7 Deaths of Maria Callas - Marina Abramovic på Bayerische Staatsoper

 I operans historia är det så många sopraner som dör, tragiskt, i de sista skälvande minuterna. Vi minns dem och deras tragiska öden och framför allt deras vackra, hjärtslitande dödsarior. När så Marina Abramovic samlar sju av dessa hjältinnor och låter professionella operasångerskor framföra deras största scen - är det publikfrieri och för mycket av allt på samma gång?

Nej, faktiskt inte, faktiskt tvärtom. Varje kvinna tar plats på scenen och sjunger ut sin sorg, sin oro, ibland sin lycka och sitt hopp som vi lyssnare vet är förgäves. De flesta av oss åskådare känner deras historier sedan innan, men friläggs deras död och det ger den faktiskt mer tyngd och sorg. Inramad av operan brukar man förstås också bli gripen av det sorgliga slutet, men där är det också det gångjärn kring vilket hela operan roterar, något förväntat och oundgängligt. Fristående kan vi lyssna på orden och förfasas över att en människas liv är på väg att släckas.

Den visuella uppställningen är att en film projiceras på en tunn duk hängd över den stora scenen på Bayerische Staatsoper, med musikerna i orkesterdiket. Sångerskan stiger fram och sjunger, fullt synlig bakom skynket på scenens vänstra sida. På den högra sidan ligger Marina Abramovic stilla i en säng, och det är även hon och Willem Dafoe som agerar i filmerna vilka illustrerar sångerna.

Först hör vi och ser vi Violetta från Verdis La Traviata, liggande på sin dödsbädd och med Alfredo sittande på sängen. Nästa scen tillhör Floria Tosca, och innan vi ser henne långsamt falla från sitt torn håller hon kroppen av sin älskade Cavaradossi i famnen. Nu blir det tydligt hur smärtan och sorgen fyller kvinnan i hennes sista minuter.

Härnäst möter vi Desdemona som oroligt sjunger Hell Dig Maria medan Otello kommer in till henne och med en plågad men vacker min metodiskt lindar riktiga boaormar kring hennes hals och huvud. Alla filmsekvenser är inte lika lyckade, men alla arior är drabbande då man läser librettot medan de skickliga, inlevelsefulla sångerskorna ger dem - för en stund - liv: Cio-Cio-San från Madame Butterfly, Carmen, Lucia di Lammermoor och så allra sist Maria Callas paradnummer, Norma och hennes bön Casta Diva, där Norma och Pollione långsamt, som i motvind, tar steg för steg mot elden som skall sluta deras liv.

De sju ariorna är sammanflätade med meditativa ord av Marina Abramovic och musik av Marko Nikodijevic, vilken efter den sjunde döden fortsätter då Maria Callas i form av Marina Abramovic stiger ur sin säng på scenen efter en koreografi som hon efter ett tag kliver ut ur. Det är hennes egen död vi ser, och det är förstås oundvikligt att denna scen är så mycket svagare både musikaliskt och innehållsmässigt. Efter alla praktfulla och gripande dödsögonblick hon gestaltat på scenen, kan hennes verkliga död mäta sig med dem eller känns den som en besvikelse? Det får vi aldrig veta. 

Men de sju sångerskorna, som hela tiden varit klädda i enkla sköterskedräkter, kommer in och städar och täcker möblerna med svarta slöjor. Vi kan hoppas att musiken och operans livsöden varit till tröst för många som tyvärr varit alltför ensamma i sina liv och i sina sista ögonblick.

Och det var inte slut där. Sist kommer Marina Abramovic in helt klädd i guld medan vi hör en inspelning av den fantastiska Maria Callas själv, än en gång i den ljuvliga Casta Diva. Efter alla de sju bitterljuva livsöden vi sett kan vi än en gång fokusera på orden frilagda från sitt sammanhang: en vädjan om fred, invävd med hoppet om kärlek och överjordiskt vackert framförd.

