tisdag 30 augusti 2016

Underkastelse av Michel Houellebecq

François lever ett någorlunda priviligerat liv som lektor i litteratur vid Sorbonne. Lönen är OK, och varje år träffar han nya unga studentskor att inleda tillfälliga förhållanden med. Kom ihåg att det här är en bok av Michel Houellebecq, så pengar och i ännu högre grad sex är valutan som allt räknas i. Som en karikatyr av Europas välmående medelklass är François obekymrad om politik och omvälvande händelser i samhället, och tycks räkna med att livet skall fortgå likadant oberoende av vem som vinner i nästa val. Ett talande exempel är när skottlossning utbryter inom hörhåll från en fest François befinner sig på, och han obekymrat fortsätter sin konversation och letar upp mer att dricka.

Men det här valet kommer att förändra Frankrike. Med ett presidentvalssystem som sållar kandidater tills det till slut står två mot varandra, har fransmännen nu hamnat i situationen att få välja mellan den rasistiska Marine Le Pen och Mohammed Ben-Abbes från Muslimska Brödraskapet. I sin iver att vara politiskt korrekta och med toleransen som ledstjärna öppnar de etablerade politiska partierna famnen för Ben-Abbes. Inte är det så farligt, det hans parti vill genomdriva; ett parallellt skolväsende där troende muslimer gynnas, en uppvärdering av kärnfamiljen och annat, som Ben-Abbas skickligt kopplar ihop med tidigare praxis av liknande slag i Frankrike.

Likt de flesta andra av Houellebecqs huvudpersoner är François främst intresserad av att tillfredsställa sin kropps drifter; äta, sova och förstås pippa, och vänskap och medmänsklighet är lika spöklikt frånvarande som alltid. Dock har François en dragning åt det sublima, som han knappt känner igen eller kan erkänna, men som ger boken en intressant dimension: den han en gång i tiden skrev sin nästan åttahundrasidiga avhandling om var 1800-talsförfattaren Huysmans, en uttalad dekadent som mot livets slut omvände sig och blev en hängiven katolik. När omvälvningarna i samhället börjar rubba till och med François cirklar besöker han kloster driven av en ospecificerad längtan; först ett i närheten av där han råkar vara, och sedan det kloster där Huysmans levde.

Dessa partier i boken är de vackraste och mest lockande beskrivna; stillheten i klosterlivet, skönheten i kyrkobyggnaden, en ärlig livsglädje och ro hos munkarna. Ändå förmår inte François stanna där; han är för bekväm, kroppens begär knuffar honom vidare, och det är inte ens några större begär än trötthet och att få röka i sängen. Sådana banala drifter hindrar honom, och extrapolerat alla oss andra i Västerlandet, att engagera sig (oss) i Fosterlandet, i Guds namn, och försvara det.

Houellebecq-mannens blinda fläck är som vanligt vad kvinnor tänker och känner. Islamiseringen av Frankrike går snabbt, och det François först ser och reflekterar över är män med flera fruar; ofta extremt unga fruar, fnissande femtonåringar, oproblematiskt underkastade en femtioårings godtycke. Han tänker sig att de har de roligt som hemmafruar och kan fortsätta leka, ett tag med sexleksaker för sin make, och sedan barnlekar igen när de får barn. Houellebecq skildrar inget uppror mot detta förfarande, inte heller från alla de kvinnor (ogifta också?!) som skickas hem som hemmafruar när de inte längre får arbeta vid muslimskt styrda institutioner.

Det finns fler inslag som Houellebecq har valt att förenkla, vilket jag förstår att han gör för att kunna renodla sin berättelse, men det sticker ändå litet i ögonen: Den islam som presenteras och anammas av fransmännen innehåller inga inre konflikter (mellan shia och sunni, eller från extrema sekter). Det är förstås en del i övertalningskampanjen; en officiell pamflett med svar på de tio viktigaste frågorna om islam är en tunn broschyr med mestadels bilder av islamisk konst. Och jo, det finns en inneboende konflikt i den islam som presenteras, för den är ytterligt elitistisk. Inte bara är män satta över kvinnor, men det är också så att bara vissa män förtjänar att ha flera fruar och många andra män kommer att bli utan. Dessutom är det rätt att några lever i extrem lyx och andra i fattigdom. Hmm, det låter som att det här idealsamhället som Frankrike blivit, med låg arbetslöshet och låg brottslighet, inte kommer att hålla för alltid.

