Frankenstein med Teater Barbara på Playhouse Teater

Det är tvåhundra år sedan den gavs ut, den bok som kallas den första science fiction-romanen: Frankenstein av Mary Shelley. Det är bra att det uppmärksammas så mycket som möjligt, för berättelsen har mycket att säga oss än idag! Teater Barbara har valt att sätta upp den som en pjäs, spelad av fem personer vilket räcker gott och väl.

Den unge Victor Frankenstein (Tomas Åhnstrand) hänger sig redan tidigt åt vetenskapen; studerar och experimenterar på egen hand. Samtidigt växer kärleken till fostersystern Elizabeth (Happy Jankell) fram. Kärleken till vetenskapen driver honom dock till Geneve och alltmer vågade experiment; av kroppsdelar från nyligen döda syr han ihop en ny människovarelse, som får liv tack vare elektriciteten från ett blixtnedslag!

En del av skådespelarna på scenen gör goda insatser, men den överhängande känslan är att scenerna spelas fram pliktskyldigt, som att allt skall visas upp utan nödvändiga nyanser i spelet. Det efterlängtade brottet mot det är monstret (Johan Ehn) som väcks till liv, ett liv han inte har bett om men nu har att förhålla sig till. Rörelserna i den svårkontrollerade kroppen visar hans tvekan och på samma gång längtan efter att bli en del av det runt omkring honom. Men han ser hemsk ut, skrämmer andra och utplånar liv för att han inte kan hantera sina känslor och sin styrka! När han äntligen får ro att lyssna och samtala med en blind man som inte skräms utvecklar monstret snabbt djupare förståelse för världen - och för att han själv inte har en plats i den.

Tragiken övergår i ännu mer fasa när monstrets fortsatta dåd driver Doktor Frankenstein till att vilja utplåna sin egen skapelse - ja, han började ångra sitt verk så snart det hade skett. Spänningen stiger medan den till synes oundvikliga katastrofen rycker närmare. Scenrummet är spännande och används väl, och förlåter en del av stelheten i det fortsatta spelet, och i de sista scenerna går det att leva sig in i skräcken och våndan hos både offer och förövare.


Länk till Playhouse Teaters sida om Frankenstein

At the Mouth of the River of Bees av Kij Johnson

Kij Johnson är mycket bra på att förmedla en känsla av platsen där hennes berättelser utspelar sig. Det är inte så att miljöskildringarna tar stor plats, utan platsernas egenskaper tar form i hur huvudpersonerna handlar och tänker. Det blir särskilt gynnsamt i de många novellerna med fantastik-inslag, som utspelar sig på andra planeter eller i vår värld men där ovanliga saker sker. Det annorlunda har format människorna (eller i flera fall djuren) men vad de gör och känner går ändå att relatera till, för Kij Johnson gör det förståeligt.

Först tyckte jag att magin kom in för lättvindigt i handlingen, och hade önskat att den krävt mer av huvudpersonerna. Men i den andra novellen, den ganska långa Fox Magic, stod det klart att det som intresserade såväl författaren som mig var det liv som levdes i rummet som magin, helt konkret, hade byggt. The Horse Raiders berättar en grym historia om en familj av hästuppfödare som överfalls och rånas på sina hästar. I bakgrunden finns en motsättning mellan de nomadiska uppfödarna och ett begynnande imperium vilket balanserar mellan expansion och kollaps, men allt är färgat av att det händer på en planet som roterar ytterst långsamt kring sin axel.

We travel as we need while Ping moves under us. It does this slowly, taking a lifetime to move from Night so far to the west, past Dawn and n'dau into Noon, where it is said that stones explode from the heat, and the air can melt flesh from bones.

En del berättelser är bara några sidor långa, andra spänner över ett trettiotal sidor. Alla historier intresserar mig inte lika mycket, men jag vet att det jag inte gillar kan vara just vad någon annan  älskar. Det är ändå en givande upplevelse att låta sig föras bort av Kij Johnsons fantasi i novellsamlingen At the Mouth of the River of Bees.

