The Bear and the Nightingale av Katherine Arden

När Vasilisa föds dör hennes mor. Men det var moderns önskan att föda ännu en dotter, en som skulle likna mormodern med häxlika krafter. Lilla Vasya växer upp med en längtan till skogen, den litet farliga skogen som omger familjens by, och får ofta bannor för att hon kommer hem täckt av pinnar och jord. Men under sina många lekar i naturen möter hon också de magiska varelser som bor där; vodianoy i vattnet, leshy i skogen, för att inte tala om domovoi, de som tar hand om hushållen i utbyte mot mat. Eftersom hon inte är rädd talar hon med dem och förstår mer om vad som finns i skogen.

Inga andra kan se domovoi och de andra små trolliknande figurer som tar hand om badhuset eller hästarna i stallet - ingen utom Vasyas olyckliga styvmor Anna Ivanovna. I hennes ögon är de djävlar, och hon flyr till kyrkan så ofta hon kan. Det borde kunna ge henne styrka och hjälp när den karismatiske fader Konstantin sänds till byn, men i sin iver att ersätta den gamla tron med religion driver den nitiske unge prästen byn från husets små beskyddare till att riskera att hamna i klorna på Dödens glupske, illvillige bror.

Katherine Arden har använt sig av ryska folksagor om Frostens herre, farlig men inte ondskefull, och många andra ingredienser ur rysk folktro för att skriva berättelsen om den modiga Vasilisa. Det märks att hon har en rik källa av legender att ösa ur, men tyvärr blir inte resultatet levande. Språket och handlingen använder sig av stereotyper, och är märkvärdigt vag om andra förhållanden. Att Vasyas och syskonens far var byns härskare kom som en överraskning i texten, efter att familjens hem framstått som ganska torftigt från första sidan.

När Vasya dyker upp i historien som sexåring är hon så slentrianmässigt vild busig att hon bara är irriterande. De mest intressanta personligheterna är Anna Ivanovna och fader Konstantin, de två vars tro förvrids och skadar dem när småknyttet och ondskan lurar dem att se vad de vill se. Historien gör utvikningar som inte känns nödvändiga för handlingen. En bror finner sig kallad till klosterlivet och försvinner ut ur berättelsen; en syster gifts bort och blir fet och nöjd med sina barn, vilket händer eller förväntas hända med många unga flickor i berättelsen, ofta mot deras vilja, otrevligt nog.

Det är inte automatiskt fel att karaktärer kommer och försvinner och interagerar i större skaror, men de människor och varelser som finns kvar mot slutet av boken har inget djup och verkar bara finnas där för att driva handlingen framåt. Handlingen har några spännande inslag av kamp mellan ondska och litet mindre ondska, men när det går mot den stora slutstriden är den märkligt lokal, fastän den tycks ha kosmiska implikationer, och förlitar sig alltför mycket på oanade krafter från oväntat håll. Enligt min mening är The Bear and the Nightingale inte någon särskilt välskriven bok.

Inte hela världen

En del behöver lämna sitt barndomshem och sin familj för att leva ett rikare liv. Det kan vara smärtsamt för dem som blir lämnade hemma - Duger inte vi? Är våra liv för små? - och det kan göra det ännu smärtsammare för den utflugne att komma tillbaka. För Louis har det gått tolv år sedan han sist såg sin familj. Nu är han på väg dit igen.

Familjemedlemmarna är inte avogt inställda till den förlorade sonen, tvärtom förbereder de sig med förväntan och tar emot honom med öppna armar. Det är bara det att de alla är uppskruvade till max att mötet blir stressfullt. Mamman är extra uppiffad i grälla färger och berättar sina gamla tråkroliga historier för hundrade gången. Storebror Antoine är aggressiv och ifrågasätter allt de andra säger. Lillasyster Suzanne käftar ilsket tillbaka. Antoines fru Catherine, mittemellan alla, är ett centrum för oro och tveksamhet. Hur skall Louis kunna nå ett ögonblick då han kan säga det svåra han kom dit för att säga?

Mitt i de upptrissade scenerna av gräl, nästan-gräl och välmenande missförstånd, stannar filmen upp i ett antal intensifierade ögonblick. Det är då man känner med Louis att den på sitt sätt naiva familjen aldrig kan förstå det han kan berätta - eller att det kommer att göra ont när de börjar förstå - eller att de redan har förstått utan ord.