Än en gång har Houellebecq tagit några tendenser i samtiden och skruvat dem tio extra varv för att skapa en förvriden framtidsvision. Gör han det för att varna oss? Kanske litet, men mer tror jag för att retas med politik- och kulturvärlden. Att universitetsprofessorer i obskyra litterära nischer hör till de mest eftertraktade och värderade männen lär ju kittla alla läsare med liknande bakgrund litet extra, vilket säkert var Houellebecqs baktanke. Men i trådarna om Huysmans och klosterlivet finns ändå några glimtar av det jag tror författaren själv ändå finner vackert och värt att bevara. Men, likt den bekväme François: den boken orkar han inte skriva, så han skrev ännu en näsknäpp istället.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Kartan och landskapet

måndag 29 augusti 2016

Suicide Squad

År för år blir actionfilmerna skitigare och våldsammare. När DC Comics gav sig in i sammanhängande-filmer-leken med sin egen uppsättning av superhjältar, blev Batman vs. Superman en ovanligt hänsynslös uppgörelse mellan två karaktärer som båda brukar befinna sig på den goda sidan. Vad kan då inte hända i en film där huvudpersonerna är superskurkar, med det olycksbådande namnet Suicide Squad?


Inledningsscenerna presenterar skurkarna; deras förmågor, vad de begått för brott, hur de fångats in, hur väl inlåsta och övervakade de är, hur fräcka i käften de är mot fångvaktarna och vice versa. Där finns monstret Killer Croc; Diablo som kan sätta eld på sin omgivning; reptricksmästaren Slipknot och flera andra med varierande förmågor. Om man först blir förvånad över att se helylleskådisen Will Smith som den kallblodige prickskytten Deadshot, så förklaras det av att han också har en liten dotter som han önskar allt gott i världen.


Trots killer app-implantat och andra hållhakar på skurkarna är det svårt att förstå logiken i att använda dem för hemliga, livsfarliga uppdrag som regeringen vill ha utförda i hemlighet, än mindre att bussa ihop ett helt gäng av dem och skicka in dem i en oöverskådlig, okontrollerbar katastrofsituation. Men låt oss inte syna den konstruktionen alltför hårt, och lita på Amanda Waller (Viola Davis) som har fingret på avlivningsknappen för dem alla, och den betrodde kapten Rick Flag (Joel Kinnaman) som följer med teamet för att hålla ett öga på dem, med sin egen livvakt Katana, en mästare med sitt svärd. Huvudmotståndaren är en flertusenårig mäktig varelse från en annan dimension och hennes bror, och det är ett inslag jag skulle gillat mer om hon inte spelats så träigt av fotomodellen Cara Delevingne.


Den ende allmänt kände karaktären i filmen är Jokern (Jared Leto). Inte han, men hans flickvän Harley Quinn (Margot Robbie), är inkallad till Suicide Squad. De många tillbakablickarna visar början på deras perverterade romans; den sortens förhållande mellan två personer som råkar vara destruktiva och galna på precis samma sätt som ingen annan kan förstå. Är det kärlek? Är det något annat? Det är svårt att fatta att en människa helt utan respekt för andra kan se och värdera ett specifikt människoliv så högt. Det är också svårt att förstå hur Jokern kan få nya underhuggare, eller lyckas med sina planer, när han och Quinn dödar sina partners litet beroende på humöret.


