den 3 juli 2009

Museet for rysk konst i Odessa

Inte langt fran Odessas centrum, i annu ett av alla vackra palats i staden, inryms ett museum for rysk konst. I den gamla balsalen, den stora matsalen och alla andra vackra rum finns tavlor malade av inhemska mastare i det vidstrackta ryska riket. Dar finns flera mindre samlingar av konstnarer jag inte kande till sedan innan, men som jag uppskattar vid forsta anblicken. De flesta av malningarna ar mycket realistiskt och detaljerat malade, och oftast med stor karlek till motivet.

Jag overraskas av att naturmalningarna funnit sa ovanliga motiv, bland alla mellaneuropeiska landskap jag studerat vid universitetet: fagelstrack over en kvallshimmel, biodlare vid sina bikupor pa en sommardag sa het att det kanns i luften, barn och ankor som kliver genom en djup vattenpol dar djupa hjulspar korsar varandra pa vag ned i vattnet. Mycket sympatiskt och intressant.

En viktig tavla med spannande bakgrund som hanger pa museets vagg ar Nikolai GEs malning av Kristus framfor Pilatus, fragande "Vad ar sanning?" (Quod est veritas?) Framstallningen av en plagad Kristus i skuggan framfor en valmaende, solbelyst Pilatus var ett brott mot den gangse bilden av Kristus som stark och segrande, och likasa ett fortackt nalstick mot overheten som orattfardigt skodde sig pa de svagares bekostnad.

Under huset finns en harligt sval och utsmyckad grotta utgravd, liksom en av alla tusentals ingangar till de historiskt viktiga katakomberna under Odessa. Ingangen och den falska trabron som skall lura inkraktare ar avsparrade, till allas var raddning! Jag rekommenderar att man later en av de hangivna guiderna leda en runt i museet och ned i den svalkande underjorden.

den 1 juli 2009

Rigoletto pa operan i Odessa

Som jag sagt flera ganger ar Verdi en stor favorit bland operakompositorerna. Anda hade jag inte sett eller hort Rigoletto i sin helhet innan jag bankade mig pa rad 11 i Odessas underbara operahus, och hade dalig koll pa handlingen. Men musiken och spelet pa scenen gjorde att jag ganska latt kunde hanga med i allt som hande.

I den vackra musiken ar det standigt en mork, varnande ton narvarande, som ger historien en dramatisk och hotfull stamning. Och ja, det liderliga och hjartlosa hovet kring hertigen av Mantua utgor ett hot mot hovnarren Rigolettos oskyldiga dotter Gilda, som han haller inlast i sitt hus, gomd for allas blickar.

Nej, Gilda kan inte forbli gomd. Hertigen sjalv upptacker henne och lyckas lura till sig hennes karlek, och dartill kommer hans burdusa kumpaner och rovar bort Gilda och skandar henne. Nar Rigoletto och Gilda sjunger ut sin sorg har en svart rida fallit ned bakom dem, sa att vi ser annu tydligare att de ar ensamma och utlamnade till en hard, hjartlos varld. Rigoletto lovar att ta hamnd pa den usle hertigen.

Den medryckande valsen La donna e mobile later ju inte alls uppiggande nar man hor att den sjungs av den karlekslose hertigen av Mantua pa vag att forfora annu en kvinna, dessutom i asynen av lilla Gilda. Men fastan hon ser hans svek, kan hon inte sluta att alska honom. Av karlek offrar hon sig och later lonnmordaren som Rigoletto sant ut efter hertigen ta henne istallet. Rigoletto far en sack med en manniskas kropp i, tror att det ar hertigen och att han har fatt sin hamnd. Men nar han an en gang hor La donna e mobile forstar han att hertigen annu lever. Med fasa oppnar han sacken och finner sin doende dotter, som sjunger ut sin karlek och dor i hans armar. Vilken fasa! Rigoletto, hovnarren som hanat manga av hertigens fiender i deras fortvivlan, har nu sjalv kastats i en sorgens ravin av en forbannelse.

Scenografin till Rigoletto var rikligt pakostad och intrikat i varje scen, och alla sangare var utmarkta. Rigoletto sjongs av en stark och saker bas, och Gilda av en sopran sa vacker som en liten larka! De bada fick med ratta extra manga applader. Operahuset i Odessa var fyllt till sista stoppade sammetsstol pa denna sista forestallning for sasongen, och alla vi musikalskare njot fullt ut av denna vardiga final.

Manniskohamn av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist ar inte bara bra pa att komma pa spannande skrackhistorier, han ar ocksa en riktigt begavad berattare. Nar forfattare som Stephen King lagger in referenser till Budweiser och andra kanda marken for att skapa verklighetsforankring, och atminstone later sina blivande offer ha tankar och kanslor, later Ajvide Lindqvist detaljerna i huvudpersonernas liv vara lika val utmejslade som i en historia om forlust. Personlighetsdragen och handelserna beskrivs sa inkannande att de overnaturliga inslagen knappt ens skulle behovas for att skapa intresse for handlingen.

