tisdag 6 augusti 2024

En riktig man

A Man In Full är namnet på boken av Tom Wolfe som filmatiserats och på svenska fått titeln En riktig man. Är han det, Charlie Croker, och i vems ögon? Jodå, han var mäkta populär under sin sportkarriär, och beundrad för sina fastighetsaffärer som gav honom en stor förmögenhet. Eller är bolaget bara ett korthus? När Crokers långivare synar honom i sömmarna hittar de luckor, och för att rädda sina egna investeringar börjar de klämma åt honom. Det är så som TV-serien börjar.


Charlie Croker tänker inte vika sig, och skakar igång sitt eget försvar. Men inget sker i ett vakuum, och hans högra hand Jill skakas av att hennes man Conrad häktas efter ett dumt och destruktivt bråk med poliser på väg att forsla bort hans bil. Samtidigt ser en tjänsteman på banken sin chans att berika sig själv på Crokers fall. Det är Raymond Peepgrass, som tidigare var Crokers rådgivare men nu försöker nästla sig in bakvägen via Crokers exfru Martha.


Det är lätt att känna att handlingen utgörs av väldigt disparata sidohandlingar med lösa men ytterst viktiga trådar som binder dem samman, och att det problemet fanns redan i den litterära förlagan. Inga av bifigurerna får tillräckligt med djup för att väcka engagemang i deras situation, förutom Conrad när han hamnar i konstant, verklig fara i fängelset. Tvärtom presenteras de flesta karaktärer med manér som är så överdrivna och frånstötande att de blir till karikatyrer, och det förstärks av att skådespelarna det hänger på inte gör sina roller särskilt bra. Det gäller främst Jeff Daniels som Charlie Croker och Tom Pelphrey som Raymond Peepgrass. De inkastade sido-sidohistorierna kanske är tänkta att ge bakgrund eller comic relief, men Peepgrass' taggiga sidekick Sirja är lika svårbegriplig och fånig i den inledande vårdnadstvisten som i de plötsliga vändningarna i humör efter det. En riktig man/A Man In Full är inte värd att slösa tid på.

söndag 4 augusti 2024

Foundation and Earth av Isaac Asimov

Från början fanns det en plan som kunde ta hänsyn till stora skeenden och ändå förutse allt som skulle kunna hända i årtionden/årtusenden framöver. Nu talar jag både om Hari Seldons psykohistoria och, i viss mån, Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi. Är planen för universum så felfri att den kan löpa vidare i millenier? Oväntade aktörer kommer in och skriver om både historien och framtiden. Det senare gäller också för Isaac Asimov själv, som trettio år efter att ha gjort stora insatser för science fictions världsbyggen med både sina robot-böcker och Stiftelsetrilogin skrev några böcker för att knyta samman historierna. Efter de tre originalböckerna och deras slut placerades Foundation's Edge och dess direkta uppföljare Foundation and Earth.

Golan Trevizes och Jovan Pelorats sökande efter jorden ledde dem till oväntade händelser, och för att vara säker på att dessa implikationer för hela universums öde är rätt, vill Trevize fortsätta sitt sökande. Pelorat följer gärna med, liksom Bliss, representanten för den allomfattande intelligens som utvecklats på planeten Gaia. Golan Trevize är om möjligt ännu mer grinig och rent ut fientlig än i förra boken, vilket i och för sig ger Asimov möjligheten att låta sällskapets kvinna Bliss stå för såväl sunt förnuft som mänsklighet, så att man nästan har överseende med de pinsamma partierna om kvinnobröst och sex, men bara nästan.

Flera av de böcker Asimov skrev in i bokserien senare led av att vara för pratiga, och även om Foundation and Earth har de tendenserna är handlingen närmare science fiction än de många intrikata och inte helt trovärdiga politiska förvecklingar som även de kortare böckerna hade för mycket av. Hoppandet från planet till planet med det avancerade gravitiska skeppet bygger på att passagerarna analyserar de ledtrådar de har till var jorden kan finnas, och planeterna i de solsystem de faktiskt landar i, och det är spännande. Men än mer svindlande är deras återbesök på några av de Spacer-kolonierna vi redan läst om, Solaria och Aurora. Det är svindlande att få ser hur de har utvecklats på de tjugotusen år som har gått och hur deras samhällen förändrats eller förvildats.

