Superman

Att göra ytterligare en omstart på en superhjälte i en tid som börjat bli övermätt på superhjältefilmer, det kräver eftertanke och kreativitet. I 2025 års Superman släpper man tack och lov tidigare dåliga idéer om att göra Stålmannen ond och farlig, och går tillbaka till ursprunget: att Superman är en hygglig småstadskille som svurit att kämpa för det goda med sina utomjordiska superkrafter. I en cynisk samtid som vår är det ju just det som kommer att skapa friktionen som behövs i historien.

Så börjar filmen med att Superman för första gången blivit besegrad. Blåslagen och blodig har han kraschat i Antarktis för att kunna ta sig till sitt Fortress of Solitude (som oturligt nog brukade heta Nordpolsfästningen på svenska) och återställas. Hans utseende är en fin skiftning bort från det slimmade, mot den mer gammaldags serietidnings-looken, en barrel-chested man med en dräkt i grällt blå och röda byxor i riktigt tyg-liknande material. När vi ser honom nästan skrapa taket som Clark Kent i Lois Lanes härligt bokbelamrade lägenhet, anar vi hans icke-mänskliga ursprung.

Det är av andra skäl än biobesökarnas som människorna i DC Universe tröttnat på superhjältar. Det är dels för att deras strider gång på gång kraschar storstäder som Metropolis, men dels också för att de med superkrafter tar sig själva rätten att bestämma vad som är gott och ont, och vad de skall slåss för. Nyss har Superman stoppat landet Boravia från att invadera grannlandet Jarhanpur. Man kan ju tycka att det är ett uppenbart rättfärdigt val, att hejda en oprovocerad invasion, men vi vet att i dagens klimat finns det en armé av tyckare på nätet som kommer att säga emot det; för att de är konspirationsteoretiker som vill tänka tvärtemot, för att de älskar att vara motvalls, för att de är dumma i huvudet, för att de är betalda internettroll. 

Det sistnämnda står Lex Luthor och Luthorcorp gladeligen för. I filmen Superman är skurkar och superskurkar av ett nytt slag: den banala ondskan fast frivilligt moral-lös mot ett visst mått av bekvämlighet och styling. Det är svårt att välja vilka som är otäckast av Luthors mänskliga följare: de svartklädda dataspelskrigarna dreglande över superfighten de styr, eller de loja typerna i Hawaiiskjortor i lägret utanför staden. Men förutom att, i hemlighet, styra fysiska attacker på Stålmannen, går Lex Luthor till höjdare i USA:s regering för att ifrågasätta hans medborgarskap, rättare sagt hans mänsklighet, då han ju faktiskt kom hit från en annan planet.

Hur svarar Superman på anklagelserna från Luthor och andra nättroll? För att vara reporter (i sitt alter ego Clark Kent) är han ytterligt dåligt mediatränad, och opinionen mot honom växer sig allt högre. Men bland de vanliga människorna, dem som han har hjälpt, finns fortfarande lojalitet och hopp om hjälp i svåra stunder.

Flera gånger ser vi Stålis i sista sekunden rädda människor, barn och hundar från nedfallande hus eller rymdmonster - det hör ju helt enkelt till! En annan gång ser vi utanför panoramafönstren en fascinerande fight som han helt enkelt struntar i och låter den lönnfete, pottklippte Green Lantern, Hawk Girl och Mr. Terrfic ta hand om. Den senare sköter i sin tur om ytterligare en snygg fightscen som vi får se från dess absoluta mittpunkt. Allteftersom fighterna fortskrider blir motståndarna och omständigheterna svårare, ibland långt bortom det trovärdigas gräns.

På tal om hundar spelar hunden Krypto en stor roll i filmen - gullig, ofta irriterande men ändå någon som kan rädda dagen när det är på väg att gå riktigt illa. Även om man som tittare känner sig säker på att det går bra, är spänningen ändå hög nästan hela tiden. Delvis spårar filmen ut mot slutet, med alltför osannolika hot och övertydliga tal om mänsklighet, men låt oss vara glada att den utomjordiske Superman kommit till jorden för att skapa magnifik underhållning på bioduken och kanske skapa ringar av godhet även utanför den.

The Butcher of the Forest av Premee Mohamed

Människorna i byn vet sedan århundraden att de inte skall gå in i norra skogen. Men barnen till Tyrannen som tagit över landet har inte fått lära sig det. Kanske är de till och med uppfostrade till att vara modiga, på gränsen till dumdristiga. Åttaårige Aram och tioåriga Eleonor har smugit ut från slottet i natten och tagit sig in i skogen. Men den är livsfarlig, inte ens de vildaste hundarna vågar gå in i den. Därför har Tyrannens tjänare hämtat Veris Thorn - den enda som gått in i skogen och tagit sig ut igen, även den gången för att hämta ett barn. 

