onsdag 22 november 2017

Justice League

Världen sörjer, därför att Stålmannen är död. Och därför att Batman vs. Superman var en så usel film, som svartmålade Stålmannen och till slut lät honom dö! Nu kvarstår de galaktiska hoten mot jorden, tillika förra filmens största sänke, den trögaste Läderlappen i mannaminne. Ben Affleck fyller med råge ut hans dräkt men inte hans roll. Men det är han som är killen med kassan, och han vet att han behöver hjälp av andra med superkrafter för att stå emot den nya fienden. Den uppträder i Gotham i form av cybernetiskt förstärkta zombies som dras till rädsla. På amazonernas hemliga ö uppträder den i form av deras ledare, Steppenwolf, en enorm och enormt stark varelse som vill förvandla jorden och alla andra planeter till helvetesvärldar där han kan regera.


Att få en grupp superhjältar, vana att arbeta ensamma, att jobba tillsammans är än en gång första uppdraget. Nu har film- och TV-mediets största snille med förståelse för gruppdynamik, Joss Whedon, haft ett finger med i spelet när utmaningen för ensamvargar vrids ett varv till: ett par av nykomlingarna har ännu inte lyckats bemästra sina krafter och behöver lära sig mer om dem och om sig själva medan kampen redan pågår.


Samarbete är en av amazonernas styrka när Steppenwolf bryter in för att ta den kraftbärande kub han behöver för att sätta jorden i brand. Det är vackert att se dem strida mot honom, ensamma och i grupp. Actionscenerna i filmen är många och långa, och maximalt snyggt gjorda, speciellt när de involverar de två snyggaste superhjältarna, Wonder Woman och Aquaman. Aquamans strid mot Steppenwolf sker under vattnet, i Atlantis, men även ovan vatten får han flyga fram i ultrarapid, slå ned motståndare och landa i kraftfulla poser.


De två riktigt färska förmågorna är Flash - nervig och charmig och kanske i ofas med hur hans fans ser honom, men i gruppen är han en välkommen ljuspunkt - och Cyborg, en ung man räddad från livshotande skador med hjälp av kryptonsk teknologi han kanske varken kan eller vill kunna förstå. Dock verkar inte de sammanlagda styrkorna räcka för att kunna rädda jorden från Steppenwolf. Den ende som kan göra det är Stålmannen, men kommer han att vara på människornas sida om de lyckas återuppväcka honom? Den samlande kraften i gruppen är slutligen Wonder Woman, som tilltalar sina partners med förnamn och hjälper dem minnas sin mänskliga sida. Trots de täta och varierade fightscenerna ökar insatserna när Stålmannen äntligen är tillbaka i leken, och filmen går mot en fantastisk klimax. För oss som älskar gigantiska actionscener är Justice League två timmars nöje med hopp om mer.


måndag 20 november 2017

Provenance av Ann Leckie

Provenance betyder proveniens, vilket är ett föremåls ursprung och ägarhistoria och är ytterst viktigt vid värdering av värdefulla föremål. Ann Leckie har redan tidigare skickligt visat vad som eftertraktas och upphöjs i en kultur för att karaktärisera samhällena hon beskriver; i Radch-imperiet är det bland annat bärandet av broscher skapade till minnet av viktiga händelser. På planeten Hwae, en planet bebodd av människor men utanför Radch-imperiet, är det föremål med historisk signifikans som vördas och används som symboler för status och makt. Kanske är det inte att undra på, då en av de viktigaste artefakterna är skriften Rejection of Obligations, med vilken Hwae avslutade skulden till den näraliggande planeten Omkem.

Som adopterad dotter hos en av Hwaes maktspelare kämpar Ingray Aughskold ständigt om sin mors godkännande med sin bror Danach. Nu har hon fått en snilleblixt, och tänker försöka återbörda ett antal viktiga artefakter som stals från ett annat av husen med makt. Snart börjar hon känna att hon har tagit sig vatten över huvudet; personen hon mödosamt sökt upp är kanske förfalskare, kanske inte, och kanske inte ens rätt person, och lurendrejerierna blir fler på många fler plan.

