Born To Be Bad i Berwaldhallen

Konserter med musik från filmer är alltid något speciellt, och särskilt om de har ett intressant tema och väl valda stycken på temat. Och så brukar det ju vara i både Konserthuset och Berwaldhallen när Orvar Säfström plockar fram musik från kända filmer inom fantasy, science fiction och skräck. Nu var det filmskurkarnas tur att stå i fokus. Konserten öppnade med en av de grymmaste skurkarna med den mest medryckande musiken, nämligen Imperial March från Star Wars V: The Empire Strikes Back. Skulle vi inte alla vilja ackompanjeras av den när vi stegar fram med vår svarta mantel fladdrande bakom oss? Men det var nästan litet synd att börja med den ikoniska musiken då varken orkestern eller publiken kändes riktigt uppvärmd.

Så kom Danny Elfmans Waltz to the Death från Tim Burtons första Batmanfilm. Det var skönt otäckt att låta sig svepas med i de fina valstonerna i visshet om att Jokern snart skulle vända det vackra till något hemskt. Och minsann, färre och färre stråkar spelade de fina melodierna och så tog resten av orkestern över med mörkare tongångar. Lika nyanserat och målande i sitt berättande var John Ottmans Main Theme/I Work for Keyser Söze/The Greatest Trick från The Usual Suspects. Med filmen Hellraiser i bakhuvuet kändes Christopher Youngs The Hellbound Heart/Re-resurrection kuslig från början till slut, även när musiken inte innehöll några hotande disharmonier.

I musiken som spelades från The Silence of the Lambs, Main Theme/Lecter Escapes, fanns ett långt stycke av Bachs Goldbergvariationer inlyft, ett klassiskt verk som den annars så grymme Hannibal Lecter gärna avnjöt tillsammans med... blodiga maträtter. Howard Shore hade skrivit den musiken, och också sista stycket i första akten, den sorgliga Gollum's Song från Lord of the Rings: The Two Towers. Den efterlängtade Sabina Zweiacker äntrade scenen och sjöng den vackra, vemodiga melodin. Efter paus fortsatte den ljuvliga smärtan i Ramin Djawadis mycket välskrivna musik från Game of Thrones, först hjärtslitande i Jenny of Oldstones och sedan iskallt i Winter is Here.

John Carpenters tema till filmen Halloween är enkelt, oförglömligt och ruggigt. I arrangemanget för hel orkester växte det till något stort utan att förlora sin kärna, och drog med rätta ned stora applåder från publiken. Så följde Marc Shaimans musik från Stephen King-filmen Misery: Number One Fan, inklusive Beethovens Månskenssonaten i övertjusigt arrangemang av Liberace. Jag har ju sett Bruce Willis spela den fångade författaren i Misery, men mer känd är han förstås från Die Hard, och från den filmen fick vi höra Michael Kamens The Nakatomi Plaza/Gruber’s Arrival/The Vault, med inslag av (åter igen) Beethovens An die Freude vilken ju ackompanjerade Alan Rickman som Gruber.

Den gode Rickman spelade ju i Harry Potter-filmerna men var inte med i scenen vars musik nu spelades från Harry Potter and the Goblet of Fire, nej, det var uppgörelsen mellan Harry Potter och Voldemort, tonsatt av Patrick Doyle, där den dramatiska händelsen tack och lov ledde ut i ljus och hjälp från Harrys döda föräldrar.

Sista ordinarie musiken på programmet var det mycket dramatiska stycket The Beginning/Vampire Hunters av Wojciech Kilar från filmen Bram Stoker's Dracula. Men det fick ju inte sluta än! Mer musik, mer sång krävde de intensiva applåderna. Så då vände man sig till en ur-skurk inte direkt från film, men väl från opera: Nattens Drottnings Aria ur Mozarts Trollflöjten, där förstås Sabina Zweiacker sjöng den hämndlystna drottningens vredesord. Det var en pampig avslutning på ännu en välplanerad och välspelad filmmusikkonsert!

