tisdag 15 januari 2019

Uppenbarelsen

För en utomstående kan det vid en slarvig blick verka som att Katolska Kyrkan översvämmas av helgon, mirakel och uppenbarelser, och att nya tillkommer med jämna mellanrum. Men Vatikanen har inget intresse av nya mirakel och nya förmedlare av privata sanningar som i värsta fall framförs med viljan att splittra kyrkan och/eller berika sig själv. Därför har man sedan länge processer och kommittéer för att utröna om ett mirakel verkligen har skett, och om en människa verkligen har sett och hört Jungfru Maria.


I en sådan kommitté ingår typiskt en teolog som jämför om det nya budskapet står i samklang med kyrkans lära, en psykolog som avgör om personen i fråga är vid sunda vätskor, andra personer som skall avgöra om personen levt ett lämpligt liv, och vid behov också stiftets exorcist. Den franske journalisten Jacques Mayano blir förvånad när Vatikanen ger honom uppdraget att leda en sådan kommission. Han är inte troende, och i sitt yrkesliv har han dokumenterat krigshärdar. Men just nu återhämtar han sig efter att hans vän och arbetspartner dödats strax intill honom, så det nya uppdraget ser ut att bli ett välkommet avbrott för honom.


Det finns en speciell njutning i att se filmer som visar situationer som är ovanliga och för de flesta okända, där huvudpersonerna är avslappnade och bekväma i sina roller (i dubbel bemärkelse) som att det är vardag för dem. Där finns de erfarna kommittémedlemmarna som snabbt faller in i en inarbetad jargong och arbetssätt. Där finns de stora folkskarorna som samlats i den lilla byn, och som med glädje och energi vandrar till slänten där uppenbarelsen skett för innerlig bön. Där finns de alltid lugna och kloka ordenssystrarna som organiserar mycket, och som framför allt tar hand om sin yngsta och mest uppmärksammade novis, Anna.


Som uppväxt i kyrkan men i diasporan i det sekulära Norden känner jag både samhörighet och avstånd till kulten som växt upp kring Anna. Där finns kitschiga snöglober och idolporträtt av den unga Anna, och en längtan efter att få fira mässa tillsammans med henne, och allt det kan verka orimligt även i mina ögon samtidigt som jag vet hur människor ur alla samhällsklasser klarsynt och ärligt böjer sina hjärtan till liknande omständigheter.



Men nu gäller det att intervjua Anna och undersöka hennes levnadslopp för att finna hål i den och inte låta sig luras av en charlatan. Jacques leder utfrågningen, är noggrann men inte aggressiv, och blir ibland själv överraskad av sina kollegors okänsliga skepsis. Anna å sin sida verkar uppskatta Jacques jordnära attityd. Men kring henne finns en stor grupp av människor som tror på henne och ser kommissionen som ett angrepp och vill hålla dem borta från sin skyddsling.

Är det ett popstjärneliv med kyrkliga företecken att vara den som sett Jungfru Maria? Även i Bibeln kan vi läsa om hur profeter våndas över att de fått uppdraget att förkunna Guds ord. Inför kommissionen är Anna klar och stark, men det är inte förvånande när vi ser henne oroas av människorna som trängs kring henne och vill snudda vid henne. Galatéa Bellugi är ett fynd i rollen som Anna, med sitt öppna ansikte där känslorna kan skälva till och försvinna och ändå lämna ett outplånligt spår.


Människorna som stöttar Anna har gjort ett val och ställt sig i opposition mot kyrkan, vilken ännu inte godkänt hennes uppenbarelser, och sluter sig samman än tätare av det skälet. Det är grunden för en sorts självförstärkande system som inte alltid leder rätt; när någon drabbas av (sunt) tvivel finns någon annan där som lugnar och lockar tillbaka till säkerheten. Det är alltid en trygghet att lyssna till den som har stark tro.

Jacques undersökningar visar en ung flicka med ärlig tro och vilja att höra till kyrkan, men i glimtar får vi också se att Annas liv innehåller mer än det de hittat. Det dröjer in i det sista innan alla bitar faller på plats. Tyvärr går det då litet för snabbt, och jag hade önskat att undersökningskommissionen hade fått arbeta sig igenom även de nya uppgifterna trots att det inte gett ett lika vackert slut. Men Uppenbarelsen är ändå en film som med djupt engagemang tar sig an att undersöka hur en människa kan leva med sin tro och med en uppgift som smärtar, och som inte skriver åskådaren på näsan vad som är önsketänkande och vad som är sant.


