Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

Vad hade hänt om Dr. Jekyll fått tala om sina hämningar med en psykolog? Eller om Dr. Frankenstein och hans närmaste hade fått gå i familjeterapi? Via ett oförklarligt hål i rumtiden har dessa och några andra personer ur litteraturhistorien fått kontakt med en psykolog i dagens Stockholm, och tar sig genom den förvirrande samtiden till regelbundna möten med en person vars namn vi aldrig får reda på. Det vi får läsa är hennes anteckningar från och kring mötena, hittade efter att hon mystiskt försvunnit.

Kulturkrockar utgör en stor del av samtalen - patienternas gentemot dagens seder, men även psykologens inför deras låsningar inför sådant som vi med tiden börjat se som naturligt i våra dagar. Dr. Jekyll blir mycket intresserad av Freuds teorier om jaget, överjaget och detet. Vår psykolog hittar en hel del att nysta i vad gäller kvinnors underställda position i samhället, ävenså i den klassiska berättelsen om kärlek mellan två kvinnor varav den ena är vampyr; Laura och Carmilla.

Den mest givande av delarna är i mina ögon samtalen med Dr. Frankenstein, hans fästmö Elizabeth Lavanza och monstret han skapat, kanske för att de har mest potential att lyckas men också för att historien där rör sig längre ut från vad originalboken beskriver. 

Sist ut av analysanderna är Dorian Gray, vacker men överlägsen och nedlåtande mot vår psykolog, som än en gång måste kämpa för att behärska sig när han förolämpar henne. Dr. Jekyll irriterade henne med sina svepande nedgörningar av kvinnosläktet, men Dorian Gray är snäppet värre i sitt förakt mot övriga människor. Ändå ser vi början till en framgångsrik analys i hennes egna kommentarer, till honom och i patientdokumentationen.

Dock är vår psykolog i en utsatt position med patienter som är så skickliga manipulatörer, och hennes egna bollplank i detta är en person på nöjesresa i Italien som bara svarar oregelbundet på mail. Parallellt med analyserna har vi fått veta en del om psykologens privatliv, kapitel som kanske kunde skalats ned något i omfång, men som blir mer och mer relevanta för vad som händer på mottagningen. Och det faktum att boken vi läser utgörs av "upphittade dokument" ger ju en läsare anledning att oroa sig...

Hinkemann på Dramaten

Alla sliter för brödfödan när Eugen Hinkemann kommer tillbaka från kriget. Det är ont om jobb, och ingen äter sig mätt eller är trygg i sitt hem. Hustrun Grete har väntat på honom men när han kommer tillbaka är han förändrad. Hinkemanns bäste vän Paul Großhahn talar om hur han bara tycks räknas i form av det jobb han kan utföra, men ingen älskar honom på riktigt. I den cyniska nya världen är liv är inte mycket värda, människor säljer sig och kastar sig i armarna på varandra, och Grete är otrogen med Paul. 

Tom Silkemanns bearbetning av Ernst Tollers pjäs, och Anja Sušas regi, visar oss världen ur den skadade soldaten Hinkemanns perspektiv; i upphackade scener, krassa svårbegripliga repliker, ryckiga rörelser och en opålitlig verklighet. Om världen någonsin har varit normal och trygg, så beter sig folk underligt nu, och alla har krav på att Eugen Hinkemann skall rättfärdiga sin existens med arbete och pengar.

Det arbete som finns för Hinkemann är ett motbjudande uppträdande på stadens cirkus. I det hårda samhället är det tydligen vad folk vill se, och förskräckas över. Bland alla absurda repliker och rörelser är cirkusdirektörens presentation klar och tydlig men desto mer grym och tvingande. Bit för bit ökar absurditeterna i Hinkemanns liv tills människorna på scenen nästan liknar varelser ur en skräckfilm. Den nakna människan vrider sig framför oss i en explicit fråga om vad är det som driver livet till att bli så här, och en outtalad fråga om var människovärdet finns nu.

Hinkemann och andra pjäser från mellankrigstiden brottas med stora frågor om orättvisor och vad som finns kvar av livets mening, ofta parat med hopplöshet och med brutala underligheter i handling och framställning. Uppsättningen av Hinkemann på Dramaten 2025 är som ett förstoringsglas riktat hundra år bakåt i tiden, väl grundad i dåtidens stämningar och förutsättningar men med ett finger pekande tillbaka till vår tid.

