onsdag 26 april 2017

Life

Ja, det finns liv på Mars! Eller åtminstone har det funnits det; en marslandare har hittat en organism, som nu skall undersökas av den behärskade men ivrige exobiologen Dr. Hugh Derry. Men säkerheten går först; den får inte ens landa på jorden utan skall undersökas på rymdstationen ISS. Där finns ett internationellt team, speciellt influget för att hantera objektet, och flera säkerhetsåtgärder finns på plats.


Svenske Daniel Espinosas film Life har fått nästan genomgående dålig kritik för att vara en sämre version av Alien och/eller Gravity, och för att vara tråkig, och i mina ögon är det närmast obegripligt. Jag är inte bara hängiven science fiction-slukare utan också ingenjör, och jag såg handlingen i filmen som en mer logisk och trovärdig variant av de flesta liknande filmer, med Prometheus som det främsta exemplet. Och för övrigt, argumentet att samma historia gjorts förut är juvenil och tröttande; slutade man skriva "föbjuden-kärlek-historier" efter Romeo och Julia? Tror inte det, va. Det går alltid att finna likheter med tidigare filmer/böcker, men det enda som betyder något är om utförandet är bra.


Filmen börjar på en hög not, som en hjältesaga om astronauter på ett spännande uppdrag inför världens ögon, smidigt glidande genom rymdstationen fria från gravitationen. Vi vet ju att det kommer att gå illa, men vi har tillräckligt med tid att njuta av smågnabbet mellan besättningen och vardagen som är krävande men då och då överväldigande vacker, med rymden utanför fönstret.


Ja, den lilla organismen från Mars lever. Ja, den växer till sig när den matas med socker. Ja, det är fascinerande att se små tentakler formas och undersöka sin omgivning. Inget att undra på att Dr. Derry sitter vid petriskålen och försöker stimulera den, med tjocka skyddshandskar genom tjockt skyddsglas. Det är egentligen inget fel i hanteringen begånget när Calvins nyfikenhet slår över i rovlystnad. Formen "han" har tagit, en platt femstjärna, är idealisk för att röra sig snabbt, gripa tag i intressanta saker och kroppsdelar, och smita ut genom de smalaste springorna.


Filmen Life handlar om kloka, välförberedda vetenskapsmän och -kvinnor som under press väljer att göra det som är smartast - och ändå inte lyckas skydda sig helt, eftersom Calvin ligger ett steg före. Jag gillar verkligen att de håller huvudet kallt och inte bryter karantänen, trots att det gör ont att se en besättningsmedlem kramas sönder inifrån av en ätande Calvin. Det finns några scener som närmar sig hollywoodsk dumdristighet, när man försöker rädda varandra trots att det vore bättre att låta hotet eliminera sig själv, men de är inte utslag av hjältemod utan panikåtgärder då fler och fler saker börjar gå sönder och varje människoliv är värdefullt.


Calvin själv är obehagligt läckert designad, liksom hans rörelser; slanka, gummiartade platta tentakler med synliga blod- eller nervsystem, och ett sätt att slingra sig om sina offer som är närmast erotiskt samtidigt som det vittnar om en obönhörlig död. Skådespelarna är samspelta, med allvaret ständigt närvarande i olika form. Efter att Calvin börjat bryta sig loss håller sig spänningen på en hög men varierad nivå. In i det sista är filmen gastkramande, men mitt i all förödelse är det ändå upplyftande att få se människor som ger sina liv för att ett dödligt hot inte skall få fäste på vår jord.


tisdag 25 april 2017

Lost In Space på Bonniers Konsthall

Bonniers Konsthall har ofta huserat konstnärer eller temautställningar som sysselsätter sig med teknik, vetenskap, samtiden och framtiden. Rymden är ett sådant tema, som kan locka till verk som innehåller såväl konkreta som drömska element, både personligt och grandiost hållet.