En enda hjärna kunde inte förutspå universums utveckling hundra procent rätt på första försöket, utan fick gå in och ändra i efterhand. Det är det vi läser om i Foundation and Earth.


Fler böcker av Isaac Asimov:

fredag 2 augusti 2024

Stefan Johansson på Thielska Galleriet

När en begåvad konstnär följer sin egen intuition kan hen hamna helt utanför tidens strömningar och kotterier, och för senare tiders bedömare framstår det som ytterligare ett styrkebevis. Visst såg och målade man riktigt spännande saker kring förra sekelskiftet och första halvan av nittonhundratalet, men Stefan Johansson hade hittat sin fascination och själv utvecklat en teknik för att visa sina visioner på målarduk. Det var det elektriska ljuset, från gatlyktor i skymning och i dimma, eller från lampor under lampskärmar i halvdunkla hem, som just han såg och fångade för sina åskådare, och det är fint att få se dem i salar med förtäckta fönster på Thielska galleriet.



Idag är vi vana vid elektriskt ljus överallt, färg och intensitet på lamporna varieras och diskuteras, och år för år blir de billigare i drift och pryder allt fler ställen. Stefan Johansson (1876-1955) var i princip årsbarn med det elektriska ljuset, och under sin livstid lär han ha sett tidigare mörka gator och rum lysas upp av den nya tekniken. Hans tavlor hjälper oss att känna den rättmätiga förundran över det klara, fasta skenet från gatlyktornas raka konstruktioner. Och ändå kan detta ljus mjukna i kvällsdiset, eller genom dimmans prisma glittra i dämpade regnbågsfärger.


Naturen själv kan förstås bjuda på lika fascinerande fenomen, och annan minnesvärd skönhet.







Med lampornas intåg i hemmen blev även vinterkvällarna längre. Det är roligt och givande att se hur Stefan Johansson utforskar ljuset och skuggorna från lampskärmar som ställs snett.






Ett återkommande motiv för Stefan Johansson var den älskade modern.






Porträttmålningar var en viktig inkomstkälla. Porträtten är en intressant blandning av idealiserande skönhet och iakttagelser av mänskliga skavanker. Från ljus-målningarna lånar de den mjukhet som Stefan Johansson fann, och de välvalda färgharmonier som kunde vara både ljusa pasteller och dova ädelstensskalor, upplysta inifrån.







Utställningen på Thielska Galleriet samlar många av Stefan Johanssons tilltalande målningar och är mycket väl värd ett besök.



onsdag 31 juli 2024

Twisted Metal

Än en gång, ut i postapokalypsen och slåss för ditt liv i en TV-serie baserad på ett dataspel! Såg vi inte det nyss? Men Twisted Metal är baserat på bilskjutspelet med samma namn, och därför följer vi John Doe som bränner fram längs vägarna i sin älskade kärra Eveline. Han är en Milkman, som levererar paket åt andra med hög risk för sig själv. Ute i det krackelerade samhället finns vägpirater som gärna tar dina varor och lämnar dig mer eller mindre trasig, eller kanske har ihjäl dig bara för skojs skull. 


Till de senare hör den mordiske clownen Sweet Tooth som dundrar fram i en förstärkt glassbil. Sweet Tooth är galet otäck men också underhållande att följa, så att han återkommer i flera av avsnitten är tacksamt både för oss tittare och för de skrämda stackare han är litet hygglig mot under resans gång.


Så finns det också de som vill hålla ordning på vägarna. Men vapen och auktoritet kan stiga fel person åt huvudet, och när Agent Stone fångat in någon som brutit mot hans regler väntar i regel mycket grymma straff, och disciplinen är lika hård bland hans underlydande trafikpoliser i det område han styr.


Efter att civilisationen smulats samman av en cyberattack och efterföljande underligheter som Watkins-stormar, har några städer lyckats bygga murar mot kaoset utanför. Vår Milkman John Doe har fått löftet att om han lyckas med att hämta ett viktigt paket från New Chicago till borgmästaren i New San Francisco skall han få bli medborgare där. Förutom den ständiga livsfaran har han nu alltså en deadline att kämpa mot. 


