Cage of Souls av Adrian Tchaikovsky

Tröstlöst börjar Cage of Souls; allt är hopplöst. Vår berättare, Stefan Advani, är på väg mot fängelseön från vilken han aldrig kommer att friges. Vakterna på båten är hårda och avmänskligandet av fångarna har redan börjat, men det är en lätt bris i jämförelse med vad som väntar i fängelset. Finns det någon chans att fly på vägen? Nej, den grumliga floden är full av stora rovdjur som hugger allt som faller i, och inte så sällan reser sig över vattenytan för att attackera allt som rör sig trots att de saknar ögon.

De ögonlösa och på andra sätt muterade djuren är bara en del av obegripligheterna i den dystra värld där Cage of Souls utspelar sig. Vi ser en framtid där klimatförändringarna skapat ett översvämmat, upphettat jordklot vars civilisation går förlorad litet mer för var dag under den döende solen. Staden Shadrapar från vilken fångbåten utgår har egentligen inte mer framtidshopp än fängelseön. Det finns kvar maskiner och artefakter från tidigare eror som man använder tills de går sönder; ingen kan bygga något nytt och universitetet lär bara ut gamla kunskaper till de få som bryr sig om att kunna läsa. Att vittja ruiner på användbara saker är ett sätt att överleva, och i övrigt är det många som lever på att stjäla och sälja i en evig rundgång av prylar som slits mer och mer, och skulder som skickas vidare mellan människor som sällan har mer än det nödvändiga.

Ruinerna, särskilt de som ligger under vatten, läcker förstås också gift - det är förfädernas mest långvariga gåva till sina efterlevande. Nya arter har muterats fram; halvstora, människolika, som kan tala och använda verktyg men ändå stenhårt utdöms som icke-mänskliga och därför fritt fram att jaga. Hotet från Vermin, Maze och andra nya arter är påtagligt, men det är ändå hos dem jag ser ett litet hopp; om de har muterats till att leva i den förgiftade världen kanske det är de som har bäst möjlighet till en framtid.

Med diverse tillbakablickar och exkursioner är det på fängelseön som det mesta av handlingen utspelar sig. Adrian Tchaikovskys beskrivning av livet i cellerna och tvångskommenderat arbete är genomgående tung; de mörka cellerna, det hårda och ofta livsfarliga arbetet, maten som kokas av vad som fastnat när det smutsiga vattnet silats genom öns galler, fientligheten mellan fångarna och det godtyckliga våldet från vakterna och öns sadistiske Marshall, som gör det tydligt att ingen bryr sig om hur många fångar som dör, allra minst han själv. Men även i denna tillvaro med enbart minimalt hopp om omväxling fortsätter de intagna att leva, så som människor tycks göra under svåra omständigheter. Stefan Advanis skrivkunskaper ger honom mer intressanta och mindre krävande uppdrag, och djungeln kring fängelseön kanske gömmer några givande hemligheter? I det tunga livet som livstidsfånge är minsta förändring en källa till, om inte glädje så åtminstone litet nöje.

Cage of Souls är en tjock och litet tungrodd bok, men därmed inte sagt att handlingen är enahanda eller upprepar sig. På det sista hundratalet sidor händer mycket i rask takt, och några saker som känns litet väl osannolika, men Tchaikovsky ger en hård och tänkvärd bild av en möjlig framtid; ett döende samhälle där allt vi tagit för självklart vittrar sönder medan vi ser på.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Children of Time
Children of Ruin

The Witcher

En del har läst böckerna av Andrzej Sapkowski, många har spelat det populära datorspelet, nu kommer också en tittarskara till The Witcher och hans värld först genom TV-serien. Jag hör själv till den sista gruppen och ser alltså serien utan mer specifika förväntningar än att världsbygget och personskildringarna skall vara trovärdiga och intressanta.

Avsnitten innehåller nyckelscener från helt olika tidsepoker, vilket kan listas ut av repliker och kommentarer. Det ger i sig en intressant aspekt på historieskrivningar; olika tider har olika förklaringar till vad som hände för femtio år sedan, till exempel att alverna drog sig undan och lät människorna ta över. Man hinner också spekulera i TV-soffan över vad som hänt under de gångna åren som har lett från A till B.