Efter Ancillary-trilogin ville Ann Leckie skriva en mer lättsam bok, och även introducera fler av universums befolkning än Radchaai och de fascinerande Presger. I Provenance kompliceras Ingrays uppdrag ytterligare av att hon blir inblandad med Geck, ett folk som ytterst sällan lämnar sin planet och håller alla på tåspetsarna för att inte förolämpa dess ambassadörer. Det gäller att få alla folk att enas om det gemensamma icke-angreppsfördraget, men det diplomatiska uppdraget kompliceras ytterligare av att det finns flera grupperingar av människor, och av att en del människor adopterats av, och räknas som, Geck.

I förbifarten får vi också se en Radchaai-ambassadör utifrån Ingrays synvinkel, och det är roande att få veta att man oftast hör deras brytning på skurkar i melodraman. Andra som det drivs med ännu mer i Hwaes komedier är Omkem, vars sociala regler är så tvingande att två personer ibland inte får tala med varandra eller ens erkänna varandras närvaro, vilket är fallet med de husgäster från Omkem som tillfälligtvis vistas i familjens Aughskolds hus. Men även Hwae har intrikata och ur vissa synvinklar grymma familjetraditioner, men dessutom ett tredje kön och inga restriktioner för kärlek inom eller över könstillhörigheter.

Det stämmer att Provenance är en lättsammare läsning än Ancillary-böckerna, om man läser Ingrays prövningar och den komplexa diplomatin med en humoristisk inställning. Men där saknas absolut inte allvar, och mot slutet drar det ihop sig till verkliga urladdningar. Provenance utspelar sig en kort tid efter händelserna i Ancillary Mercy, och jag hoppas att Ann Leckie fortsätter att utforska det intressanta universum hon gett glimtar av i många fler böcker framöver.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy

lördag 18 november 2017

E.S.T. Symphony i Berwaldhallen

Det finns ett hål i jazz-Sverige sedan snart tio år tillbaka, då Esbjörn Svensson lämnade vår värld. Musiken finns kvar, och alla personliga minnen av konserter med Esbjörn Svensson Trio. En fin fortsättning på livsverket är de arrangemang för symfoniorkester som påbörjades redan medan Esbjörn Svensson levde. För snart fem år sedan hade den tillfrågade dirigenten färdigställt det som blev uruppförandet av E.S.T. Symphony och senare också fästes på skiva. Nu har litet ny musik tillkommit, och det blev dags för en ny chans att höra E.S.T:s musik live i stor sättning, med Sveriges Radios Symfoniorkester, Marius Neset (saxofon), Magnus Broo (trumpet), Johan Lindström (pedal steel), Helge Lien (piano) och förstås Magnus Öström (trummor) och Dan Berglund (bas).

Berglund, Ek, Öström
Inledande E.S.T. Prelude är ytterst symfonisk, och kan tjäna som en påminnelse om att vad vi hör inte exakt kan likna ljudet från jazztrion vi minns. Det är bra, för därnäst kommer den oförglömliga From Gagarin's Point of View, finkänsligt uppskruvad medelst orkestern. Helge Lien spelar den vackra melodin med aningen annan frasering och annan klang än vad vi kan höra på skiva, och återigen: det är bra, en nyttig påminnelse om att det inte är karaoke av älsklingslåtar vi hör. Ändå är stycket fullständigt igenkännligt och en lisa för själen.

When God Created the Coffeebreak är ett roligt växelspel mellan hela orkestern och den centrala trion. I den hetsiga, starka ljudbilden rycker rörblås ifrån med melodin, och lämnar efter ett tag över till basen och låter det för en stund låta som att originaltrion är själva med musiken. I nästnästa låt (medley), Wonderland Suite, förstärker eteriskt klingande fioler det stämningsskapande ljudet från Johan Lindströms steelgitarr.

