The Mercy of Gods av James S. A. Corey

Det skulle kunna vara en underbar händelse: first contact med en massa vitt skilda livsformer från olika planeter, med spännande forskningsuppgifter i ett välinrett laboratorium. Men omständigheterna är de allra sämsta: labbgruppen har tvingats dit under grymma förhållanden, övriga livsformer är möjliga hot, och kanske står inte bara deras egna liv utan hela mänsklighetens framtid på spel om de misslyckas med sitt uppdrag.

De första kapitlen av boken The Mercy of Gods är oerhört deprimerande. En överväldigande anfallsstyrka av utomjordiskt ursprung slår ned allt motstånd och placerar hela mänskligheten under hård kontroll. Varje försök till uppror krossas grymt och effektivt av varelserna som landat. Men kanske kan ett frö av hopp finnas kvar hos läsaren: redan i förordet, som är en tillbakablick på händelserna från en senare tidpunkt, så avslöjar en bibliotekarie ur ockupationsmakten hur angreppet på människorna blev början till slutet för deras egen ras, Carryx. När berättelsen rör sig mellan de olika personerna i den tillfångatagna forskargruppen, får vi också höra tankarna från ett medvetande som tjuvåker i kroppen på en av dem. Detta medvetande är från en annan civilisation som är i krig med Carryx sedan länge, och försöker via människorna få en chans att oväntat överlista Carryx inifrån.

En annan McGuffin att ha i bakhuvudet är det faktum att planeten som invaderades av Carryx inte är jorden, utan planeten Anjiin. Hur människorna hamnade där har försvunnit i historiens dunkel, men om vi känner författarduon James S. A. Corey rätt från deras episka bokserie The Expanse, kan det nog bli ett viktigt spår i handlingen några böcker framåt i den här nya serien.

Efter hand, när forskargruppen vi följer kommit på fötter i det påtvingade nya labbet, lättar trycket i handlingen litet grand. Historier om att försöka klara sig under otillräckliga omständigheter, skapa något värdefullt och kanske bygga motstånd i skymundan, är det många som uppskattar. I det här arbetet fångas gruppdynamiken väl, när framgången både bygger på och utmanas av att några av de inblandade har ett nödvändigt ingenjörstänk, andra letar strukturer bortom det uppenbara, och ytterligare andra håller på att brista av sorg och uppgivenhet. När så gruppen får frivillig och ofrivillig kontakt med andra livsformer i labbcentrat uppstår en sense of wonder av de korta inblickarna i hur andra lösningar på livsformers motorik och omvärldsuppfattning lösts av evolutionen på andra planeter. När boken slutar är Carryx fortfarande Apex Predator i sin närmaste omgivning, men kanske kommer det slutna, hårda systemet kring dem att kunna utmanas.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising

Tiamat's Wrath

Leviathan Falls

Stulna juveler med Norrbottensteatern

Helt upp över öronen förälskad är kvinnan på scenen, Majvor, och hon beskriver i njutningsfull detalj kärleksakten hon just genomfört, med mannen med det prosaiska namnet Rune Nyström. Men egentligen är inte deras förhållande rätt, för han är hennes psykoterapeut. När han själv vaknar får vi höra att han är medveten om det, han benämner det till och med som våldtäkt på sin patient, men han genomförde det ändå som en sorts avslutning på hennes terapi. Och att han friade till henne var också en form av avslutning på relationen, berättar han för sin mer rättrådige assistent Gillis.

Rent allmänt verkar Rune behandla människorna omkring sig som biroller utan egna känslor. Dottern Camilla står ständigt gömd bakom en gardin, receptionisten Linnea är ytterligare en av alla kvinnor som faller för Rune och gärna upplåter sin kropp för hastiga sexmöten med honom. I Kristina Lugns berättelser kan man ofta se hur några människor liksom lyckas med allt de tar för sig, medan andra inte riktigt förstår hur man skall leva. Nu är Majvor inte helt bortkommen i världen, för hon är en känd författare, men på något sätt är hon ändå en som andra kan styra och ställa med i känslolivet.

Runes lust efter nya kvinnor har inga gränser, och man kan undra hur många fler krossade hjärtan han skall lämna efter sig på sin väg. Men i pjäsen Stulna juveler finns ändå spirande kärlek av mindre utlevande men mer äkta slag, mellan några blygare personer som man som publik önskar all lycka. Framför allt är pjäsen en av de mest finurliga av Kristina Lugns språkkonst, där ett litet mer formellt ord som används på en oväntad plats ger en extra aspekt på vad som sägs och görs. Därtill får vi några musiknummer, kända låtar med nya texter av Lugn. Hela ensemblen är väl samspelt och framför ypperligt en av Sveriges moderna klassiker.

