Becketts Fragment 1 & Katastrof på Teater Brunnsgatan Fyra

Den ene mannen är blind, den andre sitter i rullstol. De berättar om händelser som visar hur de ser världen och lever sina liv: att rulla sig framåt, och sedan bakåt till samma plats; att fråga om det är natt eller en mulen dag för att ingen sol värmer. Skall vi slå oss ihop? Frågan ställdes med entusiasm, men när det närmar sig tycks mannen i rullstolen ångra sig. I några sekunder är det som att han vill låta den blinde gå förbi honom, som om det vore ögonblicket då de skulle kunna skiljas för alltid. Små gester kan växa bortom sina proportioner; att böja knä för att ordna filten runt foten blir till en gest av underkastelse, som blir till ett sökande av närhet i någon annans knä. Samuel Becketts pjäs Fragment 1 från 1956 visar två vars handikapp formar den värld de lever i.

Foto: Niklas Hellgren

Katastrof är titeln på nästa korta pjäs, skriven 1982, på Teater Brunnsgatan Fyras scen. En demonregissör vill få fram det rätta uttrycket. Han hetsar sin assistent att manipulera den märkligt passive skådespelaren med krav som är begripliga och surrealistiska på samma gång. Spelet med assistenten är befriande komiskt; det är gott att skratta åt vad som händer och ändå, liksom i första pjäsen, oroas litet. Det absurda i att vilja fysiskt visa en katastrof i en underdånig människa skaver när man ser det pressas fram, samtidigt som alla vi i publiken säkert sett pjäser som är resultat av liknande iscensättning.

Alla tre skådespelarna - Peter Luckhaus (även regi), Anders Ahlbom Rosendahl och Dorothea Norling . är närvarande, vältimade och samspelta. De två pjäserna kan ses ha vissa beröringspunkter, men det behövs inte för att göra det till ett bra drag att spela dem i följd. Den lätt galna Katastrof gör ett gott avstamp i Fragment 1, och tillsammans blir de en fin dos av Beckett i vardagen.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

4 3 2 1 av Paul Auster

Alla kan vi nog se tillbaka på tillfällen då slumpen förde oss i en riktning som skulle visa sig förändra hela vårt liv. Vi är säkert många som ibland föreställer oss fast rotade i helt andra liv än de vi lever. Förutom alla val och som fört oss dit vi är, kan det svindla att tänka på hur många händelser helt utanför vår kontroll som kan ändra förutsättningarna för vår existens. Speciellt under barndomen och ungdomen, de mest formbara åren när man själv har mindre kontroll över sina omständigheter, kan ett utfall av en händelse skapa en helt annan människa än ett annat utfall hade gjort, vilket Paul Auster omsorgsfullt visar i sin bok 4 3 2 1.

Den underliga titeln präglar även kapitelrubrikerna: 1.0, 1.1 etcetera fram till 1.4, därefter 2.1, 2.2 etcetera. Kapitlet 1.0 är så tråkigt att det väcker stor oro inför den mer än 850 sidor långa boken. Skall den fortsätta likadant, och rada upp livet för ett par immigranter till USA i början av 1900-talet i form av oändligt många meningar sammanfogade med komma?

Men nej, tack och lov inte. I kapitel 1.1 börjar författaren berätta om pojken Ferguson, inkännande och engagerande. Den nyfikne femåringen lever i början av femtiotalet, en intressant tid av växande ekonomi och möjligheter, vilket avspeglar sig i familjens liv. Historien om Ferguson fortsätter i kapitel 1.2 och 1.3, men - efter hand står det klart att det inte är tidshopp eller slarvig läsning som gör att omständigheterna skiljer sig mellan kapitlen. Istället är det fyra olika vägar som Fergusons liv tar, styrt av mer eller mindre drastiska händelser i familjens liv.

Auster låter några viktiga saker dyka upp på olika sätt i alla de parallella liven: moderns intresse för fotografi vilket resulterar i en egen fotostudio; framgång eller motgång för faderns möbelfirma; moster Mildreds karriär och kärleksliv; om föräldrarnas äktenskap håller eller ej. Allt medverkar till att driva Fergusons liv i mycket olika riktningar. Detta är som mest fascinerande i de tidigare kapitlen, där man kan jämföra mellan de parallela liven hur Ferguson introduceras till musik och litteratur. Efter hand blir det dock svårare att komma ihåg från kapitel till kapitel just de där mindre men stämningsskapande bakgrundsdetaljerna, även om Auster lägger in någon tydlig referens till större händelser i början på varje nytt kapitel för att hjälpa minnet.

Genom hela boken är det ändå fascinerande att se hur liven för de olika Fergusonvarianterna är både lika och olika varandra. Några av pojkarna råkar ut för hemska saker, vilket gör det extra smärtsamt att läsa om hur en anna Ferguson i precis samma ålder lever ett mycket lättare liv. Men alla Ferguson går igenom svåra problem, och alla möter också förr eller senare människor som hjälper honom igenom de svåra perioderna.

