Opus

Alfred Moretti skall släppa en ny skiva! Entusiastiska fans berättar om hur hans musik varit soundtracket till viktiga stunder i deras liv, medan några av de sugande beatsen dunkar fram. Moretti var störst i världen på nittiotalet, men drog sig undan och har inte släppt något sedan dess, så förväntningarna är höga. För att kunna leva oss in i omständigheterna i filmen Opus, låt oss tänka oss ett scenario ur vår värld, där ett musikaliskt geni som David Bowie skall släppa sin första skiva på trettio år. Det kommer till en början att vara omgärdat av sekretess, men några lyckliga utvalda är inbjudna till Morettis avlägset belägna gård för att höra de första tonerna.

I den illustra skaran av influencers, tidskriftsredaktörer, programledare med flera ingår den juniora skribenten Ariel Ecton, till sin egen förvåning. De flygs ut i ödemarken i Morettis privata plan och mottas av Moretti själv och en stor skara av människor i klarblå kläder. Gästvänligheten i form av privata följeslagare och djupgående makeovers känns omsorgsfull med ett stråk av otäckt påträngande. Gästerna är ganska fria att utforska den stora gården, men inte helt. Ariel ser de blåklädda lärjungarna i alla åldrar skapa konst och andra genuint kreativa ting, och Moretti förklarar att han alls inte är deras ledare utan att de är Levelister, en sammanslutning som tror på den förlösande kreativitet som föreskrivs av en bok de alla fick vid ankomsten.

Förmågan att föreställa sig och förställa sig krävs inte bara av oss tittare utan även av Morettis gäster och anhang. Vid den första middagen berättar han ett tråkigt pappa-skämt i extra lång version, och de allra flesta klämmer fram ett uppskattande skratt. Litet mer av det krävs när Moretti, en äldre man i extravagant guld-dräkt, dansar aningen giktbrutet till sin nya låt. Men låt oss hedra geniet, han är inte cool för att han kan vicka på en perfekt kropp, utan för att han har skapat något minnesvärt och evigt.

Ariel är mindre imponerad och mer illa berörd av den udda stämningen på gården. Moretti försäkrar henne att hon är fri att gå, men på den knappa halvtimmen det tar att vänta på bussen som skall föra henne till privatplanet, hinner förstås underligheterna vridas varv på varv till något mer och mer fruktansvärt.

Filmen Opus suger in sin tittare, liksom de ivriga kändisgästerna, genom att locka med något så exklusivt att det nästan är förbjudet. De visuellt tilltalande omgivningarna understöder den konstiga stämningen, där man slits mellan att vilja ansluta sig till Levelisterna och rusa skrikande genom öknen därifrån. Grundidén är inte hundraprocentigt originell, men vad kan vara det när så många historier har berättats redan. Här får vi en ny blandning av ambition och skräck att vrida litet mer i våra egna sinnen efteråt.

The Loneliness of Sonia and Sunny av Kiran Desai

Någonstans mitt i boken tänker Sunny, och i viss mån även Sonia, på hur livet i USA innebär så mycket av att klara allt själv. Tanka bilen, sätta upp tavlor, laga mat, städa. I Indien är man alltid en av många människor som håller vardagen igång, vilket i och för sig beror på att de är priviligerade och utnyttjar människor med svagare ställning, så som man kan anklaga västerlandet för att utnyttja tredje världen. Men att såväl Sunny som Sonia, utan att känna till varandra, flyttat från Indien till USA för studier, tar inte författaren till ursäkt för att låta de två länderna för motpoler - Indien med familjegemenskap och andlighet fast också bakåtsträvande och inkrökt, mot USA som ytligt och historielöst fast med större chans till frihet. Såväl Sonia som Sunny och även deras släktingar känner till och känner av de här motsättningarna, men också hur mycket av det ena som är utblandat i det andra.

Sunny har ett fotfäste i USA genom flickvännen och sambon Ulla, men i relationen med henne och i synnerhet hennes föräldrar ser han hur han själv ännu mer definieras som någon från ett annat land, som inte riktigt hör till, detta trots att det är slutet av 1990-talet och människor med rötter från hela världen vuxit upp och skapat egna blandade familjer i landet. Inte bara Sunny utan hans mor Babita tänker ofta på vad det betyder att vara en brunhyad turist eller bofast i de olika länder de besöker, vare sig majoritetsbefolkningen själv är vithyad eller ej. Europeisk kultur är en del av den allmänbildning som de båda (alla) bär.