I Dodge the Dodo är det pianot som inleder med den medryckande melodin, vartefter mer och mer av övriga orkestern tar över tills det utmynnar i ett kontrollerat kaos. Sedan liter mer återhållet igen i Eighthundred Streets by Feet i en lång, fin solistinsats av Magnus Broo tillsammans med kärntrion. Magnus Öström har hållit några välkomnande mellansnack, och inför Viaticum blir han extra personlig. Viaticum är latin för färdkost, och används specifikt för den heliga kommunion som ges svårt sjuka inför färden från liv till död. Magnus Öström säger att de spelar Viaticum för Esbjörn och rättar sig genast - de spelar alla låtar för Esbjörn.

Sista ordinarie låten, Behind the Yashmak, börjar mjukt, bryter ut i kontrollerad kakafoni, och samlar sig till något stillsammare igen. Men det är inte slut! Vi får två låtar som extranummer, varav jag missar namnet på den andra, men den första är ett nyskrivet arrangemang av Behind the Stars som bygger på en improvisation i Sydney år 2006 eller 2007 (eler 1800-talet!). Det låter jazzigt, symfoniskt, musikaliskt, inkluderande, underbart. Hela publiken och alla musiker på scenen är synbart lyckliga, tacksamma och nöjda med den minnesvärda konserten.

fredag 17 november 2017

Loving Vincent

Impressionister, expressionister, kubister och andra nyskapande konstnärer har förändrat vårt sätt att se på världen. Hur vore det att leva inuti den världen som Vincent van Gogh såg och ville visa oss andra? Regissörerna Dorota Kobiela och Hugh Welchman har tillsammans med 125 konstnärer skapat en film som ger liv åt några av människorna van Gogh porträtterade, och låter dem röra sig i de vibrerande landskapen. De har använt en metod som låter van Goghs originella stil behålla sin energi; de breda penseldragen skiftar nyans och plats från ruta till ruta, vilket låter motiven behålla den känsla av något ovanligt som tavlorna hade. Visst orsakar det en lätt sjösjuka ibland, men det är värt det för att inte hamna i en stillhet som inte hade passat upphovsmannen - det märks i de svartvita tillbakablickarna.


Handlingen drivs av att den unge Armand Roulin vill leverera ett sista brev från van Gogh till brodern Theo van Gogh. Då han får reda på att båda männen är döda, undersöker han vad som kan ha hänt under Vincent van Gogh under hans sista dagar i den lilla byn Auvers. Karaktärer vaknar till liv ur konstverk vi känner igen, reser sig och talar och blir aktörer i dramat. Filmen följer en teori om att van Gogh inte sköt sig själv utan blir skjuten av någon annan, men när flera av byborna som visste något missaktar och misstror varandra, riktas anklagelserna och motsägelserna åt många håll, och det är bitvis spännande i filmen Loving Vincent.


Det som blir lidande är nyanserna i skådespeleriet, inte så mycket för att skådespelarna målats om till rörliga tavlor, utan för att manuset gett dem så klichéartade roller att spela: den ständigt skrattande Adeline Ravoux, den snipiga hushållerskan Mme Chevalier med flera. Men det är ändå intressant att få följa några dagar ur Vincent van Goghs liv, lyckliga såväl som olyckliga, även för oss som inte är specialintresserade av konstnären i fråga. Och mest av allt är det fint att se med vilken hängivenhet några människor har gett nytt liv åt en stor konstnär som blev sorgligt försummad under sin livstid.


onsdag 15 november 2017

Fahrenheit 451 på Uppsala Stadsteater

Kring elden i tunnan sitter några människor. Deras kläder är inte slitna, så de är kanske inte hemlösa, men scenen antyder att de samlats för något viktigt. Strax får vi höra det viktiga: en efter en citerar de stycken ur favoritböcker. Känslan av att litteratur är viktigt, något man bjuder varandra för att överleva, är påtaglig. Mannen i hörnet då, skall inte han citera något för att ta del av gemenskapen? Jo. Ur minnet läser han ur boken Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, några signifikanta meningar om hur brandmannen njuter av att rikta sin eldkastare mot böcker och se dem brinna.