Efter hand börjar jag uppskatta filmen just för att den inte försöker få oss att se den mjukare sidan hos de här psykopaterna. Ska vi få se att de lyckas göra något bra trots att alla arbetar enbart för sitt egenintresse? Just då föreslår Deadshot en skål "to honor among thieves". Äsch. Och så börjar de dyka upp, de där momenten där seriemördaren i sitt innersta visar sig ha ett hjärta, eller åtminstone en hjärtklaff, av guld, och vara pålitlig i farans stund.


Men de ögonblicken hör ändå hemma i en actionfilm, och det är vad Suicide Squad är: renodlad action. Inte så mycket handling, utan som sagt mer av bakgrundsbeskrivning av karaktärerna, som sedan får dundra fram med vapen och specialkrafter och coola, avsnoppande repliker till varandra. Hårda fightscener, stora specialeffekter, hög volym på soundtracket och en rå humor är actionfilmens grundpelare, och det är det som Suicide Squad har satsat allt på. Därför gillar jag filmen för just vad den är.


lördag 27 augusti 2016

Varför jag älskar kultur

Nyligen skrev Sofia Lilly Jönsson en personlig krönika i SvD om hur det som kan benämnas finkultur, i hennes fall klassisk musik, alltid fanns närvarande i hennes hem under uppväxten. Därför upplever hon inte det som många andra i samhället känner; att opera, klassisk musik, teater och konst är något för eliten eller något man pliktskyldigt besöker någon gång om året för att upprätthålla en air av bildning.


De här kulturyttringarna är, om man bor i närheten av något "utskänkningsställe", inte dyra eller svåråtkomliga. Det finns billiga biljetter till bra platser på Kungliga Operan och Konserthuset, och sistaminuten-biljetter till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Gallerier som visar våra största samtida konstnärer tar inget inträde alls, och inte heller biblioteken.

En del kan förstås avskräckas av den cirkus av tvingande åsikter som tycks ha byggts upp kring konstformerna och deras utövare. Vilka författare bör man uppskatta och varför? Hur skiljer sig denna uppsättning av Ibsens En folkefiende från traditionella? Vilken dirigent får bäst fram Sibelius egenart? Varför är Ernst Billgren en bättre konstnär än Thomas Kincaid? Men under alla år jag besökt gallerier, teatrar och konserthus har jag aldrig blivit utmanad av någon i de här frågorna; jag har haft tid att utforska kulturen och forma min egen åsikt om det jag ser och hör, och efterhand upptäckt att en del som lyfts upp av andra inte är i min smak, medan annat som hyllas enligt min åsikt är komplett smörja. Ja, det finns utrymme för egna åsikter i tyckarvärlden! En del kritiker och andra verkar anpassa sin smak efter rådande konsensus, men som oberoende kulturnjutare står jag fritt från allt sådant, tack och lov!


Dock kan jag säga att de här inarbetade och utarbetade åsikterna och avhandlingarna om litteratur, konst, teater och musik var något som lockade mig när jag som ung tonåring började stöta på dem i skolan. Har människor studerat och analyserat detta så noga? Spelar man fortfarande konserter och pjäser från för flera hundra år sedan? Då måste det finnas något av värde i dem, något som kanske inte syns vid första ögonkastet, och det vill jag också se! För mig var och är det värt det att hämta in forskares och andra insattas analyser och åsikter, och försöka se vad de menar, om jag håller med och om jag kan lägga till något själv. Sedan snart tio år tillbaka driver jag den här bloggen där jag dessutom kan formulera och sprida vad jag tänker och tycker om det jag upplever, och på så sätt hoppas jag att locka fler människor att hitta det sanna, goda, vackra likväl som det fula, sorgliga men nödvändiga i kulturen som erbjuds oss alla. Kom!

torsdag 25 augusti 2016

How to be good av Nick Hornby

Då och då dyker det upp räkneexempel som visar att till exempel USA:s försvarsbudget skulle räcka för att utrota svälten i världen. De där påståendena är ju missvisande, eftersom det inte skulle vara så lätt som "pengar in - hunger ut", då krig, korruption, krigsherrar och nepotism lägger krokben även för den hjälp som ges idag. Men när räkneexemplen går in på våra egna skinn kan det ändå börja svida. Hur många undernärda barn hade kunnat räddas av priset du eller jag betalade för vår dator eller mobil? Hur många läsplattor behöver en familj egentligen?

