Att göra ytterligare en omstart på en superhjälte i en tid som börjat bli övermätt på superhjältefilmer, det kräver eftertanke och kreativitet. I 2025 års Superman släpper man tack och lov tidigare dåliga idéer om att göra Stålmannen ond och farlig, och går tillbaka till ursprunget: att Superman är en hygglig småstadskille som svurit att kämpa för det goda med sina utomjordiska superkrafter. I en cynisk samtid som vår är det ju just det som kommer att skapa friktionen som behövs i historien.
Så börjar filmen med att Superman för första gången blivit besegrad. Blåslagen och blodig har han kraschat i Antarktis för att kunna ta sig till sitt Fortress of Solitude (som oturligt nog brukade heta Nordpolsfästningen på svenska) och återställas. Hans utseende är en fin skiftning bort från det slimmade, mot den mer gammaldags serietidnings-looken, en barrel-chested man med en dräkt i grällt blå och röda byxor i riktigt tyg-liknande material. När vi ser honom nästan skrapa taket som Clark Kent i Lois Lanes härligt bokbelamrade lägenhet, anar vi hans icke-mänskliga ursprung.
Det är av andra skäl än biobesökarnas som människorna i DC Universe tröttnat på superhjältar. Det är dels för att deras strider gång på gång kraschar storstäder som Metropolis, men dels också för att de med superkrafter tar sig själva rätten att bestämma vad som är gott och ont, och vad de skall slåss för. Nyss har Superman stoppat landet Boravia från att invadera grannlandet Jarhanpur. Man kan ju tycka att det är ett uppenbart rättfärdigt val, att hejda en oprovocerad invasion, men vi vet att i dagens klimat finns det en armé av tyckare på nätet som kommer att säga emot det; för att de är konspirationsteoretiker som vill tänka tvärtemot, för att de älskar att vara motvalls, för att de är dumma i huvudet, för att de är betalda internettroll.
Det sistnämnda står Lex Luthor och Luthorcorp gladeligen för. I filmen Superman är skurkar och superskurkar av ett nytt slag: den banala ondskan fast frivilligt moral-lös mot ett visst mått av bekvämlighet och styling. Det är svårt att välja vilka som är otäckast av Luthors mänskliga följare: de svartklädda dataspelskrigarna dreglande över superfighten de styr, eller de loja typerna i Hawaiiskjortor i lägret utanför staden. Men förutom att, i hemlighet, styra fysiska attacker på Stålmannen, går Lex Luthor till höjdare i USA:s regering för att ifrågasätta hans medborgarskap, rättare sagt hans mänsklighet, då han ju faktiskt kom hit från en annan planet.
Hur svarar Superman på anklagelserna från Luthor och andra nättroll? För att vara reporter (i sitt alter ego Clark Kent) är han ytterligt dåligt mediatränad, och opinionen mot honom växer sig allt högre. Men bland de vanliga människorna, dem som han har hjälpt, finns fortfarande lojalitet och hopp om hjälp i svåra stunder.
Flera gånger ser vi Stålis i sista sekunden rädda människor, barn och hundar från nedfallande hus eller rymdmonster - det hör ju helt enkelt till! En annan gång ser vi utanför panoramafönstren en fascinerande fight som han helt enkelt struntar i och låter den lönnfete, pottklippte Green Lantern, Hawk Girl och Mr. Terrfic ta hand om. Den senare sköter i sin tur om ytterligare en snygg fightscen som vi får se från dess absoluta mittpunkt. Allteftersom fighterna fortskrider blir motståndarna och omständigheterna svårare, ibland långt bortom det trovärdigas gräns.
På tal om hundar spelar hunden Krypto en stor roll i filmen - gullig, ofta irriterande men ändå någon som kan rädda dagen när det är på väg att gå riktigt illa. Även om man som tittare känner sig säker på att det går bra, är spänningen ändå hög nästan hela tiden. Delvis spårar filmen ut mot slutet, med alltför osannolika hot och övertydliga tal om mänsklighet, men låt oss vara glada att den utomjordiske Superman kommit till jorden för att skapa magnifik underhållning på bioduken och kanske skapa ringar av godhet även utanför den.