Länk till Dramatens sida om Hinkemann

Foto: Sören Vilks

Dying for Sex

Cancern kom tillbaka. Det verkar som att Molly inte kommer att leva länge till, och hennes kropp kommer att börja gå sönder även om hon får behandling. I stunden när hon vet att hennes tid på jorden är begränsad, blir det än viktigare för Molly att leva fullt ut under sina sista månader. Sex! Det är vad  hon längtar efter; de bästa upplevelserna från tidigare relationer och sådant som hon ännu inte har prövat. Fast den snälle maken Steve som har stöttat henne så länge har nu svårt att tända på kroppen han vårdat under de många cancerbehandlingarna. Men Molly har inte längre något att förlora och lämnar honom för att fylla sin sista tid med fantastiskt sex.

Riktigt så lätt går det inte. Fantasierna om att ha vilt sex med okända män rör sig stapplande framåt. Så många män är så eländiga! Och de vill höra det också, de vill bli hunsade och förolämpade för att få utlösning. Molly upptäcker att hon gillar att dominera män i sovrummet (och på vardagsrumsgolvet, och varhelst annars). Den resan går inte heller smärtfritt, förrän hon söker hjälp på vägen av en erfaren dominatrix. Så här långt in i serien vävs Mollys erotiska upplevelser också ihop med hur den medicinska behandlingen påverkar hennes mentalt, och det ger historien ännu mer djup.

TV-serien Dying for Sex bygger på den verkliga historien som Molly Kochan berättade om sitt liv i en podcast hon drev tillsammans med sin bästa vän Nikki Boyer. Att hantera alla behandlingar och driva på för vad mer en cancerpatient behöver är svårt nog för en frisk människa, och i det här fallet är alltså Molly lycklig nog att vännen Nikki tar över all administration samtidigt som hon är en vän och psykologiskt stöd. Från sjukhuset kommer också hjälp i form av en samtalsgrupp och supportpersonen Sonya. 

Det är en stor hjälp för Molly att hon har Sonya och Nikki i sitt liv, medan hennes kropp och psyke utsätts för så mycket. Kanske är det även en lättnad att inte ha alltför många människor i sin närhet, för att inte behöva förklara och själv trösta dem när de blir ledsna för Mollys dystra diagnos. Ett starkt avsnitt i serien är när andra tar sig rätten att sprida nyheterna om Mollys sjukdom till fler än hon önskat. Detta är en del i utmaningen för Molly med att hålla fast vid sin person och integritet, och inte bli ett med sin cancer i andras ögon.

Det sker ingen mirakelvändning i serien, cancern härjar i Mollys kropp och vi får följa henne till slutet, till döden. Men det blir ändå ingen helt sorglig resa, tack vare den överentusiastiska hospice-sköterskan som på ett positivt sätt berättar hur kroppen stänger ned sig inför döden, och tack vare omtanken från människorna som slutit upp kring Molly i hennes sista veckor. Det ger en fin och litet hoppfull bild från en människas omtumlande liv, fastän det blev alltför kort.

Molly Kochan och Nikki Boyer

Feng Yongxus förmåga att gråta av Sanja Särman

Det finns många skäl att känna sig osäker i tonåren. Förutom möjligheten eller tvånget till att välja sin väg i världen känns pressen från andra människor antingen för att de verkar starka och lyckade i livet, eller för att de rent ut hotar och mobbar en - klasskamrater, främlingar på internet. Feng Yongxus liv har ännu ett lager av alienation då hon delar lägenhet, eller faktiskt bara ett rum, med sin kroniskt sjuke far som försöker skaffa sig evigt liv medelst specifika rörelser ur en esoterisk lära från hemlandet. Modern och den äldre systern visar minimalt intresse för Xus liv, men drar ibland iväg henne på tillställningar utan att acceptera motfrågor.

Till en början mot sin vilja, men snart med nyfikenhet, hamnar Xu på en mötesplats online för människor med sexuella fetischer. En cynisk äldre läsare kan gissa att bakom de lockande avatarerna och beskrivningarna finns vanliga människor, kanske socialt klumpiga typer vars intressen i själva verket är futtiga, men för några ögonblick har vi tillsammans med Xu upplevelsen av att det finns en värld av nya möjligheter och någon vars underlighet matchar ens egen.

När Xu får kontakt med en man på webbsiten och tolkar hans meddelanden ur sin längtan efter en större mening och något nytt bakom den banala vardagen, är det en fortlängning av hur boken redan från början har velat förhöja handlingen med en ornerad framställning. Tyvärr har det lett till långsökta liknelser, metaforer med inneboende motsägelser och ett överlastat språk.