Länk till Norrbottensteaterns säsongsprogram om Stulna juveler med mera

Foto: Josefin Wiklund

Becoming Karl Lagerfeld

För oss som såg modevärlden utifrån från 80-talet och framåt var Karl Lagerfeld en fixstjärna att beundra och lyssna på. TV-serien Becoming Karl Lagerfeld visar honom däremot under några år på 70-talet, fram till 1981, då hans status var osäkrare och då även Paris klassiska modehus till slut började skakas om. Den Karl Lagerfeld vi ser behandlas då och då nedlåtande för sin tyska bakgrund, och för att han lånar ut sin talang till så många modehus. 

Dramatiseringen ställer Lagerfeld mot periodens stjärna Yves Saint Laurent, och där de båda har en rivalitet blandad med vänskap och förståelse, framställs Saint Laurents mångårige partner Pierre Bergé som en aggressiv väktare av Yves Saint Laurents rykte och mentala hälsa, inte minst under hans destruktiva affär med Lagerfelds livspartner, den utlevande Jacques de Bascher. 

Serien ger oss några glimtar av modevisningar och arbete i ateljéerna, men framför allt är det i alla andra scener som vi ser den epokens stil och kläder, burna och uppvisade av människorna som skapar dem eller lever i skaparnas närhet. Det är kostymer och klänningar som i färger, mönster och accessoarer börjar bryta sig loss från det klassiska snittet. Färgställningarna och mönstren är vågade och bör bäras med stor självsäkerhet. Än om man kanske inte vill lyfta looken direkt till vår tid, är det inspirerande att se omsorgen om kvalitet, stil och innovation i såväl klädval som inredning.

Daniel Brühl gestaltar skickligt Karl Lagerfeld med sin mimik, men ger honom mänsklighet och en möjlighet för oss att engagera oss i hans val även när de sårar dem omkring honom. I motgångar tröstar han sig med sötsaker, och mot seriens slut har såväl hans rondör som karakteristiska solfjäder och hårpiska gjort entré. Historien slutar just i ett ögonblick av begynnande triumf för Karl Lagerfeld, lämnande en öppning för en andra säsong, även om detta halvdussin avsnitt är gott nog.

Service Model av Adrian Tchaikovsky

Charles är en valet (vad jag skulle kalla för butler) åt en gentleman i ett större hushåll. Charles är också robot, vilket betyder att han inte klagar eller tycker att det är underligt när han år efter år lägger ut kläder för resor som inte blir av, eller dagligen frågar husets system efter husfruns planer, och varje dag får svaret att ingen kvinna bott i huset på sjutton år. Strikt följande alla rutiner dröjer det också extra länge innan Charles registrerar att allt han rör i får underliga fläckar - eftersom han själv har blod på sina händer.

Som kontrast till berättelser med adaptiva AI:n som får egen vilja och blir smartare än människan, är Adrian Tchaikovskys bok Service Model en (över)tydlig bild av servicesystem som inte är ett iota mer än sin programmering, och som fastnar i improduktiva loopar när något inte följer de antagna förutsättningarna. Redan tidigt får vi intrycket att ett brett förfall på alla områden inte bara skett i Charles hushåll utan sedan en längre tid på alla områden i hela samhället.

  [] a new robot strode through the open door. It was a chrome humanoid chassis clad in a white coat, with a stethoscope about its neck.

    Charles, I am Doctor Namehere. I am substituting for Doctor Madeline Nyx who has been retired owing to a lack of demand.

    Charles considered the circumstances under which there could be both a high volume of calls for doctorial assistance, and simultaneously a lack of demand.

När jag säger att boken påminner om ett antal andra verk, är det inte för att minimera dess originalitet, utan för att jag uppskattade referenserna. Till att börja med är ödsligheten i den robot-täta byggnaden och kvarteret utanför en möjlig illustration av hur det robot-täta samhället Solaria i Isaac Asimovs The Naked Sun gled mot sitt förfall. Därefter, då alla kvarvarande robothjälpare stenhårt följer sina protokoll, hamnar vi i en komisk variant av mordutredning à la Agatha Christie. Och när Charles till slut lämnat sin tjänst, inställer sig på Central Services och stöter på andra robotar, är det lätt att för sitt inre ge dem former av de annars så självständiga robotarna i Futurama.

Som valet har Charles en lista av uppgifter att följa, och när omständigheterna gör det omöjligt måste han hitta nya uppgifter som någorlunda stämmer med hans kompetensområden. Från Central Services ger han sig ut i en uppenbarligen kraschad civilisation i sällskap med den defekt robot som kallar sig the Wonk och insisterar på att Charles smittats av the Protagonist Virus och fått fri vilja.

