måndag 18 november 2019

Modern Love

Egentligen håller jag inte berättelser ur verkligheten för mer sanna och intressanta än uppdiktade historier, men många andra gör just det. Ett stort steg bättre än de forcerade "realitysåporna" är TV-serien Modern Love, vars åtta avsnitt bygger på olika läsarberättelser som presenterats i dagstidningen The New York Times.


De första två episoderna var uppriktigt sagt för söta och tillrättalagda för min smak, vilket gjorde mig orolig när många andra bekände hur mycket de älskat dem. Men det var lätt att titta vidare på halvtimmesavsnitten, och jag såg också fram emot att några favoritskådespelare skulle dyka upp. Tredje avsnittet gav mig full utdelning: Anne Hathaway naket och äkta gestaltar kvinnan Lexi och hennes berg- och dalbana från toppen till botten i sin bipolära sjukdom. Det är gripande och kan säkert hjälpa många att förstå hur livet som bipolär kan vara.


Nästa avsnitt hade också en äkta och litet rå ton. Tina Fey och John Slattery spelar ett äkta par som skaver rejält mot varandra och är på väg att bryta upp äktenskapet. Sarahs utfall mot sin make är hårda men förståeliga - och samtidigt hinner man se och förstå även hans sida i spelet.


Två litet mer småputtriga avsnitt följs av ytterligare två bra historier; ett homosexuellt pars väg till att adoptera ett barn, och en berättelse om kärlek på ålderns höst. Det är litet intressant hur de olika episoderna skiljer sig åt så mycket i handling och tonläge, och kanske är det meningen att olika avsnitt skall tilltala olika tittare. För egen del känner jag inte att jag har lärt mig mer om mysteriet att leva och älska av att se de här berättelserna ur verkliga livet, men de har varit lagom god underhållning.


lördag 16 november 2019

Alphaville på Fryshuset

Efter de tongivande hitlåtarna på 1980-talet gick inte Alphaville i träda, och den pågående turnén kommer hack i häl på två skivor inspelade under 2010-talet. Men det är förstås musiken från de första skivorna som lockat oss i publiken mest av allt, och efter Starman-introt kommer The Jet Set, medryckande och lätt att sjunga med i.


På en konsert med ett syntband vill man gärna att ljudet skall vara krispigt, så att minsta blipp låter som en budbärare från maskinframtiden. Alphaville hade tidens underbara synt-sound, och säkert är det många fler än jag som saknar det idag. Ljudet på Fryshusets scen är tyvärr mullrigt, och det är inte bara för att gitarr, bas och trummor tar lika stor plats som synt och sång. Men vi kan acceptera det och uppskatta konserten ändå. Efter inräkningen "Eins-zwei-drei-vier" låter Dance With Me mäktig, om än inte lika klar som på albumet.

Så kommer det klassiska introt till Big In Japan och jublet stiger. Marian Golds röst håller än, trots att han blivit litet andfådd, men det kan vi förstå efter hans running man-dansande under de första låtarna. Av ursprungsmedlemmarna är bara Marian Gold kvar, dock inte hans episka lugg, men alla på scenen är fulla av energi och är uppenbart glada att spela för oss, särskilt den unge och hyperentusiastiske syntföraren Carsten Brocker.


De nyare låtarna, som I Die For You Today och Next Generation, har inte samma energi som de tidiga hitlåtarna, men har samma sound och är bra i sig. Ett längre mellansnack med tack till den trogna publiken leder upp till ett innerligt framförande av Flame, följt av ett välkommet tyskt sjok: Summer In Berlin och To Germany With Love. Kom ihåg att de skrevs innan Berlimuren och järnridån föll, under det ödesmättade året 1984!

Efter Nevermore och A Victory of Love kommer vi tillbaka till superhitsen. I den dova ljudbilden låter inte Sounds Like a Melody så skimrande vacker som den borde, och inte heller efterföljande Forever Yound, vilket väl är det som hejdar mig från att försjunka djupt i nostalgi och gråta floder över min dödlighet. Det är sista ordinarie numret, men strax kommer bandet tillbaka för en riktigt bra och drivande Red Rose från konceptalbumet Afternoons In Utopia. Kvällens sista låt blir sista låten från förrförra årets skiva, Beyond the Laughing Sky. Det är en litet seg men säkert välmenat långsam avslutning, och tillsammans med bandet kan vi i den nöjda men stillsamma publiken runda av spelningen prick klockan tio, som utannonserat.

fredag 15 november 2019

The Holy Machine av Chris Beckett

I alla världens länder tilltog den organiserade religionen och lierade sig (igen) med makten. Våldsamma upplopp och utrensningar pekade ut ateister och de som var alltför involverade i vetenskap. Nu är religion påbjuden i alla länder, även i västvärlden. En sekulariserad stadsstat, Illyria, har lyckats ta form i Europas mitt. Där ger man dock bara medborgarskap till vetenskapsmän och andra högutbildade personer (och deras barn, även om de inte skulle vara tillräckligt intelligenta). Så där finns en stor grupp av gästarbetare från grannländerna som utför mindre kvalificerat arbete.

