At Swim-Two-Birds av Flann O'Brien

Jag hade hört mycket gott om boken At Swim-Two-Birds: att den är ett utsökt exempel på metafiktion som blandar verkliga och litterära figurer, att självaste Jorge Luis Borges bland många andra beundrade den för detta, och att den skulle vara fantastiskt rolig. Efter närmare ett decennium på min läslista råkade jag på boken i Kulturhusets bibliotek och lånade hem den med darrande händer.

Tyvärr motsvarade inte boken mina höga förväntningar. Hade jag hoppats för mycket? Allt det ovanstående låter som ideala ingredienser för min läsning. Men bokens ton och utförande är av ett slag som inte får mina sensorer i darrning. Kanske hade jag uppskattat det mer om jag varit samtida med författaren och förläst mig på de verk och stilar han säkerligen parodierar.

Att jag inte är bekant med de litterära figurer som dyker upp bidrar nog till att jag inte uppskattar boken tillräckligt, men inte heller blir jag engagerad av deras smådryga samtal och påhitt. Stämningen är studentikos och grabbig i så måtto att allt låter som insidesskämt mellan ett gäng killar vars humor jag inte delar. Den är också mer nedsättande gentemot kvinnor än vad jag kan låta gå obemärkt förbi.

Jag läste vidare i hopp om att någon gång komma in i boken och förstå dess storhet. Efter åttio sidor slog det mig att den nog inte skulle förändras nämnvärt, och några snabba genombläddringar bekräftade mina farhågor. När jag väl hade bestämt mig för att inte läsa ut boken, kändes det så skönt att jag inte ens kunde läsa vidare under de sista minuterna på min hemväg. Jag satt hellre och tittade rakt fram än att läsa - de som känner mig vet att det låter som en omöjlighet! Men jag kunde verkligen inte förmå mig att traggla vidare när jag väl blivit fri från den tråkiga historien. Om någon säger sig tycka att At Swim-Two-Birds är rolig och smart kan jag respektera det, men mig tilltalar den inte alls.

Filharmoniker i närbild med olika 90-talsverk

Första adventssöndagen bjöd på en konsert i serien Filharmoniker i närbild med de tre begåvade musikerna Hermann Stefánsson (klarinett), Johannes Rostamo (cello) och Love Derwinger (piano). Men innan vi ens fick se dem på scenen hördes musik ur högtalarna; sången Steamboat Bill Jr., som gav namn åt en film med Buster Keaton, vilken i sin tur inspirerat konsertens första stycke.



Endast klarinett och cello begärde den finländske kompositören Magnus Lindberg för att återskapa historien från Steamboat Bill i sitt verk från 1990. Några klanger från den uppspelade sången kan höras i musiken, liksom ett parti där det låter som att ångbåten glider fram genom en vänlig natur. Den avslutande stormen låter inte så vild som jag hade föreställt mig, men visst fick jag en känsla av föremål som flyger i luften kastade av vinden.

Därpå och för resten av konserten anslöt Love Derwinger och Grünewaldssalens Steinwayflygel. Det bjöds först på Ludwig van Beethovens Trio för klarinett, cello och piano B-dur (1797-98). Under de inledande virtuosa partierna tyckte jag att cellon hade en olycklig roll, då den fick spela i ett tonläge där den fick en surrande klang - detta intill pärlbandet av ljuv musik från de båda andra instrumenten. Men jag och många med mig vet ju att Johannes Rostamo spelar väl och att cellon kan ha en skön klang, den också. Tack och lov jämnades den orättvisa skillnaden mellan instrumenten ut i de påföljande satserna, när cellon också fick låta klar, och trion avslutades njutbart och bestämt av alla musikerna.

Än mer samstämd och skönklingande var dagens sista verk, Trio a-moll för klarinett, cello och piano (1891) av Johannes Brahms. Verket skrev sent i Brahms liv, ett år efter att han själv trott sig inte kunna fortsätta komponera för att det inte längre gick bra. Till lycka för eftervärlden var det inte sant, och han skapade mer musik under de följande sex åren fram till sin död. Stycket vi fick höra börjar tillbakahållet och eftertänksamt, men låter också tonsekvenser mynna ut i vad som låter som frågor och svar. De tre instrumenten fick ljuda med styrka, individualism och ibland till och med strävhet, men lät ändå hela tiden eniga om musikens kärna och alla lika essentiella som de tre sidorna i en triangel. Detta var både kompositörens och musikernas förtjänst, och det gav konserten en mycket fin avslutning.

