lördag 24 september 2016

Mãn av Kim Thúy

Likt Ru är Kim Thúys bok Mãn uppbyggd av scener, inte längre än en eller ibland två sidor. Jag var inte helt förtjust i Ru, mycket på grund av formatet, men uppskattar Mãn mer. I Mãn följer styckena i större grad en tidsaxel som gör berättelsen mer enhetlig. Där finns också en genomgående ingrediens i berättelsen, nämligen maten, som är betydelsefull på många sätt.

Vare sig man har provat vietnamesisk mat eller ej, är beskrivningen av rätterna som huvudpersonen Mãn lagar mycket aptitretande och en njutning att läsa. Men precis som utanför boksidorna är maten också bärare av minnen, vilket är ytterst viktigt för de många vietnameser som känner igen favoriträtter i exilen i Montreal. Dessutom är tillagandet, presentationen och ätandet av maten något lockande även för nya människor, till exempel de kanadensare som de vietnamesiska invandrarna annars inte skulle träffat, och i förlängningen också något sensuellt.

Mãn har kommit till Kanada från ett Vietnam där både människorna och landet blivit härjade och utblottade av kriget. Även det hårda arbetet under tystnad i det nya landet är bättre än fattigdomen och fiendskapen i det gamla landet. Men bit för bit ger Mãns skicklighet vid grytorna henne en större skara av tacksamma matgäster, och några mer livfulla kanadensare vill inte bara lära känna maten utan även kvinnan som lagat den.

Kim Thúys prosa är knapp och hon är sparsam med att visa Mãns känslor. Därför blir kontrasten desto större när hon för första gången möter romantisk kärlek, i sig själv och hos mannen som älskar henne. Än en gång får utvalda detaljer symbolisera något större, men språket och Mãns känslor får större svängrum.

Många tycker om Kim Thúys strama poetiska sätt att skriva, men jag hör inte till dem. Hon skriver på ett sätt som inte matchar mitt sätt att läsa. Även om jag tycker bättre om Mãn, behöver jag fylligare prosa för att bli riktigt engagerad i handlingen och personerna, så jag lämnar Kim Thúy till dem som trivs bättre i hennes språk.

Fler böcker av Kim Thúy:
Ru

torsdag 22 september 2016

Säsongspremiär i Konserthuset

Ord och toner ifrån ovan öppnade säsongen i Konserthusets stora sal. Efter konserthuschef Stefan Forsbergs vänliga välkomnande klingade Eric Ericsons Kammarkörs röster ut tillsammans med Kungliga Filharmonikerna i Hector Berlioz' Tristia (1852). Efter de eteriska klangerna i första satsen, inspirerad av ett poem av Thomas Moore, byggde de följande två satserna på Ofelias och Hamlets respektive död, och innehöll mer dramatik. Berlioz' musik är förvånansvärt modig och modern för sin tid, och det hela mynnade ut i en fantastisk avslutning: ett stort klimax, följt av stillsamma harmonier som från fjärran. "The Rest Is Silence".

För framförandet av Felix Mendelssohn-Bartholdys Pianokonsert nr 1 (1831) intog Niklas Sivelöv scenen. Verket, skrivet av en nyförälskad Mendelssohn, är fullt av energi och glädje, och orkestern och solisten framförde det intensivt men klart och precist. Sivelöv spelade utan noter, inlevelsefullt, som om verket var en del av honom själv, med en aning av egna tempoförskjutningar men aldrig så mycket att de tog fokus från den skrivna musiken. I de allra mest ekvilibristiska partierna där fingrarna rörde sig så snabbt att de blev suddiga för mina ögon, just där verkade Sivelöv allra säkrast, lyckligast, och till och med mest avslappnad! I extranumret (om någon vet namnet, kommentera gärna!), som rörde sig från Satie-liknande elegans till vulkanutbrott av känslor, tycktes musiken få färg av pianistens rika inre liv. Det vore fint att få höra Niklas Sivelöv spela i Konserthuset igen!