När Sonias studentvisum är på väg att gå ut finner hon ett arbete i New Yorks konstvärld, och sedan ett till arbete och liv tillsammans med den krävande konstnären Ilan. Hans absoluta dominans över Sonia är av det slaget att hon är bunden till Ilan dels av skräck och skam, dels av oro över att såra honom. De senare passager i boken där Ilan återkommer bär på en skrämmande stämning av annalkande katastrof utan att det är uttalat i texten.

Sunnys och Sonias släkt bor grannar i Allahabad, så några hundra sidor in i boken träffas de två  till slut, och vi får veta deras utseende genom vad den ena tänker om den andra. Pinsamheten i att deras familjer har velat gifta bort dem med varandra vänds i ett genuin attraktion när de båda finner likheter i varandras liv och tankar. Men att de båda når varandra och får varandra bådar inte gott när över halva boken är kvar; trehundra sidor till. Där blir deras kärlekshistoria till något allmängiltigt, när människor som blivit kantstötta av att tumla genom livet undrar hur de skall kunna hålla fast vid varandra. Därtill kommer de många praktiska problemen med att lokalisera sig antingen i Indien eller USA, och framför allt men utan att det sägs rent ut, att våga chansa på kärleken när den har varit så svekfull tidigare i livet.

Den nästan sjuhundra sidor långa boken följer Sonia, Sunny och deras föräldrar under några år kring millennieskiftet, och väver in många reflektioner över världen och konsten att leva i de olika personernas tankegångar. Miljöskildringarna är konkreta och livliga, och fokuserar oftare på skönheten i europeiska eller amerikanska omgivningar än i indiska landskap. Personerna i boken och då i synnerhet Sonia och Sunny växer till helgjutna personligheter där besvikelser och rädslor formar och krymper deras val i livet. Som läsare kan man känna igen den resan, men ändå, ändå hoppas på något vackert och en äkta känsla av kärlek, i Sonias och Sunnys liv och även i sitt eget. Och trots trots varningar från missunnsamma auktoriteter, tillåter sig såväl romanen The Loneliness of Sonia and Sunny som Sonia själv att hänge sig åt magisk realism allteftersom åren går, som en påminnelse om att inte låta sig förminskas av andras förväntingar.

Orchestre Tout Puissant de Marcel Duchamp på Fasching

 Jag kanske har missat några och räknat fel, men det är minst elva musiker på scenen när Orchestre Tout Puissant de Marcel Duchamp spelar. Det finns två av de flesta instrumenten, och de står mot varandra på var sin flank utifrån och in - vibrafon, elgitarr, ståbas, percussion - och därtill finns fiol, trombon och horn i bandet. De börjar med en långsam ton, nästan som att de stämmer instrumenten, ett enträget fiolsolo läggs ovanpå, men snart exploderar introt i vild, energisk musik från alla instrument, från alla håll. Energin är som hämtad från punken, men mindre kaotisk och litet mer samspelt. Det är inte kaos utan karnevalsstämning. Soundet är bullrigare och intensivare än på plattorna, och jag känner inte igen fler låtar än Beginning med sina intrikata rytmer, och So Many Things To Feel Guilty About. Men trots att Orchestre Tout Puissant de Marcel Duchamp har ett distinkt sound är låtarna varierade, och mycket medryckande. Vilken fest!

Färjan

Bakom de många hyttdörrarna på en finlandsfärja finns så många olika människor som gett sig ut på resan med skilda förväntningar. För någon är det ett försök att bryta ensamheten, för någon annan är det en återkommande festlig flykt från vardagen, ytterligare några andra försöker sig på en familjeåterförening trots att gammalt groll och personliga problem förpestar stämningen. Och med just den här färjan reser också två personer som kanske kommer att störta alla på fartyget, besättning och passagerare, i kaos och evigt elände. 

Edith gör vad hon kan för att hålla sonen Walter i schack, men hunger och list gör att pojken lyckas smita och dricka sig mätt - av människorna på färjan. Edith har försökt att hålla deras blodtörst hemlig i hundra år, men Walter bekymrar sig inte om sådant. En hjälpsam medpassagerare luras in i hytten, överfalls och töms på sitt blod. Av de ymniga blodfläckarna kan man tro att han är död, men snart reser han sig med en egen törst på blod. 

En efter en börjar personerna på färjan inse att det faktiskt händer något obegripligt men livsfarligt mitt framför ögonen på dem. Människorna vi fick lära känna i de första avsnitten måste välja vad de skall göra, och de reagerar på olika sätt. Det är inte alla som kan tänka klart och göra det de borde när det gäller. Förutom det faktum att även utbildade och förberedda människor kan få panik eller frysa när något skrämmande händer, gäller det nu något man inte vill tro skall finnas på riktigt - vampyrer?! Som sprider sig över hela färjan? 

