Helene Billgren "faran är över" på Liljevalchs

Det är så skönt att se de många flickorna som sprungit fram ur Helene Billgrens kreativitet. De finns i stora upplagor i så gott som alla salar på Liljevalchs Konsthall. Teckningsstilen stämmer överens med motivet: nära det naiva men säkra och med något stort i sikte. Flickorna på de många skisserna i de första rummen är halvvuxna och leker fortfarande, och en del av det de leker med är sina egna kroppar och det sexuella uttrycket. De använder sig av konventionella skönhetsknep med en fot i 60-talet - frisyrer, BH, snygga poser, litet avslöjande nakenhet - men de är subjekt, inte objekt. Det är sällan vi ser män eller pojkar på bilderna i de första salarna.

En annan vanlig flickdröm är att ha en egen häst, och den ser vi uppfylld då och då i skisserna (fast mot utställningens slut återkommer den litet sorgset som en ouppfylld julklappsönskning). Precis som vi ofta ser flickornas ryggar är det mest hästrumpan vi ser rakt bakifrån (och alltid med ett tydligt rumphål som ett uppkäftigt finger till tittaren). Den posen dyker upp hos några av människorna också, framåtlutade så att allt man ser är rumpan och benen.

Tavlorna blandar sig med verk i andra format: tjocka tygreliefer vars mjuka ytor jag skulle vilja få röra; glest virkade lappar i starka färger sammantråcklade till inte helt utläsbara objekt; omsorgsfullt broderade strumpbyxor; plastpåsar med färgglada pärlhalsband testamenterade till utpekade personer. En del nyare tavlor och verk är behängda med guldplastblänkande kedjor och stora glittrande kristaller, alldeles för blingbling-igt för att vara äkta men just därför något som en flicka kan längta efter fastän det inte är "rätt".

Collaget "Luckyou" (2005-2017) visar flera teckningar av ett par där endast mannens nöjda leende syns, utom i en bild där kvinnan ler lika lyckligt tillbaka. Jag hoppas att det är som jag tror, att han är drömprinsen som fått liv och håller sin trygga arm kring kvinnan vid alla möjliga tillfällen. Fast "Luckyou" är tillräckligt nära "fuckyou" för att det skulle kunna vara en kärlek som svikit och får en att misstro alla ögonblick av lycka man någonsin hade.

Det var en form av terapi för Billgren att tillverka sovrumstapeterna som hänger i ett av rummen: upprepade mönster i litet format ritade med röd penna på utrullad tejp. Den första tapeten jag ser har siffrorna "69" en miljon gånger som utsmyckning. Nästa tapet visar skrevande ben med hår i grenen, också typ en miljon gånger och i den sista tapeten är det minsann en penis som förenar de båda benparen i en miljon små samlag. Det är rätt så underhållande att se i sin fantasifullhet! Det är också roligt när hon döper en del verk, och något så bräckligt som stearinljus, till "Gucci", för plötsligt får de ju ännu högre värde och vem vågar bränna ned ett svindyrt Gucci-ljus?

Utställningen domineras av Helene Billgrens målade tavlor från det senaste tiotalet år. De är verk i grönt, brunt och andra ganska dämpade färger, och visar flickor bakifrån på väg ut i en natur som inte alltid ser harmonisk eller välkomnande ut. Jag minns några av dem från en utställning från åtta år sedan. I till exempel tavlan "Vårstädning" ser det ut som att städningen började i flickrummet och fortsätter ut i världen. Så det verkar ändå som att flickorna är vuxna nog att ta sig an världen de har framför sig. I en annan serie av verk från 2017 är färgskalan vit, grå och ljusblå, och med tydliga konturer tecknas nu flickorna framifrån, leende, på väg någonstans och ganska obekymrade. Ja, det kommer nog att gå bra för Helene Billgrens flickor i världen.