Katie och David är fast i ett äktenskap med inarbetad antagonism - när det är som bäst är det enbart vapenstillestånd, inte fred. När boken How To Be Good börjar inser Katie att något måste ändras, och hon slänger ur sig att hon vill skiljas. Hennes önskan blir knådad och tillbakakastad av David och orden blir till ny ammunition i det dagliga gnället på varandr.

Det är med skrämmande detaljrikedom som Nick Hornby skildrar de eviga nålsticken och letandet efter ord att förvränga för att vinna över den andra i ögonblicket. David har en tidningskolumn där han skriver ilskna betraktelser, och den sarkasmen finns kvar när han skrivit klart. Katie, som för talan i boken, är inte lika cynisk men inte heller vad man skulle kalla för en god människa. Inför de två barnen pågår de vuxnas kamp helt själviskt, och deras uppfostran är varken konsekvent eller uttömmande. Katie ger dock sig själv den ursäkten att hon är läkare, att hon faktiskt gör något gott i världen; biter ihop och behandlar variga bölder i rumpor och framför allt lyssnar på de där obotliga patienterna som kommer tillbaka vecka efter vecka. Jag unnar henne verkligen den tanken; hennes arbete gör konkret nytta och det är av sin egen själsfrid hon satsar när hon hjälper patienter hela dagarna.

Så möter David en helare, DJ GoodNews. Att han går till en kvacksalvare trots att han hela sitt liv skrattat ut dem och fördömt dem ser Katie som ännu en mikroaggression, då hennes eget helande yrke är strikt vetenskapligt, och det väcker hennes eget motstånd. Hur skall hon reagera när DJ GoodNews helande händer tycks ge verklig effekt, även på problem hon själv inte rått på? Den lilla, undertryckta önskan att boten skall misslyckas ger förstås upphov till nya skuldkänslor och mer antagonism hos Katie. Därtill: Davids nya önskan att vara god på riktigt, är det inte också ett led i hans subtila krigföring - en extra listig plan för att skapa skuldkänslor hos Katie? Och även om det inte ens är illa ment, så blir världsförbättrarna så entusiastiska av sina egna planer att de inte ser hur deras generositet mot samhällets svaga får andra familjemedlemmar att känna sig bortglömda.

Det finns en hel del hopplöshet i boken, en uppgivenhet som låter Katie och även David gå fram och tillbaka i sina försök att fortsätta livet tillsammans, eller ta ett steg mot något helt annat. Fastän jag lider med den förvirrade, uttröttade Katie, och barnen som blir brickor i godhetsspelet, är skildringen i sig själv inte tröstlös och tråkig utan klarsynt och konkret som gör att den ändå är lätt att läsa och engagera sig i. Jag är glad att en författare med så pass ledig stil och en lagom dos svart humor tagit sig an ett par så här tunga ämnen, utan ambitionen att ge ett slutgiltigt svar, för det hade varit oärligt.

tisdag 23 augusti 2016

Ghostbusters

Jo, visst finns det dåliga och onödiga remakes, och visst är det sorgligt när Hollywood satsar på gamla säkra kort istället för att våga sig på något nytt. Men en hel del remakes av gamla filmer har blivit bättre versioner, och hur väl den gamla Ghostbusters-filmen än står sig finns det gott om möjligheter att hetta upp den, med dagens rappare humor och snygga specialeffekter.


Den nya filmen utspelar sig i en värld där den första stora spökattacken och det första Ghostbusters-teamet inte existerar, men är väl medveten om att åskådarna har allt det i gott minne. Därför närmar den sig alla ikoniska detaljer liksom av en slump; logotype, slogan, för att inte tala om namnet Ghostbusters. Teamet vi ser består av entusiastiska Abby Yates (Melissa McCarthy), tekniknörden och superfixaren Jillian Holtzmann (Kate McKinnon) och den motvilliga Erin Gilbert (Kristen Wiig), och till sin lycka är en av deras första klienter Patty Tolan (Leslie Jones), som ser att teamet behöver hennes New York-kunskaper och går med dem.


