och vuxna, och det får vi göra i Neil Gaimans bok om pojken som växer upp på en kyrkogård. Han får spökföräldrar som tar hand om honom, Mr och Mistress Owens, som äntligen får det barn att ta hand om som de önskade sig i livet. Alla de döda på kyrkogården hjälper till att uppfostra pojken, Nobody Owens som kallas Bod. En del av lektionerna och umgänget blir förstås udda, inte konstigt med tanke på att lärarna antingen levde för hundratals år sedan eller är underliga på andra sätt. Ändå blir Bod klok, snabbtänkt och artig vilket kan bli till nytta även bland levande människor.

Men jo, det finns farliga varelser inom kyrkogårdens grindar, men ännu värre är de som lurar i världen utanför. För det var när hela Bods familj mördades som den halvtannat år gamle pojken tultade in i en säker hamn på kyrkogården. Mördaren lär inte ha gett upp sitt sökande, och förr eller senare behöver Bod lämna de vänliga döda och lära sig att leva bland de levande, och då kan den grymme mördaren vänta för att avsluta sitt uppdrag.

Den brådmogne Bod hinner förstås smyga utanför grindarna några gånger och hamna i större faror än han förstår. Även omsorgen om honom är större än han förstår, i form av hans så ofta irriterande lärare Silas och Miss Lupescu, men det finns ögonblick när inte ens de kan hjälpa och faran tar form alldeles inpå den halvvuxne Bod.

Trots de allvarliga stråken i handlingen är tonen i The Graveyard Book lätt, och detaljerna i livet efter döden är livliga och underhållande. De känslor som varelserna Bod möter hyser för honom är tydliga men nyanserade; välvilja, glupskhet, irritation, illvilja, ondska. The Graveyard Book är ett fint äventyr med några viktiga drag av sorg och vilsenhet.

Fler böcker av Neil Gaiman:
Good Omens (med Terry Pratchett)

Vår övergår i sommar på Konserthuset Play

Den här ovanliga vårsäsongen har Kungliga Filharmonikerna fortsatt att förgylla våra liv med konserter, utspridda på scenen inför ett i övrigt tomt konserthus. Men vi vet nu att konserterna som de och andra orkestrar gjort tillgängliga har setts och hörts av många fler än de som får plats i stolarna, så musikerna kan verkligen känna sig stolta och uppskattad trots att de inte får applåder.

Foto: Yanan Li

 Att höra Aaron Coplands Appalachian Spring (1944) är en ljuvlig upplevelse: de inledande sökande tonerna kan höras som vår och spirande grönska som vågar sig fram. Då verket ursprungligen skrevs som en balett finns det en handling till musiken, men man behöver inte känna till den utan kan njuta av de livliga tonerna ändå. Klangerna växer i styrka och melodierna blir snabba och medryckande. Sköna tonsviter smyger fram ur den mäktiga ljudbilden, följer oss en bit, försvinner och kommer åter.

Lika livfullt och ännu mer dansant på sitt eget sätt är nästa verk, Robert Schumann Symfoni nr 1 i B-dur "Vårsymfonin" (1841). Alan Gilbert leder Kungliga Filharmonikerna med skicklighet och glädje genom satserna som har individuella styrkor men utgör en stark och vacker helhet. Mina musikspelare har inte det mest perfekta ljudet men med engagemanget av alla på scenen känns det som att än en gång få vara på plats och uppslukas av känslorna från en lyckad konsert.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Homecoming

De hemvändande soldaterna i USA:s armé behöver hjälp att bearbeta sina svåraste minnen och återanpassa sig till samhället. I en byggnad avskilt från närmaste stad tas en grupp soldater åt gången emot av anställda som låter dem möta olika situationer som fingerade jobbintervjuer, och tala av sig hos terapeuten Heidi. Anläggningen de är i är spatiös och designad ändamålsenlig med en aning lyx, men scenerierna känns ändå klaustrofobiska när man varvat stället med de närvarande några gånger.

Stämningen, bakgrundsmusiken och korsklippning till en senare tidpunkt låter oss från början ana att något inte står rätt till, och det är en del av helhetsupplevelsen med serien Homecoming att låta mysteriet avtäckas långsamt. Självklart är det inte enbart av kärlek och omsorg om medmänniskan som mottagninen är skapad, men ligger det också något verkligt skadligt inlindat i vinstintresset?

Avsnitten på dryga halvtimmen är tätt förpackade med en driven regiidé. Sepiatoner och murrigt foto, långsamma scener där handlingen drivs framåt ordlöst och kräver koncentration, bakgrundssorl från orelaterade händelser som får sippra in i scenerna, musik hämtad från den klassiska musikhistorien vilken stegras till crescendo för att understryka Heidi Bergmans känslolägen. Regissören Sam Esmail tar på sig auteurrollen, och även om hans grepp är övertydliga ibland så uppskattar jag hans ambition och hans konsistenta, intressanta gestaltning.

I första säsongen ligger fokus på Heidi Bergman, spelad av Julia Roberts, en nyutexaminerad terapeut som inte alltid är säker i sin roll och ofta kliver ur den av genuin omtanke om människorna hon möter. Inslagen med chefen Colin Belfast (Bobby Cannavale) som ringer och mikromanagerar henne varje dag är oftast övertydliga men ger några viktiga ledtrådar. I klippen från en senare tid, då arbetet med soldaterna undersöks av en federal utredare, är Heidi Bergman servitris och har nu inga minnen av tiden med Homecoming trots att detta utspelar sig bara något år senare.

Andra säsongen av Homecoming fortsätter snart efter att den första slutade, eller rättare sagt, den rör sig i stora och små cirklar i tiden och låter oss få veta hur det går vidare för några av de inblandade. Små överraskningar avslöjar att saker inte alltid var riktigt som de verkade. Bit för bit närmar vi oss också förklaringen till det inledande mysteriet med kvinnan (Janelle Monáe) som vaknar utan minne i en guppande båt på en sjö. När handlingen loopar tillbaka till det i det sista avsnittet blir det uppenbarade så mycket mer smärtsamt. Visst knyts upplägget ihop litet för utstuderat i de sista scenern men det förtar inte det goda helhetsintrycket av serien Homecoming.