Länk till 7 Deaths of Maria Callas på Bayerische Staatsoper

Brave New World

Monogami är suspekt, ett njutningsfullt liv med nya partners varje kväll är vad som förväntas. Är den påbjudna livsstilen i Brave New World lika avvikande och chockerande idag som den var när boken skrevs år 1932? Vi får tid att fundera på det under de många scenerna i filmatiseringen som fördjupar sig i det hedonistiska livet i New London. Snygga kläder, vackra människor som går på fester och orgier tillsammans utan att behöva oroa sig för morgondagen - inte är det något att tacka nej till?

Men vi ser en begynnande längtan efter något annat hos Lenina Crowne, som i princip haft ett förhållande eftersom hon legat med samma man i fyra månader, och även hos Bernard Marx, en tjänsteman som skall utvärdera om Lenina behöver omprogrammeras till att tjäna det lyckliga samhället bättre. De två gör en utflykt till Savage Lands där de båda lockas litet grand av de konstigheter där som är tabu i New London: äktenskap, oskuld, graviditet, monogami.

Savage Lands presenterar dock de här begreppen på det mest underhållande och avskräckande sättet, i form av skränande white trash. Men deltagarna i detta skådespel, hämtade från ett liv som ändå liknar det de visar upp, är missnöjda med att visas upp som kuriositeter och på ett arrangerat shotgun wedding startar skjutandet på riktigt mot de utomstående besökarna.

Lenina och Bernard lyckas fly tillbaka till civilisationen tack vare en av "vildarna" och hans mor Linda, och då det uppenbaras att Linda är en av New Londons invånare som blivit kvarlämnad kan hon och "Vilden John" accepteras i det strikt styrda framtidssamhället. John finner sig ganska väl i att vara veckans nyhet och gör det mesta av sitt kändisskap, även om både han och några omkring honom börjar se brister i det förment sköna livet New London ger dem. (Man kan också se att hans rufsiga hår får några efterföljare i det annars så hårdkammade frisyrmodet.)

Filmatiseringen av den kända dystopin har förändrat en del större detaljer (och lämnat utrymme för fler säsonger), ibland till sin fördel, ganska ofta till sin nackdel med en förflackning i handlingen. Den vilde John vi möter har inte vuxit upp med Shakespeares samlade verk så hans (och hans vänners) invändningar mot den förhärskande lyckokänslan kommer inte av insikter om andra seder och annan moral, utan av egna känslor av kärlek och svartsjuka. När vi så börjar få se vad som tickar bakom kulisserna i New London är det visserligen intressant men litet påklistrat, efter mallar från helt andra och framgångsrika film- och TV-serier.

Några skådespelarinsatser sticker ut bland alla människor som ju faktiskt är menade att vara ytliga och utbytbara: Hannah John-Kamen som den fascinerande Helm och Nina Sosanya vars Mustafa Mond på samma gång döljer och visar hur mycket som pågår inuti henne. De korta ögonblick av längtan efter ett annat liv som dyker upp bland alla nakna, glänsande kroppar är för få och för insignifikanta för att göra avtryck vare sig i New London eller hos tittarna, förutom en tanke som fäste sig hos mig: i de många snabba förbindelserna och intensiva sexmötena finns det inte plats för nära vänskap eller ens en stunds vänlighet.

Umbra: en inblick i Paradoxarkivet av Leena Krohn

Som läkare träffar Umbra många människor med problem, till och med något så udda som att hela kroppen är vriden till ett O som kan rulla iväg när som helst. Han är också samtalspartner på Kliniken, som tar emot våldsverkare, och på Burn-out-Hjälpen, dit människor kommer med större eller mindre bekymmer. Händelserna och diskussionerna blir mylla för hans egna funderingar kring världens beskaffenhet, den fria viljan och andra filosofiska spörsmål. Detta har hans tankar kretsat kring sedan han var barn, och många av tankarna är samlade i hans egna Paradoxarkiv.