Konstant genom boken är som sagt några karaktärsdrag hos huvudpersonerna; fotointresset hos modern, och hos Ferguson en vilja att skriva. Författarambitionerna tar sig olika uttryck beroende på förutsättningarna. Efter hand börjar en av Fergusonarna utkristallisera sig till någon som liknar författaren Auster själv, om man ser till vilka verk han publicerar. Tyvärr hör de reproducerade verken till det tråkigaste i boken! Jag påminns om att jag inte varit överförtjust i de böcker jag läst av Paul Auster tidigare, men uppskattar därefter 4 3 2 1 desto mer för att den är mer lättillgängligt skriven (trots att tekniken med uppradade kommaskilda meningar då och då hinner tråka ut mig igen).

De olika Fergusonarna hinner reflektera över det som boken visar; det underliga i att leva just detta livet just nu när så mycket annat kunde ha hänt och förändrat allt. Boken finner en bra balans mellan den svindlande tanken och de mycket vardagsnära och trovärdiga levnadsbanorna för Fergusons skuggor. Åttahundrafemtio sidor är mycket, men mycket mindre än så skulle inte ha räckt för att göra dem alla rättvisa.

Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
Ghosts
The Locked Room
The Brooklyn Follies

Amanda Sedgwick Quintet på Fasching

Med så begåvade musiker på scenen kan det bara inte gå fel! I Amanda Sedgwick Quintet ingår Dwayne Clemons på trumpet, Leo Lindberg vid pianot, Kenji Rabson på bas, Moussa Fadera på trummor och förstås Amanda Sedgwick på altsax. De inleder med Kenny Dorhams Philly Twist, tight och energiskt, och följer upp med Amanda Sedgwicks egen Shadow And Act, inspirerad av Ralph Ellisons essäsamling med samma namn.

Under kvällen spelar kvintetten musik av samtida musiker, inklusive ett par stycken av Sedgwick själv. De varvar långsammare låtar med snabbare, och även om jag föredrar drivet och spelskickligheten i de snabba låtarna skulle konserten inte varit lika givande utan de långsamma. Musikerna avlöser och stöttar varandra i inspirerade solopartier, inte minst Moussa Fadera som är en ovanligt lyhörd och musikalisk trummis och förgyller varje låt med mer än bara en stadig rytm.

Andra set inleds med Sedqwicks egna Baltimore, för harmonisk för att kopplas till The Wire eller andra gråare skildringar av staden, utan inspirerad av ett besök i staden som gav goda minnen. Barry Harris Burgundy följer, och som extranummer får vi höra Amanda Sedgwick inlevelsefullt sjunga It's Magic som Doris Day gjorde populär redan för sjuttio år sedan.

Det är nyttigt för hälsan att höra sådana här bra jazzkonserter regelbundet, så jag är djupt tacksam för den goda konserten som Amanda Sedgwick Quintet bjöd på.

Ulla Fries på Uppsala Konstmuseum

Ulla Fries kopparstick och senare skulpturer utgör en spännande sammanställning av hårdhet och finhet, i både motiv och utförande. Ett torrt löv smulas lätt sönder, ett insektsben går lätt av (som i några av verken), men i bilderna och skulpturerna har de en påtaglig hårdhet. De fjälliga djur som dyker upp flera gånger bär ju sitt pansar men det är tecknat/skulpterat med lätt hand.

Fries sätter på fokus skönheten hos varelser vi ofta inte tittar två gånger på; skalbaggar, och fladdermöss med sina fina vingar som också får drag av klassisk filosof, uppställd i tänkarpose.

En del av varelserna verkar vara fantasidjur, även om utseendet ligger nära de många underliga arter som finns på jordklotet. Gemensamt för de bilder jag ser av myrslokskusiner eller apor i grenverk, är att djuren framstår som helt och hållet hemma hos sig, med en road blick tillbaka på oss - en blick som gör en litet generad för att man kommer och klampar på. Det är överraskande och roligt att få den känslan av de självsäkra filurerna på tavlorna.

Utställningen jag skriver är egentligen en dubbelutställning med både Ulla Fries verk som hennes makes, Tor-Göran Henriksson, men titeln 50 år tillsammans. Jag kommer att skriva även om Tor-Göran Henrikssons halva, men tycker att konstnärskapen är tillräckligt intressanta för att få ses ett och ett.

Länk till Uppsala Konstmuseums sida om utställningen

Lady M

Den unga Katherine är bortgift och nu husfru i ett främmande hushåll. Maken och svärfadern är avoga mot henne, och det hon helst vill göra, vandra utomhus, avråder de ifrån, bestämt och föraktfullt. Men Katherine är ingen underdånig barnbrud, och det är intressant att tänka sig hur hennes uppväxt såg ut. Har hon varit storasyster med en småsyskonskara att styra och även bestraffa? Har hon stått emot sina föräldrar på samma sätt som hon svarar emot herrarna i det nya huset?