Susan Philipsz utställning Lost In Space innehåller litet av allt detta. Det första som möter besökarna är verket Ziggy Stardust, där Philipsz ensam, utan instrument, sjunger alla låter från David Bowies ikoniska skiva, som redan i sig handlar om människans litenhet i den stora rymden.


I den stora salen har Philipsz dekonstruerat den svenska moderna klassikern Aniara, rymdoperan om ett skepp som råkar ur kurs och slungas ut i världsalltet. Ur musiken har hon plockat förstafiolstämman och spelat in den ton för ton. De enskilda tonerna spelas sedan upp, i rätt ordning för att stämman skall vara korrekt, men varje ton från en av olika högtalare som placerats runt rummets mitt. Det blir som en annan sorts orkester som spelar en ny sorts sparsmakad musik; utan att känna verket väl är det omöjligt att föreställa sig den kompletta ljudbilden. Något motsvarande sker i rummet intill, där en violinist spelar sin förstastämma, utan orkester, efter anvisningar på en skärm, som en avancerad Guitar Hero.
Allvarligt talat väcker de nämnda verken inget större intresse. Förstafiolen utportionerad i enskilda högtalare är spännande för ett ögonblick, men står egentligen för något falskt; så är inte musiken tänkt att låta, och tilltaget gör den inte bättre. Vad värre är; verken bygger alla på andra större och vågar jag säga bättre verk; Aniara och Ziggy Stardust. Visst kan och kanske bör en modern konstnär kunna kommentera de verk som redan är allmängods, men utan dem i botten blir Philipsz verk inget alls.

Litet mer uppskattar jag signalerna från en pulsar som omvandlats till brus som visas på en TV-skärm, och framför allt början till det hål till andra tider och platser som Philips börjat rita på vägen. Det har sin upprinnelse i en bok hon läste som barn, och i de tunna kulspetsstrecken ser man barnets längtan efter något större. Men i stort sett var inte utställningen givande för mig.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Lost In Space

Foto: Petter Cohan

söndag 23 april 2017

The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers

Låt oss ta anställning på ett rymdskepp. Du har vuxit upp på Mars och mest hållit dig på marken, och du är utbildad till ett skrivbordsjobb, men även rymdskepp behöver bokhållare - särskilt halvskruttiga skepp som har ambitionen att ta större prestigejobb. Du har dessutom en bakgrund som innehåller visst trubbel, så du har lagt stora mutor på att byta namn och är glad att få komma långt bort från Mars. Det är så Rosemary Harper hamnar på skeppet Wayfarer i boken The Long Way to a Small and Angry Planet.

Wayfarer har lappats och lagats och utökats med nya delar när besättningen haft råd, men är i stort sett stabil och kan sköta sitt jobb. På skeppet arbetar varelser från flera av de olika civilisationer mänskigheten har fått ingå en allians med, och gemenskapen är god. Ja, faktiskt finns det en hel del attraktion och kärlek över rasgränserna, även om det ofta ses som tabu. En del av varelserna har utseenden och livsstilar som skiljer sig stort från humanoida vanor, som styrmannen/männen Ohan, ett Sianat-par med unik förmåga att se och navigera efter strömmar i rymden; och Dr. Chef, kock och skeppsläkare, vars välfyllda och trivsamma kök skapar hemkänsla även i rymdens isolering. En del av karaktärerna har lätt stereotypa drag - där finns den spontana, kreativa ingenjören Kizzy, den stele algexperten Corbin och Jenks, ingenjören Jenks med extra starka band till Lovey, skeppets AI - men de får liv och personlighet och formar historien positivt.