Det är med mångdubbel skräck som Veris ger sig in bland träden. Hon måste hämta barnen innan dagen är slut, annars kommer de att vara fast därinne för evigt.  Och om hon inte lyckas den här gången kommer man att bränna ned hennes by. Men farorna på vägen är skrämmande bortom allt förnuft. Beskrivningen av de allt tätare stammar och snåriga rötter och mossor som sluter sig kring Veris ben är tung av dunkel och rå kyla. Så börjar varelser att dyka upp. Även de som inte är direkt fientliga kan vara farliga, och man måste vara försiktig med vad man säger eller önskar.

Premee Mohamed beskriver skickligt de olika skedena i Veris uppdrag: den långa och oroande vägen mot målet, den ännu mer otäcka miljön kring platsen där barnen skulle kunna vara gömda, de olika varelserna vars logik och förhandlingar är svårbegripliga och livsfarliga. The Butcher of the Forest är inte enbart en ovanligt grym saga, utan en väl skriven och genomtänkt historia som väver in mänsklighet och medlidande där det inte borde finnas rum för det.

The Butcher of the Forest är nominerad till Hugopriset för Best Novella år 2025. Till Best Novelette är en av de nominerade Premee Mohameds By Salt, By Sea, By Light of Stars. I det kortare formatet traskar handlingen på snabbare, tonen är lättare och ett tag verkar berättelsen om trollkvinnan Firion vars magi försvunnit litet väl trivial. Men när sjödrakarna vältrar sig upp och hotar byn stiger spänningen och allvaret, och på de få sidorna förmedlas intrycket av traditioner och historia som spänner över långa tider.

Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde

Riktigt bra barnböcker är givande även för vuxna. Det gäller i synnerhet när de är illustrerade med kreativitet, blick för det svårfångade och omsorg om detaljer. Det finns många goda barnbok-makare som kombinerar en tänkvärd historia med bilder som matchar eller till och med bjuder på överraskningar. Utställningen Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde visar två fixstjärnor bland skapare av bilder för barn, Tove Jansson och Ilon Wikland, och två yngre illustratörer med gott handlag och egna bildspråk, Pija Lindenbaum och Linda Bondestam.

Utställningens första sal ger smakprov på litet vardera av alla fyra konstnärerna. Går man vidare får de var sitt rum, eller var sin halva av den stora ljusa salen i Janssons och Wiklands fall.

Från Tove Janssons penna får vi se flera roliga provkartor på mumintroll, den osynliga flickan och till och med hoben Bilbo i olika poser, och också målningar av Mumindalen med mera i sköna färger.

Sektionen om och med Ilon Wikland ger oss de klassiska bilderna av Madicken och Bullerbybarnen, men också mjuka målningar från hennes egna mer personliga böcker; om flykten från Estland, och en bok om sorg över en död huskatt som stillsamt rullar över i vänskap med en ny kattunge.

Fotnot: När jag besökte Estland 1998 såg jag två barn leka vid en port, och undrade för mig själv "Var har jag sett dem förut? I någon film? Men jag har inte sett någon estnisk film" och så kom jag på att jag sett barnens runda kinder och söta uppnäsor i Ilon Wiklands många tecknade barn.

Bilderna från Pija Lindenbaums Gittan och Gråvargarna, och från Doris Drar, visar hur hon använder sig av olika färgskalor för att gestalta barnets inre värld. De starka orange och rosa nyanserna är spännande men inte alltid harmoniska, när barnet tar spjärn mot en oförstående vuxenvärld som gör henne besviken och arg.

Linda Bondenstam var en ny bekantskap för mig, men jag blev närapå insvept i hennes lockande bildvärld, där mörka färgfält skapar en djungel som lyses upp av detaljer i rikare färger; eller en värld för makrillar på havets botten som nästan ser rolig ut med nedfallna prylar från vår värld, men som vi läsare ser är tecken på nedskräpning. Boken om roboten Chop Chop innehåller härliga, myllrande scener men också en framtidsvision som inte är enbart positiv. Kanske litet läskig och konstig för de minsta, men fascinerande för en vuxen läsare.

Länk till Waldemarsuddes sida om Från Mumin till Chop Chop

Den här söta Chop Chop vred sig plötsligt och vinkade mot mig!