Kvällen avslutades med Richard Strauss' Ein Heldenleben, en av hans tondikter, skriven året efter Also Sprach Zarathustra. Chefdirigent Sakari Oramo ledde orkestern säkert genom detta utmanande stycke, ett liv levt i högre tonläge än våra vanliga, med motståndare och strider men även kärlek och skönhet. Flera filharmoniker fick göra specialinsatser, till exempel flöjterna som fick pipa upp och låta nästan galna ibland. En klart lysande stjärna var dock Filharmonikernas försteviolinist Andrej Power, som utförde den långa och krävande soloinsatsen med glans. Sammantaget var säsongspremiären hösten 2016 ovanligt känslosam, med dramatiska verk innerligt spelade. Det bådar gott för det nya spelåret.

onsdag 21 september 2016

Everybody Wants Some!!

Förra året Oscarsnominerades han för Boyhood, en film inspelad och utportionerad över tolv år, men nu är Richard Linklater tillbaka i en kortare och skarpare avgränsad tidsperiod: de tre dagarna precis innan college börjar. Det är tre dagar fullspäckade av energi, testosteron och fest för Jake och de nya vännerna han får när han flyttar in med de övriga killarna i baseballteamet för sitt första år på college.


Det är en ny idé för skolan att låta baseballspelarna bo ihop, åtta plus åtta personer i två hus en bit från campus, och laget får strikta förhållningsorder: ingen alkohol i huset, och inga flickor på övervåningen. JA, TJENA! Inom några timmar är alla regler brutna mot med råge. Varje kväll blir en fest där killarna går ut och dansar och får med sig partysugna tjejer hem. Det är snarast tur för filmen att gänget inte har någon hårt definierad musiksmak, för på så vis får vi dansa med dem in på alla olika ställen de hamnar på: disco, countryklubb, punkfest. Dock kan alla rappa med i Rapper's Delight (och missa inte den personliga rappen under eftertexterna). Den härliga musiken strömmar fram överallt och påminner oss om hur lätt och roligt det är att leva.


Året är 1980 och alla har byxor som sitter supertight men inte snyggt, halvlångt hår och ansiktsbehåring som inte är i närheten av den sexiga mustaschen som bärs av Magnum, P.I. Jo, en av de äldre killarna, McReynolds, han är snygg och kan tipsa killarna om hur man bär cologne. En efter en träder de olika lagmedlemmarnas personligheter fram: Finnegan skämtar och snackar mycket, Willoughby vill röka på och pröva telepati, Jay har dåligt ölsinne och råkar lätt i bråk, McReynolds perfektionism gör att motgångar kan få honom helt ur balans. Men bråken flammar upp och lägger sig igen på grabbars korthuggna vis, för främst av allt vill gänget festa, festa innan föreläsningarna börjar.


Inget är på allvar, det är maximalt med kul som gäller. Det är sommar, varmt och skönt, fester överallt och ingen behöver ta något ansvar än på några dagar/timmar. De nya killarna fogas in i teamet och studentlivet, men medspelaren Dale varnar dem också: de är inte längre bäst, som de var i highschool, de är konkurrenter och de äldre killarna kommer inte alltid att vara nådiga.


Halvvägs igenom filmen möter Jake äntligen Beverly, tjejen han blev intresserad av första dagen - inte en av partytjejerna han har dansat och hånglat med, utan möjligen en seriös flickvän, kanske? Hennes värld är lik och olik grabbarnas baseballvärld; hon pluggar Performing Arts. Beverlys framtidsplaner och tro på Konsten är just så allvarliga och oskuldsfulla som de skall vara i början av livet, och hennes energi är av ett annat slag än baseballkillarnas. Festen i konststudenternas blir en sagolik upplevelse i flera bemärkelser.


