söndag 21 juli 2024

Peaux Duo i Kungsholms kyrka

Marimba är ett välljudande instrument som jag alltid är glad att få höra. Rasmus Jönsson Hansson och Filip Korosec i Peaux Duo trakterar inte bara en utan varsin och en extra av dem, och bjöd på ett fint program med verk som de båda unga männen själva arrangerat för sin mer ovanliga konstellation av instrument. 


Gabriel Faurés Nocturne No.1 i Ess-moll (1875) klingade inledningsvis sakralt i kyrkans fina akustik, och utvecklades efter hand till större och mer sagolika klanger. En annan fransk kompositör av spännande verk som gör sig utmärkt på marimba är Maurice Ravel, från vars Miroirs (1904-05) duon spelade sats 2, 3 och 5. De hade en drömsk klang, tidvis nästan mardrömslik, och de var genomgående väl framförda och väl mottagna.

Den mycket begåvade Lili Boulanger hann skriva minnesvärd musik under sin korta levnad. Under de skickliga musikernas klubbor växte fram mer distinkta och engagerande melodier inramade av lyriska klangar, i hennes 3 Morceaux (1914) vilka ursprungligen var skrivna för piano.

Tigran Hamasyans musik ligger mer åt jazzhållet till, men där är ju marimba och vibrafon också ytterst hemma. Hans vackra Fides Tua (2017) blev mycket mjuk och fin i Peaux Duos tappning. 

Passacaglia (2006) blev så populär att kompositören Anna Ignatowiz-Glinska numera har hört den till leda. Det har inte vi! Det var som att musiken berättade en historia med många olika skeenden och det lät bra i kyrkorummet.

Som extranummer fick vi höra ett stycke av ynglingarnas vibrafonlärare Anders Åström, Mad At Dance, som tydligen alla slagverkselever har spelat någon gång. Helt klart är verket skrivet både som en utmaning för den som framför det, och som en uppvisning av vibrafonens räckvidd och möjligheter. Därmed inte alls sagt att det låter som en etydövning, tvärtom var stycket fullt av liv och lek, och en fin avslutning på en väluttänkt konsert i sommarkvällen.

fredag 19 juli 2024

The Sympathizer

Året är 1975, och inom kort skall Saigon och dess styre falla för nordvietnamiska styrkor. Vår huvudperson, endast kallad the Captain efter sin position i den Sydvietnamesiska polisens specialstyrka, glädjer sig i hemlighet då han i själva verket är spion för kommunisterna i Nordvietnam. Men hans plats som högra hand till polischefen the General ger honom unika möjligheter att övervaka och påverka exilvietnamesernas motstånd, så han övertalas att följa med vid evakueringen till USA, där han redan tillbringat ett år i college.


TV-serien The Sympathizer lyckas förmedla känslan av livsfara när utvalda och icke-utvalda i sista minuten ruschar genom staden mot planen som skall ta dem till USA - oron över om man skall hinna och vilka som skall lämnas kvar, och i säkerhet ombord även den djupa känslan av sorg över vilka som inte kom med.


Väl på plats i USA upplever vi tillsammans med the Captain slentrianmässig rasism underblåst av ren dumhet i de distinkta miljöer han hamnar i. Professor Hammer är universitets specialist på Orientaliska studier och i nedlåtande välvillighet ger han the Captain till uppgift att vid en tjusig fakultetsfest hålla ett tal där han redovisar för skillnaderna mellan sin orientaliska sida och sin västerländska sida. Ja, the Captains far var en vit man vilket hans stålgrå ögonfärg vittnar om. I tillbakablickar ser vi pojken retas av andra barn men till sist bli vän med dem, inklusive Bon som nu finns i hans grannskap i USA.


Egentligen är hela huvudhandlingen tillbakablickar från en senare tid, tillbaka i Vietnam, där revolutionen som vanligt äter sina barn och the Captain för sina fångvaktare måste redovisa för sina förehavanden i USA för att bevisa att han alltid varit lojal mot kommunismen. Det är ju svårt att bevisa när han som spion var så djupt involverad i motståndsrörelsen i exil, och mot sin vilja var tvungen att göra saker för att stötta dess mål.


Ytterligare en unik anhalt under the Captains tid i USA är hans tid som konsult på filmen The Hamlet, som i serien står för Apocalypse Now som ju hade en känt kaotisk inspelningsperiod. The Captains påpekanden om vietnamesiska replikernas korrekthet löses delvis, men hans invändningar faller inte alltid demonregissören Niko Damianos i smaken - han vill ju visa det stackars vietnamesiska folket som "oskyldiga, anspråkslösa, fogliga". Mellan alla smärre katastrofer finner the Captain ett ögonblick av verklig och välförtjänt stillhet och hemkänsla i kulisserna som föreställer en vietnamesisk by.