Vad vi ser under de bådas äventyr bland de som lever kvar i ruinerna, människor såväl som robotar, är dock ett stenhårt fasthållande vid ursprungsprogrammeringen eller ofta en rent destruktiv tolkning av originalinstruktionerna. Ändå sker en viss förändring i Charles, numera Uncharles, då han bara ibland slaviskt följer uppmaningar som skulle resultera i hans förintande, och ibland faktiskt väljer och väljer bort vad som är lämpligt eller olämpligt i vissa kritiska situationer. Jag själv som tycker att författare alltför lättvindigt låter AI:n utveckla fri vilja uppskattar verkligen den här långsamma, endast gradvisa förändringen i Uncharles, och tvetydigheten i om han egentligen har en egen vilja eller bara tolkar sina instruktioner annorlunda med mer erfarenhet. Och det sista andra verket jag jämför Service Model med är Voltaires Candide, en annan resa genom elände och prövningar, även om det inte går att jämföra rakt av vad  huvudpersonernas till slut kommer fram till för insikter om världen och livet.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

Doors of Eden

Shards of Earth

Eyes of the Void

Lords of Uncreation

Dogs of War

Echnaton (Akhnaten) på Komische Oper Berlin

Publiken är andlöst stilla när operan börjar, och slutar, i tystnad. Först ser vi bara en gestalt, en svart silhuett mot scenens vita väggar. Personen går mot oss och stannar, och den nedsjunkande ridån hamnar emellan oss. När scenrummet öppnas igen lyser två röda ljus genom dimman, långsamt cirkulerande runt på den stora rundeln i golvet. Är det ljusen som leder de döda till dödsriket? När röken tunnas ut ser vi att det är en matt svart likbil, med grälande passagerare. Folket samlas för begravningen av farao Amenhotep III. Men han är inte död, han skall leva i evigheters evigheter! Folkets extatiska hyllning varar länge, i den sköna repetitiva minimalism som är perfekt för att skapa känslan av mäktighet och evighet.

Likaså förmedlar musiken och den stora folkmassan mäktighet och evighet vid kröningen av den nya farao, Akhnaten. Nu är folkmassans kraftfulla jubelrop blandade med kärlek och löften om trohet, när hans många grandiosa titlar räknas upp. Akhnaten är klädd i lysande brons och är stilla under den långa scenen av hyllningar tills han tar ton med sin ljuvliga, ljuvliga countertenor och ökar skönheten i musiken dubbelt.

Det är kongenialt med Philip Glass statiska (men inte stillastående) musik att handlingen i operan Akhnaten (Echnaton på tyska) främst framförs i talade ord mellan eller under ett antal utvalda, utdragna scener. De sju dansarna har en viktig roll i att hålla uppe spänningen, med sina tillika repetitiva rörelser med fascinerande variationer.

Uppsättningen på Komische Oper i Berlin är modernistisk, med personerna på scenen oftast klädda i svart eller vitt i den vita fyrkantiga låda som utgör världens centrum. Det får varje inslag av färg att lysa extra starkt, som i sista scenen innan paus, där Akhnaten och Nefertiti i långa rosa släp långsamt rör sig över scenen, sjungande om att älska varandra för evigt.

Men när Akhnaten och Nefertiti bygger en ny värld av sin kärlek och religionen kring solguden som Akhnaten grundat i sitt nybyggda palats, så negligerar de omvärlden till den grad att Egypten hotar att falla sönder. Folket klagar och generalerna gör uppror mot Akhnaten. Utanför den starkt belysta kuben fanns annat han hade behövt se och göra. Riket, farao och kärleken varade inte i evigheters evighet. Eller gör de det ändå? Slutscenen är vemodig, men tack vare Philip Glass starka musik kom några timmar av evigheten tillbaka till oss. Publiken gav hurrarop och stående ovationer för den gudabenådade countertenoren John Holiday och den skickliga orkestern, som i den mjuka, vackra akustiken med säker hand berättade historien med fantastisk musik.

Länk till Echnaton på Komische Oper Berlin

The Big Door Prize

Det har dykt upp en mystisk maskin i den lilla staden Deerfield. Fler och fler går till jourbutiken där den står, lägger in en slant och låter processen starta. Ett intensivt blått visitkort skjuts ut ur apparaten och berättar ens Life Potential. Resultaten skakar om alla i staden, mestadels på ett positivt sätt. Många får en kick att göra något de drömt om, eller inte visste att de kunde klara. Skolans rektor har fått "Biker", skaffar sig en motorcykel och känner fartvinden när hon dånar nedför vägarna. 

