Forever

Det är skönt att ha hittat den man passar ihop med. Ju längre man är tillsammans, desto mer lär man känna varandra och skapar ett liv man mår bra av. Kanske är den ena mer nöjd än den andra. Dagarna börjar likna varandra, någon undrar om livet kommer att se likadant ut för evigt och börjar försöka rucka på vanorna. Det är där vi möter Oscar och June; i medelåldern, i ett bekvämt liv, med säkerligen ett trettiotal år till framför sig. Oscar är så snäll och nöjd och serverar June hemlagad mat varje kväll. Men hos June börjar förnöjsamheten vändas till instängdhet. Kan de inte göra något annat på semestern i år?

"The more things change, the more they stay the same." Livet förändras i grunden för Oscar och June - det blir till mer av samma sak men med litet nya regler. En finner sig till rätta, en annan behöver förändring. Vad går att ändra på? Är det farligt? Är det inte spännande bara att försöka något nytt? När två människor älskar varandra kan man ha överseende med några småsaker som stör en, men ju längre tiden går, desto mer kan man börja fundera på hur länge man själv kommer att orka med de där små irritationsmomenten.

Maya Rudolph spelar June, med just lagom stort inslag av en längtan vidare utan att det slår över i ren missnöjdhet och motvilja. Fred Armisen verkar trivas med att spela snälla gubbar, och han är precis så sympatisk att man inte vill såra honom men samtidigt litet för fantasilös för att det skall hålla för evigt. Eller? Deras kärlek går igenom prövningen av ett långt, långt liv tillsammans med de där triviala motgångarna som inte stärker sammanhållningen utan sliter på den, men kanske lär de känna varandra på ett djupare plan ändå.

Med två begåvade SNL-komiker som Maya Rudolph och Fred Armisen i huvudrollerna, och med manusförfattare och producenter från Parks and Recreation och The Good Place, är det lätt att tro att Forever är en sprudlande komedi med många skratt. Men nej, delvis är den riktigt sorglig, och komiken är av det lågmälda slaget och ibland inbäddad i pinsamheter. Ändå är Forever en serie vars åtta avsnitt man gärna kan se i rask följd, fundera över och må bra av.

The Wall av John Lanchester

Alla måste hjälpa till att stå vakt på Muren. I två år skall du göra din plikt för ditt land; i minst två år, för de två åren kan förlängas om du begår förseelser under tiden. Vi följer Kavanagh när han kommer till Muren, hur han slussas in i vaktstyrkan som ny rekryt, hur han upplever den ständiga kylan och ledan, och hur han långsamt, motvilligt, obönhörligt vänjer sig vid att vakta Muren i tolvtimmarspass. Kavanagh har en berättarröst jag tycker mycket om: neutral i vad han registrerar, med inflikade egna analyser av vad han känner och tänker, och tidvis med en lyrisk förmåga att verkligen förmedla kylan och bedövningen av att stå på betong, i kyla och vind, med bara havet och horisonten att övervaka.

Inte bara hav och horisont. Muren finns där för att hindra de Andra från att ta sig in i landet. I de två årens plikt som Försvarare ingår träning i att kämpa mot de Andra som försöker ta sig över Muren. Av flera skäl är beskrivningen av de Andra neutral, de får inga öknamn och man hetsar inte upp varandra till stridsmonster. Men det finns ändå en avhumanisering av de Andra i det dämpade förhållnignssättet. Inte överraskande är det under stridsträningen som Försvararna har som roligast, och fördjupar vänskapen som uppstått av att genomlida samma till synes oändliga prövningar.

John Lanchester är mycket skicklig i hur han låter Kavanaghs sakliga redogörelser av miljöer, människor och tankar skapa en stark känsla av närvaro i ett underligt sammanhang. Det är i de stora linjerna som jag tycker att logiken brister. Det är kanske ingen överraskning att Muren försvarar Storbritannien mot flyktingar efter att klimatkatastrofen höjt havsnivån över hela världen (och även gett landet ett kallare klimat). Att åtgärderna man har vidtagit för att hantera flyktingar och försvaret verkar ologiska och kontraproduktiva kan bara delvis förklaras av att det inte går att förutse vad en diktatorisk stat skall välja för väg. Likaså är det litet svårt att tro att ett helt samhälle av ungdomar har samma inställning till den äldre generationen och till att skaffa barn under de nya förhållandena. Men det här är bisaker jag kan acceptera därför att The Wall till största allra delen är en så hudnära och trovärdig beskrivning av Kavanaghs liv på Muren.

Paul Fägerskiöld på Borås Konstmuseum

Landskapsmåleri har en långa, långa anor och har utförts i många varianter. Paul Fägerskiöld reducerar naturen till grundfärger och former, men det blir inte kyligt och cyniskt utan har ändå liv kvar i sig. Borås Konstmuseum visar ett antal av hans verk från det senaste decenniet, olika varandra i utförandet men ändå med en röd tråd. Där finns två verk med titeln White Flag: vita ark där ett mönster syns i relief när man kommer nära.