The Sympathizer innehåller fler liknande stunder då äkta känslor av nostalgi, uppgivenhet, förvirring och sorg tar plats mitt i scener av kaos, hot och våld. Det kokta ägget som the Captain får till föda i fångenskap ger en minnesbild av de dekorerade ägghalvor som serverades på universitetsfesten. Serien balanserar skickligt realism med ytterst absurda situationer som den orientaliska fakultetsfesten, eller när Ned Godwin, "General Napalm", är inbjuden till festen för the Generals mors långa liv, ger henne en kniv (det betyder fiendskap!) och morrande håller tal om hur kapitalismen skall segra.


Nästan alla de signifikanta vita männen i serien spelas av samma skådespelare, Robert Downey Jr. Man kan gärna fundera över betydelsen av det, samtidigt som det hela tiden funkar i ögonblicket, då RDJ ju är en ypperlig skådespelare. Står han för att hotet utifrån är detsamma varifrån det än kommer? Att alla vitingar ser likadana ut? I tredje avsnittet samlas alla fyra personer som RDJ spelat för ett möte med the Captain - svindlande. Oavsett vad man läser in i det är det en av många sevärda scener i den gedigna och välgjorda serien The Sympathizer.

torsdag 18 juli 2024

Cosmonaut Keep av Ken MacLeod

Vi skulle kunna vara i en fantasyberättelse från en medeltida värld, med ett slott där det skall hållas fest för en gästande handelsdelegation, folk som arbetar med att sortera fisk på en båt, lekande kraken som skymtar längre bort och över alltsammans en synlig gud i skyn. Men kraken är navigatör på rymdskeppen som färdas mellan planeterna, gudarna avgör vilka som får kunskap om stjärnnavigationen, en av fiskräknarna är inte människa utan saur, och längre bort på planeten Mingulay jagas de stora tunga dinosaurier som inte utvecklade intelligens och talförmåga.

Handlingen i Cosmonaut Keep sker parallellt i två olika tidsplan. I en nära framtid i Skottland följer vi efterdyningarna av att mänskligheten fått kontakt med en utomjordisk intelligens. Det skulle kunna vara oerhört intressant, men precis som i boken Newton's Wake av samme författare blandas det spännande bort medelst trögfotat språk och komplicerade politiska intriger. EU är numera kommunistiskt, inlemmat i den ryska intressesfären och dess repressiva politik, och därmed officiellt på kant med USA. Men vår huvudperson Matt Cairns lyckas fly till Amerika med de ritningar till ett stjärnfararskepp som utomjordingarna delat med mänskligheten, och därifrån till den internationella rymdstationen som dessutom gjort myteri.

Från början kan man gissa kopplingarna mellan de två planen av berättelse, och bit efter bit fogas till pusslet. Att slottets namn är Cosmonaut Keep ger en antydan om vilken faktion av jordbor som bosatt sig på Mingulay. Det har också att göra med att kommunismen till skillnad från kapitalismen inte är lika expansiv vilket utomjordingarna uppskattar - det är oklart hur Matt känner till det - och hur mycket han i en diskussion med USA-piloten Camila än försöker framställa kommunismen i teorin som fördelaktig så låter det egentligen sorgligt.

Att presentera handlingen längs två olika avsnitt av tidsaxeln ger i det här fallet bara några få ögonblick av minimala överraskningar och kosmiska sammanhang. När de två stråken knyts ihop och boken avslutas är några av frågorna obesvarade. De två efterföljande böckerna i trilogin kommer kanske att fylla i luckorna, men då de säkert är lika tråkigt skrivna kopplar jag av min nyfikenhet och avstår från att läsa vidare.

Fler böcker av Ken MacLeod:

tisdag 16 juli 2024

Rachmaninovs Vigilia på Berwaldhallen Play

Under Sergej Rachmaninovs jubileumsår förra året (150 år sedan hans födelse) framförde Sveriges Radios musiker flera av hans verk vid konserter som nu för en tid kan ses på Berwaldhallen Play. Hans Rachmaninovs Vigilia (1915) framfördes av Radiokören i Högalidskyrkan under ledning av chefsdirigent Kaspars Putniņš. Att höra verket på plats ger förstås den största upplevelsen av musikens mäktighet såväl som dess nyanser, men det är också en glädje att kunna höra den i efterhand.