Fler böcker av Kij Johnson:
Fudoki
The Dream-Quest of Vellitt Boe

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Ebbing är en liten stad där alla känner varandra, eller åtminstone känner till varandra. Många känner till Mildred Hayes, sedan hennes dotter våldtogs och mördades för inte ens ett år sedan. Mordet var brutalt och fruktansvärt, och är fortfarande inte uppklarat. Vad gör polisen? Trakasserar svarta i häktet - det gör åtminstone hetsporren Dixon på den lilla polisstationen. Var skall Mildred kunna klaga och överklaga när de lokala poliserna stöttar varandra? Istället betalar hon för att klistra upp ett aggressivt påstående om polischefens flathet på tre reklamtavlor nära huset, längs den nästan övergivna vägsträcka där dottern mördades.

I en småstad finns en dynamik av sympatiflöden och valda sidor som har inverkan på allas liv. Polischefen Willoughby har folkets sympati för att han är hygglig, och för att han är döende i cancer. Att Mildred pekar ut honom gör henne till busen i dramat. Att hon dessutom är konfrontativ och följer upp med fler aggressioner utanför vad som är lagligt gör henne svårare att okritiskt sympatisera med, även för oss i biopubliken som inte är bundna till Ebbings tankebanor.

Dessutom triggar reklamtavlorna raseriutbrott hos nämnde Dixon, och andra händelser trappar upp Mildreds ilskna gensvar, så att inbördeskriget ser ut att kunna pågå för alltid utanför all kontroll. Filmen visar hur många som blir påverkade på var sina sätt av vad som händer genom de trovärdiga bifigurerna som får ta sin plats i dramat: exmaken Charlie, hans nya flickvän, den kortväxte James, och inte minst killen som hyr ut tavlorna och Mildreds son Robbie.

Det är verkligt uppfriskande, och mycket mer intressant, att se en film där ingen enbart är god eller ond. Även när Mildred går över gränsen förstår man vad som driver henne, och den förståelsen kan man också känna för poliserna som står emot henne, fastän man själv kan tänka att man aldrig skulle handlat på samma sätt. Kanske finns det ingen riktig elakhet i Ebbing, kanske var det en ren ondska från någon annanstans som körde igenom staden, krossade Mildreds dotter och försvann igen. Men märk ändå att rättvisa och neutralitet inte råder i Ebbing när personliga åsikter och vendettor från polis och samhälle tar allt större plats.

Det är många scener i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som är våldsamma och säkert är obehagliga för tittare, även om filmen inte frossar i våld och smärta. Men många scener är också roliga, extra roliga mitt i det brutala, och alla skådespelarinsatser är så klockrena att varje scen blir ytterst trovärdig. Nyanserna i persongalleriet, handlingen och regin gör Three Billboards Outside Ebbing, Missouri till en film av det slaget jag vill se mycket mer av.

Georg Riedels Secret Song på Fasching

Den genialiske sångmakaren Georg Riedel ger oss ännu nya sköna toner och melodier. Häromåret vid en session på Musikhögskolan hittade han inte sina gamla noter så han skrev några nya låtar, det var enklare. Sedan blev han förkyld, så då skrev han 12-14 låtar till! Nu står han på Faschings scen och berättar det för oss, tillsammans med de lyckliga utvalda musikerna som spelar hans musik: Pär-Ola Landin (bas), Adam Forkelid (piano), Jon Fält (trummor), Mattias Ståhl (vibrafon) och Fredrik Ljungkvist (klarinett och sax). De börjar med Après-Midi Solitaire, som låter just som dess kompositör beskriver den: som en fransk svartvit film, litet nostalgisk. Nästa låt, Spectaculous, är inspirerad av afrikansk musik och av alla barnvisor den gode mannen skrivit, och ja, det är en sago-lik melodi som man gärna skulle vilja skutta och sjunga en historia till!

"Jag bryr mig inte om trender längre, det har jag gjort alldeles för mycket" säger Georg Riedel, infogar två anekdoter om snorkiga konstmusiker vilka dock inte avskräckt honom från klassisk musik, och ger oss tre gränsöverskridande stycken i rad: Strange Intermission, Béla-Béla (som hyllar Béla Bartók) och Secret Song. Särskilt de två sistnämnda är underbart melodiska och fulla av vackra harmonier.