Det prestigefyllda uppdraget Wayfarer lyckats få tar dem verkligen på en lång resa till sin destination, med flera stopp på vägen som låter oss se olika sätt att leva i rymdens hamnar och andra bosättningar. Det är inte en problemfri resa; inre spänningar i de olika kulturerna eller konspirationer på galaktisk nivå påverkar liven för besättningen och de varelser de möter. Men Becky Chambers berättar allt med en lätt hand, och håller till största delen en positiv ton genom boken, vilket aldrig känns forcerat utan bara uppfriskande. Det är ett tilldragande universum Chambers målar upp, myllrande av intressanta varelser och livsöden, och jag ser fram emot att resa vidare i det i hennes nästa bok, A Closed and Common Orbit.

fredag 21 april 2017

Logan

Den sista filmen om Wolverine är både en våldsskildring av det blodigare slaget, och en fin skildring av åldrande och att förlora greppet om livet. Den utspelar sig år 2029, i ett slitet framtidsamerika där mutanter jagas i USA och måste gömma sig på andra sidan gränsen till Mexico. Men den dystopiska världen är inte av det hårdkokta slaget, där tuffa hjältar och skurkar slåss med knytnävar och tuffa repliker, utan en ogästvänlig framtid som nöter på människor och mutanter.


Den har nött på Logan, som åldrats och försvagats, men än värre drabbad är professor Xavier, vars framskridna Alzheimer gjort honom oförmögen att kontrollera sina krafter vilket lett till utbrott med dödlig utgång för ett flertal människor och mutanter.


Logan besitter dock fortfarande övermänsklig styrka och stridskunnighet, vilket visas med all önskvärd tydlighet i den blodiga öppningsscenen. Stridsscenerna är många och grova; även om de tacksamt nog inte frossar i smärtan dröjer sig kamerna kvar litet längre på Logans långa, vassa adamantiumklor som penetrerar skallar och karvar av kroppsdelar.


Mutanter är som sagt jagade, och när en tungt beväpnad grupp ledda av en hånfull prisjägare och en hänsynslös mutationsforskare dundrar in över Logans gömställe tvingas de på flykt - förstås inte utan att lämna efter sig ett spår av styckade kroppar. Där har Logan konkurrens av den till synes späda lilla flickan Laura, som har alla Wolverines egenskaper och litet till. Är det så bra för ett barn, egentligen?


Alla actionfilmer har lugnare partier där handlingen skall visa psykologiskt djup hos de medverkande och gärna vara litet sentimentala över vad de pressas till för att överleva. Det fina med Logan är att dessa mellanspel är minst lika välgjorda som i renodlade dramafilmer (buret av skickliga skådespelare som Patrick Stewart, Hugh Jackman och Eriq LaSalle), och att de är minst lika viktiga som resten av filmen. Mötet med familjen Munson ger en smärtsam (om än ologiskt placerad) inblick i det goda i gemenskap och vänskap, och i förbifarten också några detaljer i den diktatoriska och nyrasistiska världsordningen.


De senaste åren har actionfilmer blivit mer och mer realistiska och skitiga, med ett starkt inslag av dystopi. Logan har tagit ett artistiskt oklanderligt steg i den riktningen, inte (bara) genom att fläska på med mer våld och imponerande visuella effekter, utan genom att fokusera på handlingen, världen den utspelar sig i och människorna/mutanterna som lever där. Logan skulle kunna vara ett värdigt slut på överbuden i ultravåld, men i en värld av flera parallella X-Men-tidslinjer finns förstås risken att man drar vidare i alla trådar filmen lämnade efter sig. Låt oss i alla fall hoppas att den startar en trend av meningsfulla actionfilmer.



onsdag 19 april 2017

The Humans, reading på Playhouse Teater

Att Playhouse Teater sätter upp bra pjäser från Broadway och andra livliga teaterkretsar är en välgärning. Då en enda scen tyvärr inte hinner sätta upp allt som väcker intresse, är läsningarna en god kompromiss; en ensemble läser upp en pjäs, utan scenografi men med tonfall, mimik och gester; regisserat för samspel och gott tempo.


Stephen Karams pjäs The Humans rönte stor uppskattning på Broadway (och off-Broadway) för drygt ett år sedan, och det var den pjäs jag helst av allt velat se så jag var där, men skiftande omständigheter komständigt ivägen. Därför är jag extra tacksam över att ha fått sett och hört den framföras i läst version, men hoppas också på att den sätts upp som pjäs, så att dess fulla potential utnyttjas.