Einar på bloggen Rapsodi har också sett Uppenbarelsen och rekommenderar den.

söndag 13 januari 2019

Młoda Polska på Göteborgs Konstmuseum

Julian Fałat, Vinterlandskap med flod, 1903

 Konst reser inte över landsgränserna lika lätt som musik och litteratur, så varje utställning med tavlor från andra länder och andra tider kan bjuda på överraskningar. Polen har under perioder varit en stormakt, men delades upp på tre grannriken år 1795. Vid förra sekelskiftet samverkade de nya strömningarna inom måleri med minnen och myter ur den polska nationalsjälen. Likt svenska konstnärer for de polska till Paris och Rom för att studera, men även till München, Wien och Sankt Petersburg. Influenser som kändes av i hela Europa fick sitt speciella polska uttryck.

Vlastimil Hofman, Bikt

Utställningen Młoda Polska på Göteborgs Konstmuseum visar flera verk från den här tiden och berättar om några av de olika inriktningarna. Där finns vyer från naturen och från folklivet i Karpaterna, idealiserat eller med blick för det tunga arbetet. Uttryck för innerlig kristen tro fästes ofta på duk som en aspekt av det folkliga själslivet.

Jacek Malczeewski, Hamlet Polski

Symbolik blandad med spiritualitet tog större plats hos andra konstnärer, i tablåer eller porträtt. Utställningen visar många skickliga porträttmålningar av mer traditionellt slag, men också sådana som Gustaw Gwozdeckis självporträtt och Konrad Kryzyztanowskis originella och personliga porträtt av Bronislava Ostrovska.

Gustaw Gwozdecki, Autoportret
Młoda Polska (Det unga Polen) berättar om konstnärerna, de olika konstskolorna och valen mellan dessa. Utställningen ger en känsla av andan i Polen vid förra sekelskiftet och är dessutom en minnesvärd estetisk upplevelse.


Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Młoda Polska


Konrad Krzyżanowski, Porträtt av Bronisława Ostrowska

lördag 12 januari 2019

Quantum Night av Robert J. Sawyer

Psykologen Jim har konstuerat ett test på ögonrörelser som ger ett hundraprocent korrekt svar på om någon är psykopat eller inte. Wow, så bra! Men hans exflickvän Kayla som är experimentell kvantfysiker har kommit på ett ännu bättre test som avslöjar om någon är psykopat, har ett samvete eller är en p-zed, en "filosofisk zombie" som inte reflekterar över sig själv utan följer gruppen i de allra flesta fall. Ännu bättre! Tyvärr finns det övertygande forskning som visar att proportionerna p-zed : psykopat : person med samvete är 4:2:1, så de flesta i världen är antingen viljelösa följare eller känslokalla monster, även om nästan ingen märker skillnad utom våra huvudpersoner med sina perfekta tester.

Det finns så många luckor i logiken i boken Quantum Night att jag får svindel: uppdelningen av människor baseras på några lösryckta idéer i psykologisk forskning och filosofi; det "vetenskapliga" definierandet av människors nivåer görs genom att man mäter superposition på kvantnivå i hjärnans mikrotubuli; det går att ändra nivåerna på enkla eller krångliga sätt; människors nivåer hänger samman via kvantsammanflätning. Därtill skriver Robert J. Sawyer också sällsynt illa; de första kapitlen utgörs av infodump efter infodump (märk väl att informationen mestadels är pseudovetenskap), sedan mixar han in så många samtida referenser att boken känns daterad redan samma år den kommer ut, och så har alla i boken lövtunna personligheter som dessutom kan förändras medelst en knapptryckning.

