tisdag 23 maj 2017

Nattorienterarna på Stadsteatern

De är 92 respektive 87 år gamla, Meta Velander och Yvonne Lombard, och de inleder med att låta oss tro att de är skröpligare än de är - Lombard behöver hjälp av en scentekniker för att hitta fram till scenen, Velander presenterar sufflösen som hon tror vi kommer att få höra mer av under kvällen än av skådespelerskorna själva. Nä! De är båda alerta och väl samspelta, och replikerna flyter på med ett pyttelitet undantag.


Att hålla kursen i den timslånga pjäsen är en bedrift för vilken skådespelare som helst. Den har ingen uttalad handling, även om scener och pikar sinsemellan återkommer. De två kvinnorna som blivit kvar efter att de skickligaste nattorienterarna sprungit hem sitter nu och talar om livet - om äkta makar, uppvaktande herrar, fotbollsintresse, döden; inte planlöst, men heller inte målmedvetet. Blir samtalet mer ödesmättat för att det är två damer i så hög ålder som håller det? Nej, för de två verkar tidlösa, okrossbara, eviga där de sitter och gör det de kan bäst; säga undefundiga repliker med känsla och personlighet.

Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna från 1998 hör till hennes allra bästa. Språket trevar och smakar sig fram till nya ordkombinationer där officiella beteckningar får uttrycka kroppsliga tillstånd och ge dem känslan av förvirring i samhällsbygget. Det är inga klagomål Vera och Bricken framför, de bara berättar om sin ständiga balansgång mellan dem som verkar vara så stabila och kloka. Det är ett stort nöje att få se och höra Yvonne Lombard och Meta Velander framföra den här skönt sammandiktade historien.

Länk till Stadsteaterns sida om Nattorienterarna

Foto: Petra Hellberg

måndag 22 maj 2017

Ta hand om mamma

Filmer från Iran är ofta välgjorda, och berättar mycket om landet de utspelar sig i även när handlingen är fullgod i sig själv. Behnam Behzadis Ta hand om mamma berättar en historia med många intressanta detaljer och vändningar, och ger en bild av hur livet i Teheran kan vara. Att smogen är så tät att den är skadlig är vad som startar allt. Niloofars mor slarvar med syrgasmasken hon fått, kollapsar och måste tas in på sjukhus. Läkarna säger att det enda som kan rädda henne är att flytta ifrån staden och dess dåliga luft.


De tre syskonen har ju ett sommarhus på landet, där modern skulle kunna leva ett friskare liv. Men hon kan inte bo där själv. Medan Niloofar är frånvarande bestämmer brodern, systern och svågern att Niloofar skall flytta med och ta hand om mamman. De bor ju redan tillsammans, och Niloofar är ogift och borde kunna flyttas lätt.

Men Niloo har en studio där hon syr upp kläder - den är inte stor, men den har ett halvdussin anställda kvinnor som tycks nöjda med sitt arbete. Desssutom har en gammal flamma från skoltiden dykt upp igen och börjat uppvakta Niloo - en riktigt snäll och klok man, en som man inte skulle vilja tappa kontakten med när man fått en andra chans. Till en början styrs Niloo av kärleken till modern och lovar att flytta med, men steg för steg ändrar hon sig när hon inser hur syskonen river upp hela hennes liv för sin egen bekvämlighets skull. Bundsförvanten är den tonåriga systerdottern som berättar för sin moster vad som sker bakom hennes rygg.


Det finns stor igenkänning i vanligheten hos människorna vi får se. I vilket land man än bor kan man ha råkat ut för släktingar som vill styra och ställa med ens öde för att de tror att de vet bäst. Många av oss hamnar i situationer där vi måste välja mellan karriär, kärlek och att hjälpa någon som står en närmare än allt annat. Niloofar är inte en hjälte som genast vet vad som är rätt och fel, utan en vanlig människa som måste finna fotfäste, fundera ut vad som är rätt och stå upp för sig själv när vardagen plötsligt förändras.