Länk till Liljevalchs sida om Helene Billgren

The Telling av Ursula K. Le Guin

I böckerna som samlas under namnet the Hainish Cycle berättar Ursula K. Le Gui om hur ambassadörer från Ekumen anländer till nya världar för att lyssna och lära sig om dem; Observera, men vara neutrala i de interna konflikter som finns i så gott som alla civilisationer. Och hon berättar också om var dessa ambassadörer kommer ifrån, och hur deras väg till Ekumen och en helt annan civilisation inte varit rak utan ofta överraskar dem själva; hur svårt det är att förhålla sig neutral inför missförhållanden; och hur färden från en planet till en annan tar något hundratal år, så att redan din första resa betyder att du lämnar din familj och vänner bakom dig för alltid.

I fallet med Suttys ankomst på planeten Aka har den hundraåriga resan också inneburit att allt hon lärde sig innan avfärd - skriftspråk, kultur, traditioner - blivit förbjudet av det nya styret. Officiellt invänder varken hon eller den andre ambassadören mot den nya ordningen, men i hemlighet vill de gärna efterforska de traditioner som kan finnas kvar bortom den närmaste civilisationen, dels för att de med miljonåriga Hainiska erfarenheter i bagaget vet att de sällan utplånas helt, och dels för att de vet hur tomt ett samhälle blir utan sin historia. Aka har därtill valt en strängt ateistisk väg, där vetenskap och teknik vördas, men tyvärr är deras tekniska skicklighet inte så stor att det de bygger fungerar som det skall vilket regelbundet leder till dråpliga situationer och förseningar.

Akas stränga vetenskapsteism är sammanlänkat med de religionskrig som skakat om delar av den planet Sutty lämnat bakom sig - Terra, vår egen jord. Det är dock svårt att få fram information om det eftersom dokumentationen utplånats såväl på Aka som på Terra. Även svårt, men desto mer givande, är det att bit för bit upptäcka mer av den natur- och människonära religion som nu är förbjuden men ändå genomsyrar det enklare livet Sutty hittar bortom den centrala regionen Dovza. Även när hon får full tillgång till den - böcker, muntlig tradition, kroppsövningar, matlagning - är denna livsåskådning svårgripbar. Hon hör historierna som ingår i den och berörs av dem men känner sig fortfarande oförstående, trots alla frågor hon ställer och alla svar hon får. Och ändå kan hon omslutas av the Telling och känna att den bär på något äkta. Nej, inte en sanning utan många varianter, och människorna i traditionen tilltalas av olika delar av den. Att läsa The Telling, särskilt i en följd av andra Hainish-böcker av Ursula K. Le Guin, ger en känsla som måste likna den Sutty har av att omgärdas av berättelser, maträtter, och andras klokhet fri från viljan att styra andra.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest
Five Ways to Forgiveness
The Lathe of Heaven

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu 

Veep

Det var snopet när Selina Meyer inte blev sitt partis presidentkandidat; hon har ju velat bli president sedan hon var barn. Men istället blev hon vicepresident, Veep, och har chansen att sätta sin signatur på några viktiga politiska frågor och lägga grunden för ett nytt försök! Eller? Mycket snart märker Selina Meyer och hennes team att en vicepresident inte har så särskilt mycket inflytande. Beroende på vad presidenten själv behöver få utfört kan hennes utvalda hjärtefrågor skuffas bort från agendan, eller så kan hon tvingas inta den rakt motsatta ståndpunkten till vad hon planerat. Men då och då får hon chansen att ta presidentens plats, till exempel när han blivit opasslig. Det är njutning att se girigheten lysa ur vicepresidentens ögon medan hon försöker ordna sina ansiktsdrag, beklaga presidentens frånvaro och försäkra att hon skall göra sitt bästa för sitt land.