American Primeval

Den amerikanska västern är karg och skoningslös - både naturen och människorna som finns där. Många av dem som tagit sig till Fort Bridger verkar inte ha hårdheten som krävs för att överleva, men de är där ändå, och behöver följeslagare för att ta sig vidare till mer välkomnande trakter. Där är änkan Sara Rowell med sonen Devin, och där är en grupp av mormoner som skall vidare till Utah. Just vad gäller mormonerna kommer det kanske som en överraskning för fler än mig att de vid 1857, tiden som serien American Primeval utspelar sig, hade organiserat en stark milis som krigade mot ursprungsbefolkningen i områdena, och därtill såg U.S. Army som sin motståndare. 

En karavan av hoppfulla nybyggare börjar sin resa västerut. Men när de gör halt för vila blir nästan alla mördade i ett brutalt överfall. Pilarna flyger med ett grymt vinande innan den hårda träffen, och pistolskott tar också många liv. Det är till synes indianer som ligger bakom överfallet, och det är den historien man vill sprida, men några av angriparna har täckt sina ansikten med säckar för att dölja sina verkliga identiteter.

Mrs Rowell och Devin lyckas fly, men jakten på dem fortsätter än mer desperat då det framkommer att hon är efterlyst och har ett högt pris på sitt huvud. Två av de mormonska nybyggarna, ett nygift par, överlever överfallet på var sitt håll. Jacob Pratt blir nästan skalperad, och under handlingens gång blir hans yttre en spegel av hans inre förråande - skadad, smutsig, med intorkat blod och en alltmer desperat uppsyn medan han letar efter hustrun Abish. Efter hand kommer de båda från var sina utsiktspunkter att upptäcka vilken grym konspiration som stod bakom massakern. 

Förutom några glimtar av höga berg i fjärran, håller sig fotot nära marken och skapar en känsla av ett platt, oändligt utbrett land där fiender kan överfalla dig från alla håll. Och ändå en klaustrofobisk känsla av tyngd uppifrån, inga höga himlar som kan ge andrum. Färgskalan är urlakad till grått eller brunt, med undantag av blodet som lyser rött när det utgjuts. Alla måste förhärdas när människor utan att tveka dödar och hotar dig eller den som står intill, för sin överlevnad, av girighet eller av galenskap. Fler och fler av huvudpersonerna måste lära sig att kämpa och döda för att själva överleva. Det är grymt, och det är som att grymheterna aldrig kommer att ta slut, men det är fängslande från första stund, och det är svårt att slita sig från American Primeval.

What Feasts at Night av T. Kingfisher

Jag gillar grammatik, särskilt i språk där man kan utelämna det personliga pronomenet för att verben anger vem som talar. Det kan man nog inte i språket som talas i Gallacia, för där finns sju olika personliga pronomina. De vi stöter på i boken What Feasts at Night är ka/kan för soldater inklusive huvudpersonen Alex Easton, va/van för präster och Ha/Har för Gud. Nu återvänder ka till sina hemtrakter i Gallacia, ett ganska outvecklat område i Centraleuropa enligt kans egna inre kommentarer om den lokala matlagningen och spritdrycken livrit.

Vid återkomsten till familjens jaktstuga upptäcker ka och sällskapet att gårdsvakten Codrin är död, och ingen i det närliggande samhället vill till en början berätta varför. Så småningom sipprar myterna om moroi fram, en kvinna som kommer till en i drömmen och drar luften ur en tills man dör. Snart börjar den nya kokerskans dotterson visa teckan på att vara drabbad.

What Feasts at Night följer på boken What Moves the Dead, och refererar ett par gånger till vad som hände i den - en variant på historien om huset Usher - men det är inte nödvändigt att ha läst den för att ta till sig den föreliggande handlingen. Till en början är historien och framställningen konventionell och inte så medryckande. Det är när sagda moroi träder in i handlingen som T. Kingfishers författartalang börjar glänsa. Hennes sätt att skildra vad som händer i den mardrömsvärld som moroi drar in sina offer i gör skeendet otäckt men fascinerande, kanske oemotståndligt?

Fler böcker av T. Kingfisher:

Nettle and Bone

Thornhedge

A Sorceress Comes to Call

Spader Dam med Kamraterna på Teater Galeasen

Knappt har man hunnit imponeras och röras av den unge Hermans innerliga kärleksförklaring till Lisa som han bara fått se på avstånd, så knockas man av vännen Tomskijs spännande berättelse om hur hennes adoptivmor vann sin förmögenhet tack vare de tre oslagbara korten. Det är verkligen männen som har fått de mest lysande melodierna av Pjotr Tjajkovskij i hans tonsättning av Aleksandr Pusjkins novell, och Fredrik Hagerberg (Herman) och Helgi Reynisson (Tomskij/Jeletskij) turas om att framföra sina arior med sina rika, nyanserade och vackra röster, ända fram till den ljuvliga duetten mellan Herman och Lisa, där Synne Vinjes fina röst kommer till sin rätt under de få minuterna de båda tror att deras kärlek kan få vingar.

