Den underjordiska himlen - Surrealism på Moderna Museet

Från sin samling har Moderna Museet plockat fram och ställt ut verk i surrealismens anda. Vi har sett en hel del av dem förut, men nu får vi också se ett flertal intressanta filmer. En del av dem generöst kompletterade med bänkar att slå sig ned på eller till och med bekväma biofåtöljer. 

I den första salen får man dock stanna stående och titta upp mot en yta nära taket, och det bör man ta sig tid för att göra, för där visas en intressant film från 1942, At Land av ukrainskfödda Maya Deren. Där ser vi bland annat en blond kvinna och en mörkhårig kvinna som spelar schack. Under Derens djupa inflytande vänder de sig leende mot solen, slutar att spela mot varandra och börjar istället spela schack med varandra från samma sida av brädet.

I nästa sal visas en slinga av klipp från filmer från samma tid eller tidigare - Den Andalusiska Hunden, och en rolig sekvens ur Vormittagsspuk/Ghosts Before Breakfast (1928) av Hans Richter, där han använt sig av olika sorters trick och baklänges uppspelning för att ge objekt liv och skoja med människorna - de flygande hattarna är mycket roliga!

Åter i första salen finns spännande och fantasieggande verk som Alexander Calders mobil The Forest is the Best Place (1945) där dess skugga på väggen är minst lika viktig, och Wolfgang Paalens tvättsvampsparaply med namnet Artikulerat Moln.

Inte bara konst utan även scenkonst var viktiga byggstenar i surrealismen, såsom Alfred Jarrys pjäs Kung Ubu, och Ballets Suédois i Paris vilka under Rolf de Marés ledning kläddes och dansade i konstens framkant under 1920-talet.

Det är också spännande att få se klipp ur filmserien Les Vampires från 1915-16, med sin fascinerande huvudperson Irma Vep.

Många utställningar om surrealism fokuserar på målningar från tiden, som Moderna Museets mycket intressanta utställning häromåret med fokus på Egypten, eller de presentationer av Halmstadgruppen och dess medlem Erik Olson på Millesgården respektive Waldemarsudde. Helhetsgreppet här, där även film, teater, tidskrifter och bokverk visas upp, är berömvärt! Men tyvärr gör upplägget att det blir svårare att svepas med av dåtidens önskan att genomsyra vardagen och stjälpa gamla föreställningar över ända. Från den fascinerande byrån för surrealistiska studier som fanns i Paris mellan 1924 och 1926 visas en mängd tavlor och föremål - bakom glas, i överbelamrade skåp. Visst skulle man kunna stanna upp, fokusera på ett objekt i taget och leva sig in i känslan, men det blir litet svårt.

Minnesvärda är ändå Claude Cahuns fotoserie och lek med identiteter. Och mest av allt är det tacksamt att stanna upp vid de skönt svårbegripliga bilderna i oväntade färgställningar av Yves Tanguy och den produktiva Leonora Carrington, eller Toyens kända tavla från 1947 som i sitt overkliga motiv visar verkligheten av hur hon gömde sin judiske vän undan nazisterna. 

Länk till Moderna Museets sida om utställningen Surrealism

Dune: Prophecy

Imperiet kommer att bestå i tusentals år. Vi ser det på de imponerande palatsen huggna i sten; grå och beige väggar som antingen är släta och kala eller har inhuggna reliefer; salar med höga tak som stärker känslan av evighet. Men det är inte bara estetiken som antyder det utan också historieskrivningen. Dune: Prophecy utspelar sig tiotusen år före Dune-filmerna vi har sett, och då inte bara ett ungefärligt tiotal millennier utan 10148 år innan Paul Atreides födelse, meddelas det tidigt i berättelsen.

Vi känner igen namnen på ett par av de mäktiga husen som skall komma att regera och strida tiotusen år senare, men maktförhållandena är annorlunda på flera plan. Vid kejsar Corrinos sida och de övriga husens överhuvuden står svartklädda slöjbärande Sanningssägare från Systerskapet som ännu inte kallar sig Bene Gesserit. De kan läsa av lögnare och hemligen meddela sig med fingerrörelser med varandra, men har ännu inte utvecklat eller tränat sig i den befallande Rösten. Vi får följa dem under en känslig period då deras ställning i det galaktiska imperiet riskerar att ifrågasättas.