Under en jobbintervju fick jag en gång till min förvåning höra att det finns människor som söker en arbetsmiljö där de hängs ut om de misslyckas och generellt inte får någon uppskattning. Selina Meyers stab är befolkad av den människotypen; stressen är hög, uppgifterna är krävande, konkurrensen mellan medarbetarna är bitande, minsta felsteg uppmärksammas av teamet och pressen, och utskällningarna är legio. Och de grymmaste utskällningarna levereras av Selina Meyer själv, den krävande personen i mitten som de alla jobbar för att stötta i förhoppningen att hennes framgång bygger deras egen karriär. Ack, vilka förolämpningar! Grova tillmälen på ett fulare men mycket innovativt språk, personligt utformade så att de sticker där det gör som ondast. Det är där som TV-serien Veep tar steget till att bli den vassa komedin den är; det är ofta de elakaste förolämpningarna, bakom ryggen eller rätt i ansiktet på någon, som får mig att tjuta av skratt.

En person är (nästan alltid) undantagen från Selina Meyers vredesutbrott: hennes personlige assistent Gary Walsh, han som bär väskan med allt hon kan behöva (läppstift, tamponger, hårspray) och fixar exakt rätt mat till henne även när hon inte vet själv vad hon vill ha. Litet mobbad av de andra men alltid lojal mot Selina Meyer, och när hon någon gång skäller ut även honom i bara farten gör det ondare än annars. I denna värld av oärliga konspiratörer som skyfflar alla skandaler så långt in under mattan de kan satte serien, i ett genidrag i säsong tre, hedersknyffeln Richard Splett. Hur skall en heltigenom ärlig person klara sig i politiken? Det värmer hjärtat varje gång det går bra för honom.

Richard Splett till höger, till vänster Jonah "You're not even your mother's favorite Jonah" Ryan

Selina Meyer är mycket försiktig med att använda sig av en kvinnlig infallsvinkel, för att inte alienera dem som mer eller mindre öppet hatar kvinnor och/eller feminister. Men serien gör desto mer för att bredda och utmana bilden av kvinnor i medier, när den redan i första säsongen låter Selina Meyer ha en pregnancy scare. Hur skall det hanteras? Vad skall moralputtarna säga om att vicepresidenten är gravid utan att vara gift? Skall hon föda barnet eller göra abort utan att pressen snappar upp det? Nej, Selina Meyers sexliv går inte på sparlåga under hennes politiska karriär; många gånger fattar hon viktiga beslut efter vart hennes sexlust drar henne. Inte minst alla gånger hon ramlar i säng med sin ex-make, ofta medan staben och den hårt prövade dottern Catherine står utanför den låsta dörren och skruvar på sig.

Under de sju säsongerna kommer och går chanserna för Selina Meyer att bli president, och hon blir alltmer hänsynslös ju mer som står på spel. Det är oundvikligt att tonläget är uppskruvat till max i sista säsongen, med snabbt avkapade lojaliteter och uthängningar i rask fart. Alla skådespelare i TV-serien Veep är kongenialt tillsatta, och alla gör utmärkta insatser både enskilt och i samspel. I dessa dagar skulle man kunna tro att ingen fiktion skulle kunna överträffa verklighetens politiska landskap, men Veep gör just det genom att välja en egen väg och trots cynismen är det mer uppfriskande än deprimerande.

Joseph Cornell's Holiday av Peter Blake på Wetterling Gallery

Den amerikanske surrealisten Joseph Cornell (1903-1972) var en inspirationskälla för konstnären Peter Blake, och redan 2005 skapade Blake utställningen Homage - Joseph Cornell. Nu har han gjort något ännu mer omtänksamt, i serien Joseph Cornell's Holiday, där han tar Cornell på en fiktiv resa till turistorter runt om i Europa. Detta är extra snällt tänkt då Cornell levde ett isolerat liv med sin mor och sin funktionshindrade bror.

I Kensington Garden fladdrar vackrar fjärilar, och vänliga människor från flera olika tidsepoker välkomnar Joseph Cornell och hans gula turistbuss. Det är verkligen brokiga skaror som möter Cornell på hans resa. Vid Stonehenge samlas människor som inte ens verkar intresserade av de stencirkeln: en familj läser glatt tidningen tillsammans; herrar från en svunnen tid tränar boxning både där och på andra platser.