The Hunger Games: Catching Fire

Det finns fördelar och nackdelar med såväl bok- som filmmediet. Vad gäller andra delen i serien om Hungerspelen har nog filmen det lättare att visa hur tungt allt känns: grå mark täckt av ett tunt snötäcke, tunga steg, en tår i Katniss ögonvrå. Det är dags för vinnarna i årets Hungerspel - allas drömpar Peeta och Katniss - att ge sig ut på segerturné i distrikten. Men i kontrasten mot fattigdomen hemma i Distrikt 12, och med de hemska händelserna från tävlingen i minnet, känns den iscensatta resan i ett högteknologiskt överflöd som ännu mer av lögn och hyckleri.

I första boken, första Hungerspelet, första filmen, övervägde en känsla av skräck, allvar och en vilja att överleva. Men nu känner vi med Katniss att det jobbiga aldrig tar slut, fastän hon vunnit spelen och borde vara fri. Världens ögon är fortfarande på de två unika vinnarna, och president Snow (den lysande Donald Sutherland) vakar extra noga över att hon och Peeta inte orsakar revolution i Panem.

I filmens långa upptakt är det detta som känns starkast: en stor trötthet, pressen på att bete sig på rätt sätt, hotet mot ens käraste om man inte gör det, och den tröstlösa utsikten av ett liv i presidentens grepp. Terrorn mot befolkningen skruvas upp, och under största delen av filmen sitter jag och lider med Katniss och de andra förtryckta, med tårar i ögonvrån och en kall hand om min mage. Det är så att jag börjar längtar tillbaka till den pladdriga huvudstaden och till nästa spel, där adrenalinet får skölja bort tårarna.

 Och så startar nästa Hungerspel, det 75:e jubileumsspelet, och det är så spännande som jag önskar, men inte så långt som jag hade hoppats. Vem kan man lita på? Hur skall det sluta? Hur skall Peeta och Katniss orka döda och kämpa ännu en gång?

Jämfört med boken känner jag som sagt större trötthet och sorg hos Katniss i filmen Catching Fire. Men det tror jag också är bra, speciellt för att sätta tonen inför de kommande två filmerna. Jag tror också att det kan vara en bra idé att göra två filmer av den avslutande boken Mockingjay. Där finns mycket material som kan göra sig väl på film, men också en komplicerad historia som nog tjänar på att vecklas ut grundligt. Jag tycker om filmserier med stort anslag. Visst kommer Mockingjayfilmerna snart?!

Northanger Abbey av Jane Austen

För c:a tvåhundra år sedan skrev Jane Austen de böcker som nu har blivit klassiker: Stolthet och fördom, Mansfield Park och många andra. Då som nu finns det människor som viftar bort deras innehåll som inskränkt och ointressant, men de många uppskattande läsarna än i våra dagar är ett tecken på att böckerna talar om något viktigt. I detalj och med psykologisk skärpa berättar Austen om de prövningar som unga kvinnor kan tvingas genomgå för att hitta en god man att gifta sig med - något som avgjorde hur hela deras liv skulle avlöpa.

Ett av Jane Austens verk är Northanger Abbey. Förutom att med både ironi och ändå djup sympati för sina karaktärer berätta om deras försök till romantik, driver den boken på samma sätt med dem som ivrigt läste tidens gotiska skräckromaner och försökte se sina liv som ett äventyr i samma anda. Den närvarande berättarrösten låter oss från början förstå att huvudpersonen Catherine Morland inte är någon typisk hjältinna ur någon av de populära skräckromanerna, och när hon låter sig drivas av sin önskan att upptäcka mystiska hemligheter blir resultatet katastrofalt.

Ändå är romanen vi läser på de hängivna romanläsarnas sida. Vänskapsband formas när man viskar om handlingen i Ann Radcliffes spännande bok The Mysteries of Udolpho. Den unge mannen som avfärdar romanläsning som något som män inte sysslar med är plump och mycket besvärlig. Men den som vinner Catherines hjärta är Henry Tilney, som inte bara har läst och uppskattat de viktigaste romanerna, utan snabbt kan improvisera ihop en spännande och litet skrämmande intrig kring Catherines förestående besök på familjegodset.

Boken Northanger Abbey excellerar i underdrifter; repliker och reflektioner som passar sig för en inte så världsvan ung flicka som Catherine, men som vi andra kan genomskåda för vad de egentligen betyder. En så till synes banal sak som att verka otillgänglig när en viss herre befinner sig i närheten, för att inte bli upptagen av honom och så inte få tillfälle att dansa med den man helst vill träffa - sådana scener kan man känna igen sig i än i dag, även om konventionerna för uppbjudning till dans inte är lika strikta nu, tack och lov.

Catherines vistelse på det anrika godset Northanger Abbey blev inte lik de gotiska skräckromaner hon fascinerats av. Istället blev hennes liv odödliggjort av Jane Austen, mästaren på att finna det unika och spännande i vad som var vardag och samtidigt livsavgörande för många kvinnor (och män) för tvåhundra år sedan. Northanger Abbey är intelligent och inkännande skriven, och dessutom väldigt rolig!

Värt att notera: Min utgåva från Wordsworth Classics innehåller dryga hundra fotnötter, som är en stor hjälp i att förklara termer och namn som var allmängods på den tiden men mer svårfattliga idag.

Thor: The Dark World

Jag var inte helt säker på att jag skulle se den andra filmen om Thor, med minnet av hur illa den första filmen hade varit. Men många små anledningar och en plötslig ledig kväll drog mig och mina 3D-glasögon till bion, och det ångrar jag inte.

Den främsta anledningen var förstås Thors halvbror Loki. Redan i första filmen var han den mest intressanta karaktären, och det var intressant att få se vad som skulle hända med honom efter att han lierat sig med onda makter för att ta över hela jorden i Avengers-filmen. Den begåvade skådespelaren Tom Hiddleston gör honom även den här gången listig, balanserande på gränsen mellan att bryta samman och brista ut i full galenskap, och helt opålitlig.

Ögonblicket när jag låter mig övertygas av filmen är när Thor och hans besvikna käresta Jane Foster rusar genom rymderna längs den återuppbyggda världsbron Bifrost, direkt följt av scenerna som visar Asgård från ovan och så palatset och dess invånare. När första filmen kom var det lätta att skratta åt de otympliga huvudbonaderna, men efter att ha sett Loki äga sin hornprydda hjälm ser de ornamenterade dräkterna nu invanda och naturliga ut. Det hjälper förstås att klädseln och scenografin är så genomarbetad; överallt magnifika palats och salar med diskret utsmyckade kolonner och vackra fönster.

Lika genomarbetade är de pansar och de skrämmande kala maskerna som syns på arméerna de onda makterna ställer upp. Den forne härskaren över universum vill återta sin makt under det ögonblick då de nio världarna står på rad, med hjälp av urkraften ether som hittills funnits inlåst och utom räckhåll. Det resulterar i många närkamper för Thor och hans närmaste, med så stor kraft att byggnader raseras och marken skakar - några av mina viktigaste kriterier för en bra actionfilm!

 

En annan stor behållning med den andra filmen om Thor är att den ger några glimtar av hans uppväxt tillsammans med Loki. De grälar och pratar och minns, och i ett viktigt skede kan Loki hjälpa till med något viktigt, som man förstår att han hade upptäckt som ung och haft som sin hemlighet.

Kampen mot de mörka krafterna kräver svåra offer, och även om man kan gissa att Thor vinner på slutet, och fastän handlingen är uppblandad med en hel del humor, känns striderna allvarliga nog att engagera in i det sista.

Ytterligare en anledning att se filmen är förstås att den är ett steg på vägen mot nästa Avengers-film. Som med de andra Marvel-filmerna får man en ledtråd i en underlig och intressant scen efter eftertexterna. Spännande!

Heil Clown på Boulevardteatern

De två clownerna Witzi och Charlie Rivel (Roger Westberg och Sten Hellström) tumlar ut från scenen efter sin föreställning. Men spelet slutar inte; vant och glädjefyllt leker de vidare i sina roller, efter år av erfarenhet av att roa och år av vänskap. De hejdas, med svårighet, av Krauss (Ulf Montan). Han är bekant med dem sedan tidigare, men är också lierad med makten. Det är nazisternas uniform med hakkors på armen som han bär, och han ger clownerna uppdraget att uppträda på galaföreställningen till Hitlers födelsedag.

Under repetitionerna är Charlie närmast i stort sett oberörd inför implikationerna att spela för landets diktator; det han säger är att han vill roa människorna i de svåra tiderna. Partnern Witzi har däremot redan känt av nazisternas förtryck in på bara skinnet och vill väcka Charlie till protest med sina fysiskt illustrerade berättelser.

Det största hindret på vägen mot en lyckad föreställning är att Krauss insisterar på att vara med och spela. Han har förslag på sketcher, den ena tråkigare än den andra, och brister själv i komisk timing. Men minsta uppslag från honom vecklar Charlie och Witzi ögonblickligen ut till verkligt roliga nummer med sin vältränade improvisationsförmåga - vilket förstås rubbar Krauss planer och gör honom irriterad.

Personligen är jag egentligen inte så road av fysisk humor, särskilt inte prutthumor, men männen på scenen är mycket skickliga i just de avseendena, så jag kan njuta av de scenerna. Men än mer uppskattar jag allvaret som växer sig större och större under pjäsens gång. Statens terror blir till fasansfull verklighet, men lika skrämmande är möjligheten till motstånd mot makten som uppenbarar sig i form av den inhyrde musikern Golo (Daniel Goldmann).

Pjäsen Heil Clown berättar en tänkvärd historia om vad som skulle kunna ha hänt, och gör det med rätt blandning av sorg och skratt och med stor skicklighet av alla inblandade.

Länk till Boulevardteaterns sida om Heil Clown

Ender's Game på bio

Under året som gått har jag ivrigt följt produktionen av filmen Ender's Game: rollbesättningen, bilder från inspelningen och de snygga symbolerna för de olika arméerna. Hur skulle filmmakarna lyckas att skapa bilder som motsvarar det jag och tusentals andra tänkt oss medan vi läste boken?

Till att börja med tycker jag att det är bra att barnen i filmen gjorts äldre än de är i boken. Disciplinerade sjuåringar med hög analysförmåga lät aldrig trovärdigt för mig. Nyckelscener ur bokens handling finns med, men våldsscenerna är nedtonade och ändå obehagliga. Helt underbart är att se stridsrummet, som blivit snyggare än jag kunnat föreställa mig. Jag tycker att det är litet synd att man kortat ned på hur Ender utvecklade sina egna strategier och hade gärna velat se många fler scener från stridsövningarna på skolan.

Rollbesättningen av barnen är mycket god, och jag tycker om att filmen inte visar dem som "sårbara innerst inne" utan stridsberedda och vältränade. Ja, jag ryser litet själv över hur mycket jag tycker om att se dem disciplinerat jogga upp i sina dräkter redo för stridsträning. Asa Butterfield som Ender Wiggin är ett fynd. Han lyckas balansera Enders känslouttryck på den hårfina gränsen mellan sårbarhet och beslutsamhet, gång på gång.

Jag vet att bokens författare Orson Scott Card är otrevligt homofobisk, vilket är ett extra stort hyckleri med tanke på hur många av hans dusch-scener som har en homoerotisk överton. Jag förstår om man inte vill bidra med en cent till hans inkomst, men filmen Ender's Game är värd att se på stor duk. Speciellt som OSC inte är en speciellt nyansrik författare men har tänkt ut en riktigt spännande historia, passar det bra att se berättelsen omformad till film.

Filmen innehåller dessutom detaljer från efterföljande böcker som lägger upp för en fortsättning. Vi som har läst nästa bok i serien, Speaker for the Dead, vet att en uppföljare skulle kunna bli intressant, väldigt annorlunda och inte nödvändigtvis behöver komma snart. Men eftersom Ender's Game är den bästa av alla böckerna om Ender kan det räcka för mig att åtminstone den blivit film.