Ett direkt hot mot Systerskapet utgör den mystiske Desmond Hart, som dyker upp vid Corrinos hov med en otrolig bakgrundshistoria och ännu mer otrolig förmåga att bränna upp människor inifrån. Hans brinnande iver att fortsätta den nyss vunna kampen mot maskinerna som höll på att utrota mänskligheten gör honom intressant för kejsaren, men redan från början är han en kraft som inte går att kontrollera och som skulle kunna skapa mer förstörelse än rättvisa med sin religiösa nitälskan. Bakom ambitionen att ta platsen vid kejsar Corrinos sida som Sanningssägaren hade, ligger en djupare fiendskap med Systerskapet.

Under denna utmanande tid leds Systerskapet av systrarna Tula och Valya Harkonnen. Tidvis kan man ifrågasätta att handlingen innehåller så många och långa återblickar till händelser i deras ungdom, men snart framgår det hur viktig den nära familjehistorien är inte bara för dem båda utan för de andra stora husen. Upptakten överraskar litet, med den framtida historien i bakhuvudet - här är huset Harkonnen litet, hånat och förskjutet, medan huset Atreides står starkt. Förståeligt är att abbedissan Valya med hårdhet och list kommer att manövrera tillbaka sin släkt till maktens centrum, men hennes hat mot Atreides kommer inte att hindra dem från att stiga in i profetiorna några årtusenden senare.

I de magnifika scenerna ser vi sällan folkmassor, bara några få nyckelpersoner eller ibland en utvald elit, vilket förstärker känslan av att makt och öde ligger i några få personers händer. Med ambitioner som sträcker sig över tiotusentals år, är det förståeligt att berättelsen om imperiet, Systerskapet och dess inre och yttre motståndare får ta tid. Det halvdussin första avsnitt som gjorts kommer att följas upp med en andra säsong, så vi får se historien långsamt utvecklas några steg till.

Beyond the Hallowed Sky av Ken MacLeod

När man får ett brev med instruktioner för hur man bygger ett skepp som kan färdas snabbare än ljuset höjer man på ögonbrynen, även om man som Lakshmi Nayak är astrofysiker och kan räkna ut att resonemanget hänger ihop. Ännu mer överraskande är det förstås om brevet är skrivet med ens egen handstil. Rent logiskt måste brevet ha skrivits av en framtida version av henne själv och sänts tillbaka i tiden, något som är en möjlig effekt av FTL-driften som beskrivs.

Denna inledande scen i boken Beyond the Hallowed Sky utspelar sig på jorden år 2067, men handlingen hoppar därefter framåt till år 2070 och till mer exotiska platser än Skottland - Venus, och också Apis, en planet utanför vårt solsystem. Från Lakshmis inledande funderingar vet vi att Unionen, bestående av de flesta europeiska länderna, har en koloni på Venus, men mer mystiskt är att Apis tycks vara bebodd av människor sedan åratal. Svaret på gåtan ges efter hand: de två stormakterna, en västlig och en östlig, har lyckats hålla FTL-upptäckten hemlig för Unionen och även för sina egna befolkningar. Och Unionen som var så stolt över sin Venus-koloni! Men tack vare Lakshmi har de nu chansen att komma ifatt i rymdexpansionen.

Som vanligt hos Ken MacLeod är de politiskt färgade intrigerna, såväl på personnivå som planetnivå, tråkiga hämskor på handlingen som gör läsningen trögare. Dock han han i denna bok äntligen blivit litet skickligare på att skapa intressanta scener och miljöskildringar som får de utomjordiska platserna att verka riktigt spännande. Kolonin på Venus svävar i de högre lagren av atmosfären, och expeditionerna ned till den än mer giftiga ytan beskrivs rätteligen som svåra och farliga. Ännu farligare är dock livet på Apis, trots att luften och gravitationen där är människovänlig. Men där finns också en livsform som inte uppskattar att människor landat och rotar omkring på planeten, och när den vill göra sig kvitt inkräktarna har den enorma krafter som kolonisatörerna har svårt att sätta emot. Beyond the Hallowed Sky ritar upp en stor historia som fortsätter i två böcker till och har goda förutsättningar att fortsätta vara spännande.

Fler böcker av Ken MacLeod:

Cosmonaut Keep

Newton's Wake

Titta en älg på Dramaten

Det var underbart när Mellika Melouani Melani tog Idlaflickorna på en välbehövlig husmorssemester i Göteborg häromåret. Nu gör hon detsamma fast tvärtom - blåser upp Kristina Lugns texter från kammarspel till sång och dans och spel över hela Dramatens stora scen, fast istället går resan mot Hades. 

