Det var länge sedan jag läste något av Stephen King, men
Under the Dome är lika välkomnande som böckerna jag läste för tjugotalet år sedan. Scenerna är klara och tydliga som om man såg en film; miljöerna har tillräckligt många vardagsnära detaljer för att man lätt skall se dem för sin inre syn, och dialogerna lyckas med att både vara fulla av information och låta trovärdiga.
Det vi får läsa om är en liten håla i Maine, Chester's Mill. En dag är den plötsligt avskärmad från resten av världen av en osynlig men ogenomtränglig barriär. Nej, inte helt ogenomtränglig, för en små mängder av vatten och luft kan passera igenom den, men inga hela fysiska föremål och inga människor.
Snart står det klart att det värsta hotet inte kommer från barriären utan från människorna innanför den. Stadens starke man, Big Jim Rennie, har styrt samhället som sin egen Monopol-plan i flera år, och tar nu chansen att öka sin makt genom att sätta upp dumma och lojala ungdomar som poliser i en snabbt ihopskramlad milis.
Stephen Kings personskildringar ger snabbt en bild av vem man har framför sig på boksidan; en klar och tydlig karaktär som reagerar på det sätt man förväntar sig under de kommande prövningarna. Det är det som är min främsta invändning mot boken: att goda och onda är så polariserade. De är inte helt svartvita, men de onda är så själviska, hänsynslösa och ofta korkade, och i stort sett inte så intresserade av att bli kvitt barriären utan trivs med att vara diktatorer i småstaden. (Inte särskilt långsiktigt tänkt. Hur tänkte de leva när maten en gång tagit slut?)
Å andra sidan är jag mäkta imponerad vilket pussel av motstridiga intressen och korsande spår King lägger upp. De sista hundratalet sidorna av boken innehåller flera direkta citat från T.S. Eliots dikter, men i Under the Dome är King snarare en rundmålare av samhället i Balzacs efterföljd. Det är trovärdigt att se hur de olika gruppernas konspirationer inte försiggår parallellt, ostört utan omkullkastas då och då av att en plan inte går i lås.
Men boken är TUSEN SIDOR LÅNG! (Litet mer, faktiskt: 1072 sidor.) Man får ta sig tid för att läsa den. Även om den är lättläst och "förlåtande" (intrigerna är inte så komplicerade att man tappar bort sig om man lämnar boken i några dagar), och även om den är spännande och håller ett högt tempo precis hela tiden, så tar det ju lång tid att äta sig igenom den.
Anledningen till att jag läste Under the Dome är att den är under inspelning för att bli TV-serie. Det är ofta bra att ha läst boken innan filmen/TV-serien, men i det här fallet tycker jag inte att det är nödvändigt. Jag tror säkert att Stephen Kings bildrika och ordrika historia kommer att fungera bra som filmad serie, och kanske till och med bli snäppet intressantare än boken. Men jag ångrar inte att jag läste Under the Dome.
