Det var snopet när Selina Meyer inte blev sitt partis presidentkandidat; hon har ju velat bli president sedan hon var barn. Men istället blev hon vicepresident, Veep, och har chansen att sätta sin signatur på några viktiga politiska frågor och lägga grunden för ett nytt försök! Eller? Mycket snart märker Selina Meyer och hennes team att en vicepresident inte har så särskilt mycket inflytande. Beroende på vad presidenten själv behöver få utfört kan hennes utvalda hjärtefrågor skuffas bort från agendan, eller så kan hon tvingas inta den rakt motsatta ståndpunkten till vad hon planerat. Men då och då får hon chansen att ta presidentens plats, till exempel när han blivit opasslig. Det är njutning att se girigheten lysa ur vicepresidentens ögon medan hon försöker ordna sina ansiktsdrag, beklaga presidentens frånvaro och försäkra att hon skall göra sitt bästa för sitt land.
Under en jobbintervju fick jag en gång till min förvåning höra att det finns människor som söker en arbetsmiljö där de hängs ut om de misslyckas och generellt inte får någon uppskattning. Selina Meyers stab är befolkad av den människotypen; stressen är hög, uppgifterna är krävande, konkurrensen mellan medarbetarna är bitande, minsta felsteg uppmärksammas av teamet och pressen, och utskällningarna är legio. Och de grymmaste utskällningarna levereras av Selina Meyer själv, den krävande personen i mitten som de alla jobbar för att stötta i förhoppningen att hennes framgång bygger deras egen karriär. Ack, vilka förolämpningar! Grova tillmälen på ett fulare men mycket innovativt språk, personligt utformade så att de sticker där det gör som ondast. Det är där som TV-serien Veep tar steget till att bli den vassa komedin den är; det är ofta de elakaste förolämpningarna, bakom ryggen eller rätt i ansiktet på någon, som får mig att tjuta av skratt.
En person är (nästan alltid) undantagen från Selina Meyers vredesutbrott: hennes personlige assistent Gary Walsh, han som bär väskan med allt hon kan behöva (läppstift, tamponger, hårspray) och fixar exakt rätt mat till henne även när hon inte vet själv vad hon vill ha. Litet mobbad av de andra men alltid lojal mot Selina Meyer, och när hon någon gång skäller ut även honom i bara farten gör det ondare än annars. I denna värld av oärliga konspiratörer som skyfflar alla skandaler så långt in under mattan de kan satte serien, i ett genidrag i säsong tre, hedersknyffeln Richard Splett. Hur skall en heltigenom ärlig person klara sig i politiken? Det värmer hjärtat varje gång det går bra för honom.
Selina Meyer är mycket försiktig med att använda sig av en kvinnlig infallsvinkel, för att inte alienera dem som mer eller mindre öppet hatar kvinnor och/eller feminister. Men serien gör desto mer för att bredda och utmana bilden av kvinnor i medier, när den redan i första säsongen låter Selina Meyer ha en pregnancy scare. Hur skall det hanteras? Vad skall moralputtarna säga om att vicepresidenten är gravid utan att vara gift? Skall hon föda barnet eller göra abort utan att pressen snappar upp det? Nej, Selina Meyers sexliv går inte på sparlåga under hennes politiska karriär; många gånger fattar hon viktiga beslut efter vart hennes sexlust drar henne. Inte minst alla gånger hon ramlar i säng med sin ex-make, ofta medan staben och den hårt prövade dottern Catherine står utanför den låsta dörren och skruvar på sig.
Under de sju säsongerna kommer och går chanserna för Selina Meyer att bli president, och hon blir alltmer hänsynslös ju mer som står på spel. Det är oundvikligt att tonläget är uppskruvat till max i sista säsongen, med snabbt avkapade lojaliteter och uthängningar i rask fart. Alla skådespelare i TV-serien Veep är kongenialt tillsatta, och alla gör utmärkta insatser både enskilt och i samspel. I dessa dagar skulle man kunna tro att ingen fiktion skulle kunna överträffa verklighetens politiska landskap, men Veep gör just det genom att välja en egen väg och trots cynismen är det mer uppfriskande än deprimerande.
Under en jobbintervju fick jag en gång till min förvåning höra att det finns människor som söker en arbetsmiljö där de hängs ut om de misslyckas och generellt inte får någon uppskattning. Selina Meyers stab är befolkad av den människotypen; stressen är hög, uppgifterna är krävande, konkurrensen mellan medarbetarna är bitande, minsta felsteg uppmärksammas av teamet och pressen, och utskällningarna är legio. Och de grymmaste utskällningarna levereras av Selina Meyer själv, den krävande personen i mitten som de alla jobbar för att stötta i förhoppningen att hennes framgång bygger deras egen karriär. Ack, vilka förolämpningar! Grova tillmälen på ett fulare men mycket innovativt språk, personligt utformade så att de sticker där det gör som ondast. Det är där som TV-serien Veep tar steget till att bli den vassa komedin den är; det är ofta de elakaste förolämpningarna, bakom ryggen eller rätt i ansiktet på någon, som får mig att tjuta av skratt.
En person är (nästan alltid) undantagen från Selina Meyers vredesutbrott: hennes personlige assistent Gary Walsh, han som bär väskan med allt hon kan behöva (läppstift, tamponger, hårspray) och fixar exakt rätt mat till henne även när hon inte vet själv vad hon vill ha. Litet mobbad av de andra men alltid lojal mot Selina Meyer, och när hon någon gång skäller ut även honom i bara farten gör det ondare än annars. I denna värld av oärliga konspiratörer som skyfflar alla skandaler så långt in under mattan de kan satte serien, i ett genidrag i säsong tre, hedersknyffeln Richard Splett. Hur skall en heltigenom ärlig person klara sig i politiken? Det värmer hjärtat varje gång det går bra för honom.
 |
| Richard Splett till höger, till vänster Jonah "You're not even your mother's favorite Jonah" Ryan |
Under de sju säsongerna kommer och går chanserna för Selina Meyer att bli president, och hon blir alltmer hänsynslös ju mer som står på spel. Det är oundvikligt att tonläget är uppskruvat till max i sista säsongen, med snabbt avkapade lojaliteter och uthängningar i rask fart. Alla skådespelare i TV-serien Veep är kongenialt tillsatta, och alla gör utmärkta insatser både enskilt och i samspel. I dessa dagar skulle man kunna tro att ingen fiktion skulle kunna överträffa verklighetens politiska landskap, men Veep gör just det genom att välja en egen väg och trots cynismen är det mer uppfriskande än deprimerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar