On a Red Station, Drifting av Aliette de Bodard

Namnet Prosper är kanske inte helt rätt för rymdstationen som ligger ganska långt från centralplaneten och det mesta av civilisationen. Men det är av nödtvång som Linh landar där och söker asyl. Visst finns det gemensamma förfäder med de styrande på stationen så hon kan lemmas in där som kusin och få husrum, mat och enklare uppgifter att sköta. Men Quyen, som styr Prosper, är inte glad för kusinen som dykt upp med sina examina och ställning av att styra en hel planet bakom sig. Dock är den planeten nu inkastad i krig, och Quyen tänker tillbaka på dem hon lämnat med (undertryckt) längtan och skuldkänslor.

Det är mycket information att ta in och processa i Aliette de Bodards långnovell On a Red Station, Drifting: i galaxen pågår uppenbarligen ett krig med motståndarsidor och regler som följer invecklade och grymma regler, och på stationen styrs människorna likaväl av regler och traditioner som för mig är svårtydda. Därtill kommer den lågintensiva fientligheten mellan Linh och Quyen som till hälften känns förståelig, till hälften onödigt tillspetsad.

En intressant aspekt är dock att i ett samhälle som vördar sina förfäder har man lyckats destillera deras personligheter till implantat som ärvs av viktiga medborgare. Beskrivningen av stationen och hur dess inre dekorationer och yttre system upprätthålls av en central AI är också fascinerande. Men på de dryga hundra sidorna händer så litet medan så mycket antyds, att läsupplevelsen mest frustrerar mig.

Parasit

I en långsmal halvkällare lever en familj ihopträngd, inom någon kilometers avstånd lever en annan familj bekvämt i en rymlig villa med stora öppna ytor och egen trädgård. Vem har rätt till det goda livet? Ki-woo och hans föräldrar och syster jobbar hårt nog med enkla uppgifter för att få det att gå runt. Hans mer priviligerade vän Min ger honom chansen att ta över som privatlärare i engelska för skolflickan Da-hye - strunt samma att han inte går på universitetet, han är bättre på engelska än de flesta som går där! Och han tänker faktiskt börja universitetet nästa år! Och intyg är lätta att förfalska.

Åh, vilket ljuvt liv i den arkitektritade villan, där hushållerskan kommer med färsk frukt och den osäkra hemmafrun Yeon-kyo betalar generöst för privatlektionerna. Men den konstnärlige fast oregerlige lillebrodern Da-song skulle ju behöva en egen konstlärare och terapeut, och Ki-woo kommer raskt med ett förslag: Jessica, med utmärkta rekommendationer och utbildning från Chicago - och likaså hans syster Ki-jung, men det nämner han inte.

Stämningen i filmen Parasit är till största delen god - den fattigare familjen har gott humör när de söker sina jobb och peppar varandra, och kärleken mellan familjemedlemmarna är påtaglig. Att de alla planerar att nästla sig in i den rika familjens hushåll sker visserligen på bekostnad av dem som redan arbetar där, men inte med egentlig illvilja utan för att för en gångs skull hamna på livets solsida. Det finns mycket humor i filmen, och det är extra roligt att få se lokala skämt, bland annat en  smart och rolig parodi av nordkoreanska nyhetsuppläsares ständigt positiva svada.

Men det går att ana från första början att det inte kommer att fortsätta lika soligt, och det finns flera små orosmoln som kan växa sig större, till exempel busungen Da-songs observationer från marknivå. Och så börjar det gå illa på riktigt. Nu bryter det in spöklika stämningar och rena brutaliteter i handlingen. Alla gånger det skulle kunna gå någorlunda bra går det bara värre, ibland väldigt illa, med en del riktigt sorgliga inslag. Ändå är det skönt att filmen inte får något tillrättalagt slut, inte ens moraliteter eller "rättvisa", och att den är rakt igenom underhållande och omtumlande.

Gianni Versace Retrospective på Textilmuseet Borås

Att klä sig uppseendeväckande, så att det syns att man har dyra kläder och dyra vanor, tilltalar inte bara nyrika utan dem som vill känna sig rik och höra till. Där old money klär sig stiligt och diskret med kanske en iögonenfallande detalj ibland finns det många som inte kan hålla fingrarna i styr utan låter sig översköljas av guld, silver, starka färger och mönster. Under det färggranna, lekfulla 80-talet växte Gianni Versaces mode till ett fenomen.

Inte bara en stark färg utan alla på samma gång! Inte bara ett mönster utan flera olika, kors och tvärs om varandra! Reproduktioner av tavlor och ikoner tryckta på tyget på sidan eller upp-och-ned! Det sistnämnda är intressant och litet sympatiskt. Ett exklusivt plagg med speciellt mönster och skärning kan bli så speciellt att det blir plagget som bär människan. Men går det en söm eller plissering genom motivet och sitter det horisontellt så är det inte meningen att andäktigt läsa det som en serie, utan det är bäraren som har makten över plagget.