 Soundtracket till händelserna är de ständiga ringsignalerna från mobiltelefoner - många viktiga samtal hanteras över telefon och i bilar mitt i den strida strömmen av fordon på gatorna. Det är fint att se vänskapen mellan Niloo och hennes högra hand i systudion, och vänskapen med systerdottern, varvat med grälen med syskonen. Det är en glädje att se Niloofar växa i självsäkerhet och börja forma sitt liv med de nya föutsättningarna.


söndag 21 maj 2017

Infidel av Kameron Hurley

Kriget mellan Nasheen och Chenja pågår fortfarande, som det har gjort i hundratals år. Unga män i båda länderna skickas till fronten när de är arton, och de flesta kommer inte tillbaka därifrån. I Kameron Hurleys bokserie Bel Dame Apocrypha är striderna bara närvarande som minnen, men deras påverkan är ändå kännbar. I Nasheen har de lett till ett kvinnodominerat samhälle med en drottning i toppen och bel dames, en offentligt respekterad grupp av yrkesmörderskor. Nyx, huvudpersonen från första boken God's War, var tidigare en bel dame, men har kastats ut på grund av självsvåldigt agerande.

Sex år efter händelserna i God's War är Nyx team inte kvar med henne. Hennes nya team är mindre och ännu mindre professionellt; Suha är visserligen en skicklig människojägare och trettonåriga Eshes hamnskiftaregenskaper är till stor hjälp, men de har ingen magiker och ingen kommunikationsexpert. De får hanka sig fram på "barnvaktsuppdrag", alltså som livvakter åt ambassadörers döttrar. Det är ändå inget recept för ett stillsamt liv.

Redan i första kapitlet attackeras teamet under uppdrag, vilket leder till att Nyx i vanlig ordning skär av en angripares huvud och tar hem det för att få belöningen från bel dame-rådet. Nej, denna kvinna agerade inte på något officiellt uppdrag utan utanför reglerna, vilket är straffbart. Och det var Nyx hon var ute efter.

"Vad är det för skillnad mellan vad de gör vid fronten och vad vi gör?" undrar Eshe. Jo, det är skillnad mellan att strida i ett krig och att utföra lönnmördaruppdrag, vet Nyx som levt genom bådadera. Och precis som i God's War är planerna på högre nivå på att stoppa kriget mer blodiga än att låta det pågå. Ett nytt, fruktansvärt vapen är på ingång, och bel dames slaktar sig fram genom den civila och adliga befolkningen för att återfå makten de en gång hade. Det är intressant att författaren placerar möjligheten att hindra bådadera hos Nyx, som inte är någon obefläckad idealist utan raka motsatsen, men ändå med viljan att stoppa planerna och förmågan, såsom den hårdföra stridskvinna hon är.

Våldet är mycket närvarande i Kameron Hurleys böcker. Den nya boken ger fler förklaringar till hur dödandet (i mitt fall) uppfattas mindre hårt än annars, trots gifter som äter upp människor inifrån och svärd som huggs genom kroppsdelar. Vårdslösheten och likgiltigheten inför skador beror delvis på att magiker med hjälp av insekter kan byta ut kroppsdelar, skära ut cancer, återskapa sönderfallande kroppar och återanimera avhuggna huvuden. Men när våldet tar någon man älskar, då känns smärtan ändå extra tydligt. Ett par av Nyx tidigare kollegor har flyttat till Tirhan för ett lugnare liv. Men Tirhans välstånd bygger på att de säljer vapen till båda sidorna i kriget, och snart letar sig våldet in i det vackra, behagliga livet.

Jag tycker om att få veta litet mer om planeten Umaymas historia och de otämjda segment där enorma, farliga insekter kan göra slut på oskyddade människor i ett nafs. Jag tycker också om att få veta mer om Tirhan och de inre motsättningar som gör att flyktingar kan känna sig både tryggare och mer hotade. Utan att på något sätt vara en mellanbok lägger Infidel upp fantastiska möjligheter inför nästa bok i serien, Rapture.