Boken Umbra: en inblick i Paradoxarkivet innehåller noveller på ett par sidor var, till bristningsgränsen fyllda med originella scener från en värld mest lik vår men ibland riktigt konstig. Dock kan det kännas befriande och riktigt roligt att till exempel höra Umbra på Burn-out-Hjälpen råda en kvinna att börja på makramékurs för att komma igenom sorgen och ilskan över att ha bli lämnad av sin man.

- Det passar, sa fru Riutta. Då skulle jag kunna knyta ett kort, starkt rep att hänga sig i. Åt honom.
- Ni misstar er, sa Umbra. - På en makramékurs gör man växtamplar av snören. I amplarna kan ni driva upp örter av alla de slag. Det blir hemtrevligt i rummen, och medan ni knutit snören har en kväll igen löpt till ända. Ser ni, en människa kan i medeltal fundera på sju saker. När ni knyter snören och klappar om lera och hundar är det åtminstone ren tre. Ytterligare fyra till och ni glömmer er svekfulle man.
Fru Riutta såg på honom med ögon som mörknade av förakt och steg upp.

Fler böcker av Leena Krohn:
Tainaron
Pereat Mundus

Toulouse-Lautrec & vännerna i Montmartre på Millesgården

Det är Henri de Toulouse-Lautrec som är affischnamnet, men det som gör Millesgårdens utställning riktigt givande är att vi får se så många verk av hans samtida, så att vi får en bättre känsla för tidsandan som han verkade i. Uppklistrade som gatuposters står levnadsbeskrivningarna för Toulouse-Lautrec och andra konstnärer som verkade under La Belle Epoque (1880-1914): Alfons Mucha, Jules Chéret, Eugène Grasset och nära tjugo andra.

Henri de Toulouse-Lautrec

Ett rum är ägnat åt litografin, med tryckpress, utrustning och förklarande beskrivningar av metoderna. Det var ju denna teknik som gjorde att man kunde göra många affischer att klistra upp över Paris gator, vilket ett utmärkt medel att göra reklam för alla nya spännande produkter, vilket gav möjligheter åt många skickliga konstnärer att utveckla sin konst med denna teknik och framför allt tjäna sitt levebröd.

Henri de Toulouse-Lautrec

Nöjeslivet var också nytt och fräckt, med nystartade etablissemang som Le Chat Noir och Moulin Rouge. Energin och de frisinnade, leende kvinnorna återkommer på många reklamaffischer även utanför den sfären.

Théophile-Alexandre Steinlen

Toulouse-Lautrecs litografier har ofta löst skissade ansikten och kroppar i rörelse, med färginslaget koncentrerat till ett stort parti som kan vara klänningen eller bakgrunden. Tydliga konturer, ibland tjocka som i blyinfattade glasfönster, var också en fruktbar variant i trycktekniken. Vi kan se det hos många av de representerade konstnärerna, och några såsom Alfons Mucha använder mer än andra för att skapa originalitet i sin konst.

Alfons Mucha

En personlig och sympatisk stil har även Jules Chéret, vars affischer visar självständiga kvinnor i rörelse med vältecknade ansikten. Deras nöjda, lyckliga leenden syns inte bara på läpparna utan lyser även i ögonen, och det gör dem till inte bara prydnadsfigurer utan till huvudpersoner i sina egna liv.

Jules Chéret

Framåt, upptäck nytt! En poster med humor är Théophile-Alexandre Steinlens reklam för en motorcykel, där kvinnan på fordonet skrämmer upp en skock gäss som förskräckt flaxar fram mot åskådaren.

Théophile-Alexandre Steinlen

I utställningen får vi inte bara se bilder på glada människor som vill sälja saker till oss. Det behövdes affischer och omslag till operan, teatern, böcker och tidskrifter, och deras mer allvarliga teman illustrerades känsligt av de samtida konstnärerna, inte minst Toulouse-Lautrec. Men det är inte dystert att se de bilderna, utan hellre stärkande att se både skriftställarnas och konstnärernas engagemang i de svagares utsatta position. Det var inte bara dans och fröjd under La Belle Epoque - men åh, så mycket skönhet och glädje det fanns!