Med det sagt har jag aldrig varit så förtjust i Versaces stil där starka färger och motiv hopas på varandra. Jag älskar Christian Lacroix version av en överflödets estetik där rosa och orange kan blandas och mönster kan ta stor plats, men Versace går för mig några steg över gränsen där det blir klumpigt och litet irriterande för mig att se på. Den uppfattningen får jag bekräftad på den välgjorda Retrospective som visas på Textilmuseet i Borås, men det är förstås ändå underhållande att gå runt och se plaggen.

Det är litet roligt att det jag gillar bäst är Bondage-kollektionen, som är ett under av sobert svart och guld efter alla tidigare färgexplosioner. På modevisningarna från 80- och 90-talen får som visas på en TV-skärm går det också att hitta riktigt vackra och bärbara klänningar och dräkter i pasteller med bara någon rand av mönster, eller underbara aftonklännigar i svart kantade med gnistrande "juveler" i olika färger. Tamare, skulle kanske en del säga, men vackrare och mer smickrande tycker jag.

Länk till Borås Textilmuseums sida om Gianni Versace Retrospective

The Turing Test av Chris Beckett

Infodumpar är ett problem i berättelser. Chris Beckett har det problemet i stora mått; i novellerna i hans samling The Turing Test vill han berätta om världar eller omständigheter som är väldigt olika våra, där något händer som är udda även för dem, och ger den som upplever det en känsla av att något är skevt. Allt det här är riktigt bra ambitioner, men infodumparna blir för klumpiga och hamnar både i läsarens knä och i de inte så välskrivna dialogerna. Det är så synd, för Beckett har flera goda idéer och framför allt gillar jag hur han egentligen vill leda allt fram till att den där funderande människan blir omskakad i grunden. Men jag gläder mig åt att tänka på att han några år senare kommit fram till att skriva den fina trilogin om Dark Eden och lyckas med allt det.

Några teman och personer återkommer sinsemellan i ett par av novellerna: i en kuslig och ändå inte så annorlunda framtid innehåller den mest eftertraktade konsten äkta människodelar; människor kan förflytta sig sidledes mellan olika verkligheter. En novell berättar också vad som hände när Dark Eden grundades, och än en gång är jag glad att jag redan läst de böckerna fulla av så mycket mer psykologisk insikt än den här taffliga början.

Samlingens näst sista berättelse, Karel's Prayer, är riktigt otäck men också en tuff övning i moral och filosofi som Chris Beckett genomför väl. Visst har några minnesbilder från historierna stannat kvar i några veckor, men till största delen är de här novellerna goda övningar inför det Beckett kom att skriva senare.

Fler böcker av Chris Beckett:
The Holy Machine
Dark Eden
Mother of Eden
Daughter of Eden

Fleabag på scen

Den lysande TV-serien Fleabag började egentligen som en enmansföreställning på Edinburgh Fringe Festival, fortsatte på segertåg genom London och New York för att hamna i rutan med dussinet intensiva avsnitt. Den föreställningen har filmats, och det är perfekt för oss som vill veta hur historien såg ut när den kom till.

De dyker upp från början, de pinsamma scenerna, fixeringen vid sex, huvudpersonens självutlämnande kommentarer till vad som händer och har hänt. Formatet blir dock annorlunda än i TV-serien: med en person på scenen och endast en stol som rekvisita behöver ju skådespelaren berätta allt som sker och sägs (med viss hjälp av inspelade inslag). Phoebe Waller-Bridge berättar sin historia säkert och inlevelsefullt, men till en början litet väl deklamatoriskt, och fastän det är bra är det inte lika tight som i serien. Men på ett helt genialiskt sätt faller Waller-Bridge perfekt in i rollen när hon träffar sin syster; där mjuknar hon, nyanserna kommer fram och hon förlitar sig under längre stunder på sitt fantastiska minspel som säger mer än replikerna. Det är underbart att se!

Men historien har många allvarliga sekvenser, som ger pusselbitarna till vännen Boos tragiska död och varför Fleabag hela tiden trasar till livet för sig själv och andra. De svåra scenerna spelar Waller-Bridge med samma fingertoppskänsla för sorg som för humor. Nu har vi följt Fleabag i nästan halvannan timme till. Fastän många av scenerna var desamma som i TV-serien kändes det som en ny historia, otroligt sevärd. Och faktiskt får scenversionen mig att vilja se om hela serien igen. Det behövs ingen tredje säsong, det vi har fått i de tolv korta avsnitten är mer än många andra berättelser ger på längre tid.

Länk till orter och visningsdatum för Fleabag

Carl Fredrik Reuterswärd på Moderna Museet

Revolvern med en knut på pipan står framför FN-huset i New York, i Berlin och Lausanne och i flera andra städer i Sverige och världen. Carl Fredrik Reuterswärd skapade verket Non-Violence som en reaktion på mordet på John Lennon, men den är en kraftfull symbol för icke-våld på många fler plan. På Moderna Museet har en rymlig sal tilldelats Carl Fredrik Reuterswärds konst så att vi kan få veta mer om mannen bakom skulpturen vi har sett.