Innan systern kommer kontaktar hon Xu för att komma överens om protokollet för besöket; de avviker nästan aldrig från den ordning de kommit överens om. Det är alltid systern som försöker genomdriva det ena eller andra projektet och Xu som låter henne hållas. [...] 

Det rör sig oftast om att försöka inhämta upplysningar om livet pappan levde förut. De mest obetydliga detaljer. Som till exempel farmoderns namn. Namnen på hans bröder. Hans systers namn. Deras egna halvsyskons namn. Med sådant skulle de nöja sig. De skulle inte be om mer. Några minuter hade räckt för att avsluta en sådan undersökning. [...]

Xu vet att systern inte blir sårad när pappan höjer rösten och sluter sig inne i sin rustning av nonsens. Under samtalen löper hon graciöst som en lindanserska mellan två ytterligheter, mellan sin längtan att få veta något, vad som helst, om hur det var förut, och en befriande likgiltighet inför såväl pappan som Xu.

Läsningen snubblar över de onödigt komplicerade formuleringarna, vilka liknar en pubertal önskan att låta riktigt djup och svår men borde lämnats kvar när författaren själv lämnade tonåren. De blir en belastning fastän de också illustrerar hur Xu ser den ganska sjaskiga verkligheten genom ett förskönande filter. Det skapar också distans och ett ointresse för personerna, vad som händer med dem, och vad den hemliga underliga sexakten innebär.

1984 på Stadsteatern

Kulturhuset Stadsteaterns stora scen blir tät i 2025 års uppsättning av 1984. Den nästan kala scenen blir till höga väggar, ett trångt rum, en öppnad dörr till hallen, en inrutad arbetsplats, knivskarpa kanter; tack vare den mycket skickliga ljussättningen. Den klaustrofobiska känslan ökas genom att åskådarna givits hörlurar där inte bara dialogerna utan också Winston Smiths inre monolog hörs. Och i en sträng och grym diktatur är det knappt att han vågar låta sig själv spekulera fritt inuti sitt eget huvud. 

De flesta känner till Storebrors slagord och ryser när vi ser skuggan av dem i delar av vår egen värld: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Orden jackar enkelt in i pjäsens handling. Winston arbetar ju själv på Sanningsministeriet, med att redigera gamla tidningsartiklar så att där står det som Partiet just nu uttalar som sanning. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.

Snabbt och enkelt läggs handlingen ut för oss i de välvalda scenerna. Tyranniet tar sig in i människors hem och till och med in i deras hjärnor. Winston är rädd, men längtan efter något annat finns där ändå. När Julia dyker upp i hans liv blir deras förbjudna kärlek till en ljuspunkt. 

De två får en chans till att bli en del av en motståndsrörelse. Men har de ens någon chans att lyckas, i en så totalt genomreglerad diktatur? Deras kontaktman säger redan vid första mötet att någon förändring inte kommer att ske i deras livstid, det är deras döda skelett som kommer att få uppleva den. Så stark är deras övertygelse att de ändå säger ja. Men vad Storebrors diktatur i slutändan vill åstadkomma är att så så starka tvivel på medmänniskorna att kärleken nöts ned och ingen trygghet finns annat än att lyda Partiet.

Länk till Stadsteaterns sida om 1984

Foto: Sören Vilks

Severance

Alla gånger vi önskade oss en tvilling som kunde gå till skolan istället, då tänkte vi sällan på att den tvillingen inte heller skulle vilja gå till skolan. De personer som har undergått severance har dock blivit försäkrade om att deras innie kommer att trivas och gilla sitt jobb. Därför har många människor låtit företaget Lumon operera in en pryl som gör att den person som går till jobbet inte kommer ihåg något alls av arbetsdagen, utan tycker sig få gå hem igen i nästa ögonblick. Ett liv med bara fritid och lönechecken från arbetet man inte minns!

Å andra sidan kommer ens innie, den persona som utför det dagliga arbetet, aldrig ha någon fritid eller se något av världen utanför, speciellt som kontorslokalerna ligger under jord. Är de då nöjda arbetare som utför sitt jobb med glädje? Det finns olika sätt att motivera sina anställda. Dylan G. radar stolt upp fingerfällorna och suddgummina han vunnit som månadens bäste medarbetare på avdelningen Macro Data Refinement. Irving B. känner lojalitet med företaget, dess historia och de mystiska, närmast religiösa ritualer och föreskrifter i handboken som de har att följa. Mark S. har en mer pragmatisk syn på sitt jobb, och har just blivit ledare för den lilla arbetsgruppen. Vad hans innie dock inte vet, är att hans outie blivit kontaktad av den före detta kollegan Petey, som inte bara lämnat Lumon utan genomgått en operation för att integrera sina båda uppsättningar av innie- och outie-minnen, med oroande biverkningar som följd.