Men oh sa fascinerande det blir nar mysterierna pa Domaro i skargarden borjar vaxa fram! Vissa delar av boken vagade jag bara lasa i dagsljus, i en park, omgiven av manniskor. Bit for bit visar sig vaven av overnaturliga villkor vara storre och tatare an man kunde gissa fran borjan. Jag ar imponerad av hur Ajvide Lindqvist lyckas driva spanningen vidare i allt storre forgreningar, utan att historien och gatan glider honom ur handerna. Jo, nagra fragor om hur det hanger ihop fran borjan till slut sitter jag kvar med efter lasningen, men det ar smasaker i sammanhanget. Pa det stora hela ar Manniskohamn en otroligt spannande och lasvard bok. John Ajvide Lindqvist har en livlig och gruvlig fantasi, sinne for hur det ar att leva idag, och ett ledigt sprak for att knyta samman dem bada. Jag ar tacksam for alla bocker han har skrivit och kommer att skriva!

den 29 juni 2009

Lucia di Lammermoor pa operan i Odessa

Varldsklass! Absolut varldsklass och en helt perfekt musikalisk upplevelse var Lucias vansinnesaria i den grymma men vackra operan som hon gett namnet at. Tidigare i parken hade jag traffat en dam som sade att Odessas opera ar varldens nast basta, efter La Scala. Tills jag besokt Milano kan jag saga att det ar den basta opera jag varit pa; konstnarligt, arkitektoniskt, akustiskt. Och denna traditionella men personliga uppsattning av Lucia di Lammermoor lar kunna fa Gaetano Donizetti att le fornojt i sin himmel. Vackra kostymer, kongeniala med scenografin, och en Lucia av stjarnklass. Jag ar sa ledsen att jag inte fick reda pa namnet pa denna underbara sopran.

Den unga Lucia traffar i hemlighet sin alskade Edgardo vid fontanen i slottsparken. Redan nar hon vantar pa honom och berattar for sin sallskapsdam om spoket av den unga flickan hon sett i parken, balanserar hon pa vansinnets grans. Hennes sang ar skor som ett kristallglas, men sa vacker, sa vacker.

Edgardo och hon lovar att alska varandra och byter ringar med varandra, men Lucias bror planerar att gifta bort henne med Arturo for att starka makten for sin skotska klan. Hans tvang och Lucias forvirring far Lucia att skriva under ett aktenskapskontrakt, och nar Edgardo upptacker det kastar han ifran sig sin ring och forbannar Lucia. Den stackars ensamma flickan, pressad mellan tvanget fran krigare harda som stenar! Hon drivs annu langre in i vansinnet.

Vi hade fatt biljetter pa fjarde raden, och med Folkoperans uppsattning i minnet trodde jag nastan att det skulle kunna stanka blod pa oss, men Odessas regissor behovde ingen sadan rekvisita for att skapa stamning pa scenen. Brollopsfesten pagar medan de nygifta skall fullborda sitt aktenskap. Da trader den vardige kaplanen Raimondo in, synbart skakad, och forklarar att Lucia tagit en kniv, stuckit den i Arturo nar han lag i sangen och dodat honom. Infor de forstummade brollpsgasterna vacklar Lucia in i en lang kritvit klanning med den blodflackade kniven i handen. De ryggar tillbaka nar hon stiger in bland dem, och saval brollopsgasterna som askadarna sitter trollbundna, andaktiga, medan Lucia sjunger sin beromda vansinnesaria.

Vilken briljans som kravs for att klara denna aria! Ena sekunden ar Lucia lycklig, for hon tror att hon vantar pa Edgardo vid sin fontan och att lyckan ar nara. I nasta sekund tror hon att hon ser spoken, och fasar for sitt liv. Och i vissa ogonblick tycks hon minns vad som verkligen ha hant, och sjalv inse att hon ar galen och bortom all hjalp och mansklig lycka. Det kravs stor teknisk begavning for att klara av de fantastiskt invecklade hoga tonerna, det kravs stor skadespelarkonst for att pa samma gang uttrycka kanslokasten, och det kravs enorm inlevelseformaga for att ge liv och trovardighet at den plagade, lidande Lucia. Minuterna da Lucia sjong ut sin lycka, skrack, sorg och forvirring ar bland det absolut mest gripande och vackra jag sett och hort i mitt liv. Kommer Odessas opera att ge samma uppsattning med samma sangerska under sin nasta sasong, den tvahundrade? Jag kommer att aka hit pa vinst och forlust for att ta reda pa det och fa uppleva detta mirakel en gang till.

den 28 juni 2009

La Traviata pa operan i Odessa

Jag lurade mina reskamrater att tro att det skulle bli engelsk textning pa den har operan, men det var inte sant: ukrainska, som vanligt. Daremot tror jag att gastsangarna var engelska, men jag ar inte saker for lyckades inte kopa nagot program av de barska damerna som sjasade askadare till sina sittplatser.