Kom, låt oss tillbedja, inleder kören så vackert och hoppfullt. Texterna är hämtade från den rysk-ortodoxa kyrkans Vigilia och musiken är skapad med kompositörens djupa kännedom om både ryska kyrkans vesper och grekiska hymner, men ändå unik och ny. Lovsångerna till Herren fortsätter, med olika karaktär i de olika sångerna: stillsamt bedjande, oroligt vädjande, starkt ropande. Ibland stiger en mans- eller kvinnostämma ovanför de sköna harmonierna, ibland blir musiken till och med dansant. Det är inte pompöst stora klanger som avslutar verket utan ett mättat men hoppfullt utrop till ledaren och förkämpen, något som säkert bidrog till att Rachmaninovs Vigilia kunde approprieras av det gudlösa Sovjetunionen bara några år senare. Och vem skulle vilja avstå från denna skönhet.

söndag 14 juli 2024

Fly Me to the Moon

De många smarta killarna i prydliga vita skjortor är på god väg att uppfylla löftet att sätta en man på månen innan decenniet är över, fastän faciliteterna verkar fatta eld litet väl ofta. Men bryr sig det amerikanska folket om dem längre? Än viktigare, vad tänker senatorerna och de andra som har makt att dra in deras budget? Litet i hemlighet sänder man in ett PR-geni, Kelly Jones (Scarlett Johansson) som har flera framgångsrika reklamkampanjer i bagaget. Hon om någon kan väcka allmänhetens intresse för den kommande månfärden! På höga klackar stegar hon in på NASA:s säkerhetsklassade område, stökar om bland de stillsamma nördarna och låter dem representeras av stiligare, mer vältaliga män med personliga historier om sin längtan till rymden. Till och med uppskjutningschefen Cole Davis, spelad av den certifierade snyggingen Channing Tatum, blir utbytt för att han inte har tillräckligt med karisma!


Filmen Fly Me to the Moon mixar humor, allvar och snygga vyer med mått som aldrig går till överdrift men som ibland överraskar. Flera scener när Kelly Jones vänder upp på ned på allt ger goda skratt, men handlingen stannar inte där utan tar nya vägar. Med seriösa filmer om det hårda arbetet och risktagandet med att bygga raketer i minnet, får man då och då tillfälle att sympatisera med teknikerna som faktiskt inte bara kan skruva dit en kamera utan att riskera raketens och besättningens säkerhet.


En annan passande omväg som filmen tar är, förstås, den romantiska komedins månbelysta stig, för visst gnistrar det mellan Kelly Jones och Cole Davis. Flirt och retsamma repliker övergår i djupare känslor, och eftersom romansen inte får ta över hela handlingen känns varje sådant ögonblick välkommet och äkta.


Men vad är äkta? För Kelly Jones är inte det hon säger offentligt lögner, utan något som skall övertyga och sälja något viktigt. Det håller inte Cole Davis med om. Därför måste Kelly hålla det hemligt för honom och övriga jordens befolkning att de står beredda att filma en fejkad månlandning i en studio intill den verkliga sambandscentralen. Vad som än händer får man inte visa en katastrof i direktsändning, utan en lyckad landning som skall bevisa att USA är mer framgångsrikt än Sovjetunionen!


Mixen av romantik, teknik, allvar, humor och stiligt sextiotalsmode är noggrant måttad och unik för Fly Me to the Moon, och om den inte är allas kopp te så kommer den att ge goda skratt och magkänslor för många andra. Där finns snabba insidesskämt att roas av, som att Scarlett Johanssons make i verkliga livet, Colin Jost, spelar en extra korkad senator vars stöd de lurar till sig genom att berätta om ryssarnas hotande Killer Lunar Laser Eliminator. Men där finns också ögonblick av ärlighet som påminner om att det helt och hållet fingerade också kan vittna om sanningen. Precis som en biofilm, som får en att känna pirret i magen inför raketuppskjutningen tillsammans med alla skådespelare på bioduken som håller andan.

fredag 12 juli 2024

Mammoths at the Gates av Nghi Vo

När Chih återvänder efter fyra år på resa står det mammutar vid portarna till klostret Singing Hills. Efter hand får vi veta vad de har lärt sig under sin tid ute i världen: stridstränade mammutar är ytterst svåra att stå emot. De som styr dem, kan styra utfallet i en konflikt. De som drivit dit sin trupp är Vi In Yee och Tui In Hao, barnbarn till den välkände advocat Thien An Lee. Men i klostret har han i fyrtio år levt som Cleric Thien, och även varit dess ledare. Personen som bilagt tvister och skapat sämja både i världen och undandragen från den, skapar alltså efter sin död tvist mellan de två grupperna vilka båda vill bevara deras kropp och sina minnen av dem.

