För en utomstående kan det vid en slarvig blick verka som att Katolska Kyrkan översvämmas av helgon, mirakel och uppenbarelser, och att nya tillkommer med jämna mellanrum. Men Vatikanen har inget intresse av nya mirakel och nya förmedlare av privata sanningar som i värsta fall framförs med viljan att splittra kyrkan och/eller berika sig själv. Därför har man sedan länge processer och kommittéer för att utröna om ett mirakel verkligen har skett, och om en människa verkligen har sett och hört Jungfru Maria.
I en sådan kommitté ingår typiskt en teolog som jämför om det nya budskapet står i samklang med kyrkans lära, en psykolog som avgör om personen i fråga är vid sunda vätskor, andra personer som skall avgöra om personen levt ett lämpligt liv, och vid behov också stiftets exorcist. Den franske journalisten Jacques Mayano blir förvånad när Vatikanen ger honom uppdraget att leda en sådan kommission. Han är inte troende, och i sitt yrkesliv har han dokumenterat krigshärdar. Men just nu återhämtar han sig efter att hans vän och arbetspartner dödats strax intill honom, så det nya uppdraget ser ut att bli ett välkommet avbrott för honom.
Det finns en speciell njutning i att se filmer som visar situationer som är ovanliga och för de flesta okända, där huvudpersonerna är avslappnade och bekväma i sina roller (i dubbel bemärkelse) som att det är vardag för dem. Där finns de erfarna kommittémedlemmarna som snabbt faller in i en inarbetad jargong och arbetssätt. Där finns de stora folkskarorna som samlats i den lilla byn, och som med glädje och energi vandrar till slänten där uppenbarelsen skett för innerlig bön. Där finns de alltid lugna och kloka ordenssystrarna som organiserar mycket, och som framför allt tar hand om sin yngsta och mest uppmärksammade novis, Anna.
Som uppväxt i kyrkan men i diasporan i det sekulära Norden känner jag både samhörighet och avstånd till kulten som växt upp kring Anna. Där finns kitschiga snöglober och idolporträtt av den unga Anna, och en längtan efter att få fira mässa tillsammans med henne, och allt det kan verka orimligt även i mina ögon samtidigt som jag vet hur människor ur alla samhällsklasser klarsynt och ärligt böjer sina hjärtan till liknande omständigheter.
Men nu gäller det att intervjua Anna och undersöka hennes levnadslopp för att finna hål i den och inte låta sig luras av en charlatan. Jacques leder utfrågningen, är noggrann men inte aggressiv, och blir ibland själv överraskad av sina kollegors okänsliga skepsis. Anna å sin sida verkar uppskatta Jacques jordnära attityd. Men kring henne finns en stor grupp av människor som tror på henne och ser kommissionen som ett angrepp och vill hålla dem borta från sin skyddsling.
Är det ett popstjärneliv med kyrkliga företecken att vara den som sett Jungfru Maria? Även i Bibeln kan vi läsa om hur profeter våndas över att de fått uppdraget att förkunna Guds ord. Inför kommissionen är Anna klar och stark, men det är inte förvånande när vi ser henne oroas av människorna som trängs kring henne och vill snudda vid henne. Galatéa Bellugi är ett fynd i rollen som Anna, med sitt öppna ansikte där känslorna kan skälva till och försvinna och ändå lämna ett outplånligt spår.
Människorna som stöttar Anna har gjort ett val och ställt sig i opposition mot kyrkan, vilken ännu inte godkänt hennes uppenbarelser, och sluter sig samman än tätare av det skälet. Det är grunden för en sorts självförstärkande system som inte alltid leder rätt; när någon drabbas av (sunt) tvivel finns någon annan där som lugnar och lockar tillbaka till säkerheten. Det är alltid en trygghet att lyssna till den som har stark tro.
Jacques undersökningar visar en ung flicka med ärlig tro och vilja att höra till kyrkan, men i glimtar får vi också se att Annas liv innehåller mer än det de hittat. Det dröjer in i det sista innan alla bitar faller på plats. Tyvärr går det då litet för snabbt, och jag hade önskat att undersökningskommissionen hade fått arbeta sig igenom även de nya uppgifterna trots att det inte gett ett lika vackert slut. Men Uppenbarelsen är ändå en film som med djupt engagemang tar sig an att undersöka hur en människa kan leva med sin tro och med en uppgift som smärtar, och som inte skriver åskådaren på näsan vad som är önsketänkande och vad som är sant.