Länk till Millesgården

Georges de Feure

Henri de Toulouse-Lautrec

Henri de Toulouse-Lautrec

The Young Pope

Var det den Helige Ande som styrde kardinalernas händer när de lade sina röster? Nu har den Heliga Katolska Kyrkan fått den yngste påven någonsin, Lenny Belardo, och han är inte den kompromisskandidat många trodde att han skulle bli. Han viftar undan formalia och väljer att göra saker på sitt eget sätt redan från första dagen. Till sin högra hand tar han in Syster Mary, kvinnan som tog hand om honom på barnhemmet där han växte upp. Men hon är hans tjänarinna, inte hans sammansvurna; vid ett tillfälle avslår den unge påven vad hon föreslår (som Jesus Kristus tillrättavisade Petrus) och vi får också se Syster Mary nysta i det Påve Pius XIII inte vill se i bakgrunden.

För påveämbetets kontinuitet på gränsen till stagnation står Vatikanens statssekreterare kardinal Voiello, en utmärkt kandidat till nemesis med sin italienska accent och lilla läspning som ökar irritationen i hans invändningar. Men kardinal Voiello är ingen ondskefull intrigör, och vår nye unge påve är egensinnig och lynnig och har kanske inte kyrkans bästa för ögonen? Det är ytterst givande att skiljelinjerna mellan gott och ont inte är så tydliga här mitt i vad som borde vara brännpunkten för Guds kärlek och vilja på jorden.

Den objektivt stilige påve Pius XIII vill inte visa sig för folket, inte hamna på minnestallrikar och inte synas som mer än en skugga på Petersplatsen. Det är teologi, trons renhet och lydnaden till Gud som skall stå i centrum. Men när han rör om, vare sig han gör det av övertygelse eller ett ögonblicks risktagande, får vi aldrig vara säkra på att påvens vishet är större än världens motstånd. Vi ser aldrig en självklar rörelse framåt, eller ett uppgivet tillbakafallande i traditioner, och det gör handlingen mer spännande.

Paolo Sorrentinos serie The Young Pope bär på flera likheter med Esther Vilars intelligenta teaterpjäs Die Amerikanische Päpstin, men följer idéerna vidare i tio rafflande avsnitt. Serien är tillika estetiskt tilltalande, med sköna vyer, drömsekvenser och en påve som förvisso är medveten om hur viktigt utseendet är, när han talar till kardinalskollegiet nästan drunknad i ett hav av rött och guldbrokad och den tunga påvliga kronan. Minst lika viktig är seriens musik, såväl den specialkomponerade av Sorrentinos huskompositör Lele Marchitelli som alla inlån ur musikhistorien, från All Along The Watchtower i vinjetten till en välplacerad I'm Sexy And I Know It.

Då och då irriterar det mig hur de många blida ordenssystrarna som utför så mycket arbete i det fördolda blir roliga eller främmandegörande detaljer i de många männens viktiga diskussioner, men det är också en påminnelse om hur absurt det är att föregivet kyska prelater på avstånd bestämmer om aborter - hur "den andra halvan av mänskligheten" skall använda sina kroppar. Dock är det både underhållande och tankeväckande att få se en serie som tar sig an sitt ämne med både allvar och viss respektlöshet.

Real Life av Brandon Taylor

I en scen tidigt i boken beskrivs i detalj ett picknickbord, spilld tacosås, hur fettet tränger igenom servetterna som skall torka upp såsen. I samma detalj har vi fått historien om hur Wallace kom dit, inte bara vandringen till bordet utan vägen genom vänskapen med dem som sitter där, och likaså hur samtalet flödar både lättsamt, retsamt och argsint. Det förstärker intrycket av att Wallace är instängd med sig själv fastän han sitter mitt bland vänner.