Mellan varje akt var det paus, sa tre ganger fick vi ga ut i den ljumma sommarkvallen och begrunda handelserna. Jag har all respekt for den konstnarliga integriteten hos Odessas operahus; repertoar, scenografi, regi, sangare, orkester; allt ar av toppkvalitet. Men inspirerad av folksamlingen som protesterade for eller emot nagot angaende operahuset tidigare pa dagen (jag hittade inte slagorden i min fickordbok), skall jag rada upp nagra forbattringsforslag.
1. Datorisera biljettsystemet!
2. Ring in innan forestallningen/nasta akt borjar, sa att inte folk snubblar in langt efter introt.
3. Tryck upp fler program, sa att alla som vill kan fa kopa!
Jag passar pa att framfora detta just idag, eftersom jag har litet mer att klaga pa...

Verdi, som jag alskar mycket, har skrivit sa vacker musik till La Traviata. Det ryser i mig nar jag hor de ljuva tonerna, indrankta med saval hopp som vemod. Misterioso, Misterioso altero, Croce e delizia al cor... Tyvarr har sangaren i Alfredos roll sa mycket vibrato att hans rost later riktigt obehaglig, och hans insatser blir inte njutbara. Likasa tycker jag att mannen som sjunger rollen av hans far missar flera toner, men publiken alskar honom och appladerar honom extra mycket. Naja, sangerskan som framsjunger Violetta har en sa intensiv och vacker rost att det uppvager mycket. Hennes uttrycksfulla stamma ar kvallens hojdpunkt.

den 27 juni 2009

Diplomkonsert for avgangseleverna vid Odessa Operaakademi

Trots ett ars studier i ryska och en veckas privatlektioner med en gedigen liten rysk froken kunde jag inte uttyda vad det stod i programmet, forutom att det var sangkonsert i operahuset. Vi kopte biljetter anda pa vinst och forlust. Och vilken upplevelse det blev! Eleverna vid Odessas Akademi for opera och balett, i vackra klanningar eller stiliga kostymer, klev en och en ut och visade upp vad de lart sig av sin lilla bastanta froken.

Nagra sjong vackra fosterlandska sanger - vi kunde uttyda orden "liv", "dod", "Odessa" och "Ukraina". Daremellan kom ett helt band av parlor ur operahistorien: de mest populara ariorna ur Romeo och Julia, La Boheme, La Traviata, Faust, Carmen, Turandot och manga fler. Jag forsokte hora namnet pa kompositoren men lyckades inte alltid. Annu mindre lyckades jag hora vad de begavade sangarna hette. Och sa synd att inte staben av ett dussin damer som visar en till ratt plats hade nagra program att salja! Om tio ar kommer sakert flera av sangarna ha tagit plats pa varldsscenen, och det med ratta. Det enda namnet jag uppfattade var Lu Xiu, en stilig och charmerande bas. Han, liksom de tva ovriga asiatiska gaststudenterna, var oerhort begavade och rev ned danande applader, trots den inledande lokalpatriotismen.

Allra sist klev fyra av studenterna fram for att sjunga den glada fest-valsen ur Verdis La Traviata, och jag fick nypa mig i armen for att inte nynna med nar de ovriga studenterna anslot till sangen. Ah, vilken underbar avslutning, vilken underbar kvall! Jag lovar att till nasta ar skall jag vara lika uppkladd som operaeleverna!

Skumtimmen av Johan Theorin

Varfor plockade jag upp den har boken, om jag inte intresserar mig for deckare? Jo, for att jag hort goda saker om den, och for att den utspelar sig pa Oland. Jag har tillbringat manga somrar och nagra jular pa min farmors och farfars bondgard pa Oland, och tankte att jag skulle kanna igen mig litet. Nu ar det istallet ett Oland i hostregn vi far lasa om, och byar med uppdiktade namn. Jag missar igenkanningsfaktorn, men ar anda mycket nojd med boken.

Nagra av ingredienserna som kan stora mig i deckare ar mordet (exploateringen av en dod manniska), mysteriet (VEM kan ha gjort detta?) och pusslandet med ledtradar (sadan tur att du sag den lilla roda traden pa rockarmen...). Men det ar inget jag behover oroa mig for har. Skumtimmen ar en god historia med trovardiga karaktarer, val uppbyggd kring ett handelseforlopp med aterblickar till det forgangna. Att handlingen kretsar kring en sorg och en gata som behover losas gor den litet mer fangslande.

Det enda som saknades for att gora mig helt lycklig var den lokala forankringen. Jag kanner att jag maste bli litet larvig och namedroppa olandska ortnamn nu: Lottorp, Bodabaden, Morbylanga, Lange Jan, Lange Erik, Runsten, Farjestaden, Byxelkrok. Sadar, nu ar jag nojd!