Så kommer Irregular Yiddish Dancing, efter en tillbakablick till spelningar på Nalen då Georg Riedel och Arne Domnérus ibland spelade låtar i 5/4-takt för att se hur folk skulle dansa till det! (Vals, försökte många.) Liksom Spectaculous låter Irregular Yiddish Dancing som om den skulle gå i 5/4-takt även när de inte gör det, och väcker verkligen lusten att dansa litet ostrukturerat med sin uppmuntrande melodi.

Jeu Douloureux är en soloutflykt (med komp) för vibrafon, en mjuk bit inspirerad av Gary Burton och Modern Jazz Quartet. Efter den busiga, liksom tickande hyllningen till minsta barnbarnet, Sonjalein, blir det först paus och sedan mer vibbra: tillsammans med Mattias Ståhl och Jon Fält tar Georg Riedel själv plats på scenen, bakom ståbasen, och spelar låtarna Loneliness och I Grannkommunens Källarvåning, en tonsättning av en dikt av Kristina Lugn. De är båda mycket fina och måleriska.

Så återkommer de övriga musikerna och spelar On and on and, en lekfull låt inspirerad av folkmusik och klezmer. Sedan följer Prayer, som kompositören själv varnar för att den kan vara argsint, men jag tycker att den även i de mest intensiva partierna har mjukhet och skönhet. Nästa låt, Suddenly, startar och slutar med kontrollerat kaos, och har däremellan ett litet jobbigt parti med okontrollerat kaos. Allt lugnar dock ned sig i sista låten, en fin vaggvisa i countryton, The Lone Ranger. Och så har de spelat hela skivan från början till slut, men publiken vill ju ha mer! Så vi får en ny variant av Sonjalein, och kan vara riktigt nöjda med kvällens fina musik.

Lucifer, Devil in the Gateway av Mike Carey

Ah, att driva en pianobar i Los Angeles - sitta vid en flygel och spela melodier som lockar fram gamla minnen. Det är inte bara min dröm utan även Lucifers dröm. Han lämnade tronen som Helvetets härskare i Neil Gaimans Sandman, och vad han tog sig för efter det beskrivs i serieberättelserna om Lucifer, med historier skrivna av Mike Carey och illustrerade av olika begåvade konstnärer. De gavs först ut i form av serietidningar vilka senare hamnat i olika samlingsvolymer.

Den första volymen, Lucifer, Devil in the Gateway, börjar med historien The Morningstar Option. Den är vackert och måleriskt illustrerad av Scott Hampton, som skickligt disponerar såväl enskilda rutor som hela boksidan. Berättarrösten, dialoger och bilder samverkar till att skapa ett serieäventyr av högsta kvalitet.

Vi rör oss i en värld av gudar och varelser med stora krafter. I dylika berättelser kan det lätt verka slumpmässigt vem som vinner i de megastora fighterna - stjärnstopp! Här kan vi se att Lucifer har stora krafter, men också är begränsad i sina handlingar, och på samma sätt har hans motståndare andra stora krafter och andra begränsningar, vilket gör att strider kräver både eftertanke och aggression och då blir mer intressanta än rena fysiska urladdningar.

Något som kan vara minst lika irriterande som rutinartade holmgångar är stereotypen av en hjälte (i detta fall antihjälte) som är nonchalant med sin styrka och blasérad över allt hen varit med om. Den Lucifer vi möter hänfaller inte åt det, utan hans distanserade, luttrade karaktär är trovärdig i val och handlingar. Nej, han är ingen räddare i nöden utan i första och sista hand bara intresserad av att hjälpa sig själv. På vägen kan det hända att han hjälper någon människa, men det är inte hans mål.

Lucifers mål är något större än vad vi hinner se i den första samlingsvolymen, men i de enskilda äventyren läggs grunden för den stora plan han har. De 150 sidorna i Lucifer, Devil in the Gateway gör mycket för att rita upp de stora linjerna och locka till att läsa vidare i de följande tio volymerna.

Fler böcker av M.R. Carey:
The Girl with all the Gifts
Fellside
The Boy on the Bridge

Annihilation

Underliga saker händer i ett område. Inga meddelanden (filmer, radiovågor) kan komma ut genom den ogripbara barriär som avgränsar området. Människor kan gå in där, men de kommer sällan ut. En av dem som kommit ut, faktiskt den ende, är Kane, en av medlemmarna i den senaste expeditionen in i området. Men när han kommer ut är inte lik sig själv och dessutom döende. När hans hustru Lena besöker honom där han vårdas, i organisationen som administrerar kontakten med området, blir hon nästan undermedvetet rekryterad till nästa grupp som skall skickas in för att utforska området. Gruppledaren Dr. Ventress är en fåordig kvinna med en likgiltig attityd som nästan lyckas dölja hennes starka intresse för området.