Under handlingens gång kommer vi att få se många genuina uttryck för vänskap och omsorg om Wallaces känslor, men vår huvudperson är en man som är pressad från alla håll och aldrig har fått gensvar för sin oro och smärta. "It's fine, it's fine" hör vi gång på gång fastän han (och vännerna) mår allt annat än bra.

Wallace och de flesta andra i vängruppen är doktorander i biokemi. Doktorandtiden betyder för många åratal av press på sig att prestera, med många motgångar och i värsta fall rivalitet som gränsar till sabotage. Flera av vännerna är homosexuella, som Wallace, men ingen annan är svart. Hans hudfärg sticker ut på det mestadels helvita universitetet i Mellanvästern, på sin institution och i kompisgruppen. Påfallande ofta i alla dessa sammanhang blir han utmålad som syndabock. När det händer följer han inövade vanor: ursäkt, ursäkt, acceptera anklagelser och förolämpningar, avböja stöd från omkringstående, säga "It's fine".

I glimtar har det undsluppit hur hänsynslöst Wallace behandlades som barn. Mitt i boken spränger allt fram, en naken och sårig berättelse om vad han varit med om, berättat för en osannolik och kanske opålitlig bundsförvant. Men att öppna sig för en annan gör inte alltid sakernas tillstånd bättre, i alla fall inte över en natt. Den som lyssnade kan ha svårt att veta hur hen skall svara. Den som berättar kan ha oklara förväntningar på hur lyssnaren skall reagera. Wallace är sedan gammalt van att ha låga, nej inga förväntningar på sympati, och snarast sticka och stöta ifrån sig någon när hen kommer för nära.

I Real Life får vi nästan aldrig respit från den press som Wallace står under; alienationen från vännerna, doktorandslitet som ett ständigt åskmoln över huvudet, ett begynnande förhållande som kanske är mer farligt än lyckligt. Boken är Brandon Taylors debut, och kanske kunde den stuvats om för att få ett tydligare budskap, men jag gillar också att den inte har det och är glad för denna grymma och trovärdiga berättelse om ett liv under ett tryck som bara skiftar, aldrig försvinner.

Orkesterakademin spelar franskt

Visst behöver man Ravel regelbundet? Det gör i varje fall jag. I den fina konserten med verk av franska kompositörer inleder de unga musikerna från Kungliga Filharmonikernas Orkesterakademi med Maurice Ravels Prélude och Rigaudon ur Le tombeau de Couperin i en version för blåsarkvintett (arr Mason Jones/Marcel Geraeds). Musiken hyllar vänner som gav sina liv under första världskriget, men den är full av energi och modernitet och har de porlande toner som forsade fram under 1900-talets första decennier och som låter extra väl med blåsinstrument.

Så följer Fantasi för oboe, violin, viola och cello av Benjamin Britten, fortfarande moderna klanger men med mer tyngd och allvar; en modernitet som inte är riktigt lika ny och förhoppningsfull som för några decennier sedan. Dock är musiken alltigenom skön och välljudande, och det är fint att höra oboen ta en central plats i ett verk.

Ännu mer ovanligt är det att höra fagotten ta ledningen, så det är den stora behållningen med 1700-talskompositören François Deviennes Fagottkvartett nr 1 C-dur. Kvartetten i sig är ganska ooriginell, men lättsam och rolig och den fagottstämman är krävande men givande att höra.

Bara blåsinstrument och riktigt spännande klanger får vi i konsertens sista verk,
Kvartett för flöjt, oboe, klarinett och fagott av Jean Françaix, som i sin barndom blev hörd och uppmuntrad av Ravel, minsann! Innovativa klanger och lekfulla melodier gör detta framförande till en höjdpunkt i det välvalda programmet.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Lista över de medverkande musikerna:
Elisabeth Nilsson flöjt 
Rebecca Millard oboe 
Maria Rubio Carrión klarinett 
Bodil Kindlundh fagott 
Mattia Venturi horn  
Matej Sonlajtner violin 
Manon Briau viola  
Malin Mertens cello