Ai Weiwei på Magasin 3

Det första jag ser när jag kommer in till salarna med Ai Weiweis konst är den berömda högen med solrosfrön. Jag har sett den på bild flera gånger förr, och jag har sett en liknande hög på Tate Modern. Vad jag tänker på den här gången är inte främst arbetet som legat bakom att skapa alla individuellt målade frön. Istället ser jag på hur alla solrosfrön ser likadana ut på avstånd, men på nära håll har individuella mönster och inte är kopior av varandra. Tankarna går dels till landet Kina, med sin befolkning på över en miljard, och dels till hela världen som blir mer känd och mindre exotisk ju mer vi reser. Det är helt klart positivt att lära känna andra världsdelar, men när man tänker på hur många platser och människor som finns och som vi skulle kunna möta kan man få svindel. Hur skall man kunna känna sig som en unik individ när alla ens personlighetsdrag säkerligen finns hos hundratals andra människor? Hur skall ett konstverk kunna bli unikt och säga något när "allt" redan har gjorts?

När jag vänder mig åt sidan och ser de tre filmerna som projiceras på väggen fortsätter mina tankar att röra sig kring det här. De två yttre filmerna visar en motorväg, inspelad snett uppifrån med stillastående kamera (kamerans utgångspunkt växlar varje minut). Man ser trafiken hastigt forsa fram i flera filer. Vid sidan om vägen syns höga hus och några landmärken. Men det går inte att läsa texten på trafikskyltarna eller bilarnas registreringsskyltar, och husen och landmärkena är inte typiska för någon stad eller något land. Filmerna skulle kunna visa vägar i London, Rom eller Odessa. Eller Peking, där de faktiskt är inspelade.

I filmen som visas i mitten är det lättare att gissa var man befinner sig. Där sitter kameran innanför bilens vindruta, och medan vi följer trafiken ser vi kinesiska tecken på skyltarna och några byggnader som verkar höra hemma i Kina. I vindrutan hänger också ett rött tur-föremål som ser kinesiskt ut.

Jag ser på alla bilar som rusar fram och tänker på människorna som sitter i dem. De är en del av staden. De jobbar och handlar och bygger upp livet i staden, och staden ger dem en plats att leva på. Är det en god plats? Ai Weiwei är inte så säker på det. Jag är i princip positiv till stora städer som drar till sig ännu fler människor och växer, främst för att storstäder erbjuder fler arbetstillfällen, lukrativa eller inspirerande (eller slitiga), och fler möjligheter till att inrätta sitt liv som man vill, materiellt och i hur man roar sig. I Beijing-filmerna ser man visserligen hur enformigt det livet kan vara, och hur det blir likadant över hela världen.

I en liten smal bok (låg och bred) med svarta sidor och fotografier i en rad i bredd visar Ai Weiwei bilder inifrån samma bil med samma röda tur-tecken i vindrutan, men nu kör han på småvägar. Envåningshus, små gårdar, träd intill gatan - självklart är de miljöerna mer inbjudande än motorvägarna. Och jag tycker det är illa när lokala kinesiska makthavare river gamla hus och vräker invånarna för att kunna smälla upp höga nybyggen. Men jag vill ha en stad som innehåller både pittoreska kvarter och motorvägar.

Magasin 3:s utställning av Ai Weiwei innehåller ett antal stora verk som ställer frågor om konstens värde och betydelse. Flera av dem är intressanta att se på och fundera över. Det märks att Ai Weiwei är en person som reflekterar över människans villkor i världen idag, och jag beundrar honom som vågar gräva i och rapportera om korruption hos kinesiska myndigheter. Att han kidnappas och anklagas för skattebrott och andra påhittade brott borde vara fruktansvärt pinsamt för Kinas regering. Jag tycker inte att själva konstverken är särskilt minnesvärda, men frågorna de ställer är intressanta.