Brigid Blake och hennes pojkvän Richard har lyckats få tag i en lägenhet i New York, till en hyra som de två klarar av även på sina sparsamma löner. Nu samlas Brigids familj för Thanksgiving; föräldrarna Erik och Deirdre, äldsta dottern Aimee och farmor ”Momo”. Stämningen är god; familjen kommer bra överens, skämtar gärna, stöttar varandra och har familjetraditioner och minnen att falla tillbaka på, och svärsonen Richard är välkommen bland dem.

Kvällen förlöper högst normalt; förberedelser inför middagen, ursäkter för små misstag, överslätande svar om att allt går bra. Nej, bilden är inte perfekt. Aimee har magsår, vilket direkt yttrar sig i att hon ofta måste gå på toaletten, och indirekt i ett större orosmoln; på grund av sin långa sjukfrånvaro har hon fallit ur partner-spåret på sin advokatfirma, och det är underförstått att hon bör säga upp sig. Men människor går ju igenom problematiska tider och kommer ut på andra sidan, eller hur, allt kan inte vara bra hela tiden?

Där finns ändå en föraning om förfall och undergång från första början. Momo har en av sina sämre dagar, är inte kontaktbar och brister ofta ut i oroväckande ordströmmar: "You can never go back, you can never go back, you can never go back..." Brigid är stolt över att lägenheten har två våningar, men den undre våningen är mörk, och innergården som det stora fönstret i övervåningen vetter ut mot är nedskräpat av kastade fimpar. Och så är det de där ljuden som kommer från lägenheten ovanför: kraftiga dunsar, som man svårligen kan föreställa sig komma från den lilla asiatiska dam som bor där.

Människorna som samlats är på olika punkter i livet, och har olika vägar framför sig. Det är naturligt att hoppas på att framtiden skall bli god, men för flera av dem börjar hoppet vittra sönder. Ser man till det sista steget i livstrappan, den förvirrade Momo, verkar det inte heller ljusare. Familjen har i alla fall sin gemenskap och kärlek - men som så ofta under längre tid tillsammans med dem man älskar kommer även besvikelserna och pikarna fram efter hand. För min del, som åskådare av en läsning där känslor inte kan uttryckas i kroppshållning, bränner pjäsen till först vid matbordet när rösterna höjs över olika val av hjälp i livet; religion, terapi, ekologiskt odlade grönsaker! Därifrån spinner pjäsen också vidare i ett djupare existensiellt mörker och blir riktigt intressant.

Skådespelarna på scenen gjorde alla ett utmärkt jobb, och skapade stämning och individualitet även då de spelade från bladet. Jag tror ändå att en del nyanser gick förlorade som skulle uttryckas bättre i en komplett scenografi, och hoppas som sagt att pjäsen sätts upp på en svensk scen. Då hoppas jag också att den får svälla ut litet mer i pauser och långsamhet, för det tror jag den skulle vinna på. Regissören Björn Lönner siktade på en längd på c:a 90 minuter, likt originaluppsättningen, men det behöver man inte vara bunden av. Den stressade New York-publiken vill sällan sitta kvar längre än halvannan timme, men låt oss sävligare nordbor försjunka i den stillsamhet där vi trivs så bra, och låt The Humans växa till sig i tystnaden!

Länk till Playhouse Teaters sida om The Humans

Från uppsättningen av The Humans i New York

söndag 16 april 2017

The Sparrow av Mary Doria Russell

Redan här på vår jord finns musik som är så vacker och rik att den låter överjordisk, icke-mänsklig, himmelsk. Vilken underbar slump att det första tecken på utomjordiskt liv som astronomer fångar upp är en utsändning av sånger! Längtan efter att finna planeten Rakhat och möta dess invånare blir starkare av de sköna klangerna.

Fler tillfälligheter driver handlingen i boken The Sparrow framåt; mannen som upptäcker utsändningarna, astronomen Jimmy Quinn, är nära bekant med två skickliga lingvister, vilka båda sporras av idén att få lära sig ett helt nytt, icke-jordiskt språk. En av de två, pater Emilio Sandoz, är också jesuit, alltså präst i den orden som redan på jorden ivrigt gett sig ut för att möta nya civilisationer, och som i det här läget har resurser att bekosta en bemannad resa till Rakhat.