Planen är att ersätta gästarbetarna med robotar. Illyria har redan kommit långt med såväl artificiell intelligens som tekniken för att göra robotarna människolika och ändamålsenliga. Och vad är det som ligger högt på listan över vad människor efterfrågar? Jo, sex såklart, sex utan kompromisser och besvikelser. När vår tafatte huvudperson George misslyckas att komma nära kvinnan han är förälskad i blir han istället stamkund på en av bordellerna som erbjuder mer eller mindre människoliknande robotar för sex. Och George blir kär i den vackraste av dem alla, Lucy.

Chris Beckett har skrivit trilogin om Dark Eden, böcker med spännande historier, djup psykologisk insikt och ett lättflytande men inte simpelt språk. Hans debutbok The Holy Machine lider av en hel del brister som Beckett tack och lov har arbetat bort i sina senare verk. Han har en del spännande idéer till grund för sin historia. Det är dels hur vi ser att Illyrias sekularism nästan blivit till en religion i sig själv och att staten utövar repression mot oliktänkande, i det här fallet religiösa gästarbetare som redan lever under sämre villkor än medborgarna. Dels är det också spåret med hur en artificiell intelligens utvecklar självmedvetande, något som är bättre beskrivet än i de flesta andra historier som vill beskriva något sådant.

Men i The Holy Machine är alla mänskliga huvudpersoner mer endimensionella än Lucy, vare sig de är religiösa fanatiker, George som snubblar in i Illyrias motståndsrörelse för att imponera på en kvinna, eller Georges mamma som tillbringar alltmer tid i den virtuella värld som tack vare en haptisk dräkt känns bättre än verkligheten. Motsättningar mellan mänskligt och artificiellt, eller mellan religion och vetenskap, målas i enbart svartvitt. Därtill är språket torftigt, och alldeles för många meningar slutar med tre punkter... Men jag är mycket glad att Chris Beckett fick fortsätta att ge ut böcker efter den här svaga debuten, eftersom han skrivit så mycket bättre verk sedan dess.

Fler böcker av Chris Beckett:
Dark Eden
Mother of Eden
Daughter of Eden

onsdag 13 november 2019

Sorry We Missed You

Alltfler sitter hemma och beställer saker från nätet som vi vill ha hem snabbt och på utsatt tid. Pakethantering och utkörning är jobb som kräver minimalt med utbildning. Då blir också pressen större: lönerna nedåt, jobbet stressigare, utbytbarheten absolut. Men Ricky Turner ser en chans till ett friare liv och mer pengar som fristående chaufför hos ett av företagen som kör ut paketen.


Det finns många saker som kan krångla eller i värsta fall gå riktigt fel när man jobbar under tidspress, och vi får se några sådana situationer: en tjurig Ricky i stillastående bilkö, förvirringen när en angiven adress inte verkar ha något hus, en tjurig mottagare som inte vill visa sitt ID-kort. Hur det kan gå riktigt illa ser vi tidigt i filmen när en kollegas bil är trasig och han inte kan starta sin runda. Men annars känns det bra att få se en provkarta av en paketleverantörs vardagskrångel, och till och med några roliga scener och en härlig dag med dottern som medpassagerare.


Det som gnager är ändå känslan av den ständiga pressen, att det är något litet som kan gå fel och att det ger mer stress senare, och så känslan av ett evigt körande som aldrig kommer att ta slut. Konkurrensen är knivskarp och pressen kommer från kunderna till Amazon (och andra postorderföretag), från Amazon till budfirman, från budfirman till Ricky. Samma känsla kommer när vi följer Rickys fru Debbie, som nu får ta bussen till sina hemsjukvårdsuppdrag - de sålde hennes bil för att ha råd med Rickys budbil. Debbie har bara en viss tid att hjälpa sina pensionärer eller handikappade klienter, men många dagar kortar krångel och Debbies medkänsla ned lunchpauserna till ingenting.


Båda föräldrarna jobbar långa dagar och hinner bara sällan med familjekvällar med tonårspojken Sebastian och lillasyster Lisa Jane. Sebs strul med skolan kräver tid som ingen har råd att avvara, och det noga lagda pusslet av långa dagars jobb, mat i kylen till barnen och uppmanande telefonsamtal faller samman med värre och värre resultat.