 Joseph Cornell fascinerades av kändisar och här får han möta flera av dem: Lauren Bacall, Marilyn Monroe och Houdini insnärjd i tunga kedjor. Ännu bättre mår han kanske när han i en kongenial miljö får dricka "Tea with some surrealists".

Oj oj! I badorten Bexhill dyker det upp spritt språngande nakna kvinnor. För säkerhets skull finns även Sigmund Freud till hands så att man kan prata av sig om det känns förvirrande.

Peter Blake kallas Godfather of British Pop Art, men även om hans konst är tillgänglig och underhållande och bygger på kända bilder ur samtidshistorien är den inte banal. Det ser ut att finnas tankar och interna skämt bakom (de väl balanserade) kompositionerna, och en öppning för åskådarna att associera vidare, och även om jag inte alltid kan plocka upp vad Blake har tänkt är det stimulerande att försöka. På Wetterling Gallery finns också flera verk från Peter Blakes förra intressanta utställning, vilket gör Joseph Cornell's Holiday ännu mer värd ett besök.

Länk till Wetterling Gallerys sida om Peter Blakes utställning

Five Ways to Forgiveness av Ursula K. Le Guin

Strukturerna från ett slavsamhälle löses inte upp så lätt, och kanske allra sist i människors sinnen, även de som leder revolutionen. Planeten Werel med sin måne Yeowe har i tusentals år levt enligt ett system där en del av befolkningen är owners och den övriga delen är deras assets. Redan innan planeterna kontaktades av ambassadörer från det intergalaktiska samfundet Ekumen hade uppror och revolutioner börjat luckra upp slavsystemet. Men en förändring sker inte överallt i samma takt, rebellrörelser och hjälp från ägarsamhället kan slå fel, och förbättringar inom ett område betyder inte att alla andra områden blir friare.

Ursprungligen hette samlingen Four Ways to Forgiveness, men år 1999 fogade Ursula K. Le Guin en ny berättelse till den, Old Music and the Slave Women. Det blir sammanlagt fem klargörande nedslag på olika platser och tider under vägen mot jämlikhet, ett mål som vi inte får veta om Werel och Yeowe någonsin kommer att nå. Förtrycket ser annorlunda ut på varje ställe. På Werel finns stora gårdar där människor hålls som slavar liknande hur det såg ut i Amerika på 1800-talet. Bland owners är kvinnor i praktiken instängda och undangömda, vilket ger problem för den kvinnliga ambassadören från Ekumen i novellen Forgiveness Day. På månen Yeowe levde först bara män, bondsmen som skeppades dit för att arbeta tills de dog, och sedan även bondswomen började skeppas dit hamnade de i nya slavförhållanden, dominerade och föraktade inte bara av owners utan även av många bondsmen.

Flera av historierna berättas ur perspektivet av ambassadörer anlända från Ekumens civilisationer. Det internaliserade hatet på Werel och Yeowe får lätt utlopp i rasism mot de få aliens man ser, och flera av våra huvudpersoner tas till fånga under skrämmande omständigheter, utom räckhåll för sin skyddande ambassadörsstatus. Deras erfarenhet av andra sätt att leva ger dem ändå ett sätt att betrakta händelserna litet utifrån och reflektera över dem, något som uttrycks särskilt fint av Old Music i den sista berättelsen, fånge och misshandlad och inlåst på en fridfull och vacker gård, byggd och skött av slavar som misshandlats och dödats när ägarna funnit det för gott.