Jag brukar inte tilltalas av monokromatiska tavlor, men fångas av att Fägerskiöld kallat sina färgstudier för Liberated Colour; en mindre röd och en större grön. Ännu mer tycker jag om sammanställningen av flera liknande tavlor i samma format som kallas för Naturbilder. Få av färgerna ser egentligen ut att vara hämtade ur naturen (men säkert kan de finnas där, de ser bara inte ut som det i den här exponeringen). Därför tänker jag mig att Fägerskiöld tänkt ut sin egen natur, filtrerad genom hans eget seende, och jag gillar det.

Spirit in the Sky är en egenartad tavla, litet skild från naturtemat men fascinerande i sig. Jag tycker om oordningen och det okontrollerade i den verkliga naturen, men gillar också Paul Fägerskiölds undersökande och kategoriserande blick och dokumentation av vad han ser.

Länk till Borås Konstmuseums sida om Paul Fägerskiöld

Good Omens

Satan har placerat sin son på jorden, Antikrist, som skall leda Helvetets makter i slaget mot Himmelens härar i det stora, apokalyptiska slaget som kommer att leda till jordens undergång. Helvetet har förstås agenter på jorden som skall göra livet surt för människorna och underlätta helvetesmakternas övertagande. Men agenten i fråga, Crowley, har efter sextusen år börjat gilla civilisationerna som människorna har byggt, och vill inte att allt skall raseras bara för att någon satanisk eller himmelsk plan säger det. Lika litet vill hans motpart det, ängeln Aziraphale som mer än någon annan vet hur Crowley känner för världen.

Neil Gaiman lade till och skrev om en del under de fyra år som han adapterade boken han skrev tillsammans med Terry Pratchett. En del av fotnötterna och sidohistorierna föll förstås bort i anpassningen till TV-serieformatet, men många detaljer finns kvar och ger historien liv och humor. Men i de sex avsnitten har handlingen ändå renodlats aningen mer och blivit lättare att följa med i, särskilt som alla karaktärer är så distinkta och originella.

Fokus ligger med rätta på Crowley och Aziraphale och deras vänskap. De njuter båda av livet på var sitt sätt: Crowley i svart kostym och svarta glasögon som döljer hans ormögon, framrusande i en Bentley till soundtracket av Queen; Aziraphale i stiliga vita kostymer med en faiblesse för läckra maträtter, med spännande böcker samlade i sitt antikvariat. Det är litet synd att inte Aziraphale framställs litet mer självsäker: nu blir han litet nervös och sprättig när han hade kunnat vara proper på ett irriterande men roligt sätt.

Pojken som är Antikrist, Adam Young, har tappats bort av såväl Crowley som resten av mörkrets makter, så medan alla letar efter honom kan man varken påskynda eller stoppa jordens undergång. Men sammankallandet av Apokalypsens fyra ryttare har redan påbörjats, och såväl Crowley som Aziraphale pressas av sina överordnade (Beelzebub och demonerna respektive änglarna Gabriel, Mikael och änglaskarorna) att se till att allt sker efter Planen. Adam Young har inte undervisats om sina förmågor, men han börjar på egen hand dras mot allt mer drastiska förändringar av jorden och livet på den. Hur skall det gå? Skall Aziraphale och Crowley (och alla andra inblandade) kunna stoppa undergången, och kommer Himmel respektive Helvete att låta dem fortsätta sina trevliga, bekväma liv om de lyckas?

Filmatiseringen av Good Omens är som en härlig bilderbok, från den snygga vinjetten över roliga karaktärer och scener till specialeffekter och sammanknytandet av många trådar som fladdrar i Apokalypsens stormar. Tonen är lättsam även när det ser illa ut, så vi kan hoppas på ett gott slut för världen som vi känner den.

Lanny av Max Porter

Lanny är ett älskat barn; hans föräldrar är lyckliga och tacksamma över att han finns i deras liv. Kanske är han litet egen där han går och fantiserar, sjunger och säger underliga meningar för sig själv, och kanske älskar alla honom litet mer bara för det. Lanny och föräldrarna bor sedan några år i en liten engelsk by, och medan pappan pendlar till London för sitt jobb sitter mamman hemma och skriver blodiga deckarberättelser.

Dead Papa Toothwort är en avlägsen kusin till Green Man men lokal för byn. Han har funnits där i sekler, formlös eller i form av allt som rör vid honom, en betraktare som någon gång vart hundrade år rör om litet bland människorna som irriterar och intresserar honom. Hans berättarström är lika upphackad och blandad som han själv, och det är fascinerande att läsa hur natur och skräp tumlar om varandra i hans spår.