Antoine är så ilsken och motsägelsefull att han blir en karikatyr. Moderns ketchupmajonnäs är sorglig, men när hon ställer fram de personligt dekorerade chokladkakorna och säger att desserter är hennes styrka, hur skall Louis då kunna slå sönder det enda idylliska ögonblicket på dagen? Regissören Xavier Dolan låter varje familjemedlem överdriva sin personlighet, vilket gör att effekten av deras egenheter känns lika förstorat för åskådaren som för Louis själv, outsidern. Att rolltolkningarna är i överväxel understryker hur svårt det är för Louis att ta sig igenom ytan och säga det han måste. Det är starkt och mycket gripande.

Det blåser på månen på Dramaten

Systrarna Dina och Dorinda har en fantastisk fantasi, och de lyckas sätta snurr på vardagen också. Tyvärr uppskattas sällan deras idéer av föräldrarna, och även när de tror att de är snälla så får de skäll för att vara stygga. Så tråkigt! Om man är stygg just när det blåser på månen, så blir man fast och fortsätter vara stygg i ett år, säger pappan. Flickorna känner att det är just det som hänt, för till slut ser de ingen mening med att försöka vara snälla och går in för att vara stygga.

Dramatens uppsättning av Eric Linklaters älskade ungdomsbok är mycket fantasifull i sig själv. Mot en helt grå scenvägg med åtta vridbara balkonger i två våningar projiceras lockande skogsscener, snyggt stiliserade balkonger och flickrumssängar, och roliga filmer som visar flickornas förvandlingar och flygfärder.

Pjäsen annonseras som lämplig för barn från sju år, men salongen är full av ännu yngre barn som fascinerat ser på systrarnas bus och modiga äventyr och svarar på de enstaka frågorna från scenen. Skådespelarna är alla mycket inlevelsefulla och samspelta, och påhittiga Dina och vilda Dorinda är roliga barn att identifiera sig med. Även för vuxna är Det blåser på månen en fin och sevärd uppsättning, vare sig man har läst och älskat boken som barn eller inte.

Länk till Dramatens sida om Det blåser på månen

Foto: Carl Thorborg

The Three-Body Problem av Cixin Liu

En strimma av solen syns vid horisonten. Nu måste väl morgonen ta vid och värma de resande? Nej, inte på den här världen. Solen sjunker under horisonten, och den kalla natten fortsätter. Dagar och nätter följer inga regelbundna mönster, och när temperaturerna och skiftningarna blir alltför kaotiska, går livet inte längre att upprättahålla. För att rädda sig låter invånarna sina kroppar torka ut, för att förhoppningsvis hydreras och återupplivas när världen blivit stabil igen.

Detta är världen i vilket spelet Three Body spelas, och tack vare en haptisk dräkt känner spelaren hetta, kyla och andra intryck i sin egen kropp. Spelarens uppgift är att försöka hitta ett mönster i de varierande dygnsrytmerna, för att kunna förutse en stabil era då folket kan återupplivas och börja bygga upp civilisationen igen. Spelet är inte allmänt känt, faktiskt hemligt, men de invigda spelar intensivt och ofta.

Boken börjar dock i en ännu grymmare era, då inte naturkatastrofer utan andra människor var det största hotet mot liv och hälsa; Kulturrevolutionen i Kina under 1960-talet. Under den här sinnessjukt orkestrerade perioden var alltför mycket kunskap en belastning. Ye Zhetai är professor i fysik och vägrar avsvärja sig de teorier som anses vara kontrarevolutionära, och därför slås han brutalt ihjäl under en offentlig uppvisning. Hans dotter Ye Wenjie blir automatiskt misstänkt som klassförrädare, men det ger henne istället en biljett till en hemlighetsfull forskningsstation där hon kan fortsätta fördjupa sig i fysiken, och sedermera göra fantastiska upptäckter inom astrofysiken.

Utbredningen av det trollbindande Three Body-spelet sammanfaller med en våg av mystiska självmord bland framstående forskare. För att agera mullvad och ta reda på mer om vad som pågår slussas nanotekniksforskaren Wang Miao in i ett hemligt sällskap, vilket också leder honom till några sessioner i spelet. Handlingen hinner göra en del utvikningar åt mindre väntade håll, även om man som läsare kan gissa vartåt alla trådar drar. Mer och mer avslöjas, och på de sista sidorna står hela den intergalaktiska konspirationen klar - men historien slutar inte där. I två böcker till berättar Cixin Liu hur det hela fortsätter. Låt oss hoppas att mänskligheten överlever - eller kanske inte?