Inifrån människor som är delar av förändringen får vi se hur mycket det är som måste förändras inom dem själva, och hur enskilda människor innanför och utanför revolutionen behöver påverkas bit för bit, mjukt men oupphörligt, med många motgångar och äntligen några mindre framgångar som ger litet välförtjänt andrum.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest
The Lathe of Heaven
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu 

Undone

Det är lätt att irritera sig på första avsnittet av serien Undone. Huvudpersonen Alma klagar över att ha världens sämsta liv, när hon faktiskt har hem, jobb, familj och en pojkvän som älskar henne, något som många i världen måste klara sig utan. Med sina elaka kommentarer saboterar hon för sig själv och för systern, som vill glädja sig åt sitt kommande bröllop. Serien är därtill gjord i en teknik som först är svår att ta till sig; animering av inspelad film som för ett ovant öga hamnar i uncanny valley.

Men redan i andra avsnittet stiger spänningen och tittaren sugs in i Almas värld. Efter en bilolycka hamnade Alma i koma i ett år, och hon vaknar upp till en föränderlig värld. Saker verkar hända i omvänd ordning, eller hända två gånger i rad med olika utgång. Och då och då dyker hennes pappa upp, pappan som dog i en bilolycka när Alma var barn. Det är också han som vill hjälpa Alma att lära sig att hantera omkastningarna i tiden och styra dem, så att hon kan gå tillbaka i tiden och se vem som mördade honom och varför.

Det är säkert inte ovanligt att en före detta komapatient har minnesproblem, känner förvirring om tid och rum, och tror sig se och tala med människor som inte finns där. Men det som händer med Alma är mer än bara litet snurrighet, och ibland avslöjar hennes syner något som hållits hemligt för henne. Det är här som animeringen verkligen kommer till sin rätt, för när inget i rutan är hundra procent realistiskt vet vi lika litet som Alma vad som är verklighet och vad som är drömsyner. Vi känner chocken med henne när hon abrupt ramlar in i nya scener och måste parera vad som händer.

Jag upplever vissa brister i handlingen, främst att den försöker ge både en vetenskaplig och en andlig förklaring till vad som händer med Alma, och tappar bort sig på vägen till båda två. De mest omtumlande och givande partierna är de mittersta av de åtta avsnitten, när verkligheten trasas sönder för Alma gång på gång och inget känns säkert. Men sammantaget är Undone en fascinerande och sevärd berättelse, som på liknande sätt som The OA rör sig på gränsen av vår verklighet och halvt om halvt lovar något större, skrämmande och lockande.

Zoe's Tale av John Scalzi

Flickan Zoës liv har varit spännande, sorgligt och viktigt i många stora händelser i mänsklighetens förhandlingar och strider med andra raser i universum. Som barn överlevde hon en Rraey-attack på rymdstationen där hon levde, och togs om hand av Obin inte av omsorg utan som förhandlingsbricka i deras strävan efter att få medvetande. Genom henne skulle vi kunna få veta mycket om att växa upp med en annan livsform, dessutom en fascinerande livsform som har intelligens men bara nyss fått (i ett slag) medvetande! Och vem vet vartåt hennes liv skulle utvecklats efter det vi såg i The Last Colony?

Men nej, vad vi får är exakt samma händelser som i den sista boken, och vad värre är, ur en tonårings perspektiv. John Scalzi är redan inte någon god stilist, och att låta allt silas genom tonårshormoner, kärleksbekymmer, brist på helhetsbild och impulsivitet gör det ännu tråkigare att läsa hela historien en gång till. Jo, vi får några ytterligare detaljer till vad som hände när inte föräldrarna såg på, vilket i ett fall är ungdomligt övermod bortom dumdristighetens gräns, och det andra är Zoës viktiga förhandlingar med de mystiska Consu inför det möjliga utplånandet av hela kolonin med det ödesdigra namnet Roanoke. De där sista kapitlen är det mest intressanta i historien, och man gör sig själv en tjänst om man hoppar över allt som kommer innan. Jag ser nu att det finns två böcker till i serien Old Man's War men tror inte att jag någonsin kommer att läsa dem.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
The Last Colony
 
Redshirts

The Collapsing Empire

The Consuming Fire

The Kaiju Preservation Society