Minnet är en mycket viktig pelare i Singing Hills. Förutom att samla in och skriva ned berättelser, har munkarna till sin hjälp niaxin, besjälade fåglar med ypperligt minne - likt bandspelare bevarar de vad de hör och kan återberätta det när som helst under sina långa liv. En munk och en niaxin knyts ofta till varandra med starka band. Nu sörjer niaxinen Myriad Virtues sin långtida vän Cleric Thien så djupt att hon har klippt av några vingpennor och inte längre kan flyga.

Trots att de två gruppernas minnen av personen Thien verkar oförenliga, bjuder klostret in de beridna besökarna till sin minnesceremoni. Där visar det sig att såväl gästerna från yttervärlden som personen Thien har andra sidor än man trodde. Men det leder ändå inte till försoning, istället skärps konflikten och ett våldsamt slut på den tycks nära.

Mammoths at the Gates är den fjärde berättelsen om världen i och kring klostret Singing Hills, och det märks att Nghi Vo har tänkt ut mycket kring dess historia och omgivningar. Än bättre är det att hon kan förmedla dessa känslor och bakgrundshistorier så väl i den precis lagom långa kortromanen: klostrets historia, niaxins historia eller myter, och de personliga historier och upplevelser som har format Cleric Thien och vår berättare Chih. Språket är mycket vackert utan att vara för blommigt, istället är det rum, föremål, klädedräkter och personer som är beskrivna med sinne för deras skönhet även om de är medfarna, ja, kanske just då. Trots att berättelsen är den fjärde i raden är den komplett i sig själv och väcker mitt intresse för vad som kommer före och efter den.

onsdag 10 juli 2024

Carl Fredrik Hill & Fanny Churberg på Sven-Harrys

Det är svårt att tänka sig idag att den konst som Carl Fredrik Hill och Fanny Churberg avvisades och förkastades - i Churbergs fall med utsagorna att tavlorna var råa och vilda. För ett modernt öga innehåller deras landskapsmålningar så mycket skönhet och harmoni - i och för sig också aningar om inre oro, men på en så estetiskt tilltalande form och med imponerande handlag i målningarna.

Fanny Churberg Aftonrodnad över sjö (1878)

C F Hill Höstlandskap Afton i Fontainebleu (1874/75)

De båda levde ungefär samtidigt - Carl Fredrik Hill mellan åren 1849 och 1911, och Fanny Churberg mellan åren 1845 och 1892, och rörde sig i samma kvarter i Paris under läroåren. De tillbringade tid vid staffliet nere på kontinenten, men Fanny Churberg återvände till Finland där hon skickligt fångade scener ur naturen. De mossbelupna stenarna ser mjuka och inbjudande ut, som ett pussel av harmonierande färger. På tallarnas grenar syns virrvarret av skuggor som skapas av andra grenar och skrovligheter i barken.

Fanny Churberg Skogsinteriör (1876)

Fanny Churberg Skogsinteriör (1878)

Men som sagt kan man läsa ut tilltagande mentala problem i Carl Fredrik Hills bilder. Trädet och flodkröken är ett motiv han målade flera gånger. Versionen i Sven-Harrys utställning har en skön luddighet som verkar lockande men också ger en overklighetskänsla. Styrkan hos trädet som växer uppåt högt över allt annat har en bräcklighet i den smala stammen, och det skickliga spelandet med mörkt skuggade motiv i starkt motljus skapar kontraster som bidrar till oroskänslorna.

C F Hill Trädet och flodkröken (III) (1877)

Och visst bjuder skogarna och ängarna på scener som inte bara är lugna och sköna utan vittnar om starka naturkrafter som kan forma om och till och med förstöra. 

Fanny Churberg Bergslandskap, Savolax (1874)

På några stegs avstånd samverkar färgerna och formerna i de bådas tavlor till att skapa en helgjuten bild, men många av dem förlorar konturerna när man går närmare och man ser de grova penseldragen. Och ändå kan de skapa den rätta skira känslan av vita äppelblommor eller dimma över en äng.


Fanny Churberg Landskap från Kimito (1879)

C F Hill Blommande äppelträd (1877)