Handlingen fortskrider bitvis genom att en aktör ingående berättar något som hen känner till. Ibland kan det vara aningen mer information plus invävda slutsatser än vad som är rimligt, ibland kan man ifrågasätta var personen fått så mycket information från. Jag tänker mig att det är en berättarstil som kan kännas naturlig i ett samhälle som det kinesiska, där myndighetspersoner sitter på den (för tillfället) korrekta sanningen och portionerar ut den till underlydande, och där människor undanhållits information och någon som lyckats skaffa kunskap någonstansifrån i jämförelse har mycket att delgiva andra.

Därtill är personskildringarna i allmänhet grunda, då det viktiga i boken är pusselbitarna i mysteriet som skall avslöjas en i taget. Tyvärr tycker jag också att en hel del av hörnstenarna i berättelsen inte är trovärdigt grundade (se spoilers nedan). Det är bra att de underliga händelserna i bokens första halva får sin förklaring, men det sker genom en massiv infodump i ett kapitel mot slutet. Nåväl, jag accepterar detta och tänker läsa vidare i de två efterföljarna för att få veta vad som händer.

*** spoilers ***

Frågorna hopar sig:
Hur vet såväl jordbor som trisolaner redan från första, korta hej-kontakten att jorden är vacker och välkomnande för liv, respektive att trisolanernas civilisation är högtstående och värd att bjuda in till jorden?

Efter ytterligare kontakt och mer informatino, hur kan så många jordbor övertygas om detsamma? Trisolanerna framstår inte som så särskilt intressanta i Three-Body-spelet.

Och framför allt; om trisolanerna är så vetenskapligt avancerade att de kan bygga en elvadimensionell stordator och skjuta den mot jorden för att förstöra vår forskning, varför kan de inte bygga skydd mot sina brännande och försvinnande solar?

Bryan Ferry på Gröna Lund

Det är både Roxy Music och Bryan Ferry som publiken älskar och vill höra, och det är vad den åldrade förste älskaren ger oss. På samma sätt varvas rockigare låtar med de stillsamma, romantiska. Efter The Main Thing som första låten följer Slave To Love, i ett aningen för aggressivt tempo. Instrumenten är någorlunda väl balanserade; de låter runt och mjukt, inte skramligt, men live och utomhus är det svårt att få till det där skira ljudet från 80-talslåtarna.

Bryan Ferrys röst är inte lika stark som förr, men den håller. Tillsammans med bakgrundssångerskan hade han gärna fått höras mer över bandet; han spelar munspel och synth och är säker och driven på scenen. Publikkontakten inskränker sig till att presentera bandet och nämna att han varit i Sverige förut, men spelglädjen är äkta. Hit efter hit glider förbi, och det börjar faktiskt låta litet grötigt. Men så höjs energinivån med Stronger Through the Years och Like a Hurricane, mitt i setet, och efter det låter sista halvan av setet mycket bättre. More Than This och Avalon efter varandra lyckas inte riktigt låta så magiskt som man skulle önska, men det är nära.

De sista numren, rocklåtarna med en elegant finish, ger det långsamma men perfekta klimax konserten och publiken förtjänar: Love Is the Drug, Virginia Plain, Let's Stick Together, Do the Strand och Jealous Guy. Bryan Ferry är fortfarande den stiligaste förmedlaren av kärleken som något krävande, ofta svårt men nödvändigt.

Vad döljer du för mig?

Det är nästan orättvist enkelt att göra en italiensk film med den här startpunkten: några barndomsvänner, nu i medelåldern, samlas med sina respektive fruar för middag och pratar om livet - småprat blandat med större hemligheter som viskas fram i förtroende. Nej, helt enkelt är det inte att skapa en dialog som flyter lätt och ledigt, så manusförfattarna har varit skickliga. Paren är sinsemellan olika: en plastikkirurg och en psykolog; en veterinär och en entreprenör/fixartyp/taxichaufför som just sålt sin taxi. I biomörkret sitter man lätt och längtar efter att få vara med, smaka på zucchiniblommorna och gnocchin och skämta och prata.

Men nuförtiden finns det andra aktörer i ens liv än de som för tillfället sitter bredvid. Tack vare mobiltelefonen kan man när som helst ordna med saker utanför vänkretsen, eller bli kontaktad för något viktigt som inte kan vänta. Låt oss göra ett experiment! Vi tar alla mobilsamtal och SMS öppet, inför vännerna, och låter dem se vad som pågår! Några runt bordet knorrar, men till sist är alla med på spelet.

