Minnet av vatten av Emmi Itäranta

Människan klarar sig inte utan vatten, men även med en begränsad tillgång till vatten är det mycket som blir svårare och dyrare. I Skandinaviska unionen är vattenanvändningen ransonerad för invånarna, och att bryta mot lagarna straffas hårt. Vilket kom först, ransoneringen eller det auktoritära styret som övervakar lagarna? Det är svårt att säga, men nu är de hårt sammanknutna och en del av det dagliga livet i byn, i unionen och förmodligen i hela världen.

Under de omständigheterna kan det verka dumt och onödigt att hålla fast vid traditionen med teceremonier - är det inte ett onödigt slöseri med vatten? Men ritualerna är inte vårdslösa med vattnet och teet utan snarare tvärtom. Norias far är temästare, och Noria lär sig av honom för att kunna fortsätta traditionen som ärvts genom generationer.

Till temästarens övningar och kunnande hör en hemlighet: kunskapen om en källa gömd i berget som inte ens byns myndigheter känner till. Det extra vatten den bidrar med gör familjens liv litet lättare, men att känna till källan och inte berätta om den leder till stränga straff om den upptäcks. Vad skall Noria göra när hon får ansvaret för källan, och torkan i landet blir värre? Hon kan hjälpa några i skymundan, men är det rätt att hålla en källa hemlig för sina plågade medmänniskor, och hur skall Noria kunna hjälpa med vatten utan att det till sist upptäcks och bestraffas?

Emmi Itärantas prosa är återhållen men med en detaljskärpa som gör miljöskildringarna vackra även när de beskriver något vardagligt. I den framtida världen hon beskriver - först översvämmad, nu i brist på rent vatten - är plast och plastprodukter från äldre tider råvaror som lagas och återanvänds, vilket är intressant att föreställa sig. Fynd i "plastgraven", en soptipp från forntiden dit byborna ofta går och letar, antyder en större historia som egentligen inte är nödvändig då Itärantas styrka ligger i beskrivningen av det dagliga livet i liten skala. Sammantaget bjuder Minnet av vatten på spänning och skönhet.