Att se två ansvarsfulla människor försöka hålla samman sin familj när hela livet är inrutat är tungt, inte tröstlöst, men engagerande. De orimliga arbetsbördorna och oron för barnen sjasar livet ur Ricky och Debbie, och när det kommer till konfrontation med den grinige tonårssonen räcker inte orden till för att förstå varandra. Båda föräldrarna vill det bästa för sina barn men är fast i jobb utan marginaler, som knaprar på marginalerna mellan människorna.

måndag 11 november 2019

De förskräckliga föräldrarna i Dramatens Evakueringslägenhet

Inom hemmets väggar kan familjelivet förvridas till något konstigt, något unikt för just de personerna som kanske inte kan föreställa sig något annat sätt att vara. Georges och Yvonne är gifta och har den 22-åriga sonen Michel. Yvonnes syster Léonie var också kär i Georges men när han valde Yvonne stannade Léo hos dem och håller dem delvis flytande med hjälp av arvet hon förvaltar och också som, delvis, förnuftets röst.


Yvonne är den lilla bräckliga kvinnan som alla vill skydda. Med sin flickröst och docklika uppenbarelse gör Anna Björk henne oemotståndlig: normala repliker låter absurda och absurda utsagor får en normalitet och blir plågsamt humoristiska. Mot henne står Kristina Törnqvist som systern Léo, mer verklighetsförankrad men även hon med en fot i det bisarra. Michel har för första gången varit borta hela natten, utan att säga något till föräldrarna, och modern är i upplösningstillstånd.

Michel kommer tillbaka, och faller genast in i den litet otäcka symbiosen med mammabästisen. Men nu finns fröet till uppbrott och förändring: han har varit hos sin flickvän, en fem år äldre kvinna han träffat på sin teckningskurs! Ja, familjen skall få träffa henne - "cirkusen" skall få komma till flickvännens lägenhet. Vilken för övrigt betalas av den äldre man som hon skall bryta med just imorgon. Vilken för övrigt är Michels far Georges, vilket uppdagas för en person i taget. Denna chock och hur handlingen utvecklas känns dock inte som det viktigaste i pjäsen, men blir en del i spelet att hålla kvar Michel i "cirkusen". Marcus Vögeli är ypperlig som Michel; väl inspelad i familjens lilla värld men med ungdomens nyfikenhet på allt som finns att upptäcka utanför.

Under Dramatens år av renoveringar letar sig skådespelarna ut till nya spelplatser. Att sätta upp Jean Cocteaus De förskräckliga föräldrarna i en evakueringslägenhet ger oss (få) i publiken chansen att komma nästan lika nära den sammanknutna familjen innanför de väggar de sällan går utanför, och det är spännande att få se skådespelarna på så nära håll. Men det är också litet stressande att klämma ihop sig längs väggarna och hoppas att man inte är ivägen för spelet, och jag vet att jag skulle kunna känna av familjelivets klaustrofobi även i en bänk framför en scen. Dock är det ett bra initiativ att få se just den här pjäsen på den här platsen.

Länk till Dramatens sida om De förskräckliga föräldrarna

Foto: Sören Vilks

söndag 10 november 2019

Yogaupproren av Fredrik Frängsmyr

Att träna yoga stärker kroppen och ger den smidighet och uthållighet. Det kan också ge utövaren en förhöjd känsla av förståelse för den egna kroppen och en ödmjukhet inför tillvaron. Men det kan också egga till att vilja bli "bäst" fastän det inte finns något "bäst", och att vilja vara bättre än personen intill, särskilt om det är någon man har gammalt groll med.

Stella liksom många andra har funnit inre frid på Yogainstitutet, där Linnéa leder övningar som ger både yttre och inre lugn. Stella kraschade för några år sedan efter affärssatsningar som ledde till katastrof, men nu har hon hittat en annan väg och är på god väg att bli den åldersstigna Linnéas efterföljare. Storsint bjuder hon sin gamle affärspartner och trätobroder Vincent till yogan för att även han skall få möta harmonin.

Men Vincent är en tävlingsmänniska. Oj oj, det här skall han bli bäst på! Och vilken rusch att vara den som leder andra människor till ett högre medvetande! Att Linnéa ser hans potential uppmuntrar honom - kanske litet för intensivt. Hans idéer om utveckling går på tvärs med Stellas, och snart växer glipan mellan dem båda till rivalitet på högsta nivå. När Vincent öppnar yoga-franchisen AyurVincent tvärs över gatan från Yogainstitutet måste de båda rekrytera elever och lojalitet i rasande fart. Och gärna sätta käppar i hjulet för den andra. Varje litet sabotage vrider upp temperaturen i aggressiviteterna, och den tilltagande polariseringen mellan de båda riktningarna sprider sig från den lilla byn Sjöbotten ut i hela Sverige.