Teresa Solar på Galleri Index

Galleri Index utställningslokal är liten och har lågt i tak, och det ger en extra spänning åt de föremål som ställs ut under namnet RIDE RIDE RIDE. Man kommer nära objekten, måste gira mellan dem litet försiktigt för att inte välta något, och se dem från kortare avstånd än det kanske var tänkt. En del av föremålen ser ut att vara hämtade från nöjesfält, i lockande och litet onaturliga färger och former. Sett på håll kan man längta efter att klättra och klappa på dem, men på nära håll känns de mer avskräckande och faktiskt mer autonoma; vad har jag för rätt att klättra på den här gula formationen?

Det mesta som är samlat har milda färgställningar och mjuka former. En häst står så underligt ihopsjunken att jag har svårt att hitta dess huvud, en annan har magen onaturligt långt utdragen på längden, men eftersom det är en leksak kan man fortfarande tänka sig att den skall vara just så för att passa in i någon specifik lek.

Denna häst har sin gudomliga motsvarighet i Nut, nattens gudinna i det gamla Egypten. Här finns hon, utsträckt över oss som natthimlen, som varje kväll sväljer solen och varje morgon föder fram den igen.

Teresa Solars utställning är som sagt komprimerad på en liten yta, men trots att verken är så få och relationen mellan dem är oklar är det spännande att gå mellan dem och känna hur jag verkligen inte vill röra dem fastän de är så nära och inbjudande.

Länk till Galleri Index sida om Teresa Solar

Tiamat's Wrath av James S.A. Corey

Med överväldigande kraft tog Winston Duarte och hans armé från Laconia makten över solsystemet, alla koloniserade världar och stationen i den mystiska mittpunkt där alla stjärnportar är förbundna. Likt de flesta andra diktatorer ser Duarte det som att han binder samman mänskligheten och leder dem mot ett bättre liv under hans styre. Det rättfärdigar såväl blodspillan som andra grymheter på vägen mot ett nytt tusenårigt rike. Duarte och hans män hade turen att hitta en planet där ringens arkitekter lämnat (tvingats lämna) sina verkstäder inklusive ett halvfärdigt skepp, och så haft en utmärkt utgångspunkt för att undersöka och utveckla vapen med den underliga men ytterst funktionella teknologin. Och utan samvetsbetänkligheter använder han sig också av mänskliga subjekt - statsfiender och andra fångar - för experiment med vad protomolekylen gör med levande vävnad.

Elvi Okoye, som vi mötte i Cibola Burn, leder de vetenskapliga undersökningar av de öppna världarna, speciellt de som verkar underliga och inte gästvänliga för mänskliga bosättningar. Det är en fantastisk möjlighet att få kartlägga dessa lämningar från byggarna och lära sig mer av vad de kunde och gjorde, men den smutsas av två aber: att de ständigt hetsas vidare mot nya världar med större militärt intresse av amiral Sagale, och att ett av deras verktyg för utforskning är en människa smittad med protomolekylen, inlåst och isolerad förutom under de korta perioder hennes tjänster behövs.

Vi har redan exempel från historien där diktaturers grymma experiment gett resultat som vår övriga civilisation kunnat använda sig av, och det är det vi upplever igen i Laconias experiment som inte hejdas av humanitära invändningar. Därtill arbetar Laconia med något som å ena sidan är smart och förutseende, å andra sidan fruktansvärt dumdristigt: att använda artefakter i de funna solsystemen för att provocera och på så sätt kartlägga den verkliga motståndaren, de eller den kraft som utplånade ringarkitekterna och som fortfarande med jämna mellanrum sväljer ett skepp eller skapar minnesförluster hos hela mänskligheten på samma gång. Några detaljer börjar uppenbara sig men entiteten/entiteterna är fortfarande ytterst icke-mänskliga och svårgripbara och ofattbart kraftfulla.

Samtidigt har den underjordiska motståndsrörelsen, inklusive de huvudpersoner vi följt i de sju tidigare böckerna, unika chanser att slå tillbaka mot Laconia och bli kvitt deras järngrepp kring den övriga mänskligheten. Planeringen och utförandet av de hemliga operationerna är mycket spännande, och det känns skönt att få se en möjlighet att bli kvitt den välvillige men hårde tyrannen Duarte. Ändå kan man oroa sig för utvecklingen: om man krossar Laconia, krossar man då chansen att strida mot de mörka krafter som försöker utplåna mänskligheten?