Tillsammans med Beverly börjar Jake ta form som en egen person. Visst är det härligt att ryckas med av energin i laget och alltid rusa mot nästa fest, alltid vara beredd att slänga käft och driva med lagmedlemmarna, men det kommer inte att hålla för alltid. Timme för timme närmar sig första föreläsningen. Det finns mer därute än baseball och disco. Det kommer nog att bli en bra tid på college.

måndag 19 september 2016

Mikrokosmos av Claudio Magris

Claudio Magris Mikrokosmos börjar på det underbaraste av ställen: ett centraleuropeiskt kafé, Café San Marco i Trieste. "Café San Marco är en Noaks ark där ingen ges företräde eller utesluts, där det finns plats för alla, för varje par som söker skydd när regnet vräker ner och för ensamstående likaså." Den böljande prosan i det första kapitlet berättar om de sinsemellan så olika människor som sitter i det L-formade kaféet, deras varierande bakgrundshistorier och hur de interagerar. Varför tilltalar detta mig så mycket? För att det finns något fullkomligt i det informella mötet: alla människor har intressen och erfarenheter utanför kaféets väggar, men nu sitter de där, kan ta paus från livet och diskutera och smågräla utan krav på resultat.

Så ger sig berättarna ut på strövtåg i landskapet omkring Trieste, lika kravlöst och inkännande, men börjar sakta förlora mitt intresse. Varför då? Det är ju spännande att till fots och med båt besöka platserna kring Medelhavet där nutidshistoria, tidigare århundradens händelser och mytologiska händelser blandas: lojaliteter och hemligheter under nittonhundratalets krig, byoriginal vars påhitt lever kvar i minnet tvåhundra år senare, Jason och Medea och deras olyckliga historia i just dessa trakter. Anekdoterna börjar dock glida ihop med varandra efter ett tag. Men halvvägs genom boken väcks mitt intresse igen, då de enskilda historierna blir längre och ett filosofiskt anslag gör sig påmint.

Länsherren de Saussure, medlem av vetenskapsakademin i Turin, som studerade matematik för att lära sig verklighetens språk, uppfann på sjuttonhundratalet cyanometern för att mäta himlens olika blå nyanser. Uppe på La Maddalenakullen är himlen intensivt blå, nästan violett, högre upp blir den blekt ljusblå; längtans färg, en gradering av det frånvarande, av det man saknar. En man från Baldissero som bodde i närheten av brunnen brukade säga att det skulle behövas en cyanometer för att mäta ögonfärg, men det blev aldrig någonting av det.

Trakterna och invånarna har varit italienska, kroatiska, jugoslaviska, tyska, schweiziska, österrikiska, tyrolska. Sympati och fientlighet mellan folkgrupperna och områdena har växlat genom åren, men i denna karusell av nationstillhörighet står det klart hur meningslös uppdelningen i vi och de är.

Etnisk renhet, liksom all renhet, är resultatet av en subtraktion och ju radikalare denna är desto rigorösare blir renheten - den sanna renheten vore lika med ingenting, ett absolut noll som uppnås genom total subtraktion.

I de sista kapitlen rör sig boken tillbaka till Trieste, till Stadsparken och näraliggande byggnader och de personer som rör sig där. Allra sist välkomnas en vandrare till kyrkan i en gemensam upplevelse där människor och händelser ur hans förflutna glimtar fram - en spegling av inledningskapitlet inne på kaféet men nu även med en andlig, evig dimension.

Fler böcker av Claudio Magris:
Ett annat hav

lördag 17 september 2016

Peter Blake på Wetterling Gallery

Sir Peter Blake använder sig av omgivningen och hur den skildras och avbildas, och skapar verk som blir nya delar av samtiden och dess populärkultur, som till exempel skivomslag (ja, bland annat det ikoniska omslaget till Beatles' Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band). Wetterling Gallery visar några av hans serier av verk från senare år, där han utvecklar olika idéer med humor och, tänker jag, kärlek.


Med hjälp av klipp från foton och tryck låter Blake apor klänga framför Westminster Abbey, i ett annat collage andra exotiska djur. I en liknande bild visar han män och deras husdjur (i många fall överraskande val), i en annan kvinnor och deras husdjur. Regent's Park - The runaway donkeys visar framför allt många, många barn, sammanförda från olika håll. Lika spektakulär och tankeväckande är bilden där mängder av dansare väller fram över Regent Street.


Tavlorna som bokstaverar "I LOVE YOU" eller bara "LOVE" kan vid första ögonkastet verka simpla och oinspirerade. Men varje bokstav är hämtad från en egen skylt, från olika skyltar som ursprungligen berättade om något helt annat än kärlek. Det är en tillfredsställande tanke att budskapen vi ser varje dag kan, om vi vill, säga "Jag älskar dig" eller åtminstone uppmana till kärlek, om vi pusslar litet.