Hur många hemligheter kan spillas under en enda kväll? Ganska många, visar det sig, fler än man kanske tänkte sig. Det som först låter som ett oskyldigt samtal om tidsbokning på en klinik leder till många frågor och ifrågasättanden: Skall du förstora brösten? Varför det? Varför går du till en annan plastikkirurg än Rocco, som sitter här bredvid dig?

Försöken att smussla undan komprometterande omständigheter eller avleda misstankarna till andra leder bara till större komplikationer. Man kan som åskådare kort fråga sig hur middagsgästerna vågade gå med på leken till att börja med, och om de alla har hur många lik som helst i garderoben. Men de växande intrigerna och tilltagande äktenskapskriserna är skamlöst fascinerande! Även om en del vänskaper tycks ta en tragisk vändning, är det bara att låta sig dras med i känslostormarna och vara tacksam för att man själv har ett ganska stillsamt liv. Filmens lätta anslag gör att man inte behöver känna sig bedrövad för de ituslitna förhållandena. Humorn och listen gör att Vad döljer du för mig? blir en väldigt underhållande film.

The Gift av Vladimir Nabokov

Den sista bok Vladimir Nabokov skrev på ryska var The Gift, vilken publicerades 1938, strax efter att författaren flyttat till USA från det Berlin där handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Fyodor Konstantinovitch Cherdyntsev är en ung aspirerande poet, och trots att han bor mitt i Berlin umgås han nästan uteslutande med andra medlemmar ur den ryska diasporan i världsstaden. De litterära ambitionerna hos Fyodor letar sig in i bokens prosa och gör den därigenom litet mer tungrodd än andra av Nabokovs böcker, såväl tidigare verk (Skratt i mörkret) som senare (Lolita, Pale Fire). De fem kapitlen à c:a sjuttio sidor var är alla av olika karaktär, vilket gör boken till ett mycket intressant experiment fastän resultatet inte är helt lyckat.

I det första kapitlet tryfferas historien av poetiska iakttagelser, ibland litet för konstruerade, som hämtade direkt ur Fyodors tankevärld trots att de många dikter som dyker upp på sidorna behåller större klarhet i språket. Men Fyodor Konstantinovitch recenserar kontinuerligt sina dikter i tankarna, som vore han en hypotetisk och välvillig tidningskritiker, och recenserar dessutom sina tankar och ifrågasätter dem:

In a whole set of poems, disarming by their sincerity... no, that's nonsense - Why must one "disarm" their reader? Is he dangerous? In a whole set of excellent... or, to put it even more strongly, remarkable poems the author sings not only of these frightening shadows, but of brighter moments as well. Nonsense, I say!

Det är intressant att författaren smyger in recensioner och diskussioner som vi först efter flera sidor får veta är dagdrömmar, då de bara är aningen mer glorifierande än de verkliga samtal Fyodor Konstantinovitch håller med sina vänner. Genomgående i boken byter också berättarrösten då och då utgångspunkt; utan att annonsera det glider författaren över från att beskriva den unge mannen och hans bekanta i tredje person till att tala i första person.

Det andra kapitlet avhandlar Fyodor Konstantinovitchs fjärilssamlande far, ryktbar inom sitt område och lämnande en skugga över familjen med sin hängivenhet. I tredje kapitlet förändras Fyodors liv då han byter inkvartering, och uppmuntrad av närstående börjar han samla sig till att skriva en biografi över Nikolaj Tjernysjevskij. Tjernysjevskij skrev 1863 den än idag mycket omtalade romanen Vad bör göras? vilken skapade stor social rörelse då den publicerades. Därför finns det redan många biografier över Tjernysjevskij, vilket inte hindrar Fyodor från att påbörja sin egen, och mycket personliga variant. Det är den vi får läsa i det fjärde kapitlet, och sannerligen är den originell, uppfinningsrik, pratig, från sanningen avvikande och faktiskt ganska irriterande då Fyodor Konstantinovitchs blommiga språk och kommentarer får en läsare att ifrågasätta sanningshalten i vad som skrivs.

Det sista kapitlet i boken är det roligaste, då det innehåller en del dräpande recensioner av nyss nämnda biografi, samt en del dråpliga missräkningar av Fyodor Konstantinovitch som komplicerar hans liv ypperligt. Med den underhållande avslutningen blir det lättare att minnas boken som ett litterärt experiment med vissa poänger, men jag föredrar ändå när Vladimir Nabokov låter sina berättelser rinna fram som vatten med mer skickligt konstruerad handling och sitt imponerande lättflytande språk.

Fler böcker av Vladimir Nabokov:
Pnin