Einar på bloggen Rapsodi har också sett Uppenbarelsen och rekommenderar den.
I en sådan kommitté ingår typiskt en teolog som jämför om det nya budskapet står i samklang med kyrkans lära, en psykolog som avgör om personen i fråga är vid sunda vätskor, andra personer som skall avgöra om personen levt ett lämpligt liv, och vid behov också stiftets exorcist. Den franske journalisten Jacques Mayano blir förvånad när Vatikanen ger honom uppdraget att leda en sådan kommission. Han är inte troende, och i sitt yrkesliv har han dokumenterat krigshärdar. Men just nu återhämtar han sig efter att hans vän och arbetspartner dödats strax intill honom, så det nya uppdraget ser ut att bli ett välkommet avbrott för honom.
Det finns en speciell njutning i att se filmer som visar situationer som är ovanliga och för de flesta okända, där huvudpersonerna är avslappnade och bekväma i sina roller (i dubbel bemärkelse) som att det är vardag för dem. Där finns de erfarna kommittémedlemmarna som snabbt faller in i en inarbetad jargong och arbetssätt. Där finns de stora folkskarorna som samlats i den lilla byn, och som med glädje och energi vandrar till slänten där uppenbarelsen skett för innerlig bön. Där finns de alltid lugna och kloka ordenssystrarna som organiserar mycket, och som framför allt tar hand om sin yngsta och mest uppmärksammade novis, Anna.
Som uppväxt i kyrkan men i diasporan i det sekulära Norden känner jag både samhörighet och avstånd till kulten som växt upp kring Anna. Där finns kitschiga snöglober och idolporträtt av den unga Anna, och en längtan efter att få fira mässa tillsammans med henne, och allt det kan verka orimligt även i mina ögon samtidigt som jag vet hur människor ur alla samhällsklasser klarsynt och ärligt böjer sina hjärtan till liknande omständigheter.
Men nu gäller det att intervjua Anna och undersöka hennes levnadslopp för att finna hål i den och inte låta sig luras av en charlatan. Jacques leder utfrågningen, är noggrann men inte aggressiv, och blir ibland själv överraskad av sina kollegors okänsliga skepsis. Anna å sin sida verkar uppskatta Jacques jordnära attityd. Men kring henne finns en stor grupp av människor som tror på henne och ser kommissionen som ett angrepp och vill hålla dem borta från sin skyddsling.
Är det ett popstjärneliv med kyrkliga företecken att vara den som sett Jungfru Maria? Även i Bibeln kan vi läsa om hur profeter våndas över att de fått uppdraget att förkunna Guds ord. Inför kommissionen är Anna klar och stark, men det är inte förvånande när vi ser henne oroas av människorna som trängs kring henne och vill snudda vid henne. Galatéa Bellugi är ett fynd i rollen som Anna, med sitt öppna ansikte där känslorna kan skälva till och försvinna och ändå lämna ett outplånligt spår.
Människorna som stöttar Anna har gjort ett val och ställt sig i opposition mot kyrkan, vilken ännu inte godkänt hennes uppenbarelser, och sluter sig samman än tätare av det skälet. Det är grunden för en sorts självförstärkande system som inte alltid leder rätt; när någon drabbas av (sunt) tvivel finns någon annan där som lugnar och lockar tillbaka till säkerheten. Det är alltid en trygghet att lyssna till den som har stark tro.
Jacques undersökningar visar en ung flicka med ärlig tro och vilja att höra till kyrkan, men i glimtar får vi också se att Annas liv innehåller mer än det de hittat. Det dröjer in i det sista innan alla bitar faller på plats. Tyvärr går det då litet för snabbt, och jag hade önskat att undersökningskommissionen hade fått arbeta sig igenom även de nya uppgifterna trots att det inte gett ett lika vackert slut. Men Uppenbarelsen är ändå en film som med djupt engagemang tar sig an att undersöka hur en människa kan leva med sin tro och med en uppgift som smärtar, och som inte skriver åskådaren på näsan vad som är önsketänkande och vad som är sant.
Einar på bloggen Rapsodi har också sett Uppenbarelsen och rekommenderar den.