Människor som kommit ifrån den de älskar måste välja mellan att rädda sig själva och leta efter sina närmaste med fara för sitt eget liv. Pia som ansvarar för säkerheten på färjan ser nyktert på de osannolika händelserna och hanterar de situationer hon kan även när hon är livrädd. I farans stund kan två främlingar hjälpa varandra, medan andras inre natur visar sig i att de kan offra andra för att rädda sig själva.

Skräcken i TV-serien Färjan inte så mycket jump scare eller frossande i gruvliga plågor. Istället visar en smygande, växande rädsla inför något onaturligt som kommer närmare, och hur människor letar efter gömställen och andra människor att lita på. Precis som i boken Färjan som ligger till grund för serien med samma namn, så är berättelsen väl planerad över de sex avsnitten. Spänningen hålls uppe hela tiden, vare sig det handlar om relationsproblem, trevande kärlek eller en grym död bakom hörnet i de trånga korridorerna. 

The Book of Love av Kelly Link

Laura, Daniel och Mo har kommit tillbaka från döden, eller något som liknade döden men kanske var något annat. De vet inte hur de dog, eller hur de kom tillbaka till vår värld, men nu står de inför sin musiklärare Mr. Anabin. Uppenbarligen kan han mer än musikhistoria och instrument, för han kan göra så att ingen i hemstaden Lovesend kommer ihåg att ungdomarna har varit döda. Istället minns alla det som att de for till Irland på stipendium för att studera musik.

Men innan vi får veta det här möter vi Lauras syster Susannah, så hårt drabbad av sorg att en annan människa skulle bli förlamad av den, men trogen sitt temperament lever Susannah ut sin ilska genom att krossa systerns gitarr. En flisa från den fastnar i hennes fot, och genom boken kommer den där värkande flisan att kunna påminna om att verkligheten faktiskt såg annorlunda ut för ett tag sedan.

Det är mycket mer som är konstigare än vanligt i Lovesend. Förutom de återkomna ungdomarna; en extra återkommen person som inte ens själv vet vem hen är; Mr. Anabin och hans motpol Bogomil, så rör sig Malo Mogge och hennes tjänare Thomas från periferin in mot händelsernas centrum, medan de leker ofta grymma lekar med människor som kommer i deras väg.

Kelly Links The Book of Love tecknar inte upp en hjälte mot en mäktig motståndare, utan ett antal förvirrade personer som reagerar på olika sätt inför de många nya mysterier de ställs inför. Som läsare kan man känna hur underlig deras närvaro är på platser som borde vara trygga hem, även om ungdomarna i berättelsen själv flera gånger beter sig som att de inte förstår allvaret i vad som krävs av dem. Men kanske är det förståeligt på ett annat sätt, att de delvis engagerar sig men delvis inte vill tänka på vad som hänt och kan komma att hända. 

Under handlingens gång rör sig alla inblandade i krokar kring förståelsen av vad som har hänt och vad de egentligen är ute efter, och fastän boken är närmare sexhundra sidor lång hålls intresset uppe hela tiden med nya vändningar, men också av de skiftande relationerna mellan personerna. Susannah är ofta taggig och jobbig mot människorna i sin närhet som ändå gör sitt bästa för att älska henne. De tre (fyra) som måste göra något svårdefinierat för att kanske få stanna kvar i livet lär sig mer om sig själva och sina närmaste.

Laura, Susannah och Daniel spelade tillsammans i ett band, och på sitt rum skriver Mo musik som ingen får höra. På flera sätt är musiken och hur den påverkar dem som lyssnar en egen sorts magi, att jämföra med den som dragit ungdomarna ut ur och tillbaka in i vår värld. För oss som inte var på plats i Lovesend utan bara läser om vad som hände där, känns musiken som en egen möjlighet till livsomvälvande äventyr.

Fler böcker av Kelly Link:

Magic for Beginners

Pretty Monsters

Det ljuva livet på Thielska Galleriet

Ja, minsann om inte det vackra huset som utställningen visas i faktiskt var ett nav av det ljuva livet i Sverige vid nittonhundratalets början! 1907 invigdes det med en maskerad under rosenblad, och ett foto visar ännu en maskerad där deltagarna tillhörde dåtidens svenska kulturelit. Den omsorgsfullt utvalda konstsamlingen innehåller förstås flera verk från tiden vilka visar nöjeslivet omkring det intressanta sekelskifte då böljande klänningarna och cancan-sparkarna i La Belle Epoque bit för bit tog sig mer lättrörliga uttryck.