Det känns som helt rätt väg att låta Kristina Lugns ordvrickningar ta plats och spela upp stämningen i dialogerna. Stickan Ogebratts inledande repliker är en bra början - den genomgripande sorgen får känsla och extra djup, och jag hade gärna hört mer i den stämningen under resten av pjäsen. Men i huvudsak serveras Kristina Lugns ord som vi är vana vid - intelligenta vridningar där allvaret döljs under tokroliga formuleringar som man måste tänka igenom för att drabbas av. Det händer mycket så därför hinner man dock inte alltid tänka igenom dem.

Från en annan pjäs kommer Lillemor inrullande med ett idealhem inrett i en tågvagn. Men maken Herman tycker inte att hon är användbar längre, och de är överens om att istället för att skilja sig är det hon som borde skilja sig från livet. Grymt! Lillemors kullerbyttor för att lyckas skjuta sig med makens gevär kan bara delvis skoja bort allvaret i situationen.

Stickan Ogebratt är numera ett namn att minnas i svensk teaterhistoria, men ännu mer känd har hans/hennes arbetsgivare blivit, Folkhälsoinstitutet. Det är lätt att stämma in i litanian av folks problem som hon har tröttnat att hantera, och hålla med när hon brister ut i ett "Måste alla människor må bra hela tiden?" Det mynnar ut i en sång- och danspassage av det slaget som, än en gång, förhöjer manuset till något stort, och ger extra tyngd åt slutorden "Var är reservutgången?"

Lyckat är också att kören Stockholm City Voices är en del av föreställningen. Förutom sången är deras närvaro på scen ofta spännande - de blir bland annat till zombies i bröllopsklänningar, och senare dansar de extatiskt under den kusliga nattvarden då Lillemor med religiös symbolik går vidare med sitt självmordsförsök. Nej, det är inte det tokroliga, inte ens vemodet utan det djupt sorgliga i Kristina Lugns omvärldsbeskrivningar som den här uppsättningen tar fasta på.

Länk till Dramatens sida om Titta en älg

Documentary Now!

Efter en imponerande vinjett med klipp från tidigare dokumentärer, introducerar Helen Mirren den femtioårsjubilerande dokumentärserien Documentary Now! Allt eftersom åren går räknas siffran helt korrekt upp till femtioett och femtiotvå, så att vi kan fortsätta att känna oss trygga med kvaliteten på dokumentärerna som visas. Och kvaliteten är verkligen hög, men vartenda avsnitt i serien är fejk, skapade av de komiska snillena Fred Armisen, Bill Hader, Seth Meyers och Rhys Thomas.

Första avsnittet, Sandy Passage, är en charmig och rolig parodi på den klassiska dokumentären Grey Gardens, med Armisen och Hader lysande i rollerna som Big Vivvy och Little Vivvy, de originella före detta skönhetsdrottningarna som lever inte helt tillbakadraget i sitt förfallande hus.

De flesta av avsnitten är baserade på existerande dokumentärer och har skruvats till för att få en egen form av humor. Varje mockumentary i serien har sin egen karaktär. I nästa avsnitt, Kunuk Uncovered, visas skrapiga filmer från en expedition till Grönland, där lokalbefolkningen inte riktigt beter sig som man väntat sig och inte heller som de framställdes i den färdiga dokumentären.

Avsnitten fortsätter att variera i tema och stil: en mycket exklusiv restaurang och männen bakom dem presenteras i Juan Likes Rice & Chicken. Mockumentaries om gamla band varierar mellan så skilda musikstilar som 70-talsrockbandet Blue Jean Committee och Talking Heads-parodin Test Pattern. Avsnitten innehåller en god dos av specialskriven musik som går att hitta på Spotify om man fastnar för det fiktiva bandets sound. 

En riktig höjdpunkt är Waiting for the Artist, en drift med men litet grand också en hommage till Marina Abramović, där Cate Blanchett gör en fantastisk insats som den världsberömda performanceartisten Izabella Barta som värker fram ett nytt verk inför en stor retrospektiv i hemlandet Ungern.