Det är förstås absurt att den stillsamma filosofin skall leda till krigstillstånd, och några av personerna kring Stella och Vincent försöker få dem att mötas och försonas, medan andra pressar dem till fortsatt konkurrens. Av bokens bifigurer tycker jag mycket om Tom, den litet underlige man som mumlande svabbar Yogainstitutets golv dag ut och dag in. Man förstår att han arbetar hårt med att hålla sitt inre i schack, och det är fint att se honom växa både i egen person och som aktör i handlingen i boken Yogaupproren. När Stellas och Vincents rivalitet erupterar i en stor sammandrabbning är det tur att några stått vid sidan och inte ryckts med hela vägen. Trots några allvarliga sekvenser är tonen till största delen lättsam och underhållande i Yogaupproren.

*** fotnot ***
Boken är en gåva av författaren, vilken är en god vän till mig.

fredag 8 november 2019

Halt and Catch Fire

Året är 1983, och många ser möjligheterna med datorer och vad de kan åstadkomma. Vid sidan av Silicon Valley i Kalifornien fanns tekniskt kunnande och kreativitet även i Texas, som kallades Silicon Prairie. Den ständiga höjningen av kapacitet och snabbhet vi slutanvändare idag räknar med hos hårdvaran var för 30-40 år sedan en fråga om hantverk och experimenterande med flera olika parametrar. Donna och Gordon Clark har redan försökt och misslyckats med att bygga en ny dator, The Symphonic, men funnit nya arbeten i datorbranschen efter det.


Joe McMillan har av oklara skäl lämnat sitt arbete på IBM och blåser in på Dallas-bolaget Cardiff Electronics med idén att stordatortillverkaren skall börja bygga PC:er. Och det genom att reverse engineer:a en IBM-PC, vilket inte bara är krångligt utan illegalt under vissa omständigheter. Med sin drömlika övertalningsförmåga och metoder i såväl legala som moraliska gråzoner driver Joe McMillan igenom projektet, till stor del tack vare den smarta men asociala collegestudenten Cameron Howe, och Gordon och Donna Clark. Det kongeniala soundtracket till Halt and Catch Fire bubblar av sköna syntljud och halvkända låtar från den tiden, men exploderar i punk varje gång Cameron stänger in sig för att hetsprogrammera mot deadline.


Från första stund kan vi känna Joe McMillans dragningskraft, så stark att man genast kan misstänka att han skulle kunna dra in en i farliga och osannolika uppdrag. Det känner även Cameron, Gordon, Donna och Cardiffs vicepresident John Bosworth, och det blir snart uppenbart hur han manipulerar dem för att uppnå sina visioner. Och ändå... ändå väljer de att följa honom igen. Och konfronterar honom och lämnar honom för alltid. Och kommer tillbaka till honom, för han är inte bara en manipulatör och storpratare, han ser saker som inte andra ser och förutser vad som kommer att leda till helt nya vägar till framtiden. Och som Gordon säger i en senare säsong: "När Joe McMillan talar med dig känner du dig som den viktigaste människan i världen." Lee Pace spelar McMillans viktiga roll ytterst väl; de karismatiska ögonblicken, de svarta stunderna när han tvivlar på sig själv och faller ned i självdestruktivitet eller impulshandlingar som förstör även för dem omkring honom.


Serien Halt and Catch Fire:s fyra säsonger utspelar sig under närmare tio år från 1983 och framåt. Under den här tidsperioden uppfanns och utvecklades mycket av de vi tar som självklart som infrastruktur idag, men som gjorde stor skillnad och ibland kom som överraskningar när de slog igenom. På dataspelsutvecklaren Mutiny upptäcker Cameron och Donna hur spelarna, som betalar dyrt för att koppla upp sig, inte alltid spelar under sin inloggade tid utan ofta bara pratar med varandra. Kan det vara något att bygga vidare på? På annat håll upptäcker Joe behovet av att skydda datorerna mot virus. Det kan kännas osannolikt att just våra huvudpersoner gång på gång snubblar över det som är byggstenarna till dagens virtuella värld. Samtidigt märker vi att det faktiskt inte bara är de som ser vad som behöver utvecklas. Konkurrensen är knivskarp, och gång på gång ser de sig omsprungna på mållinjen i en värld där det gäller att vara först eller att förlora helt.


Fjärde och sista säsongen är en vacker och ofta sorglig avrundning på historierna. Utan att tappa kontakten med den tekniska utvecklingen fokuserar handlingen mer på personerna och hur de har förändrats av vad de upplevt. Händelserna har drivit dem åt olika håll, rundat av några kanter och dämpat energin, samtidigt som erfarenheterna ger dem nya möjligheter att se vad som kan göras och hur de själva kan bidra. Alla skådespelare i Halt and Catch Fire fyller sina roller väl, och samspelet mellan dem känns äkta och engagerande. De tio åren tillsammans med dem har varit en fascinerande skildring av såväl teknisk som mänsklig utveckling.