Men det går också att acceptera att man ännu inte förstår allt i den större handlingen och njuta av de olika "monster of the week" som dyker upp, med nya ledtrådar till hur världen hänger ihop. Och monstren måste alltsomoftast nedläggas av The Witcher, Geralt av Rivia, då han anlitas av skräckslagna men ofta föraktfulla bybor.

Parallellt med The Witchers episoder visas flickan Yennefers utveckling från ringaktad puckelrygg till häxa med starkare krafter än de flesta andra. Scenerna från hennes utbildning i Aretuza är likt mycket annat i serien knapphändig men ger grundläggande inblickar i de magiska traditionerna och även maktspelen mellan såväl de olika kungarikena som mellan de magikunniga i världen.

Förutom med böcker och spel är det lätt att börja jämföra filmatiseringen av The Witcher med andra fantasy-serier, inte minst Game of Thrones. En del som gör det kommer att vilja avfärda The Witcher som lättviktig för att den inte är lika rå och (ännu) inte lika djupgående vad gäller historiska skeenden och rivaliteter. För egen del tycker jag om att olika historier - böcker, TV-serier, filmer - kan ha olika karaktär, och jag gillar att The Witcher verkar ha lånat estetik från spelen, i hur karaktärer ser ut och miljöerna de rör sig i. Min uppfattning är också att det som hittills lämnats mellan raderna är sådant som kommer att plockas upp och växa i betydelse i de planerade efterföljande säsongerna, och att det kommer att hanteras väl.

Det jag ser som mest intressant med The Witcher är dock hur två av huvudpersonerna, Geralt av Rivia och Yennefer, har fått sina krafter inte helt av fri vilja utan även av andras manipulation, och nu är de kraftfulla aktörer gentemot människorna som beundrar, fruktar, föraktar men ändå behöver dem. Det vore intressant att se mer av hur de båda hanterar sina positioner och jag hoppas på det i kommande avsnitt.

I väntan på Godot på Dramaten

När stora skådespelare får välja pjäs att excellera i, blir det ofta I väntan på Godot, och då blir det publikrusning både för de folkkära namnens skull och för att folk vet att Godot är värd att vänta på tillsammans med Vladimir och Estragon. För det finns mycket humor och en del omtanke i Samuel Becketts pjäs, fastän den utspelar sig i en ödslig värld där det inte verkar finnas mycket att ha eller göra. Än en gång spelar Jonas Karlsson Estragon, sexton år sedan sist, och Johan Ulveson är Vladimir från topp till tå.

Hur fördriver man tiden när inget finns och man väntar och väntar på någon? Didi och Gogo pratar, och kanske om samma saker flera gånger eftersom Gogo inte minns så mycket från dagen innan, men då och då blir de trötta och avbryter pratet. En annan idé som dyker upp då och då, litet som ett tidsfördriv det också, är att hänga sig i det ynkliga trädet de står vid, men företaget faller alltid på teknikaliteter.

In på scenen stormar Pozzo, självupptagen och auktoritär och allmänt hänsynslös mot sin underdånige tjänare Lucky. I Torkel Peterssons gestalt är Pozzo spattig och otäck, men förstås fascinerande för de båda väntande. Till skillnad från dem verkar Pozzo komma från någonstans, och vara på väg någon annanstans. Fast är han egentligen det. Fast är det ändå inte bättre att ha ett mål, om än påhittat, och något att göra förutom att vänta? Kanske är det Lucky (Per Svensson) som är lyckligast, som har ett uppdrag om än som slav åt en annan.

För att ge rättvisa åt de absurda händelserna, replikerna och inte minst tystnaderna behöver man vara en bra skådespelare, och det är alla på scenen, och mycket väl samspelta. Didi och Gogo har drag av såväl Helan och Halvan som Charlie Chaplin, och det är tecken på en god balans att låta det skymta fram utan att pjäsen slår över i fars. Precis som hela pjäsen, som trots flera dråpliga situationer bär på ett stort allvar och den allt mer skumma avglansen av ett mysterium.