Porträtten är målade med omsorg och tydlig omtanke om modellerna, trots att tekniken får dem att framstå som ett mellanting mellan seriefigurer och tidningsnotiser. Men den levande blicken och de varma färgerna drar in även betraktaren i deras och Sir Peter Blakes vänkrets, och det är ett gott budskap.

Länk till Wetterling Gallery


torsdag 15 september 2016

Defiance

Genom en farlig terräng kommer två främlingar till en liten befäst stad. Vägpirater och muterade jätteskalbaggar jagar dem, men de är vana att slåss och plundra vrak för att överleva. Den lilla staden Defiance är ändå så lockande, välkomnande och dessutom i behov av en sheriff att de stannar där på sin rutt mot Antarktis' stränder. Året är 2046, och för trettio år sedan var staden St. Louis i Missouri, men den gamla staden raserades under kriget mellan människor och de utomjordiska raserna från Votan och den olycksaliga terraformningen (Votanformningen) som startades av misstag.


Votan-folket behövde fly från sitt kollapsande solsystem och reste mot en planet de trodde var obebodd. När de efter 5000 år kom fram till Jorden inleddes förhandlingar mellan raserna, men misstron var stark från båda håll och en blandning av hat-drivna attacker och olycksaliga händelser startade världskriget som kraschade civilisationen och slog sönder tekonologin för såväl människor som Votan. Nordamerika är uppdelat i den människostyrda östkusten och det Votan-styrda väst- och centralamerika, och vapenvilan är bräcklig. I Defiance lever människor sida vid sida med Votans raser, till största delen i fred, men inte utan problem.


Det postapokalyptiska samhället har fungerande institutioner och handel både inom och utanför Defiance. De olika raserna anstränger sig för att leva tillsammans, lära sig av varandra och ändå behålla sina egna traditioner. Det är fascinerande att se sammanhållningen inom grupperna, bubblande rasism likaväl som lojalitet och sympati över rasgränser. De två främlingarna som kommit till Defiance är människan Nolan och hans adopterade dotter Irisa, av rasen Irath med rödmönstrad hud och gula ögon.


Ett annat högprofilerat folkslag är Castithanerna, med kritvit hud och hår och ljusa ögon. Redan på Votan var de härsklystna och erövrade andras områden, och de har behållit sina ambitioner och sin ofta grymma hederskultur på jorden. Familjen Tarr är inblandad i mycket av vad som händer i Defiance, inklusive Romeo- och Julia-sagan där sonen Alak Tarr är på väg att gifta sig med människoflickan Christie McCawley, dotter till Rafe McCawley, mannen som äger stadens gruva. Gulaniten från gruvorna ger energi och är en god inkomstkälla och förhandlingsvapen för Defiance.


Musiken till Defiance är skapad av den begåvade Bear McCreary, mannen som gjort minnesvärd musik till bland annat Battlestar Galactica och The Walking Dead. I Defiance har musik genialiskt nog fått en ännu större plats i berättelsen, som stämningsgivare, kulturbärare och historieskapare. Originalsånger på såväl irath, castithanska som engelska ackompanjerar scener eller ingår i dem som populär samtidsmusik. I första säsongen får vi höra en Cole Portersång sjungen på castithanska ur en radio. I andra säsongen sjungs en karaokeversion av en sång med den fantasieggande texten
Take this child of evolution / And raise him to the sky / Set free his inner beauty / Teach this boy to fly
- ett språkbruk och metaforer färgade av en annan verklighet än vår.


Vad som ansätter Defiance är inre motsättningar, attacker från piratgäng utifrån som den krigiska Votan-stammen Volge, och politiska påtryckningar från människosammanslutningen Earth Republic. Varje strid och varje diskussion ger fler ledtrådar till historien bakom krigen, de enskilda personernas del i det och seder och tro hos Votan-raserna, människorna och de hybrider som fötts under åren av samlevnad. Det finns också längre trådar av handling; inte en i taget utan flera parallella, eftersom serien följer många olika personer med olika ambitioner.