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising

Derry Girls

Det är tidigt 1990-tal, och på Nordirland pågår ännu konflikten mellan katoliker och protestanter. Men är man tonåring så är man allra mest upptagen av det som händer i ens närhet, och så är det för Erin och hennes vänner på flickskolan i Derry: Clare, Michelle och kusinen Orla. I gänget ingår även James, Michelles kusin, som svårbegripligt nog får börja i deras klass fastän han inte alls är en flicka. Men hans allra största handikapp är att han talar med brittisk accent eftersom han är född i England.

Nytt skolår och nya, höga ambitioner, både i studierna och i privatlivet, vilket kan vara nog så svårt att kombinera. Clare och Erin är duktiga flickor men oj, så mycket annat som kommer emellan, särskilt när de alltid blir överglänsta av Jenny, den duktigaste av duktiga flickor. De är bra på att tänka ut halvbra planer som misslyckas med fantastiska resultat. Erin pendlar mellan ett tillstånd på gränsen till panik och ett tillkämpat lugn, som till exempel när hon skall prata med John Paul som hon är förtjust i. Michelle däremot hymlar inte om att hon är killtokig och (utanför kameran) framgångsrik med det.

Det blir litet tjatigt att alla rutinmässigt kallar James gay trots hans protester, men det är komiskt att de alla avfärdar honom som ful fastän han är jättesöt, till den grad att Erin blir övertygad om att den ukrainska gäststudenten måste vara ute efter James pengar när hon säger att han är snygg. Och över dem alla vakar den blasérade syster Michael, alltid med en sarkastisk kommentar i mungipan när eleverna går överstyr.

Humorn i Derry Girls är inte så sofistikerad, ofta förutsägbar men rolig ändå. Det är speciellt underhållande att få se allt hända i den speciella miljön som Derry var. The Troubles smyger sig in i vardagen också, ibland som ett komiskt inslag men ibland med en påminnelse om hur farligt och blodigt livet kunde vara. Serien är tonsatt med popmusiken från det tidiga nittiotalet och det gör det lätt att leva sig in i, eller minnas, hur det viktigaste i livet kunde vara att få gå på konsert med Take That. De två korta säsongerna är intensiva och roliga, och det skall bli kul att se den tredje säsongen som är planerad till 2020. Och varför inte en spinoff med syster Michael i huvudrollen, som många önskar sig?

Jeremy Pelt Quintet på Fasching

Den konstintresserade Jeremy Pelt går på museum när han kommer till nya städer, och Rodin-muséet i Paris har han besökt flera gånger när han haft chansen. Så det blev skulptören Auguste Rodin som inspirerade konceptalbumet The Artist, och i Stockholm startar han den europeiska delen av turnén där han och hans tighta kvintett framför musiken från skivan.

Efter en generös inledande presentation av bakgrunden till musiken och medlemmarna i bandet spelar man de fem delarna i The Rodin Suite utan uppehåll. Musiken är drömsk utan att vara flummig, och alla musiker på scenen är helgjutna pelare till en fin helhet. Sättningen är trummor, bas, piano, trumpet och vibrafon. Vibrafon är alltid bra! Chien Chien Lu trakterar sitt instrument skickligt och med känsla.

Efter den sammahållna sviten tar musikerna en paus och återkommer med B-sidan av albumet - härligt att höra det uttrycket idag när inte alla har hållit i en LP-skiva! Men först spelar de Re-Invention, en låt de har spelat sedan 2005 och återuppfinner varje gång de framför den. Coverlåten While You Were Gone spelas också med den äran. De övriga fina låtarna från The Artist-skivan är litet mer melodiska än den första sviten. De börjar ofta mjukare, växer till ett stort sammanhållet crescendo, växlar ned i nyans och växer upp igen, som i fina Watercolor och helt fantastiska Ceramic. Victor Gould vid flygeln och Chien Chien Lu på vibrafon excellerar i en lång soloduell där de turas om att ha stafettpinnen några takter i taget. Basisten Corcoran Holt är stadig och skicklig. Jag brukar sällan älska trumsolon men när den geniale Allan Mednard spelar får jag inte nog utan skulle kunna lyssna en timme till. Vi har redan kunnat höra hur viktig han är för det övergripande soundet hos kvintetten: till och med de enkla taktslagen han lade under ett stillsamt parti var rikare än bara 1-2-3-4. Fem skickliga musiker som spelar ambitiös och skön musik - Jeremy Pelt Quintet blev en av många lyckade konserter på Fasching.