Länk till Dramatens sida om I väntan på Godot

Anathem av Neal Stephenson

Det finns mycket att lockas av i klosterlivet för den med rätt temperament: lugnet i rutinerna, mystiken i de många ritualerna, skönheten i ritualernas utförande, den stillsamma tillfredsställelsen när man börjar förstå vad ritualerna innebär, vetskapen om att det hela tiden finns mer att lära, och att vara omgiven av människor med liknande intresse och disciplin. I den värld som Neal Stephenson tecknar upp i Anathem, Arbre, finns dessutom den extra lockelsen att det som studerats, förvaltats och lärts ut under tusentals år är vetenskap och filosofi.

Dock enbart i teoretisk form; en kortgenomgång av Arbres historia visar att utifrån kommande konflikter ett antal gånger har slagit sönder systemet och tvingat disciplinen till ombildningar och begränsningar. Vi får tidigt ledtrådar till att det utanför murarna finns ett samhälle liknande vårt, med motsvarigheter till bilar, TV, mobiltelefoner och internet. Men innanför murarna finns också ett par högteknologiska detaljer tätt inpå livet: klädseln och en användbar pryl tillverkade av newmatter som kan anpassa sig efter vad bäraren behöver.

Som läsare av Anathem måste man själv börja som en avout, plöja igenom de många obegripliga termerna i de första kapitlen och först långsamt börja förstå vad de innebär (trots trevliga små faktarutor och en ordlista i slutet av boken). Flera av beteckningarna liknar listigt nog våra fastän de har en annan bakgrund, såsom hederstiteln saunt som är en förändrad from av savant. Andra skolor inom det concent där historien börjar har vördnadsbjudande namn såsom Perelithic och Sconic men kan visa sig ha profana och litet roliga ursprung. För mig var det ett nöje att försjunka i de kunniga diskussionerna även när jag knappt förstod argumenten, dels för att jag kände mig som en avout i sin invigningsfas, och dels för att Stephenson redan från början tryfferade berättelsen med humor. Fraa Erasmas som är vår huvudperson är arton år gammal och hamnar ofta i skojbråk med sina jämnåriga. Det ger en välavvägd balans mellan det lättsinniga och högintellektuella som liknar livet som levs av Fraas och Suurs i deras Concent of Saunt Edhar.

Man träder in i ett concent på ett, tio, hundra eller tusen år, och Fraa Erasmas och hans vänner har trätt in som Decennarians. I deras concent finns representanter från alla tidslängder, men de lever strikt åtskilt från varandra; under de dagliga ritualerna då de samlas vid den centrala klockan kan man ana de övriga Fraas och Suurs bakom sina respektive skärmar, och höra deras sång. Millenarians är litet mystiska; det är endast vart tusende år, när deras dörrar öppnas, som man kan utbyta med dem vad som har tänkts och skrivits ned den senaste tiden. Det händer att övergivna barn lämnas till concent för att få växa upp där, men till Millenarians lämnas bara barn som är så nyfödda att de inte har tappat navelsträngen - äldre än så, och de är redan för påverkade av den Saeculara världen.

Det kanske märks att jag är fascinerad och lockad av livet som avout, och gärna hade försjunkit i niohundra sidor av intellektuella diskussioner, sekelgamla stämsånger och utbrott av ungdomligt övermod inom concentets rymliga väggar. Men historien tar ett antal nya, spännande vändningar när the Saecular Power låter stänga observatoriet i Saunt Edhar (och även alla andra concent). I sin frivilliga instängning med flertusenåriga utforskande texter och stora grupper lika intelligenta vänner har hjärnan skärpts till ett nog så skarpt instrument hos våra Suurs och Fraas. Tack vare djupsinniga slutledningar om vad vem har forskat om, och faktiskt några olovliga praktiska undersökningar, upptäcker vår huvudperson och hans närmaste att något rör sig i skyn ovanför Arbre, något som måste kommit från någon annanstans eftersom the Saecular Power är så oroliga.