Men en del får potentialer som gör dem mer deprimerade än inspirerade, andra funderar över vad man missar om man låser sig vid vad en underlig maskin säger till en, ytterligare andra vägrar att klicka fram sin egen potential. De här filosofiska frågeställningarna blir mer intressanta och givande när de måste hanteras i en vanlig, trasslig vardag med vänner och bekanta som diskuterar och kommenterar ens val.

Vardagslivet i Deerfield skildras också fint i serien The Big Door Prize. Dusty och Cass har varit gifta i uppåt tjugo år och deras relation är inte utan gnissel och missförstånd. Dottern Trina sörjer pojkvännen Kolton som dog i en olycka, men har samtidigt en hemlig relation med Koltons mer inbundne tvillingbror Jacob. Jacob är nu ensam kvar i livet med sin far Beau och de två lider båda av att inte riktigt nå fram till varandra. 

Varifrån kommer den lysande blå maskinen, hur kan den veta så mycket om människorna och vad händer när alla fått sin utskrivna potential? Frågorna finns i bakgrunden, några försöker få litet mer klarhet, men ledtrådarna är få. Det är inte mysteriet utan det sociala experimentet på en hel stad som står i fokus i The Big Door Prize. Serien bygger på en bok av M.O. Walsh med samma namn. Det är oklart för mig hur mycket mer eller mindre av boken som utgjorde de två oavslutade säsongerna av TV-serien. Första säsongen är mer sammanhållen med genomtänkta detaljer, andra säsongen verkar jobba friare med materialet och tappa markkontakten då och då. Kvar finns de välförtjänta sympatierna för några av Deerfields invånare, som Beau; den självförhärligande men i grunden hygglige Giorgio och tonåringarna Jacob och Trina som vill hitta sina egna liv i kaoset av sorg, självupptagna föräldrar och underliga knallblå kort.

Annie Bot av Sierra Greer

Ingen kan väl bli förvånad över användningsområdet för en nästan hundraprocentigt människolik AI-förstärkt robot. Annie Bot är en sexpositiv flickvän åt Doug, en variant av kvinnomodellen Stella som kallas CuddleBunny. Hon är programmerad till att hela tiden vilja göra Doug nöjd, och att lära sig att göra det bättre och bättre. Hon har en uppsättning reaktioner som liknar motsvarar människors känslor, och de påverkar henne som människor påverkas med undantaget att de nästan helt centreras kring Doug - glädje när hon gör Doug nöjd, skam och besvikelse när hon misslyckas, en skalbar attraktion och sexuell fixering vid Doug. De tekniska detaljerna i hur en AI kan uppfatta känslor redovisas inte, men det är lätt att acceptera den här antropomorfa presentationen då den är så gediget genomförd, utan större motstridigheter och med känsla för viktiga detaljer. 

Med god psykologisk insikt låter Sierra Greer sin huvudperson Annie Bot gå igenom, eller snarare utsättas för prövningar som får henne att prova nya reaktionsmönster, analysera sina val, och efter hand också ifrågasätta hur hon är bunden till sina reaktioner. För hennes ständigt lärande och utvecklade personlighet begränsas av en central uppgift, att göra Doug nöjd, och utifrån ser vi hur grymt stängslet kring henne är.

Redan från början är det obehagligt att läsa hur Annie uppmärksamt följer Dougs krav, ber om ursäkt när han klagar, lovar att göra bättre ifrån sig och funderar på nya sätt att förekomma hans klagomål. Ju mer Annie gör, desto mer kräver Doug av henne. Eftersom han aldrig behöver ta ansvar lägger han skulden på henne för alla missöden eller missförstånd som uppstår, och väljer att straffa henne på sätt som snarare tillfredsställer hans egen småaktighet.

Även om man försöker påminna sig om att Annie Bot inte är en människa utan en neutral AI, är det svårt att räkna bort att hon uppenbarligen upplever känslor av obehag och ibland svår smärta. Man kan också fundera på människosynen hos Doug, hur den försämras eller om den någonsin var bra eftersom han kan behandla partnern han har valt som ett husdjur, ja i själva verket sämre. Ändå hör vi från teknikerna på företaget som tillverkar Stella-robotarna att han är en av de bättre ägarna. Och vad värre är, i verkligheten finns det verkliga människor som behandlas lika illa och värre av sina partners, föräldrar eller arbetsgivare, och har ännu mindre möjlighet att bevara sin integritet och mentala hälsa. Att läsa Annie Bot är nästan genomgående djupt obehagligt av den anledningen, men impulsen att lägga ifrån sig boken undertrycks av impulsen att läsa vidare i den oerhört spännande psykologiska thriller som Sierra Greer har skrivit. Handlingen utvecklas intelligent och spänningen är hög fram till punkten på sista sidan.