Under många år har jag hållit "nördighet" för en god egenskap: att intressera sig för ovanliga ämnen, att vilja fördjupa sig intill besatthetens gräns, att vilja lära sig mer och mer. Nu är det med sorg i hjärtat som jag påminns om de sämre sidor man kan hitta i viss nördighet: att vilja dela upp människor i tydliga kategorier, att peka ut några som sämre på att tänka, att själv höra till de få smarta, att hitta och genomföra drastiska lösningar på svåra problem även när priset är högt, att i hemlighet vara mänsklighetens hjälte. Quantum Night är full av det, sida upp och sida ned, och det gör mig litet illamående att läsa. Visst är det lockande att tänka sig att alla mobbare och oförstående antagonister man mött är p-zeds eller psykopater och att man själv hör till de få verkligt reflekterande, men om de andra i kategorin "Q3" är likadana självgoda töntar som Jim ber jag att få slippa höra dit.

torsdag 10 januari 2019

En vintersaga på Folkteatern i Göteborg

En vintersaga är ett av Shakespeares dramer där en monarks missförstånd leder till tragedier, men där en kungaättling uppfostrad i hemlighte i ett annat land återbördas för ett lyckligt slut. Men Folkteatern i Göteborg spelar versionen av Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann där den lättsammare parallellhistorien vid det Böhmiska hovet är struken. Kvar finns bara kung Leontes av Sicilien, hans växande svartsjuka och de som drabbas av den.


Vännen Polixenes, kung av Böhmen, skall resa hem efter sitt besök trots värden Leontes enträgna uppmaningar att stanna. Men han ändrar sig och skjuter upp sin resa när drottning Hermione ber honom. Så trevligt! Eller? Varför var det just hennes ord som förmådde honom att ändra sig? Leontes bilder av de bådas samtal förvrängs i hans minne, och plötsligt står det klart för honom: drottningen är otrogen med Polixenes! Kung Leontes är van att få sin vilja genomförd, och förblindad av raseri beordrar han döden för Polixenes och fångenskap för drottningen tills hon har fött det barn hon bär - Polixenes barn? Alla i Leontes omgivning försöker lugna honom, men han är säker på sin sak och framhärdar i sin hämndlystnad. Drottning Hermione och sonen prins Mamillius dör av sorg och den nyfödda dottern Florizel sätts ut i skogen.


Tillika med antalet scener är ensemblens storlek reducerad. Tre personer axlar flera roller, och i deras centrum som kung Leontes står en av Sveriges absolut bästa skådespelare, Johan Holmberg. Nej, han väcker aldrig vår sympati i sin vansinniga utrensning av sina närmaste, men han gör den självsvåldige kungen till en hel figur, inte bara en karikatyr av en despot. Som alltid visar Holmberg varje känsloläge med varje millimeter av sin figur, och det är en njutning att se även i den sorgliga pjäsen.


Jag gillar inte allt i Folkteaterns uppsättning: några kvarvarande komiska spasmer hos birollerna tar fokus från handlingen i onödan, och en del av de postmodernistiska klädvalen likaså. Men strykandet av parallellhandlingen är ett ytterst klokt drag, och gör det lyckliga slutet så ihåligt som det borde vara. Kan tretton års ånger göra bot för de människoliv som släckts, kan onda gärningar förlåtas när dess verkningar upphävts? Folkteaterns uppsättning låter oss misstänka att det lyckliga slutet kan vara Leontes önskedröm. Det vi i själva verket har sett är en beskrivning av en människa som vill hålla fast vid sin svartsjuka och inte lyssna på hundra förmanande röster, och som så slår sönder sitt eget och andras liv.

Länk till Folkteaterns sida om En vintersaga

Foto: Mats Bäcker

tisdag 8 januari 2019

Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand på Göteborgs Konstmuseum

Annika Ekdahl, Definitely Gold (2008)

Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur delar sedan två decennier ut ett flertal utbildningsstipendier, och i år har två av dem gått till konstnärerna Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand. De sysslar båda med bildskapande på format som kräver noggrannhet och planering och tar lång tid, men de respektive resultaten är så olika de kan vara.

Gunnel Wåhlstrand, Vattenholmarna

Gunnel Wåhlstrand arbetar med tusch på papper, ofta i stora format. Då hon väljer fotografiska förlagor går det att leva sig in i hur mycket arbete hon har lagt ned på detaljerna och nyanserna. Men lika lätt går det att förlora sig i de drömlika motiven; fastän bilderna liknar fotografier i sin realism har de något overkligt över sig därför att man ser att de inte är det.