Inget tycks dock kunna motivera Peteys ersättare, den nyanställda Helly R. som tar till drastiska metoder för att försöka säga upp sin anställning. Men i slutändan är det ens outie som bestämmer, och dag efter dag kommer hon tillbaka till kontoret, mot sin vilja. Det är en kuslig påminnelse om att de arbetande innies är livegna och i stort sett oförmögna att lämna sitt arbete. Straffen som utdelas av arbetsledarna för de anställdas missteg är också gammaldags sadistiska på ett kuriöst sätt, sammanvävda med den kult kring Lumons grundare som odlas i ritualerna på arbetsplatsen.

Som utomstående är det lätt att fascineras av denna intrikata men ändå naivt konstruerade arbets-religion. Än en gång påminns man om att innies inte har minnen av någon annan värld att jämföra med, och kanske låter man sig som Irving B. hänföras av detaljerna att lära sig och följa, och den bakomliggande antydda mysticismen. Tillsammans med honom får vi också utforska andra delar av Lumon, svåråtkomliga då de ligger långt långt bort i de kritvita, labyrintlika korridorer som de anställda är förbjudna att rita kartor över.

Som tittare kan man fascineras av själva jobbet som utförs. Det liknar ett dataspel men har en känslomässig dimension. Om man är riktigt intresserad så har en engagerad följare byggt en realistisk simulator. Dock kan man undra vad det abstrakta arbetet verkligen innebär, till att börja med på avdelningen Macro Data Refinement men även på de övriga, ännu mer obskyra avdelningarna. I scenerna från världen utanför Lumon ser vi protester och ifrågasättanden både av praktiken att genomgå severance och av vad Lumon producerar, även om det senare är diffust. Men vi får också se att det finns människor älskar företaget och dess produkter, och frivilligt hänger sig åt grundar-kulten.

Blått och grönt är i de flesta fallen lugnande färger, men i de mestadels kritvita miljöerna på Lumon är inslagen av färg rent artificiella och har en motsatt effekt - en påtvingad harmoni som än mer inskärper hur begränsad världen är. Fokus blir därför desto större på de fyra människorna i arbetslaget, deras managers och i periferin andra anställda, liksom mystiska detaljer i inredningen. I andra säsongen sker mer av handlingen utanför Lumons avskilda kontorskomplex, och gränserna mellan inne och ute luckras upp av flera anledningar. När vi faktiskt får svar på flera av våra frågor så finns det ändå mystik kvar, samtidigt som den nya händelseutvecklingen drar oss djupare in i Lumons grepp.

The Imposition of Unnecessary Obstacles av Malka Older

Hon fick mig igen, Malka Older, med ännu en lagom tunn bok om skälvande romantik, god mat och hett te i universitetsmiljö, och så cozy murder i skuggan av Jupiter. De logiska luckorna från förra boken The Mimicking of Known Successes finns kvar, och vi får väl fortsätta att ignorera dem och bara följa med Mossa och Pleiti i de nya efterforskningarna efter folk som har försvunnit från universitetet. Förhoppningsvis har de inte fallit av någon av plattformarna mot Giants ogästvänliga yta, men hur och varför har de försvunnit utan ett ljud?

Precis som i förra boken är vår huvudsakliga berättare Pleiti osäker på om Mossa har varma känslor för henne, trots att de föll i varandras armar både då och nu igen. Än en gång kan Pleiti lämna sina charmerande studier av gamla böcker som skall ge inblick i jordens ekosystem, och följa Pleiti på långa, äventyrliga undersökningar utan att hennes anställning vid universitetet i Valdegeld ifrågasätts. Däremellan och föralldel under tiden hinner de med goda måltider och många koppar av rykande hett te.

Nu får vi också veta litet mer av historien om hur Jupiter och dess månar koloniserades. Bokens dragningskraft ligger för många inklusive undertecknad i den hittills nämnda handlingen, och i den genomsyrande längtan hos många av bifigurerna att skapa bördig mark, fungerande ekosystem och ett gott samhälle. Det är fint när det faktum att man lever på byggda ringar kring Jupiter smyger sig in i talesätt, som "I saw the chance to switch rings" när Pleiti går från tal till handling. Mer av samma fungerar ett tag till, när nivån på cozy mystery är så trevlig som här.

Fler böcker av Malka Older:

The Mimicking of Known Successes-av.html