Av detta följer flera omskakande händelser, när först en, sedan flera och till sist riktigt många avouts måste lämna sin tillvaro för att stå de styrande till tjänst. De kloka hjärnorna skickas ut på uppdrag i blandade grupper och tillsammans med Fraa Erasmas får vi lära oss mer om hur Arbre ser ut, med olika samhällsskick och trosföreställningar bland olika folkgrupper, och till och med inom den mathic world han själv känner till.

Neal Stephenson skriver tidvis mycket teoritungt vilket nog inte är i allas smak, men för mig är texten genomgående lättflytande och intressant. Miljöbeskrivningarna är tillräckligt ingående för att ge en tydlig bild av en del nyckelscener. Avvägningen mellan kosmologiska diskussioner och kärleksbekymmer och allt däremellan är i mitt tycke mycket god, och jag gillar såväl de mest svindlande tankarna som de vardagsrutiner vi får läsa om. Jag skulle gärna stannat kvar som avout på Arbre i niohundra sidor till, med eller utan mystiska fenomen på himlavalvet.

Fler böcker av Neal Stephenson:
Snow Crash
Seveneves

Horse Girl

Sarah är en snäll ung kvinna, fast litet tafatt och inte helt insatt i hur människor samspelar. Hon går gärna och hälsar på och pratar med sin häst Willow - fast det är inte hennes häst längre, och de nya ägarna blir besvärade när Sarah kommer till stallet, vilket är ganska ofta. Inte heller kommer hon riktigt överens med Nikki, som hon delar lägenhet med. Men hon har en vän på jobbet, Joan, som stöttar och uppmuntrar sin unga kollega, och jobbet verkar Sarah sköta bra.

Vi får se tillbakablickar till en ridolycka, och Sarah hälsar på en väninna som bor kvar hemma hos sin mamma och behöver assistenthjälp, så det finns ett trauma i bakgrunden. Men det kan nog inte förklara de underliga saker som Sarah börjar uppleva; förlust av tid, människor hon känner igen när hon ser dem första gången, röster hon hör från lägenheten när ingen är där. Några drömlika scener påminner om rapporter från människor som säger sig blivit bortförda av UFO:n.

Så som filmen Horse Girl berättar historien kan man se den som en beskrivning av en kvinna som bit för bit förlorar greppet om tillvaron. Samtidigt är händelserna så väl förankrade i Sarahs medvetande, och Sarah och Sarahs känslor är utmärkt gestaltade av Alison Brie i huvudrollen. Som hennes socialarbetare säger i filmen, så upplever Sarah allt hon är med om som sant. Som åskådare kan man i varje ögonblick välja att se det utifrån eller som Sarah själv. Tyvärr börjar scenerna dra sig litet för långt åt det obegripliga efter ett tag, så att blandningen mellan verklighet och illusion skaver för mycket, men under största delen är Horse Girl en fin skildring av en ung människa som pressas ut ur det vi kallar normalt liv.

Ravel och Jolas i Konserthuset

La Valse är annonserad som sista nummer, men redan första stycket är dansant: Maurice Ravels Alborada del gracioso (1918), med spanska klanger, temperament och humor. På programmet varvas musik av Ravel och den franska kompositören Betsy Jolas, så därpå följer hennes Onze Lieder (1977) för trumpet och kammarorkester. När stolar flyttats om och den reducerade orkestern återtagit sina platser äntrar Håkan Hardenberger scenen och man ger sig in i det varierade verket. Kraftig, hetsig musik dämpas till intressanta sekvenser där trumpeten spelar en eftertänksam slinga, som svaras från orkestern antingen av en svagt klingande trumpet eller knackande från slagverkssektionen. Hardenberger växlar skickligt sordin och ljud mellan de olika sångerna, och det är spännande om än ganska svårlyssnat.