Arvid Fougstedt, Självporträtt i karneval

Vi åskådare märker dock att de flesta av motiven hämtas från Paris där festandet går allra livligast till, och dit konstnärerna redan sedan länge har samlats för att utvecklas sitt måleri.

Otte Sköld, Kabaret

Brita Nordencreutz, Barinteriör (1921)

... men också Köpenhamn låg litet närmare kontinenten och bjöd på glam, när första världskriget bröt ut och svenska konstnärer inte kunde ta sig lika långt ut i Europa. Otte Sköld representeras i utställningen av flera färggranna tavlor från 1910-talet inspirerade av kubismen...

... men också av den intrikat komponerade Baren i Paris (1923-24) med en mer dämpad och harmonierad färgskala. (Mina tankar går till Archibald Motleys tavlor från Harlem Renaissance på 1920-talet.)

Gösta von Henning kallades "cirkusmålaren" då han ofta målade scener från cirkusen. I hans målningar kan man läsa de allvarliga känslor som cirkusakterna inte är tänkta att förmedla, men som en åskådare kan tänka sig: vemodet hos Den gamle gycklaren, den halvintresserade publiken intill Akrobatflickan, och det absoluta slutet i tavlan Han är död.

Till det ljuva livet hör inte bara nöjen i form av föreställningar, utan friheten att klä sig personligt, flanera vart man vill och välja vänner som uppmuntrar ens lycka.

Länk till Thielska Galleriets sida om Det ljuva livet

Arvid Fougstedt, På Bambino, Kinematograf, Paris (1913)

Brita Nordencreutz, Fyra kvinnor på promenad (1920-tal)

Alien: Earth

Filmen Alien utspelar sig i ett tomrum, på flera sätt. Besättningen på fraktskeppet Nostromo har ingen aning om vad det är de plockar upp, och när monstret sluppit lös rör det sig strax utom synhåll för människorna som försöker se det och överleva. Men nu har vi sett olika varianter av xenomorpher i flera filmer, så för oss i publiken är den ingen hemlighet längre. Det var den inte hellre för androiden Ash, som hade direktiv från ägarna på jorden att föra hem denna utmärkt skrämmande livsform, på bekostnad av hela besättningen om nödvändigt. I serien Alien: Earth flyttar vi oss till den värld och de företagsledare som kan fatta sådana beslut, och det samhälle där människoliv väger lätt förutom om man hör till eliten och känner sig oberörbar och odödlig.

Odödlighet är ett annat spår i Alien: Earth, något som redan surrar i luften idag men i framtiden kan få nya, tekniska lösningar. På forskningsanläggningen Neverland experimenterar underbarnet Boy Kavalier med att låta barn med dödliga sjukdomar ladda ned sina medvetanden i helt människolika syntetiska kroppar. Aldrig har Peter Pan låtit så ödesdiger som när Boy Genius om kvällarna läser godnattsagor för sina Lost Boys.

I storstaden utanför den avskärmade anläggningen störtar ett skepp som återvänt från rymden. Vi har redan sett scener från resan det gjorde, och känt igen upptakten till ännu en xenomorph-massaker. Den här gången innehåller dock skeppet ett labb där inte mindre än fem nya livsfarliga arter hålls inlåsta - inte tillräckligt väl inlåsta, som vi förstår. Seriens femte avsnitt visar vad som hände på skeppet, och många tittare har önskat att det avsnittet visats först, men för egen del tycker jag att det ligger på rätt plats. Det är en otäck och spännande känsla i sig att se de massakrerade kropparna i det kraschade, öde skeppet och föreställa sig vad som hände. (Vad jag dock fortfarande undrar över är hur besättningen lyckades samla in så många dödliga exemplar med livet i behåll till att börja med.)

De som upptäcker krigsskådeplatsen, och snart också mycket mer än vad de väntat sig, är sanerings- och första hjälpen-personalen som genast kallas in. Vi har fått se hur de lever som mer eller mindre livegna till sin arbetsgivare, en indikation på hur umbärliga människor är i världen vi ser, tillsammans med det faktum att de skickas in i en situation som är livsfarlig även om man inte räknar in de hungriga monster som kommit loss.

En av de nya arterna är extra fascinerande, och tidigt i historien får vi se världen genom dess öga - ja, den är i princip bara ett öga, med slanka starka tentakler som den kan använda för att tvinga in sig i ett nytt värddjur. Snart blir ett underligt stillsamt och stirrande får till något av det kusligaste man kan se, och man kan hoppas att vi får se mycket mer av det i den andra säsong som borde följa. I den cyniska värld som jorden blivit kanske ingen människa längre kan känna sig säker, inte heller de som trodde sig stå över alla lagar.