Ännu mer krävande lär Annika Ekdahls teknik vara, där hon skapar fantastiska bilder i vävda gobelänger. Perspektiven är ibland medvetet platta och placeringen av objekt icke-realistisk men därigenom skapar hon desto mer av ett djup i kompositionen. De varma färgerna - mycket rött, rosa och guld - skapar en inbjudande stämning som ändå inte är helt att lita på. Kanske passar inte vi åskådare i världen hon avtäcker? Kanske borde vi vara rädda för människorna och djuren där.


Ett av verken, en matta med djur och föremål vävda i tydlig pixelering, får mig att tänka på den matta som berättarens mor vävde i en av Mircea Cărtărescus böcker; en väv som blev tredimensionell och fylldes med så många hemligheter att Securitate kom och förhörde familjen. Annika Ekdahl förenar hantverksskicklighet med en konstnärs känslighet och jag är djupt imponerad av vad hon visar oss.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand


söndag 6 januari 2019

The Dispossessed av Ursula K. Le Guin

Anarres är ett anarkistiskt samhälle som faktiskt har lyckats att överleva sitt grundande, skapa ett balanserat samhälle och fortleva i över hundrafemtio år. Man kan dock inte säga att Anarres blomstrar, för det är inte invånarnas mål och den karga naturen gör det också svårt att skapa överflöd. Människor kan hitta sin begåvning och sysselsätta sig med det, men en central kommitté fördelar arbetskraft till ställen där det behövs, och det är underförstått att man regelbundet skall ställa sig till förfogande, speciellt när tiderna är knappa. På så sätt produceras det hus, kläder, mat och annan nödvändigt, och det är fritt för invånarna att ta för sig vad de behöver (inte mer) från allmänna lagerrum.

Anarres är månen som cirklar kring Urras, planeten där alla Anarresti ursprungligen kom ifrån. På den inte alltför blodiga revolutionen som leddes av filosofen Odo följde att de inblandade fick lämna Urras och bosätta sig på Anarres för att skapa det samhälle de önskade sig. De två planeterna har radiokontakt och åtta gånger om året landar ett skepp från Urras med förnödenheter och återvänder med mineraler från Anarres, men det sker inget utbyte av människor mellan de två samhällena. På så sätt har Anarres en nidbild ta spjärn emot; det morallösa Urras där några lever gott av andras slit. Jag ryser litet av likheten med 1970-talets stämningar i de förolämpningar som används på Anarres, profiteer och propertarian. Egoizing betyder att sätta sina egna önskningar framför folkets bästa.

Däri ligger fröet till det som händer i första kapitlet, när den banbrytande fysikern Shevek lämnar Anarres i ett av fraktskeppen för att fortsätta sitt arbete på Urras. Det är starkt framställt och starkt att se hur kärleken till vetenskapen och önskan att forska kan driva en människa till att lämna sitt hem och sin familj och ansluta sig till den utpekade motståndarsidan. Boken ger oss i långsam takt bakgrundshistorien, och där ser vi bit för bit hur Sheveks unika tankar inte längre får plats på Anarres. Där finns dels anklagelserna om egoizing, att han sysselsätter sig med något som är onödigt. (Vi hinner också se liknande situationer bland Sheveks vänner; en musiker och författare som skriver sådant som Shevek finner genialiskt men som inte fungerar som underhållning för den bredare massan.) Men vad som förgiftar forskningen är än mer att en central person i forskningskretsar emotsätter sig Sheveks upptäckter, nästlar sig in och påverkar och hindrar utvecklingen. Även i ett idealiskt samhälle kommer avundsjuka och missunnsamhet att finnas, och människor kommer att kunna sätta sig i positioner där de kan förstöra för andra.

Vartannat kapitel i The Dispossessed berättar om Sheveks liv på Anarres, vartannat om vad som händer honom efter att han begivit sig till Urras. Det är fascinerande att med Shevek se det rika samhället inklusive dess mörka baksidor, och reflektera över de inneboende konflikterna. För Urras är estetiskt tilltalande och generöst mot människor som Shevek, men också ett hårt klassamhälle där kvinnor ses som prydnader och inte får göra karriär. Och ändå är det där som forskning och mångsidighet kan blomstra, om än under förbehåll.