Mannen i hörnet (David Lenneman) är den nämnde brandmannen Montag, i en framtid där brandkårens uppgift inte är att släcka bränder utan att bränna upp böcker. Man skall inte läsa böcker, man skall låta sig översköljas av nöjesprogrammen på de stora skärmarna hemma, så som hustrun (Malin Arvidsson) helst av allt gör. I en passus redogörs det för hur man hamnade i läget att förbjuda böcker och påbjuda teveprogram. Trots att det är en historia som skiljer sig från vår samtidshistoria tycks vi ibland gå mot ett liknande läge idag, med billiga dokusåpor alla timmar på fler och fler kanaler, men skillnaden är att vi väljer det själva för att tröskeln för att sätta sig framför ett program som inte kräver djupare eftertanke är så låg.


Många av människorna som brandkåren kommer hem till har stora samlingar av böcker. En del av dem är så fästa vid sina böcker att de väljer att brinna tillsammans med dem, något som påverkar Montag djupt. Det är oundvikligt att han förr eller senare skall smuggla hem någon bok för att undersöka vad det är för lockande som finns mellan pärmarna.


Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är tyvärr inte så fängslande som den skulle kunna varit. En av anledningarna är scenografin, de tomma, välta bokhyllorna vars effekt gradvis försvinner då de är bakgrund i alla scenväxlingar, så att Montags hem aldrig får hemkänsla och skillnaden mot jobbet inte blir uppenbar. En annan är att scenerna staplas för snabbt i andra akten - var kom den gamle professorn ifrån? - och en tredje att skådespelarna sällan får sakta ned och tala fundersamt och reflektivt, utan är fast i det högläsningstempo man ofta ser på svenska scener. Det mest minnesvärda i pjäsen är öppningsscenen, den sista konfrontationen med brandchefen (Aksel Morisse) som samlat på sig förvånansvärt många citat under åren av bokbränneri, och så slutet som vrider sig tillbaka till inledningen. Budskapet är ändå tänkvärt; hur mycket minnesvärt och av vikt som står att finna i böcker, och att ett samhälle där människor låter dem brännas utarmas till dumhetens gräns.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Fahrenheit 451

Foto: Micke Sandström

tisdag 14 november 2017

Independence Day av Richard Ford

I första boken, The Sportswriter, försökte Frank Bascombe fly sitt liv genom att ständigt föreställa sig en ny vardag i de städer och hotell han besökte i egenskap av sportjournalist. Mot slutet av boken kantrade Bascombes liv och han reste sig med litet mer stadga under fötterna. Exhustrun betecknast inte längre med ett ilsket X i texten utan nämns vid sitt fulla namn. Han har inte helt lämnat vardagsflyendet, för nu säljer han nya liv till andra familjer i sin roll som fastighetsförmedlare. Ett viktigt moment i processen är att få de tilltänkta köparna att se sig själva som hemma i huset de besöker. Säkert ger det Frank en åtminstone tillfällig känsla av stabilitet att vara den som ser på när andra tar språnget, och i synnerhet i mötet med det mycket svårtillfredsställda paret Markham. Efter att ha visat dem 45 hus de inte blivit nöjda med, målar både Franks erfarenhet och hussäljar-lore upp de mer eller mindre katastrofala vägar husköparna och deras äktenskap kan gå.