Children of Time av Adrian Tchaikovsky

Inte nog med krig, terrorism och miljöförstöring; rymdskrot spritt i övre atmosfären dolde de inkommande solstrålarna och orsakade en ny istid. Endast spillror av mänskligheten överlevde men till slut började istiden lätta. Fast när isarna smälte blottlades också ännu fler infrusna föroreningar, och den hemska sanningen stod klar: jorden är alltför förgiftad för att kunna bebos. Hoppet står till vad den Gamla Civilisationen påbörjade innan krigen förstörde allt: ett antal planeter, terraformade till idealiska förhållanden.

Det är i ett sådant projekt boken Children of Time börjar, ett uplift-projekt styrt från ett skepp med det kongeniala namnet Brin 2. Planeten det svävar över är terraformat till perfektion, med flora och småfauna hämtade från jorden. Kolonisationen är tänkt att ske via evolution: ned på planetytan skall man släppa "en tunna apor och en flaska virus" - ett nanovirus som är designat att snabba på evolutionen hos aporna och göra dem mer intelligenta och samarbetskunniga.

Men saker och ting går fel och tunnan med apor brinner upp vid inträdet i atmosfären. Övriga ryggradsdjur är genetiskt omprogrammerade att inte vara mottagliga för nanoviruset. Men... där finns ju andra livsformer, sådana som genforskarna inte tänkte på. Nanoviruset får fäste hos spindlar och myror, och speciellt ett spindelsläkte gynnas av det och utvecklas till att planera, samarbeta och bygga samhällen som ser mycket annorlunda ut än våra människosamhällen.

Medan detta pågår är ett generationsskepp på väg från Jorden, byggt tack vare ihopsamlade kunskaper av den Gamla Civilisationen och på väg mot den terraformade planet man hittat koordinaterna till. I princip hela den kvarvarande mänskligheten ligger nedsövd i lastrummen, medan en kärna på ett halvdussin personer utgör besättningen som väcks och agerar när något viktigt beslut måste fattas.

Den vi följer i besättningen är historikern Holsten. Hans roll är viktig i så måtto att han är den med mest kunskap om den Gamla Civilisationen och dess språk - språket har förändrats på de århundraden som mänskligheten gömde sig för istiden. Så när de stöter på artefakter och kanske till och med människor från forntiden behöver de Holsten för att översätta och tolka. Dock hör han inte till de viktigaste, som kapten, tekniker och säkerhetsansvarig, så gång på gång känner vi med honom förvirringen när han väcks till nya kriser eller möjligheter och snabbt måste försöka förstå vad läget är nu. Adrian Tchaikovsky är mycket skicklig och inkännande när han skildrar vilsenheten i dess olika former, existensiell eller konkret, och hur slitaget på så väl skeppet som människor förändrar den lilla spillran av liv under de århundraden som de är på väg.

Parallellt får vi följa utvecklingen på den terraformade planeten. Spindlars livslängd är kortare än människors, men smart nog väljer Tchaikovsky att återanvända namn på spindlarna så att läsaren kan identifiera sig med dem fastän handlingen växlar. Vi har ofta en Portia i huvudrollen, ibland en Bianca och allt mer frekvent en Fabian. För till en början är hanspindlar oviktiga bifigurer; mindre till växten än honspindlarna och dessutom en närande måltid efter parningen, så i samhället som byggs är hanspindlarnas liv inte mycket värda. Det är fint att få läsa hur generationer av kloka hanspindlar lyckas visa att de är och bör vara jämbördiga med honspindlarna.

När man skriver om utomjordiska civilisationer finns alltid risken att man beskriver invånarna som, ungefär, varelser med samma vanor och utseende som människor fast med gröna fjäll. Här får vi istället se ett samhälle uppbyggt av helt andra behov och möjligheter än våra, och det är fascinerande! Bit för bit gör spindlarna och myrorna upptäckter som liknar de människor gjort under sin utveckling, men de hanteras litet annorlunda och får andra användningsområden bland våra åttafotiga huvudpersoner.