En underhållande men litet skrämmande aktör är stadens läkare, Dr Meh Yewll, av den artificiellt skapade rasen Indogene. Hon är smart, effektiv och sarkastisk; i hennes mottagning blandas labbutrustning med tuvor av hängande växter. Hon har utfört mycket grymma handlingar under kriget, verkar vilja lägga det bakom sig men kan välja att handla "gott" eller "ont" beroende på vad som ger henne bäst resultat.


Defiance lades ned efter tre säsonger. Även om man skulle önska att serien fått finnas kvar några år till, hann den utvecklas från en hög nivå under den tid den fanns. Noggrannheten i uppbyggnaden av miljöerna; de olika rasernas utseenden, kläder och seder; musiken som spelade en viktig roll; pyrande hat som ger konsekvenser både på kort och lång sikt; den naturliga känslan hos skådespelarna när de talar om kända fakta i världen eller talar sitt eget eller en annan ras språk - allt samverkar för att skapa ett trovärdigt och inspirerande universum med intressanta personer som alla vill leva efter sin egen vilja.


tisdag 13 september 2016

Serious Sweet av A. L. Kennedy

Jonathan Sigurdsson kryssar mellan trafikanter och telefonsamtal på väg till ett jobb han hatar, försenad och stressad. Han är regeringstjänsteman och insyltad med personer och uppdrag som han hatar lika mycket som sig själv. Parallellt med Jons historia läser vi om Meg, som också har en svår dag där en gynekologisk undersökning på morgonen följs av det halvt hopplösa jobbet på ett ställe som tar hand om herrelösa djur. Gemensamt för deras berättelser är de många insprängda inre monologerna; nästan vartannat stycke i flera av kapitlen.

Det dröjer till mitten av den femhundra sidor tjocka boken innan relationen mellan Jon och Meg börjar förklaras. Både före och efter det är känslan av att vara på väg, med otillräcklig information, överhängande. Flera andra mer eller mindre viktiga pusselbitar portioneras ut långsamt, på ett sätt som tyvärr inte ökar intresset utan nöter ut det.

Intentionen med boken tycks vara att skriva om två olyckliga, bristfälliga människor som kan få trygghet och lycka genom att ge och få omtanke. Det är en fantastiskt bra idé, väl värd att föra fram, och jag tycker också mycket om det här stycket ur Megs tankar:

And I'm not the most wonderful human being - I know that - but a person can't do well if they haven't got anything friendly they can be with. Any friend to keep you going is what you need - that's maybe not great, but it's better than no one.
I am better than no one.
I could be really a step up from no one and all right.
And kind people should be able to live, they should be helped with that.

Ett av problemen med boken är dock de många skevheterna i konstruktionen. Jons och Megs färder genom London är förstås inte osannolika, men inte tillräckligt stabila för att utgöra stommen för historien. Ännu svagare är dock Kennedys språk, där både tankeströmmarna, handlingen, sidospår och tillbakablickarna får driva ut i alltför ordrika distraktioner. Min uppmärksamhet går förlorad många gånger; jag märker att jag har börjat tänka på annat medan jag läser och måste läsa om sidan igen med större fokus, utan att egentligen vinna så mycket ny information.

Det som gjuter liv i boken är de korta betraktelserna på en-två sidor som dyker upp i slutet av kapitlen. Det är tillfredsställande när vissa av dem visar sig vara scener ur Megs och Jons liv, men ännu mer givande är själva intensiteten i ögonblicken, där bara några rader säger mer om personerna än tjugo av de föregående sidorna. Det är de här sidorna jag ser fram emot under läsningen - nej, ärligt talat är det blanksidorna före och efter klockangivelserna jag ser fram emot, eftersom de för mig snabbare mot bokens slut.

Som sagt är grundidén med boken mycket god: de trasiga människor som lever sida vid sida med oss eller kanske är vi själva kan finna fotfäste och glädje om de/vi får ge och ta emot omsorg och vänskap. Men A. L. Kennedys bok levererar så mycket nervositet och destruktivitet på vägen dit att den är mer stressande än välkomnande.