Fler böcker av Kameron Hurley:
God's War

lördag 20 maj 2017

Stilla Liv på Dramaten

För sju år sedan spelade Dramaten Lars Noréns pjäs Om kärlek. I mina ögon var det en sekulär gudstjänst för teaterbesökare, och samtidigt en litet retsam lek från författarens sida; några tablåer av relationsproblem som hölls samman av en åskådare och uttolkare. Jag upplever den ordlösa föreställningen Stilla Liv som ett fortsättande på den tråden: handlingen är reducerad till en räcka av urscener där åskådaren själv måste lägga till igenkänningen för att inte tappa intresset.


I en inledande scen tycks en båt föra alla medverkande, med bylten tryckta mot kroppen, i hamn, där livet vidtar. Vardagliga sysslor utförs litet prövande och huller om buller med varandra. Mina tankar går till J.M. Coetzees The Childhood of Jesus, där nyanlända utan minnen får påbörja sina nya liv enligt rutiner som tycks både vettiga och absurda. Några djupt kristna referenser tycks glimma till; ett av barnen ligger framstupa som prästerna framför den korsfäste i långfredagsmässan, men hon är vänd snett ut från scenen. I en annan scen knäböjer en man i tur och ordning framför fyra sittande kvinnor och klär på dem vita sockar, likt prästen i skärtorsdagsmässan tvättar församlingsmedlemmars fötter. Men här är nåden begränsad; den tredje kvinnan får ett slag av mannen och sockarna kastade i sitt knä. Vad säger det om världen på scenen?


Scenerna förvandlas snart till ett mer konkret om än tidsobestämt tidigt svenskt nittonhundratal; tungt arbete, en auktion där barn ropas ut till lägstbjudande. Efter hand utkristalliserar sig en tråd mellan ett par av scenerna; en flicka som blir gravid, blir fördömd av sin familj, begraver sitt döda barn. Eller mer glädjerikt; älskande som finner varandra - men även här kan lyckan svärtas av en borttappad vigselring.


Nästan alla av de ljusare scenerna leder vidare till något sorgligare: gräl, galenskap, mentalsjukhus, elchocker, död. Återkommande är scener där en åldrad människa förbereds för sin död eller tas om hand efter den. Det kan verka dystert, men mildras av det faktum att de namnlösa människorna inte hinner beröra åskådaren personligen. Just när det faktiskt är på väg att nöta ned mitt intresse till noll går pjäsen mot ett mjukt, fint slut. Det är skickligt gjort av författaren, och jag har fått njuta av att se några svenska årtionden gestaltas i utvalda (svartsynta) scener av goda skådespelare. Jag unnar Lars Norén den här skrivövningen, och han har utfört den skickligare än många andra författare skulle kunna drömma om. Men samtidigt saknar jag den Norén som kan bygga intrikata relationer med människor som sticker i varandras smärtpunkter och göra det lika spännande som en biljakt. Och ännu hellre vill jag se honom skriva vidare i andan av Om kärlek eller Fördold (minus den farsartade uppsättningen).

Länk till Dramatens sida om Stilla Liv

Foto: Sören Vilks



torsdag 18 maj 2017

Alien: Covenant

Det bästa i filmen Prometheus var roboten David, så låt oss rikta fokus mot honom i den nya filmen, Alien: Covenant. I en inledande scen får han visa sin briljans och reflektera över sin existens tillsammans med sin skapare, Peter Weyland. Fröet till uppror tycks finnas i honom från första början, liksom en ambition som gränsar till storhetsvansinne.


Så är det 2104, tio år efter händelserna i Prometheus, vilka inte tycks ha nått jorden. Skeppet Covenant är på väg till en beboelig planet med tvåtusen kolonisatörer, tusen embryon och terraformningsmaskiner - och en blid David-modell som vandrar genom korridorerna, Walter. En olycka tvingar upp besättningen ur sin kryosömn i förtid, till det fruktansvärda priset av några människoliv. Det hinns med några fina scener av tryckt stämning då en ny kapten måste hantera sin nya roll, omskakade besättningsmän, skador på skeppet - och nya möjligheter i form av ett nödrop från en näraliggande planet som verkar vara perfekt för kolonisation.