De här komediennerna hör till mina favoriter sedan länge, och tillsammans håller de komiken på topp hela tiden med sina olika humortyper. Att se filmen i 3D skapar ger en många möjligheter att uppleva sig bli nedsprutad med klibbig ektoplasma. Spökena är bitvis läskiga, men till största delen roliga. Att ett självlysande monster dyker upp på en hårdrocksfestival är ju en scenshow som heter duga!


Det dimper som sagt in många minnen från åttiotalsfilmen i den nya versionen, men huvudstoryn är ny och självbärande. Blandningen av humor och spänning gör energinivån hög, och när gamla spöken (eller Ghostbusters) kommer i bild är det ännu en kick. Färgerna är starka och effekterna så snygga att man vill ta med dem hem. Spökena är hotfulla men teamets manicker är kraftfulla i händerna på de modiga Ghostbusters som mot alla odds försöker rädda New York och världens invånare från ondsinta andar. 2016 års Ghostbusters förvaltar arvet från originalfilmerna väl och skakar om det för en ny tid, och de gör det så väl att de gärna får göra flera uppföljare!


söndag 21 augusti 2016

Krilons resa av Eyvind Johnson

Krilons resa tar vid omedelbart där första boken, Grupp Krilon, slutade: Johannes Krilon är utröstad ur samtalsgruppen han själv en gång samlade kring sig, och det i en tid där man mer än någonsin behöver diskutera och hålla ihop mot dem som vill illa. Gideon Staph, Krilons konkurrent på fastighetsmarknaden, knyter männen och deras olika affärsverksamheter starkare till sin egen, och han tycks vara nära att lägga hela Stockholms bostadsmarknad under sin kontroll.

En efter en börjar medlemmarna i den forna Krilongruppen känna sig insnärjda i något de inte var beredda på. Staph och hans metoder framstår som ohederliga och otrevliga. Tanken väcks i dem att de misstankar som de haft om Krilon varit orättfärdiga. Under tiden ger sig Krilon ut på en resa till Norge för att med egna ögon se vad ockupationsmakten gör mot Sveriges grannfolk.

Den andra boken i Eyvind Johnsons trilogi fortsätter historien om andra världskriget, presenterat i form av konkreta rapporter och allegorier uppbyggda kring vad som händer Krilon och hans vänner. Förutom de symbolladdade drömscener som den gode Hovall åter igen upplever, ruskar Johnson om i sin annars raka berättarstil. Den viktiga bifiguren Isabel Verolyg som gör entré i berättelsen är konstnär med ett omtumlande förflutet (i sin förhistoria bär hon flera europeiska trauman från det tidiga nittonhundratalet). Det ger Johnson tillfälle att skriva mer expressivt, i kortare och känsloladdade scener som passar Isabel Verolygs karaktär.

Åt andra hållet av ett seriositetsspektrum uppträder den inbilske detektiven Jonasson, vars livliga fantasi och envisa fasthållande vid den sanning han tror sig hittat får honom att framstå som extraordinärt korkad i det växelvis berättade kapitlet från en tågkupé. Ännu mer humoristiskt är Krilons egen mycket, mycket utdragna lek med den egenkäre kulturprofilen Tollius. Därför bjuder den här i grunden allvarliga boken också på några goda skratt.