Länk till Magasin 3:s sida om utställningen

Oscarsgalan 2012

När det inatt åter är dags att dela ut Oscarsstatyetter, är det många av de nominerade filmerna och skådespelarna jag inte har sett. Framför allt önskar jag att jag hade hunnit se The Artist, Albert Nobbs, Nader och Simin - en separation och Hugo Cabret, och dessutom att såväl Martha Marcy May Marlene och Shame hade blivit nominerad till bästa film och bästa huvudroller. Detta gör att mina önskningar om pristagare bara är halvt underbyggda, men här kommer de ändå.

Bästa manliga biroll
Kenneth Branagh i My Week With Marilyn
Jonah Hill i Moneyball
Nick Nolte i Warrior
Christopher Plummer i Beginners - Grattis!
Max Von Sydow i Extremt högt och otroligt nära

Jag är ingen stor kännare av Sir Laurence Olivier, och kanske borde jag fråga någon som är det, men jag tyckte att Kenneth Branagh gestaltade honom väl. Men även Max von Sydow var en av de få som gjorde väl ifrån sig i en annars haltande film.

Bästa kvinnliga biroll
Berenice Bejo i The Artist
Jessica Chastain i Niceville
Melissa McCarthy i Bridesmaids
Janet McTeer i Albert Nobbs
Octavia Spencer i Niceville - Stort grattis!

Melissa McCarthy var udda och rolig på ett trovärdigt sätt i den superroliga filmen Bridesmaids. Men såväl Octavia Spencer som Jessica Chastain hade svåra roller i Niceville som de spelade riktigt väl. Jag hoppas på att Octavia Spencer vinner.

Bästa skådespelare
Demian Bichir i A Better Life
George Clooney i The Descendants
Jean Dujardin i The Artist - Grattis!
Gary Oldman i Tinker Tailor Soldier Spy
Brad Pitt i Moneyball

George Clooney var inte alls dålig i The Descendants, och hade han varit det skulle filmen varit erbarmligt dålig. Men på något sätt var han inte helt och hållet där i känslorna. Jag hoppas på den tillknäppte, analyserande Gary Oldman istället.

Bästa skådespelerska
Glenn Close i Albert Nobbs
Viola Davis i Niceville
Rooney Mara i The Girl With the Dragon Tattoo
Meryl Streep i Järnladyn - Grattis!
Michelle Williams i My Week With Marilyn

Meryl Streep var mycket bra i Järnladyn, både som en kraftfull och som en försvagad Margaret Thatcher. Men Viola Davis spelade den viktiga rollen i Niceville utan att falla över i vare sig melodrama eller hat. Hon var värd en Oscar redan för Doubt, och jag hoppas att hon får den nu.

Bästa regi
Woody Allen för Midnight in Paris
Michel Hazanavicius för The Artist - Grattis!
Terrence Malick för Tree of Life
Alexander Payne för The Descendants
Martin Scorsese för Hugo Cabret

Tree of Life hade en poetisk inledning och flera goda scener, men var mycket rörig däremellan. The Descendants tippade litet hit och dit ibland. Men Midnight in Paris tog sin osannolika historia på så härligt allvar utan att förlora humor och energi, så jag önskar att den vinner.

Bästa originalmanus
Midnight in Paris - Grattis, Woody Allen!
Margin Call
Nader och Simin - en separation
The Artist
Bridesmaids

Eller kanske kan Woody Allen vinna för bästa originalmanus? Det är verkligen originellt, och underhållande men ändå tänkvärt.

Bästa manus efter förlaga
The Descendants - Grattis, välförtjänt!
Hugo Cabret
The Ides of March
Moneyball
Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Tinker, Tailor, Soldier, Spy vore absolut värd priset. Men å andra sidan har den skalat av väldigt mycket av historien, vilket var nödvändigt för att göra filmen så tight. En bok kan innehålla så många fler detaljer, bifigurer och sidohistorier som gör berättelsen rikare. Till skillnad från Niceville, där mycket hängde kvar i luften, tog The Descendants till vara på det och gav en inblick i en större väv av händelser och människoöden. Oscar får gärna gå till den.