Spänningen i att landa på en ny planet, med dramatiskt landskap och oanade möjligheter, bjuder på några vackra minuter. Men fortfarande, efter alla år av upptäcktsresande i rymden, har Weyland Industries inget vettigt protokoll för hur man säkert landar och utforskar en ny planet. Atmosfären innehåller lagom mängder syre och kväve? OK, vi går ut utan dräkt och hjälm. Inte heller behöver vi vara på vår vakt mot fientliga varelser, eller se oss för så noga där vi går. Men visst är det en alien-planet farkosten landat på, och smittan har hittat nya vägar att nå sina inkubatorer.


Besättningen på Covenant är inte lika korkad och dumdristig som den på Prometheus; visst lutar de sig fram alltför oförsiktigt mot konstiga, pulserande äggformationer, och de släpper garden alltför snart efter att ha varit jagade, men deras handlingar är i större grad förståeliga. Grabbigheten i Prometheus är ersatt med kärlek; besättningen består till största delen av kärlekspar som hoppas på att få slå rot på en ny planet. Det gör också att varje grym död känns litet extra, även för oss i publiken; någon förlorade den människa hen älskade mest och det gör ont. Grymma dödar finns det gott om i Alien: Covenant, och från att den första alien dykt upp är de också ytterst kladdiga och blodiga. Och än en gång kan xenomorpherna och neomorpherna växa sig otroligt stora, väldigt fort, utan att ha fått i sig någon annan näring än den människokropp de klöste sig ut ur.


Vad är det för planet Covenant har satt ned en farkost på? Vem sände nödsignalen? Svaren mynnar ut i en höjdpunkt, som tyvärr kommer mitt i filmen, och gör allt efteråt till standardaction. Vi får se precis hur långt Davids megalomani sträcker sig, och det är härligt galet, speciellt ställt mot den mer timide Walter. Men som sagt, efter detta klimax är det svårt att ryckas med av vad som händer, och intrycket är att man nu har karvat ut allt man kan av Alien-myten och inte kan göra några fler filmer. Men jag har nog fel.


onsdag 17 maj 2017

The New Moon's Arms av Nalo Hopkinson

När det kliade i handen, då visste flickan Chastity att hon var på väg att hitta något; något som varit försvunnet, som någon annan skulle bli glad att få igen. Men det var då, när hon var barn, när hon inte behövde bekymra sig om hur livet skulle levas. Sedan försvann hennes mor, Chastity blev själv mamma till flickan Ifeome i tidiga tonåren och måste kämpa för sin plats i samhället, och när fadern som misstänktes men aldrig dömdes blev sjuk på ålderns höst flyttade hon tillbaka och skötte om honom. På vägen ändrade hon sitt namn till Calamity och blev den bitska femtiotreåring boken låter oss möta på pappans begravning, grälandes med dottern och ältande oförrätter.

Förmågan att hitta saker försvann med vuxenlivets krav, men nu verkar nya underliga saker hända kring henne. Leksaker från barndomen ramlar ned från himlen medan värmevallningar drar genom hennes kropp, och till och med träd och hela planteringar återuppstår i barndomshemmet. Dessutom sköljer havet upp en liten pojke på stranden, en som liknar flickan Chastity mötte i en havsgrotta när hon var liten.

Fler underliga saker händer, och desto fler mundäna saker, som att bilen får punktering, och att Calamity grälar med Ifeomes far Michael och med sin forna bästa väninna Evelyn, medan hon försöker se till den mystiska pojken från havet.

Jag tycker att Nalo Hopkinson haft en hel del mycket goda idéer med de bärande elementen i The New Moon's Arms, men tyvärr inte lyckats genomföra dem väl. Det är fantastiskt att låta huvudpersonen vara en kvinna som drabbas av klimakteriet - ett klimakterium som för tillbaka magin i hennes liv med varje värmevallning. Inte heller skall huvudpersoner alltid behöva vara kloka och vänliga, men Calamitys bitterhet mynnar alltid ut i gräl om futtigheter och småaktiga tankar, och för mig tillför det inget utan distraherar bara från den större berättelsen.