Tillfälligheter är förstås inte vad de inblandade skulle kalla det, utan Guds vilja - Deus vult. Den osannolika men också helt naturliga besättningen på skeppet blir de tre nämnda personerna, deras nära vänner och föräldrafigurer Anne och George och ytterligare tre jesuiter, alla med olika bakgrunder och kunskaper - medicin, lingvistik, fysik, musik - som gör dem till en idealisk grupp för att utforska en ny planet. Minst lika viktig är sammanhållningen bland dessa som kommer att vara utlämnade åt varandra under kanske prövande omständigheter. Den goda vänskapen och lättsamma stämningen får vi läsa om från första stund; de är alla människor som trots personliga sorger kan njuta av livet och stötta varandra vid problem.

Därför är kontrasten så stor mot den Emilio Sandoz vi möter efter återkomsten från Rakhat. Kapitlen från åren fram till 2019, då resan påbörjas, varvas med kapitel från 2059 och 2060, då Sandoz som ende överlevande är tillbaka på jorden, avskydd för vad som rapporterats från Rakhat och under utredning av Vatikanen. Han är en knäckt man, fysiskt i dåligt skick på grund av skörbjugg och obegripliga skador på händerna, men än värre är hans inre skador och sargade tro på Gud.

The Sparrow är inte bara en spännande first contact-bok, utan främst en studie i hur tron på Gud bryts mot verkligheten, förstärks eller rycks undan av de glädjeämnen och prövningar som huvudpersonerna möter både på jorden och på Rakhat. Boken låter oss vänta länge på att äntligen få sätta fötterna på den andra planeten, ännu längre på att träffa dess invånare, och hinner därför bygga upp förväntningarna på vad som skall komma parallellt med konkreta beskrivingar av arbetet på vägen dit.

Det gör att känslan av mirakel blir starkare när besättningen till slut landar; inte starkare som en explosion utan som en glöd som hålls vid liv av ständigt nya upptäckter. Hur ser invånarna ut? Hur lever de? Hur tar de emot främlingar? Vad roas de av? Vad kan de olika raserna lära av varandra? De långväga resande är kloka och försiktiga vid landstigningen; undersöker om de tål miljön, tar försiktigt kontakt med en bosättning, börjar lära sig hur världen är uppbyggd. Men det finns alltid saker som kan gå fel, och det som leder mot katastrofen är inte något de hade kunnat ana eller hejda.

Mary Doria Russells personteckningar är fina och inkännande, vare sig de handlar om människor som inte tror på Gud eller de som håller fast vid den trots att det gör ont. Litet grand tröttnar jag då och då på den skojfriska stämningen mellan alla inblandade, samtidigt som jag uppskattar att få se hur djup vänskapen och samarbetsförmågan är. De ganska få avsnitten fokuserade på Rakhats invånare hinner ge glimtar av ett fascinerande men för människor svårnavigerat samhälle. Hur kan ett folk som njuter av väldoft och stämsång knäcka en människa? Men det är precis som på jorden: skönhetsdyrkan och grymhet existerar bredvid varandra. Paradiset finns varken på jorden eller på Rakhat.

torsdag 13 april 2017

Silence

Året är 1633, och sjöfarare från Europa upptäcker fler och fler världsdelar och de människor som bor där, så olika européerna. Tillsammans med upptäcktsresande och handlare reste jesuiter, ivriga att sprida kunskapen om Jesus Kristus och vinna nya själar till den kristna tron. Men nu har den mångåriga missionen i Japan i det närmaste krossats. Lokala makthavare söker upp präster och inhemska kristna, och mördar och torterar dem på utstuderat grymma sätt för att utrota den kristna tron i landet.