Bästa film
The Artist - Grattis igen!
The Descendants
Extremt högt och otroligt nära
Hugo Cabret
Midnight in Paris
Niceville
Moneyball
War Horse
Tree of Life

Det är roligt att Tree of Life är nominerad till bästa film. Den var som sagt poetisk och nyskapande, men hade också en konstig sensmoral som den ville skriva oss på näsan. Tyvärr har jag ju alltså bara sett hälften av filmerna, men av dem är det hela tre stycken som har betytt litet mer för mig: The Descendants, Midnight in Paris och Niceville. Ingen av dem är lika stark som t.ex Hurt Locker, Inception, True Grit eller Winter's Bone. Jag hoppas att Hugo Cabret står för den stora bio-upplevelsen och att den i så fall vinner. Jag önskar att Tinker Tailor Soldier Spy varit nominerad, för då hade jag hoppats på den. Men i brist på annat får gärna någon av Niceville, Midnigt in Paris och The Descendants vinna.

Det är bra att en svensk TV-kanal sänder hela Oscarsgalan inatt, men det är dåligt att de låter de överskattade Fredrik och Filip tjattra sönder den i år igen. Därför kommer jag inte att stanna uppe och se underhållningen, även om det var spännande och roligt det året jag gjorde det. Resultatet får bli en överraskning imorgon bitti!

Uppdaterat:
Här är en site som har gjort kusligt bra förutsägelser om vilka filmer och skådespelare som skulle vinna ikväll.
Och inte nog med det, de har även förutspått nominerade och vinnare i alla kategorier för de närmsta fem åren. Hmm, undrar om det gömmer sig en flygande DeLorean någonstans i bakgrunden...

Schuberts pianosonater i Allhelgonakyrkan, första konserten

Häromåret önskade jag mig en Schubert-festival, rusig efter Mahler-festivalen i Konserthuset. Det tog några år, men nu uppfylls min önskan av den sympatiska föreningen Kammarmusikens vänner, när Bengt Forsberg spelar flera av Franz Schuberts pianosonater under det närmaste året.

På väg upp mot konsertrummet, Allhelgonakyrkan, lyser fönstren vackert i kyrkans silhuett mot natthimlen. Kyrksalen är varm och publiken gör sig hemmastadd i de hårda träbänkarna.

Det första verket, Sonat i Ess-dur D568 (1817) skrevs av en endast tjugoårig Schubert. Det börjar glatt och enkelt, inbjudande och nästan dansvänligt i första satsen. I de nästföljande satserna tillkommer mer svärta, och i den sista satsen balanseras det beslutsamma tempot av eftertänksamhet i harmonierna. Ännu mer av den sköna balansen hörs i nästa verk, Adagio ur Sonat i C-dur D613 som skrevs året efter. Musiken är både mer säker och mer vågad i melodin.

Men efter paus kommer sonaten som påminner mig om varför Schuberts musik berör mig så djupt. Sonat i G -dur D894 skrevs 1826, alltså med ytterligare nio års erfarenhet av livet och av att komponera. Redan från första tonen är musiken så rik på känsla och betydelse. Harmonierna är vågade, musiken växer och sjunker i nyans, och pianots omfång och klang begagnas kunnigt av kompositionen. Detta kräver också en kunnig och inkännande pianist för att göra musiken rätt, och Bengt Forsberg är rätt man vid flygeln. Utan ansträngning binder han samman de drillande, virtuosa partierna med de reflekterande och de som är mättade med stora känslor. Sonaten är inte hopp-lös, men den uttrycker en melankoli som är överjordiskt skön.

Som extranummer och uppiggande avslutning fick vi ett av Schuberts kortaste verk, Albumblad, en hälsning till en vän. Jag ser fram emot att komma tillbaka för fler Schubert-sonater under året.

Schuberts pianosonater, andra konserten

Länk till Kammarmusikens vänner med kalendarium

Onkel Vanja på Stadsteatern

Förutom halmbalarna på golvet är Klarascenen tom; man ser ställverk, sladdar, riggar för ljussättning och detaljer till scenbygge längs väggarna. Det är tillräckligt mycket för att påminna om allt arbete som pågått och pågår för att hålla jordbruket igång. När skådespelarna ställer sig på rad längs scenkanten ser man på kläderna vilka som arbetar med kroppen, och vilka som kommit till gården och vänt upp och ned på dygnet genom att prata hela nätterna och sova till mitt på dagen (professorn och hans unga hustru).