I historien finns dessutom invävt scener från ett slavskepp för hundratals år sedan, och bilder från det lokala zoo där sälar kommer och försvinner litet som de vill. Visst är det gott när en bok inte försöker skriva läsaren på näsan vad som händer, men här skapas intrycket av en författare som låtsas veta mindre än hen gör, på samma sätt som Calamity och Evelyn inte kan bestämma sig för om pojken är ett misshandlat barn som ramlat från en båt eller har ett mer mystiskt ursprung. Andra kan säkert finna stort nöje i människo- och miljöskildringarna från den karibiska ön, men Nalo Hopkinsons humor är inte min. Jag föredrar den mer strikta stil hon uppvisade i Midnight Robber.

Fler böcker av Nalo Hopkinson:
Brown Girl In The Ring
Midnight Robber

måndag 15 maj 2017

Gerda Wegener på Millesgården

Med filmen The Danish Girl häromåret riktades uppmärksamheten mot det unika konstnärsparet Einar och Gerda Wegener, som gift sig som unga konstskolestudenter och utvecklade sitt måleri i Danmark och Paris samtidigt som Einar fann sin identitet som kvinna, den förtjusande Lili Elbe. Millesgården visar en stor samling av Gerdas konst, där Lili är ett kärt motiv, samt några av Einars verk - djupare i färg, med starkare konturer, men med en stil som harmonierar med Gerdas.


Under nittonhundratalets första decennier levde och målade de två efter tidens estetiska ideal. Målningarna befolkas av långa, slanka skönheter; lekfulla och ofta retsamma; självständiga kvinnor som kör bil och klär av sig för att njuta av att vara nakna och beundras. Gerda Wegener målar med krita, penna, akvarell och olja, men handlaget och färgnyanserna är alltid lätta. Tre porträtt av vännerna och syskonen Rees är skirt teckande i röd krita där något får blänka till i bilden; glansen i en brors öga, systerns smycke och solfjäder.


Skälmska ögonkast mot betraktaren, en rund bakdel vänd mot betraktaren, försjunken i lek med väninnan utan intreser för omvärlden; alla avbildade har en lätthet och säkerhet som gör det till ett nöje att se på. Men den estetiken var inte okontroversiell; det samtida bondmåleriet, realistiskt och med fattiga människor som motiv, sågs som mer seriöst, och ett av Gerdas porträtt refuseradse från 1909 års konstutställning. Tack och lov fanns det dock tillräckligt många skönhetsdyrkare så att även paret Wegeners konst fick en marknad. Gerda Wegener uppskattades som tidningsillustratör, där hennes rena linjer och stiliserade kvinnor passade utmärkt. I en svit erotiska bilder med enbart kvinnor är deltagarna uppfinningsrika, hängivna och sprudlande glada.



Efter den nödvändiga (?) skilsmässan från Lili Elbe, som år 1930 transitionerat till kvinna men tragiskt dog i sviterna av en operation, gifte Gerda Wegener om sig med italienaren Fernando Porta och tillbringade flera år i Marrakech och Marocko. I målningarna från den tiden har Gerda Wegener Portas omisskänneliga stil plockat upp fylligare, bulligare linjer, ögon och ögonlock har blivit mörkare och ännu tyngre, men bär inte alltid på invitationer till erotik utan kan också läsas som neutrala, oskyldiga.


Gerda Wegeners tavlor vittnar om livsstilen och attityderna under sin tid och är oerhört lockande. Visst är porträtten aningen idealiserade till små nätta näsor och perfekt format hår, visst visar motiven lättjefulla stunder i parken och inte de hektiska dagar då omgivningen pekade finger och fördömde, men det är underbart att placera sig själv mitt i drömmen om ett vackert, lättsamt liv bland likasinnade.

Länk till Millesgården