Max Porters bok Lanny är också upphackad och omblandad, om än till största delen kronologisk: Dead Papa Toothwort, Lannys föräldrar, hans konstlärare Pete och andra i byn turas om att föra ordet i korta stycken eller längre kapitel. Däremellan kommer också lösa ordslingor uppfångade från människor här och där. Jag tycker egentligen om den här tekniken, men ganska snart börjar Max Porters version att kännas slarvig. De lösa ordströmmarna från bifigurer tillför inte så mycket, och huvudpersonernas tankar och scenerna hänger inte samman förrän alltför sent i boken.

Vi anar att Lanny skall försvinna, och några gånger får vi föraningar om det även om det inte händer då. Men när han verkligen försvinner, halvvägs igenom boken, kan vi under några sidor känna samma panik och senare uppgivenhet blandat med skam som Lannys mamma, och det är djupt gripande, men den inlevelsen släpper snart greppet när historien splittras upp igen. På bokens sista sidor stiger spänningen igen, men det är inte tillräckligt och mitt helhetsintryck är att Max Porters berättelse är litet för lättviktig och ofokuserad.

Andrée, Mozart och Dvořák i Konserthuset

Hurra, nu sitter Kungliga Filharmonikerna på scenen och spelar för oss efter välförtjänt sommarledighet! Hela sommaren spelar små grupper av begåvade unga musiker i Konserthusets entré, och det är så generöst, men visst är vi många som har väntat på att hela orkestern skall samlas igen. Och så vackert man öppnade! Elfrida Andrées Konsertouvertyr i D-dur (1873) är ett verk som får en att jubla över vad en orkester kan frambringa. Som en sommarbris över ett grönt landskap drog musiken in, de harmoniska melodierna svepte fram och tillbaka över stämmorna och bildade en skön helhet. Inget gnissel från de goda Filharmonikerna under den engagerade dirigenten Ryan Bancroft.

Så klev den unga flöjtisten Joséphine Olech in på scenen för att spela Wolfgang Amadeus Mozarts Flöjtkonsert nr 1 i G-dur (1778). Det är, inte överraskande, glad och sprudlande musik där orkester och solist turas om att spela de medryckande slingorna, och flöjtisten så broderar ut dem varvat med halsbrytande men alltid underhållande skallöpningar. Olech hanterade sin flöjt med skicklighet och glädje, och verkade roas lika mycket som publiken av den lättälskade musiken.

Redan från första ansatsen lät programmets sista stycke annorlunda än föregångarna; dovare, mer östeuropeisk. Men Antonín Dvořáks Symfoni nr 8 (1890) bär också på klanger som känns naturnära; ett parti mot slutet låter nästan litet engelskt pastoralt. Dock var det de stora känslorna som tog över i de stora svängningarna i nyanser. Ryan Bancroft lät i ett stillsammare parti de få spelade tonerna sjunka i ljudstyrka till något som lät som att det kom från länge sedan, från långt under jorden, från en essens av naturen själv. Och sedan lät han orkestern skrälla loss i fantastiska nivåer, ett snäpp bortom kontroll och på väg mot kaos - härligt! Det var en varierad men helt igenom njutbar konsert.

Rita Nettelstad på Borås Konstmuseum

Titeln och temat för utställningen är ambitiösa, och det tycker jag om: The eye can see far, but the hand can not reach är namnet och Rita Nettelstads verk vill finna sambandet mellan romantiken, Hölderlins vandringar och Maria Montessoris skola i Perugia. Jag lyckas inte se just det sambandet i den koncentrerade utställningen, men är nöjd ändå och kan tänka mig att andras tankar går i de banorna. Där finns en fröken och en pojke, fint skulpterade i cernitlera, avslappnat sittande på marken som att de båda funderar och pratar om livet, en viktig och kompletterande verksamhet till en lärares undervisning. Det belönade videokonstverket Flash of tomorrow (Bästa Film i kategorin Konstfilm, vid Frame Filmfestival i Göteborg) visar kända samtidstroper, och pojken som leker med den låsta grinden in till ett ställverk manar fram känslan av att hitta något riktigt spännande i något som egentligen är mycket vardagligt.

Bäst tycker jag om blyertsteckningarna. Där hänger två stora dukar täckta med fina pennstreck; den ena duken döljer delvis den andra, båda är vackra i sin enkelhet och till och med vajrarna som håller dem uppe hänger dekorativt ned som silverglittrande prydnader. Där finns också en vägg täckt med Anteckningar i form av mindre blyertsteckningar, en fin skildring av utvecklingsprocessen men intressant i sig. Rita Nettelstad har bara fått ett litet hörn av ett rum men hinner visa mycket i sin flik av verkligheten.

Länk till Borås Konstmuseums sida om Rita Nettelstad