Nu är de två unga jesuiterna pater Sebastião Rodrigues och pater Francisco Garupe är på väg att söka upp och stötta sin forne lärare pater Ferreira. Att kämpa för sin tro under dessa farliga omständigheter är det yttersta beviset för sin tro och underkastelse under Herrens vilja. I prästernas insisterande på att resa till Japan finns säkert ett litet inslag av ungdomlig övertro på sig själv blandat med förlitan på Guds hjälp i att utföra Hans vilja, även om filmen inte spelar upp det.


Den som skall hjälpa till att smuggla dem in i landet är den försupne japanen Kichijiro. Redan där torde illusioner om heroism börja vittra bort. Resan är visserligen svår och platsen de landar karg, men vad som krävs av de två är inte hjältedåd utan att gömma sig för fiender. Den kristna församling de möter är en blandad grupp av fattiga bönder, och glädjen över att åter möta kristna präster är innerlig. De berättar om hur människor tvingas att trampa på en Kristusbild för att visa att de inte är kristna, och att de som vägrar torteras till döds. Snart kommer den japanska inkvisitionen tillbaka till deras by, och några av de mest hängivna blir utpekade och plågsamt avrättade inför den lilla församlingens och de gömda prästernas ögon.


Redan där har tvivlet och en klyfta mellan de båda prästerna infunnit sig. Hur äkta är de japanska böndernas tro - hur mycket förstår de av evangeliet och sakramenten? Risken finns, som alltid, att det enda de vet om är hoppet om paraíso efter döden. Tron skall inte vara uppbyggd på belöningar, men har prästerna rätt att döma ut deras tro då de riskerar livet varje dag för att utöva den? Dessutom; inför de hemska straff som hotar, hur kan prästerna be dem att härda ut under förhör - är det inte mer barmhärtigt att uppmana dem att häda men behålla tron i sitt hjärta?

Pater Garupe och pater Rodrigues skiljs åt, och filmen följer pater Rodrigues när han tas tillfånga och förs till provinsöverhuvudet i Nagasaki. Nu har inkvisitionen en viktig pjäs att spela med; en präst som avsvär sig sin tro kan hjälpa till att stampa ut kristendomen mer effektivt än tvång! För att knäcka pater Rodrigues ställs hans avsvärjande gång på gång mot japanska kristnas liv. Något som utökar plågan är den lättsamma, nedlåtande attityd som hans närmaste fångvaktare och den lokale storinkvisitorn Inoue Masashige visar honom; i Japan passar inte kristendomen, den kommer snart att ha utplånats, och hans motstånd betyder ingenting.
 

Det kan vara svårt att leva sig in i filmen, då den inte spelar på starka känslor, ens då man tänker att den borde det. De många tortyr- och dödsscenerna är allvarliga, men visas med en viss distans och, tack och lov, utan att fokusera på plågan. De båda jesuiternas tvivel och kval syns, men vi kommer dem inte riktigt nära. Den känslomässiga sparsamheten är utmärkt för att låta åskådaren själv välja att lägga sina känslor i vad som sker, men kändes överdriven i filmen, tills jag insåg att det var meningen. De unga prästerna har en tro som inte bygger på känslomässiga band utan intellektuell övertygelse, och därför är den svårare att hålla fast vid under prövning. Det karga landskapet motsvarar pater Rodrigues inre tystnad, där han hela livet vänt sig till Gud men inte fått uttryckliga svar. Några av hans mest kristna handlingar är också blandat med det banala, nästan burleska, i form av den ständige syndaren Kichijiro som gång på gång kräver att få bikta sig och bli förlåten inför Gud.


Det ligger en vacker ironi i att skådespelarna i filmen har haft framgång som actionhjältar, men nu enbart får förlita sig till tro, tankar och tal. Andrew Garfield gör en underbar och hjärtslitande insats som en man som försöker göra rätt trots tvivel och tvång. Filmen Silence är ingen vanlig hjältesaga, men ändå en kraftfull hyllning till människor vars tro leder dem inte till att döda andra, utan att offra sitt eget liv, på ett eller annat sätt, för andra människors liv.