Dr. Ventress är den sortens svårintagliga och intressanta karaktärer jag skulle vilja se mer av på film, som omväxling till alla kapabla och sympatiska personer som ofta får driva handlingen. Men snart är det dags även för Annihilation att göra rollfigurerna relaterbara. Varje person i den helkvinnliga expeditionen har förlorat något eller någon, och det är därför de är där, på ett uppdrag med tveksam utgång. Mycket snart dyker farorna upp; osynliga käftar i vattnet som nästan drar ned och dödar en av expeditionsmedlemmarna är ett konkret hot. Men en större risk är kanske vad området gör med människorna själva. Växtligheten där prunkar och de många blommorna ser färgglada och vackra ut, men vid närmare åsyn är de omöjliga blandningar av arter och sedda under mikroskop blir mutationerna ännu mer oroväckande. Miljöerna med övergivna, övervuxna byggnader är lockande och skrämmande som övermogna frukter. När teamet hittar lämningar efter den föregående expeditionen blir det ännu klarare att saker händer även med människor som nyss gett sig in i området.

 För mig som älskade Jeff VanderMeers bok Annihilation var det mycket svårt att acceptera en adaption som så fullständigt kastar bort det bästa i historien. Det är inte bara det att viktiga föremål och händelser i boken skrivits ut, och att slutet skrivits om till något helt annat, utan att det mest spännande i den osäkra stämningen vattnats ur; de bristfälliga instruktionerna om området, den gnagande (inte öppna) misstron mellan expeditionsmedlemmarna, huvudpersonens redan tidigare lösa grepp om verkligheten, distansen mellan huvudpersonen och hennes make. Filmen fick tidigt kritik av testpublik för att den var för svår och intellektuell. Jag hade önskat att filmatiseringen rört sig ännu längre bort från vad som räknas som normalt berättande i film, och låtit den drömlika stämningen stå i fokus med människorna som insignifikanta biroller i något större än de själva.

Du och jag på Stadsteatern

Bernhard Cauchard är en skicklig dansare och skådespelare knuten till Stadsteatern. Vid Stadsteatern finns också Marionetteatern som skapar fascinerande fröeställningar. Det är en god idé att föra samman en dansares fysiska kunnande med en docka i nästan mänsklig storlek för att prova att uttrycka mänskliga känslor på nya sätt.

Illustration: Jessica Banefelt

Det börjar spännande med en till synes ny livsform; en fyrkant på scenen som tycks andas och vibrera. Armar och ben och rök pyser ut som om de försöker fly, och till slut kliver den neutralt klädda människan ut. På ljudillustrationerna hör vi att han försöker leva sitt liv och njuta av att promenera runt lådan, men blir hindrad av olika saker. Snart får han sällskap av dockan som också fanns i lådan, med ett mycket uttrycksfullt ansikte som ser ut att visa olika känslor i olika vinklar.

De två på scenen går igenom en hel del tillsammans, bland annat aggression från dockan som får en att undra hur människan kan fortsätta att relatera till den efteråt. Det är där jag ser brister i föreställningen; det är som att de båda arbetar sig igenom ett antal situationer bara för att beta av hela skalan av känslor, och jag ser ingen sammanhängande handling. Nu behöver det inte finnas en röd tråd om man bara kan försjunka i stämningarna på scenen, men den här gången räcker inte det för min del.

Det mest givande partiet är när dansaren med sin kropp börjar härma de typiskt docklika rörelserna hos dockan; att falla ihop och sitta litet snett, en arm som hänger utan kontroll. Jag skulle gärna sett mer av det, ett utforskande av det speciella förhållandet människa-docka istället för att spegla det vanliga människolivet! Och jag ser gärna fler uppsättningar där dansare och marionetter utmanar varandra med sina specialkunskaper.

Länk till Stadsteaterns sida om Du och jag

Foto: Markus Gårder