I första akten av Eirik Stubøs uppsättning av Tjechovs Onkel Vanja belyses de stora frågorna. Både Vanja (Magnus Krepper) och hans vän doktor Astrov (Shanti Roney) är i den åldern när de börjar se att de kanske inte får någon belöning för det hårda arbete de lagt ned under sina liv. Vad är meningen med livet, hur lämnar man efter sig ett gott levnadsverk, hur skapar man något som förbättrar livet för människor hundratals år fram i tiden? Astrov har förhoppningar om att skogen han sköter skall kunna förädla sinnena hos människorna i dess närhet, en inställning som stämmer med den nästan mytiska roll skogen haft i den ryska självuppfattningen. Vanjas systerdotter Sonja (Sara Jangfeldt) är också ung och full av energi, och entusiastisk inför Astrovs planer.

Men Vanja själv har redan börjat bli trött på livet han lever. Han jämför sig med sin svåger, Alexander Serebrjakov (Sten Ljunggren), som har levt ett upphöjt liv som konstprofessor. I sitt missnöje dissekerar Vanja Alexanders liv och avfärdar det han åstadkommit. Med så stränga mått är det svårt att veta vad som kan tas för ett väl använt eller lyckligt liv. På samma sätt avfärdar Astrov professorns sysslolösa hustru (Jelena) Petronella Barker, samtidigt som han fascineras av henne. Att de här diskussionerna hålls i mjuk, resonerande ton gör dem lätta att ta till sig och reflektera över, och Magnus Krepper och Shanti Roney är fullkomligt grundade i sina roller och helt trovärdiga.

Pjäsen är uppdaterad till modern tid i språket och i personernas moderna klädsel, och det är bra. Ändå har den behållit en stämning av tiden den skrevs, mycket genom de retoriska frågorna om hur man om hundra år kommer att se på det arbetsamma liv som framställs på scenen. På det sättet blir frågeställningarna både tidlösa och ändå fullkomligt aktuella för oss idag.

I andra akten kryper handlingen under skinnet på människorna. Besvikelserna blir personliga och påtagliga. De kloka, reflekterande männen Vanja och Astrov är ändå vanliga människor, svaga och ganska dumma. Och hur klok man än är, finns det människor omkring en som påverkar ens liv på gott och ont. Med goda skådespelare och god regi balanserar uppsättningen de stora livsfrågorna mot den lilla människans öde, och det är mycket sevärt.

Länk till Stadsteaterns sida om Onkel Vanja

Fotnot:
På scenen förekommer fyra höns och (minst) en anka. De är fluffiga och fina och bidrar till en jordnära stämning. Dessutom släpper de då och då bajsklickar, som luktar ända upp till de främre raderna och får oss att hoppas att skådespelarna inte trampar i smeten. Men de har säkert övat för alla eventualiteter!

Foto: Carl Thorborg

Extremt högt och otroligt nära

När jag läste Jonathan Safron Foers hyllade bok Everything Is Illuminated blev jag mycket besviken. Jag fick känslan av att Safron Foer tänkt ut historier och personlighetsdrag som skulle vara småroliga och sorgliga på samma gång, och pusslat ihop dem för att göra största möjliga intryck. Jag tror inte att det var cyniskt kalkylerat, men jag kände mig ändå lurad. Som att han ville vara den store släktkrönikören och skröneberättaren, men inte kom under skinnet på sina personer utan använde dem som marionetter.

Filmen Extremt högt och otroligt nära är baserad på Jonathan Safron Foers bok med samma namn, och jag får samma känsla när jag ser den. Personerna är en samling manér, men de udda dragen skapar inte en sammanhållen personlighet. Pappan (Tom Hanks) är fantastiskt omtänksam och fantasifull och rycker på axlarna på ett skojigt sätt. Pojken Oskar (Thomas Horn) är noggrann, envis och uppfinningsrik på sitt eget sätt. Mamman (Sandra Bullock) är helt förkrossad av sin sorg. Alla tre är mycket goda skådespelare, men alla är också fångade i rutorna som bestämts av boken, replikerna och regin och blir sämre än vad de skulle kunnat vara.