Beskedet hänger i luften efter den sista visningen, men flera hinder finns innan köpet kan gå till avslut. Det är långhelg, Independence Day, och Frank Bascombe skall göra en mindre resa med sin son för att utöva litet gott faderligt inflytande. Sonen Paul har betett sig riktigt illa sista tiden; försökt stjäla kondomer och slagits med vakten som stoppade honom, förutom att han beter sig konstigt i skolan. Föräldrarnas skilsmässa och förlusten av storebror Ralph för ett tiotal år sedan kan vara orsaker, och förhoppningsvis kan uppmärksamhet från fadern få in pojken på rätt väg.

Franks försäljar-psykologi är inte direkt överförbar på en strulig tonårspojke, och Paul är mer än litet avog och udda i sitt beteende. Frank har ändå tålamod och talar med honom på deras resa mellan näraliggande bollsportsmuséer. Hör sport till Pauls intressen? Det är i alla fall vad Frank kan en del om, och som han använder för att hitta beröringspunkter med sin son.

I en värld utan mobiltelefoner kan Frank ändå lyssna av sin telefonsvarare då och då från betaltelefoner på vägen. De obeslutsamma Markhams har hamnat i ett kaotiskt sinnestillstånd och ömsom besvär Frank att komma så de kan skriva under, ömsom skäller ut honom för att han inte svarar, ömsom verkar vilja något helt nytt. Samtidgt krånglar Paul till det för sig själv och sin far. Frank drabbas aldrig av panik, men det är tydligt att situationen balanserar på randen till katastrof.

Richard Ford är bra på att beskriva hur händelser i vardagen kan pressa sig på till en smärtgräns men utan att brista. Personligen uppskattar jag inte hans prosa, med miljöskildringar och konversationer på en detaljnivå som inte sätter större avtryck hos mig efteråt utan bara blir ett omständigt sätt att förmedla långsamheten i handlingen. Men det är gott att än en gång få följa med i tankarna hos en människa jag inte annars skulle intresserat mig för, och att få ser hur händelser från den första boken utvecklat sig tillsammans med Frank Bascombes eget liv.

Fler böcker av Richard Ford:
The Sportswriter

måndag 13 november 2017

Finland 100 år i närbild

Inför Finlands hundraårsdag som självständig nation har tre kunniga Kungliga Filharmoniker och en begåvad sångerska satt ihop ett program med (oförtjänt) mindre känd musik av finska tonsättare.  Claudia Bonfiglioli (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano) inledde med ett vackert stycke, Preludio e Fughetta för pianotrio av Laura Netzel, inte lika dramatiskt som den pianotrio av henne som jag hörde förra månaden, men fortfarande välkomponerat.

Den produktive kompositören föddes för hundra år sedan, i samma trakter som den nutida sopranen Christin Högnabba, vilket gjorde det extra roligt för henne att spela in en skiva med hans sånger. De sex stycken vi fick höra var alla mycket fina. Såväl pianostämman som melodin hade en ypperligt skön klang både var för sig och tillsammans, och framförandet gav mersmak.

Christin Högnabba
Mest känd av konsertens kompositörer lär vår samtida Kaija Saairaho vara. Hennes Mirage för sopran, cello och piano bjöd på trick såsom att spela på flygelns strängar och låta sångerskan sjunga in i den öppnade flygeln, men detta endast som komplement till den gedigna musiken, så att det mer blev effekter än effektsökeri - och tack och lov en god dos humor.

Efter paus spelades Pianotrio av Toivo Kuula. Då Kuula dog 1918 är den vackra musiken skriven före Finlands självständighet, men bär på den klara skönhet och det eko av finsk natur som man kan höra även i Jean Sibelius musik. Det långa verket är skönt konstruerat i många satser med stor variation, alla välkonstruerade med gott sinne för de enskilda instrumenten och de känslor de kan framkalla. Musikerna på scenen spelade mycket väl hela konserten, väl samstämt och med inlevelse.  Det var en god upplevelse och en fin avslutning på en välplanerad konsert.