När husbönderna båda är bortresta börjar tjänstefolket ta sig friheter. Katherine går in och avstyr övergreppet, men inte av omsorg om sin utsatta tjänsteflicka Anna, inte heller egentligen för att upprätthålla lag och ordning, utan snarare för att få bestämma och tillrättavisa. Upprorsmakaren Sebastian tycker sig ha hittat en likasinnad och tar sig närmare henne, och de finner varandra i en vågad passionslek. Men ingen av dem är vare sig kärleksfull eller ansvarsfull; de cirklar kring varandra med kravet att bli dyrkade, utan att längre se något av den färglösa vardagen.

När svärfar och make återkommer och upptäcker vad som har hänt, rider Katherine ut förloppet med fräckhet och hänsynslöshet. Insatserna blir högre och högre för att upprätthålla den lilla bubbla av nöje hon har upprättat på godset. Hur långt skall hennes kallblodighet räcka?

Huvudpersonerna i dramat; Katherine, Anne och Sebastian, är ypperligt spelade, och alla andra skådespelarinsatser är också i toppklass. Kanske är Katherine litet för modern i sina gester, men hon är redan en anomali i det stela hushållet, så det fungerar i dramaturgin. Långa, tysta scener visar trista vinklar av godset och Katherines uttråkande liv mitt bland dyra salongsmöbler, insnörd i en vacker blå klänning. Är hennes livsval en naturlig följd av hennes fångenskap som köpt brud? Absolut inte. Filmen som bygger på historien Lady Macbeth från Mtsensk är grym och förhoppningsvis ovanlig, och definitivt sevärd.

Autumn av Ali Smith

De inledande meningarna är poetiskt skrivna, och leker med andra kända inledningsord och boktitlar. Inget att undra på när scenen är ett halvverkligt landskap där en man sköljs upp på stranden, en man som inte är säker på om han lever eller är död. Under resten av boken finns han med främst i minnesbilder; egna minnen och andras minnen av honom.

Handlingen vänder till Elisabeth: trettiotvå år gammal och mött av motgångar i sitt försök att skaffa pass; elva år gammal och mött av mammans slarv när hon försöker göra sin hemläxa. Läxan är att intervjua en granne, och det är något hon verkligen vill göra. Hennes känsla var rätt, för när hon äntligen får börja prata med sin granne, Daniel Gluck från inledningskapitlet, öppnar han hennes ögon för nya bilder och oväntade sammanhang. Elisabeth är en kvick och nyfiken flicka, och dialogerna de för är givande för dem båda två.

Glimtar ur Daniel Glucks liv visar systern som ständigt utmanade hans tankar, och konstnären som en gång fick honom att se på ett nytt sätt. De har funnits och under en tid betytt mycket för människor omkring dem, men har nu försvunnit ur tiden och kanske ur människors minnen. Boken låter oss ana det vemodiga i det, men också livet som en flod där bilder kan dyka upp igen åratal efter att de tänktes ut. Efter How To Be Both vet vi att Ali Smith kan beskriva bilder med ord så att man längtar efter att se dem, och det gör hon/Daniel Gluck även i Autumn.

Människorna i boken stöts hit och dit av samtidens orättvisor, oavsett vilken tid de lever i. Bilder och tankar är flyktiga men kan vara sköna och starka nog att vara hållpunkter i en föränderlig värld. För att inte tala om vänskap, hur osannolik den än tycks vara. Ali Smiths bok gör inte allt bra i en svår tid, men lyser upp litet från sidan, som en påminnelse om trösten i det lilla och ändå så viktiga.

Fler böcker av Ali Smith:
The first person and other stories
How to be both

CCQ på Fasching

Trumslagaren Christopher Cantillo samlade några av de begåvade musiker han arbetat med: Joakim Milder och Fredrik Ljungkvist på saxofon och Pär-Ola Landin på kontrabas. Det blev en skiva som skall komma ut senare i höst, och eftersom konserten på Fasching spelades in kan det hända att det blir en skiva till redan innan det!

Kvartetten inledde med Sister Maj's Blouse av Börje Fredriksson, men spelade sedan nästan uteslutande musik komponerad av medlemmarna på scenen. Mesta tiden spelade ensemblen samlat och mycket mjukt, saxofonerna i prövande tonlekar eller harmoniska melodier, och bas och trummor lyhört och matchande. Inledningsvis tyckte jag bättre om det än de mer utlevande solon som saxofonisterna levererade. Men i andra set var det lättare att känna sig tacksam över de energiska solopartierna från alla på scenen; bara stillsama tonlekar hade inte varit tillräckligt.

Två skickliga saxofonister, en begåvad basist och en lika begåvad trummis var en bra konstellation, särskilt som de var väl samspelta och lyfte fram det bästa av varandra på Faschings scen.