Mindre fight och efter hand mer vänskap möter han hos Quiet, som vill hämnas på Agent Stone för vad han gjorde mot hennes bror Loud. På vägen möter de frifräsande psykopater på hjul, halvreligiösa sammanslutningar av våldsamma galningar och också en vänskaplig kommunitet i en lastbilskaravan. Tillbakablickar på tiden runt samhällets sammanbrott ger intressanta ledtrådar och bakgrundshistoria för huvudpersonerna. Trots den oftast brutala handlingen i TV-serien är stämningen lättsam med många komiska inslag, och det finns nog mer att berätta och roas av i den kommande andra säsongen.

måndag 29 juli 2024

Thornhedge av T. Kingfisher

Hon som vaktar utanför det täta törnesnåret vill helst att alla skall glömma att det finns ett slott där innanför. Hon lever länge, i människoform och i paddform, oförändrad av tidens gång. Då och då de första åren kom det människor som hade hört historien om slottet och dess torn, men de blev färre med åren, och en farlig pest tog död på många. Nu måste väl alla ha glömt bort att något finns här, tänker Toadling. Men efter tvåhundra år kommer det en prins, en av de där yngre sönerna som inte ärver tronen utan måste leta efter äventyr och rikedomar på egen hand. Historien om slottet bakom törnesnåret hann skrivas ned i en bok som Halim har läst, och nu har han letat tills han funnit var det skall vara.

T. Kingfisher beskriver sina huvudpersoner med god personkännedom och sinne för detaljer. Både Toadling och Halim känner ofta skuldkänslor, men där han snabbt ber om ursäkt och går vidare, sparar Toadling dem och som byggstenar på en börda som tynger henne och håller henne fast på sin plats. Relationen mellan dem båda utvecklas fint, och de utblickar till andra delar av världen med fler människor och andra varelser är skickligt och inlevelsefullt beskrivna, verkligen som ögonblicksbilder från en stor värld av historia och traditioner vi bara ser en bråkdel av.

Thornhedge är inte bara sagan om Törnrosa sedd från utsidan, utan en gedigen och fängslande omstöpning av sagan nästan till dess motsats. Toadling är bunden till slottet och dess hemlighet på ett fascinerande men sorgligt sätt, men vi får också känna glädjen i det mycket annorlunda liv hon fick leva. Visst finns det någon som sover i tornet, men bit för bit får vi veta vem det är och varför hon inte borde väckas, och det är så spännande att det man bara måste läsa vidare. Tur att detta är en kort roman, men jämfört med många tjockare böcker berättar den mer på ett ytterst levande och lockande sätt.

lördag 27 juli 2024

L'Art Brut på Millesgården

Jean Dubuffets samling är ett personligt urval, men också därför en fin presentation av L'Art Brut som han och även andra ser det: konst som skapas av människor som står utanför konstvärlden. Konstnärsföreningar och konstutställningar där man kunde vinna priser och stipendier var ännu för hundra år sedan en realitet som gjorde att mycket av konsten som skapades och visades upp följde den godkända smaken, och att vara en rebell eller ens presentera sig som en outsider hade inte sådan status som det har idag. Jean Dubuffet letade efter den autentiska konsten hos människor som till och med befann sig utanför samhället: hos patienter på mentalsjukhusen i och nära Lausanne i Schweiz. Det är tröstande att se att så många av dem hade tillgång till papper och färger för att uttrycka sig, även när man kan läsa frustration i deras bilder eller ord.

Låt oss först hoppas att även människor omvärvda av samhällets många uttryck också kan skapa något autentiskt av sina erfarenheter, sedan se på verken av de olika konstnärerna som Dubuffet samlat in. Det är gott att man inte har försökt att föra samman dem i någon sorts rörelse eller finna gemensamma drag hos dem, för alla konstnärer i utställningen har originella, unika uttryck i såväl motiv som teknik och utförande.


Adolf Wölfli 1919



Jean Radovic 1944-48



Julie Bar 1916-30


Berthe Urasco 1937

Armand Schulthess 1960-72


Gaspard Corpataux 1906


Aloïse Corbaz 1952

Anne-Lise Jeanneret 1996-2006

Benjamin Bonjour 1965-82


Pierre Kocher 1995-2005

Aloïs Wey 1977-78


Hans Krüsi 1990


Diego 2000-15