Atlas Alone av Emma Newman

Atlas Alone utspelar sig en kort tidsrymd efter slutscenerna i After Atlas, med delvis samma huvudpersoner och på samma konkreta plats: rymdskeppet Atlas som byggdes efter instruktionerna som Suh-Mi lämnade efter sig. De är de lyckliga utvalda som skall få komma till planeten vars koordinater Suh-Mi fann under sin koma, och några av dem är extra lyckligt utvalda då de köpts loss ur sin livegenskap: Carl och hans bästa vän Dee. Tillika har alla på skeppet undkommit de kärnvapenangrepp som trasade sönder civilisationen på jordytan strax efter de lyfte.

Dee mår dåligt av att tänka på alla som dödades, och blir ännu argare vid tanken på att de skyldiga måste befinna sig på samma rymdskepp som hon. Kan hon söka upp dem och ställa dem till svars? Hennes tankar har alltmer utrymme att röra sig runt smärtpunkten då hon för första gången i sitt vuxna liv inte har något arbete. Därtill är kontakten med övriga passagerare avgränsad. Det börjar kännas allt svårare att tillbringa de kommande tjugo åren instängd på Atlas, och vad kommer att hända när de landar?

Tur nog får Dee ett uppdrag som är som skräddarsytt för henne: att analysera passagerarnas konsumtion av underhållning och program för lärande. Det var det hon arbetade med på jorden med stor framgång. Arbetet med Atlas data är egentligen simpelt i jämförelse med vad hon gjort innan, men det ger henne tillgång till data om passagerarna; dels det hon söker för egen del, men dels några ovanliga upptäckter som påverkar hennes tankar om skeppet.

Något annat Dee är skicklig på är first person shooter-spel, och där blir hon turligt nog också inbjuden till att delta i en variant av spel hon tidigare aldrig haft råd att prova, där den spelandes fysiska styrka och rörlighet avgör avatarens styrkor. Nu börjar mysterierna tätna till rena provokationer. Förutom det officiella spelet hamnar Dee i ett annat spel, där omständigheterna är underligt avpassade till hennes egna minnen. Båda spelen på båda planen innehåller händelser och miljöer som upprör henne mer än de artificiella blodbaden hon är van vid. Men de tester hon känner att hon utsätts för kan leda henne längre i hennes eget sökande, och hennes hårda träning till livegen högstatusarbetare har gjort henne till en som pressar sig vidare när det blir svårt.

Planetfall, den första boken i serien, var mycket fantasieggande och välskriven. After Atlas och Before Mars hade fler överförklarande partier som gjorde dem trögare att läsa. Atlas Alone är återigen tätt och spännande skriven, men delar det med sina närmaste föregångare att den hänger upp för mycket av handlingen på några inte helt sannolika förutsättningar och twister, även om den leder tankarna runt den mest uppenbara svaren några gånger.

Jag trodde att jag skulle få en upplösning av alla de problemhärdar som Newman kastat mot Guds planet, men istället fick vi ännu en shitshow på väg mot samma mål. När jag tänker efter gillar jag det upplägget bättre, även om jag gärna hade velat komma tillbaka till Guds planet igen.

Fler böcker av Emma Newman:
Planetfall
After Atlas
Before Mars