När Ursula K. Le Guin beskriver knappheten på Anarres vet jag att jag inte skulle vilja bo där; jag skulle känna mig begränsad både materiellt och intellektuellt. Ändå har det samhället en viss lockelse; det känns som att där finns så mycket att ta sig för och bidra med, och att plikten är sin egen belöning. Sedan kan jag se att vissa problem är sopade under mattan såväl på Anarres som av författaren, och då tänker jag främst på brottslighet och rivalitet. Undertiteln till The Dispossessed är An Ambiguous Utopia, och även om bilden av Urras är uppblåst till en kapitalistisk mardröm är det bra att Ursula K. Le Guin även visar upp sprickorna i anarkisternas drömvärld.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Lathe of Heaven

lördag 5 januari 2019

Årets bästa filmer och TV 2018


Länderna på vårt jordklot är så olika varandra i natur och levnadsförhållanden. Jag vill veta mer om vår värld och människornas villkor, och är tacksam för filmare som med sin blick från insidan låter oss andra se hur livet kan vara. En hjärtslitande film var Rungano Nyonis I am not a witch, som visar hur flickor eller kvinnor i Ghana kan pekas ut som häxor och motas in i ett liv utanför samhället. En annan inifrånblick gav oss Justin Chon i filmen Gook om koreanska butiksägare i Los Angeles under kravallerna år 1992.


Det kalla kriget som sträckte sig över flera decennier påverkade människor ända in i privatlivet. Två olika vinklar på det ges i Den tysta revolutionen och den lysande Cold War.

Hudfärgen kan för en svart människa lägga krokben i karriären eller skapa ett direkt hot mot ditt liv. Sorry To Bother You är ett prov på det förra och BlacKkKlansman på det senare, och båda filmerna hittar sina egna lösningar på problemet med mycket humor men också bitande allvar.


Jag kan ofta bli besviken på svenska filmer och det som produceras i vårt land kan ibland vara pinsamt dåligt. Men Trädgårdsgatan är socialrealism som allra bäst; en stark kärlek mellan två drogmissbrukare sedd genom två barns ögon. Actionfilmen Den blomstertid nu kommer skapades genom privata initiativ och ger mersmak.

Lady Bird var en fantastisk skildring av tonårstiden då man försöker finna fotfäste i världen omkring. Det var också Leave No Trace, under helt andra omständigheter, och fastän även den filmen följde en ung flicka är det hennes fars tysta smärta som stannar kvar i minnet. I 1700-talets Österrike var möjligheterna färre för en blind flicka, och det var fint att få se Mademoiselle Paradis, baserad på en verklig historia.


Lika svårt kan det vara att hantera världen när man står mitt i livet och ser att det inte blev som man tänkte sig. Three Billboards Outside Ebbing har en grymmare handling, Tully en mindre brutal stämning, men bärs av vardera en kvinna som är stark men på gränsen till att brista.

Två italienska filmer rörde sig strax utanför det verkliga; Lycklig som Lazzaro och Allt du önskar kan du få. Inte vackra och drömska utan bitvis råa på helt olika sätt, och också tankeväckande på helt olika sätt.


Om vi helt glömmer realism och bara njuter av fart och imponerande actionscener så fick vi det till max i den fantastiska Aquaman, likaså i Solo: A Star Wars Story, där huvudrollsinnehavarna susar genom rymden i väl lappade rymdskepp. Där kan vi tjusas av det hiskliga, men i verkligheten kan rymdfärder kännas som skräckfilmsscener. Så här snart femtio år efter månlandningen fick vi en omskakande bild av förberedelserna, genomförandet och de starka män som tog människan till månen med sina egna liv som spelpjäser i filmen First Man.


Goda TV-serier är stimulerande; man kan fördjupa sig i en intressant handling och karaktärerna som driver den eller drivs av den. De senaste åren har vi kunnat se så genomtänkta historier som The Handmaid's Tale och American Gods. Serierna Dirk Gently's Holistiska Detektivbyrå och Happy! forsade fram med omtumlande fart och det dröjde ett tag innan man såg planen, och att den var smart, inte bara underhållande.


En bra komediserie som ger ett gott skratt varje dag är en lisa för själen, och extra mycket om den får en att tänka till. BoJack Horseman är egentligen mer tragedi än humor men också dråpligt rolig. The Good Place och Brooklyn Nine-Nine har sina allvarliga stunder men är övervägande positiva och hoppingivande. Det är bra att alla tre serierna fortfarande går, så att vi kan stanna kvar och skratta ut med karaktärerna vi lärt känna under några säsonger.