Kamraternas uppsättning av Spader Dam har gett operan moderna markörer som gör det tydligt att Herman lever på randen till misär, rotande i svarta soppåsar i sladdrig jacka intill vad som ser ut som smutsiga containrar i ett hamnkvarter. Att lära sig hemligheten och bli rik är inte bara hans möjlighet att vinna Lisas hand, det är vägen till ett liv i lyx som andra lever i hans närhet utan att verka ha förtjänat det. 

I det förkortade formatet, med bara fyra sångare (Marianne Eklöf Törnblom som Grevinnan) och bara två i orkestern (Karolina Weber Ekdahl på viola och violin, och Karin Haglund på piano), hinner den dramatiska handlingen röra sig över stora känslor och ännu större musik, i ännu en lyckad uppsättning av Kamraterna i sommarens första dagar.

Länk till Kamraternas sida om Spader Dam

Foto: Sören Vilks

Daredevil: Born Again

När Disney plockar upp Daredevil från sejouren på Netflix, är det med ett seriöst anslag. Det New York som serien Daredevil: Born Again utspelar sig i liknar den smutsiga och farliga stad den framställdes som på sjuttiotalet. Nu får vi en fläkt av det igen, dels i gryniga klipp från folk på gatorna som säger att de känner sig otrygga, dels i den grymma handlingen i TV-serien. Redan i första avsnittet blir Matt Murdocks mångårige jobbpartner och vän Foggy ihjälskjuten av Benjamin Poindexter, en skurk de har mött förut. Ilskan som det väcker hos Matt Murdock skrämmer honom till att välja att lägga ned sin identitet som Daredevil och fokusera på sitt arbete som försvarsadvokat.

Daredevils onda spegelbild är förstås Wilson Fisk / Kingpin. Efter att på hemlig ort ha återhämtat sig från sina livshotande skador - adoptivdottern Maya sköt honom i huvudet! - återkommer han till New York. Hans hustru Vanessa har hållit igång hans brottssyndikat med minst lika mycket kyla och hårdhet, men nu måste affärerna läggas om. Wilson Fisk behöver framstå som laglydig och pålitlig, när han nu har sikte på ett högre mål - att bli New Yorks borgmästare.

Av uppenbara skäl bär Fisk på ett hat mot vigilantes, de självutnämnda kämparna för rättvisa som finns här och där i New York. Daredevil är ute ur spelet för närvarande, men serien väver in Frank Castle / The Punisher,  Swordsman / Jack Duquesne och inte minst White Tiger som är på väg mot en egen serie med Jenna Ortega i huvudrollen. Borgmästare Fisk kan inför sin stad måla ut vigilantes som farliga för rättvisan och så sälja in den task force som skall bekämpa dem. Men de speciellt utvalda medlemmarna i denna task force är de mest hänsynslösa och minst renhåriga poliserna, och nu har borgmästaren ett eget våldsmonopol vilket, tillsammans med en förmåga att ställa sig över lagen, är välkända steg mot fascism och tyranni.

Serien ställer de två huvudpersonernas väg mot varandra, och låter tittarna ana frustrationen som byggs upp innan såväl Daredevil som Kingpin ger efter för tvånget att själva begå fysiskt våld mot sina respektive motståndare. Det sker ofta i skickligt uppbyggda scener där de bådas stridsscener korsklipps med varandra.

Väl värt att nämna är hur den ypperlige skådespelaren Vincent D'Onofrio, trots tung kroppshydda och skrovlig röst, ger Wilson Fisk nyanser i sin karaktär och visar motivationen för hans val. Om jag säger att parterapisessionen med Vanessa och Wilson Fisk är höjdpunkten i ett av avsnitten så är det inte för att nedvärdera de välgjorda actionscenerna, utan en hyllning till två goda skådespelare och ett välskrivet manus som bygger upp en helhet i handlingen.

Bit för bit lägger Wilson Fisk mer av New York under sig. Om han tidigare haft ett stort och lönsamt verksamhetsområde på skuggsidan, finns nu nästan inga gränser för hur mycket han kan roffa åt sig när han kan verka ostört i dagsljus. Men hoppet är inte ute än. Och det kommer en säsong till av Daredevil: Born Again.