Så kommer det då till att människor ställs mot spindlar, när skeppet med de sista överlevarna från Jorden vill landa och befolka spindlarnas planet. Vid det laget ligger läsarens sympatier hos båda civilisationerna, och det är spännande, otäckt och ofta hjärtslitande att läsa vartannat kapitel ur den enas, vartannat ur den andras synvinkel. Människornas uråldriga skräck inför de meterstora spindlarna ställs inför spindlarnas svindel inför de stora och konstiga proportionerna hos varelserna de vet är deras skapare.

Children of Time berättar en, nej flera mycket spännande historier, och väver också in reflektioner om situationen att veta att man är skapad av någon, eller att man är någons efterföljare och kanske förlorar något viktigt i att försöka återskapa det som föregångarna gjorde. Det kan låta avskräckande att titeln på uppföljaren är Children of Ruin, men jag tror faktiskt inte att det behöver vara så dystert.

Transparent

I mogen ålder kommer Morty Pfefferman ut inför sin familj som den han innerst inne alltid har varit, Maura. Efter hand kommer vi att få veta att hustrun Shelly har vetat en del, men för de tre barnen är det en nyhet. Men de är mottagliga och öppna för förälderns förändring, och beslutar raskt att kalla Maura för "mappa" för att skilja på vilken av föräldrarna de ropar efter. Trots barnens acceptans är det ändå ett svårt steg och inte alls lika lätt att ge sig ut i världen som kvinna. Maura möter fördomar och otrevligheter i vardagen, men omtanke och hjälp att finna sig själv hos vännerna i trans-gemenskapen.

Eftersom vi kommer in i historien just när Maura kommer ut för sin familj skulle man kunna tänka sig att det är den händelsen som knuffar de tre vuxna barnen in i nya experiment med sexuella identiteter och åtrå. Men vi hann se en hel del av Sarah, Josh och Ali redan innan Maura kom in i deras liv, så vi har facit på att de faktiskt var så otroligt självupptagna och forcerat sexualiserade redan innan. Sarah lämnar sin man och går tillbaka till flickvännen från college, Ali prövar sex i nya konstellationer, och häradsbetäckaren Josh testar att bli den perfekte maken och familjefadern åt en klok kvinna han möter. Självklart är det bra viktigt finna det levnadssätt som känns rätt för en själv, men gemensamt för de tre är att de på sin upptäcktsfärd hinner såra många andra med sin egoism. Om däremot att någon av vännerna eller älskarna skulle göra något liknande mot dem är det ingen hejd på hur svikna och sårade de känner sig.

Trion av självupptagna vuxenbarn med forcerat frisinnad sexualitet får förstås Maura att framstå som den mest sympatiska och normala, och det är seriens behållning att se henne utvecklas, misslyckas, såra andra och bättra sig och bli en som förstår och hjälper. Det är lätt att känna vikten av scenerna när Maura är ute och dansar och betraktar sig själv i spegeln vid dansgolvet. Ännu mer givande är det att se de problem som Davina möter, en transsexuell väninna som inte haft lika mycket stöd och resurser i livet som Maura men ändå blivit en människa som vet sitt eget värde och kan vara generös mot andra.

De tre vuxna barnens utveckling är i jämförelse med Mauras begränsad. Ett tag i andra säsongen möter de olika typer av svårigheter och skulle ha en chans att växa genom att hantera dem, men snart faller de tillbaka i nya banor av pippande och navelskådande. Den okände tonårssonen Colton, djupt kristen och boende i Kansas, dyker upp och försvinner med sin heder och personlighet i behåll, men utan att ha gjort avtryck. Och varje gång den annars lysande skådespelerskan Kathryn Hahn dyker upp som den lätt nojiga och superliberala rabbi Raquel tänker jag "Åh nej, stackare, måste hon vara med den jobbiga familjen en säsong till?" Litet, litet grand kan jag känna sympati för den förvirrade Josh som alltid känner att han måste uppfylla önskningarna hos den som står framför honom, utan att komma ihåg att det alltid bara leder till sorg för dem båda. Men allra mest såg jag klart hela serien för att få fortsätta irritera mig så grundligt på de egoistiska barnen och deras alltmer tramsiga mamma Shelly. Och för att få se åtminstone litet av Davina och hennes värld.