1960-talet var en tid för lekfullhet i konsten och fenomen i omgivningen. Kilroy från den välkända signaturen Kilroy Was Here gjorde CFR till sin egen och lekte vidare med på många olika sätt. Kilroys hjärta, men det är genomskinligt, bärnstensfärgat och sammanhållet av en tåt. Nio föremål som symboliserar Kilroy, presenterade på olika format om än ungefär desamma genom åren.

Att förhålla sig respektlöst till auktoriteter var i det närmaste påbjudet. Svenska Akademiens Ordlista klippte och tuggade CFR ned till en klump. En tavla samlar det viktigaste och dyraste ur konsthistorien, nämligen (de kända) konstnärernas signaturer: Gauguin, Picasso, Seurat, Ingres...

Verken är skojiga men när man vandrar förbi dem några decennier senare är det svårt att se djupet i dem. Min första tanke är att CFR kanske var en av de tursamma som drogs med i kompisgängets succéer under de år när den svenska kultureliten var pytteliten. Så inser jag att det är orättvist: CFR arbetade verkligen med samtiden och var nydanande på sin tid, det är bara det att tiderna har förändrats och byggt vidare på det som påbörjades för ett femtiotal år sedan, där CFR gjorde sitt till.

Länk till Moderna Museets sida om CFR

Essäer på engelska om några av verken

Children of Ruin av Adrian Tchaikovsky

I Children of Time beskrev Adrian Tchaikovsky, intressant och välgenomtänkt, en civilisation uppbyggd av varelser mycket olika människor: spindlar, med sina annorlunda sätt att röra sig, kommunicera, uppfatta världen och bygga. Nu gör han det igen, tack vare en uplift-tekniker som först i hemlighet börjar snabbutveckla intelligensen hos sitt eget favoritdjur, den åttaarmade bläckfisken. Disra Senkovi (och hans bläckfiskar) hör till ett annat team utsända för att terraforma en annan planet än i förra boken.

Dock har teamet stött på patrull, när planeten de närmar sig visar ha ett rikt djur- och växtliv. Det vill säga, skillnaden mellan vad som är växt och vad som är djur är inte helt klar, men i alla fall ser de sig inte ha rätten att terraforma planeten och slå ut allt liv som redan finns där. Bra nog finns en annan möjlighet i närheten; planeten ett steg längre ut från den lokala solen är täckt av ett tjock lager is, men med teknik, tålamod och i synnerhet Senkovis åttaarmade medhjälpare skall den kunna omformas till en vattenplanet där även människor skall kunna leva. Bläckfiskarna visar sig snart ha okonventionella men funktionella lösningar på problemen de stöter på, och det är inte svårt att tänka sig att vattenplaneten kommer att bli idealisk för dem själva att bebo. De intelligenta bläckfiskarna har dock fortfarande de egenskaperna vi kan se hos dem idag: de är impulsiva, känslostyrda, snabba till attack och lika snabba till att byta åsikt.

Under tiden landar de kvarvarande medlemmarna i besättningen på den inre planeten Nod för att undersöka och katalogisera livet de funnit där. Nu visar sig Tchaikovskys fantasi excellera ännu mer, för det som rör sig på Nod framstår som ytterst främmande och litet obehagligt. Och det som verkade harmlöst visar sig bära på ett riktigt stort hot, omöjligt att bekämpa. Det leder till scenarion som hämtade ur skräckfilm, skickligt framställda som trovärdiga och onaturliga på samma gång. Och än en gång chansen att föreställa sig en helt annan livsform, mycket annorlunda än vår.

Historien berättas ur ett par olika perspektiv och i olika tidsplan, och i det senare av dem har en expedition från Kerns planet kommit fram till de två planeterna. Efter några generationer tillsammans har människor och spindlar blivit vana vid att samarbeta, men de experimenterar fortfarande med olika sätt att kommunicera effektivt. Det finns fortfarande hinder för det kompletta förståendet, men samtidigt har det arbetet mellan de två arterna berett vägen för en av de mänskliga lingvisterna att försöka meddela sig med bläckfiskarna, via färger och mönster. Men åh så långsamt och stapplande den konstiga människan pratar med de intensiva och snabbreagerande bläckfiskarna!

Hotet från Nod är i bläckfiskarnas förståelse kopplat till människovarelser, och fastän de minns och hedrar sin gudfader Disra Senkovi finns det de som vill skjuta ned det ankommande skeppet direkt, eller varför inte stranda det på Nod där det kom ifrån? Grupper av människo- och spindelkompisar blir skilda från varandra och hamnar i mycket olika hotscenarier, där de måste försvara sig på bästa sätt. Det är spännande och otäckt men framförallt mycket underhållande och givande att läsa Children of Ruin ända till sista sidan.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Children of Time