En lisa för själen är sista stycket innan paus, Ravels Une barque sur l’océan (1906). Ljuvligt växlar musiken från vågor som är mjuka och vänliga till enorma, kraftfulla vågor som är på gränsen till att bli skrämmande. Men framför allt är resan omfamnande och avslappnande, och faktiskt dagens vackraste.

Efter paus återvänder Håkan Hardenberger och orkestern gästas också av Roger Muraro vid flygeln. Det är dags för nästa stycke av  Betsy Jolas, nämligen Histoires Vraies (2015) suite concertante för piano, trumpet och orkester. Detta nyare stycke använder sig väl av den fulla orkestern för att skapa komplexa klanger. Att det handlar om de ljud som vi inte vill höra, hämtade från Jolas vardag, är litet svårt att uttyda. Där Ravel och hans samtida målade världen med skönhet och energi är det ofta andra drivkrafter för nutida kompositörer - jag funderar över just det medan jag lyssnar och iakttar orkesterns koncentration, men ler tillsammans med de nöjda solisterna efter framförandet.

Foto: Nadja Sjöström

La valse (1920) gav sitt namn till titel för hela konserten, och trots att stycket bara är tolv minuter långt (pausen på 25 min är det längsta på dagens program) känns det längre och mycket rikt. Det börjar med små smakbitar; några antydningar till musik, som växer till antydningar av valstakter, som mynnar ut i antydningar till just den valsmelodi som bygger upp verket. Den här valsen är inte bara ett tidsfördriv utan hela livet, för klangen växer gång på gång till styrkor som fyller hela salen. Det är heller ingen insmickrande vals, för den kräver en koncentrerad lyssnare, och nu portioneras det ljuva ut mer sparsamt. Skickligheten hos såväl kompositören som Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo samspelar till att ännu en gång skapa storverk, och jag är mycket lycklig över att ha fått så mycket Ravel idag.

The House of Binding Thorns av Aliette de Bodard

The House of Binding Thorns fortsätter några månader efter händelserna i The House of Shattered Wings, men nu befinner vi oss i ett annat av Husen, nämligen Hawthorn, lett av den kylige och skrämmande Asmodeus. I slutet av The House of Binding Thorns följde vi Madeleines skräck under ledsagandet tillbaka till Hawthorn efter åren i Silverspires. Hon är en av huvudpersonerna i den nya boken, tillsammans med Philippe som vi känner men också många nya människor/fallna änglar/drakar. Ja, vi får återvända till drakarnas rike i Seine, och se spännande delar av världen under vattnet - för min del hade jag gärna läst ännu mer om det.

Husen, och ledarna för Husen, är ständigt utsatta för attacker både från andra hus och från tronpretendenter inom husen. Det var så som Asmodeus tog makten för tjugo år sedan, och trots blodiga utrensningar finns fragment av motståndet mot honom kvar i Hawthorn. Husen regerar sina undersåtar i en sönderslagen värld och behöver behålla sin styrka. Kan det ge fördelar att liera sig med drakarnas rike? Även drakarnas makt skakar och de verkar vara villiga att knyta band med Hawthorn. Men även drakarnas rike har rebeller. När boken börjar dra sig mot sitt slut är det många fraktioner som står mot varandra, såväl inom som utanför Husen och drakriket, och det är osäkert vilket utfall som leder till det minst blodiga styret.

Aliette de Bodard tecknar en värld rik på olika former av magi och kunskap, och det är trovärdigt att få se intrigerna ur olika personers ögon med olika anledningar att ge sig in i spelet eller hålla sig utanför. De sista hundra sidorna börjar dock litet väl många osannolika sammanträffanden ske och nya spelare som introduceras vänder förutsättningarna helt. Att en bok inte är förutsägbar är i och för sig inte bara dåligt, och The House of Binding Thorns är spännande in i slutet. Det finns en uppföljare, The House of Sundering Flames, men The House of Binding Thorns är ingen mellanbok utan, om man läst den första, en historia som står för sig själv.

 Fler böcker av Aliette de Bodard:

On a Red Station, Drifting

The House of Shattered Wings