Formatet på serien Documentary Now! ger en stor variation och gör att en tittare kan hitta favoriter, och känna sig nöjd även om inte varje avsnitt faller en i smaken. De halvtimmeslånga episoderna har plats för både långsamma stämningsscener, rappa skämt och att bygga vidare på detaljer till något stort.

Judas Unchained av Peter F. Hamilton

Andra delen av Peter F. Hamiltons Commonwealth Saga tar vid där den första, Pandora's Star, slutade. Mänskligheten står emot en mycket expansiv och fientlig civilisation kallad Prime, och i förra boken hade denna livsform snabbt snappat upp den teknik människan utvecklat för att bygga maskhål och resa snabbare än ljuset, tagit sig till vår del av galaxen och erövrat 23 bosatta solsystem med fruktansvärd utgång för befolkningen och planeten själv som följd. Det råder ingen tvekan om att Prime inte tänker nöja sig där; alla övriga befolkade och livsdugliga system är i fara, dels därför att Prime vill ha mer och mer plats att utvidga sig på, dels därför att den ser människor som en fiende att utplåna.

Strategier för att bemöta de aggressiva Prime diskuteras av de högsta militärerna och mäktigaste politikerna i mänsklighetens styrande råd. Människor på planeter i näraliggande solsystem börjar få panik, och man drar upp planer för hur de skall evakueras. Därtill behöver man komma på en taktik för att stå emot Prime och vinna mot dem. Krigsskepp måste byggas snabbt, men vad skall deras mål vara? Prime verkar förstå och genast anpassa sig för att stå emot mänsklighetens form av anfall.

Bit för bit börjar det också att gå upp för nyckelpersoner att den mytomspunne Starflyer förmodligen är verklig. I sekler har gerillagruppen Guardians of Selfhood kämpat mot Starflyer, men då de på vägen själva spillt mängder av människoliv i stora attentat har de varit de stora säkerhetsorganisationernas värsta motståndare. När man börjar se kopplingarna mellan Starflyer och hotet från Prime är det fortfarande svårt att samarbeta med Guardians of Selfhood med deras långa track record av blodiga attentat på oklara grunder.

En stor del av det spännande med Pandora's Star var inblicken i mänskligt liv på de många olika planeterna med fascinerande flora och fauna i galaxen. I Judas Unchained hamnar fokus mer på striden med Prime, vilket för läsare som undertecknad är mindre intressant. Inte alla spelare går att hålla i minnet från kapitel till kapitel, och många och långa stridsscener på såväl galaktisk som jord(regolit)nära nivå nöter ned intresset. Efter två mastodontböcker på raken är det också lätt att känna sig litet tom när slutet kommer, men för helhetsbilden av en myllrande mänsklighet som tagit till sig olika mycket av teknik och uppfinningsförmåga är Peter F. Hamiltons världsbygge givande.

Fler böcker av Peter F. Hamilton:

Pandora's Star

Årets bästa konserter och opera 2024

Opera opera opera operett! I år har jag fått höra så många spännande operor, nyskrivna eller återuppväckta klassiker. En ständigt närvarande mäktig opera är Parsifal, som jag turligen fick biljett till. Mindre spelad är Giovanna d'Arco trots att upphovsmannen Giuseppe Verdi är en solid kompositör som jag älskar. För att höra den gjorde jag en kulturresa söderut och fick en fantastisk upplevelse i Malmös vackra och välkomnande operahus!

Men operor kan skrivas än idag, gärna med så gott resultat som den fascinerande Herr Arnes Penningar på Folkoperan. Helt annan stämning och ton på samma tiljor bjöds vi på i den jätteroliga operetten Hotell Vita Hästen.

Min första reguljära konsert för året var OMD, bandet som fortfarande skapar och spelar lika smarta och medryckande hits som när de startade för fyrtio år sedan. Men veckan innan hade jag varit med om en annan och mer udda föreställning, Bogoluchie, nykomponerad musik på och kring texter av Symeon den nye teologen.

Jag tycker om kompositörer och musiker med originella ambitioner. Mitt liv som Eric Satie var ett givande experiment av Mikael Strömberg. Ett annat spännande koncept var Asunas konsert med toner av hundra leksakskeyboards som en i taget växte till ett enormt ljud och sedan tonade ut igen.

Mer traditionell men ändå med en fascinerande klang var marimba-konserten med Peaux Duo. Och så var det en glädje att få höra och uppleva hela Glassworks och litet till med Philip Glass Ensemble.