Jag uppskattar verkligen det hoppfulla budskap som Krilon och hans samtalsövningar bär på, och vill verkligen att det skall segra och vill hjälpa till - egentligen. Därför är det med sorg som jag snubblar på en central mening: "Alla viktiga frågor bör kunna avgöras med kloka mänskors samtal, sade Krilon då." Idag torde det stå klart att den här ambitionen inte räcker. Folk - och nuförtiden har alla något att säga till om - folk är inte överens om vilka som är kloka mänskor. Och om de kloka mänskorna samtalar och kommer fram till något, har mängder av andra mänskor alla möjligheter att protestera och motarbeta vad de kloka mänskorna kommit fram till. Det är en realitet vi har att förhålla oss till idag. Men självklart bör vi inte ge upp tron på kraften hos kloka mänskors samtal.

Fler böcker av Eyvind Johnson:
Grupp Krilon

fredag 19 augusti 2016

The Lobster

Science fiction är ett utmärkt sätt att visa på tendenser i samtiden. Man kan lätt föreställa sig de absurda parningsreglerna i samhället som presenteras i The Lobster som en kommentar till vår tids tvåsamhetsnorm (trots att den luckras upp från flera håll). Med normala mått mätt är reglerna i filmens värld brutala: inom 45 dagar efter att du blivit ensam måste du ha hittat en ny partner, annars! Men hur skall man kunna öppna sitt hjärta för någon annan direkt efter att man blivit förskjuten, eller än värre, blivit änka/änkling? Vilken äkta kärlek kan uppstå under sådant hot?


Det grymma i samlevnadstvånget blir ännu tydligare när man får se under vilka taffliga förhållanden de nyblivna singlarna förväntas para ihop sig: bussade ut till ett hotell i skogen blir de tilldelade likadana kläder, fumligt presenterade och så givna möjligheten att dansa, och flirta, till levande orkester och duett av hotelldirektören och hennes make. Och så får de utstå sorgligt banala skådespel om hur viktigt det är att ha en livskamrat.


För att enbart ha en och en halv månad på sig att hitta en ny partner är människorna på hotellet förvånansvärt likgiltiga. Det är ju egentligen sunt, och förståeligt med tanke på att de just förlorat sin käraste. Men trots att det finns möjligheter för dem att lyckas förlänga vistelsen på hotellet, är det ett svåröverkomligt öde som väntar dem som är ensam på sin sista utmätta dag: de förvandlas till ett djur, visserligen av en ras de själva valt, men ändå ett djur - människohamnen tas ifrån en. En hummer är det som huvudpersonen är det som huvudpersonen David valt att i värsta fall förvandlas till. Det är en rolig men också sorglig detalj att i skogarna runt hotellet se exotiska djur ströva förbi - före detta hotellgäster som nått slutet på människolivet.


David spelas, i denna kändistäta men vältillsatta film, av Colin Farrell. Han låter oftast som att han bara säger sin replik utan att veta den, utan att visa att den kommer inifrån honom själv. I en speciell scen är det exakt den effekten som krävs, och kanske är det vad regin vill för honom hela filmen igenom, men det gör inte hans roll mer trovärdig eller sympatisk och det hade behövts i den här mycket surrealistiska historien.

Handlingen vindlar vidare, med detaljer som understryker vilket allvar singlarna står inför och hur viktigt det är att vara ett par, inte ensam, för att accepteras i samhället. Det ger också filmen många möjligheter att visa hur partners kan försöka ljuga inför varandra för att skapa falsk gemenskap - eller välja att låta bli att spela det spelet.


Science fiction var inledningsorden. Som van läsare av SF förstår jag oftast snabbt hur reglerna i ihopdrömda samhällen fungerar. Jag, liksom många andra, kan acceptera ett stort mått av konstigheter och osannolikheter, men begär också att historiens inre logik skall hänga ihop. Tyvärr brister The Lobster där. Trådarna i väven börjar släppa och det lastas ytterligare absurditeter på dem vi redan accepterat. En eller ett par sådana inslag kan vara ge personlighet och till och med charm, men alltför många spretande trådar gör att intresset tryter. Visst ville jag följa Davids saga in i sista scenen, men vid det laget var jag så litet engagerad att det var mig likgiltigt hur det gick för honom. Med bara litet mer styrning och några ändrade val av kill your darlings hade filmen i mina ögon blivit mycket mer talande.