Snäppet bättre är Max von Sydow i rollen som grannen som följer med Oskar på hans expeditioner; långsam av ålder, stum, egensinnig, men ändå med en vilja att förstå Oskar. Det är också fascinerande att få en glimt in i livet för de människor som Oskar söker upp, och självklart får jag ont i hjärtat av att tänka på sorgen efter pappan som dog i elfte september-attacken. Men filmen berörde mig inte i själen. Det var som att se en spelledare flytta pusselbitar över filmduken, alldeles för säker på att alla bitar kommer att passa ihop på slutet, fast med några twister här och där. När jag skulle somna på kvällen kom jag knappt ihåg att jag varit på bio tre timmar tidigare.

The Dervish House av Ian McDonald

Det första i boken The Dervish House som är sällsamt är miljön och namnen. Jag har aldrig varit i Istanbul, men av Orhan Pamuks böcker har staden och de turkiska namnen redan laddats med historia och gamla mysterier. Det andra märkvärdiga är den avancerade tekniken som tagit plats i samhället. Utan någon närmare beskrivning gissar man att den ceptep som alla bär med sig är mer avancerad och integrerad version av mobiltelefon. I kapitel efter kapitel nämns också fler och fler användningar av nanoteknik - avancerade robotar, kunskapsöverföring genom ett handslag, till och med som ett tillfälligt uppåttjack som börsmäklare snortar inför ett viktigt möte.

Men det mest extraordinära är den islamska andevärld som dyker upp i vardagen för Necdet, en av huvudpersonerna. Enstaka visioner blir till svärmar av djinner som leder honom till Hizir, det gröna helgonet med förhistorisk visdom och kraft att hjälpa människor i fara. Det religiösa temat i boken är inte entydigt. Ian McDonald visar hur personer förhåller sig till religion och hur den genomsyrar samhället. Religiösa artefakter från de olika världsreligionerna får samma laddning som de exotiska turkiska namnen och platserna.

När man älskar science fiction får man ofta hålla till godo med illa skriven prosa för att få sin beskärda del av Robotar, Rymdskepp och Tidsresor; miljöskildringar som antingen är stereotypa eller överdrivet blommiga, personskildringar som är karikatyrer, speciellt vad gäller kvinnorna. Men inom alla de områdena skriver Ian McDonald insiktsfullt och övertygande. Hans beskrivningar av Istanbul, både snabba språngmarscher genom trånga genvägar och stämningen på husdjursmarknaden, är rika och initierade.

Framför allt är människorna i Ian McDonalds berättelse individer med egna personligheter och drivkrafter. Leyla är flickan från byn som skaffat en marknadsutbildning och springer på sina höga klackar till möten för att få en seriös anställning. Det äkta paret Adnan och Ayşe möts i sin heta, äkta kärlek, och har samtidigt spännande, kanske livsfarliga uppdrag som de inte avslöjar för varandra.

Utan att vara huvudsaken i boken, är det så att alla huvudpersoner bor i samma hus, det gamla dervisch-huset vid Adem Dede-torget. När handlingen närmar sig sin upplösning börjar också deras egna livstrådar att tvinnas samman till något som skulle kunna bli katastrof eller lycka för en eller flera av dem. De parallella historierna gör att det alltid finns något man vill läsa mer om. Jag är djupt imponerad av The Dervish House, och jag vill läsa mycket mer av Ian McDonald.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Brasyl
Cyberbad Days
Luna: New Moon
Luna: Wolf Moon 
Luna: Moon Rising
Time Was 

Filharmoniker och tonårsverk i närbild

Bengt Forsberg

De två första verken vi fick höra idag hade komponerats av sextonåringar, inledde den sympatiske pianisten Bengt Forstberg med att berätta. Därefter spelade han pianokvartetterna tillsammans med sina likaledes begåvade filharmonikerkollegor, Patrik Swedrup (violin), Nadine Jurdzinski (viola) och Mikael Sjögren (cello). Men den underbara musiken lät varken omogen eller brådmogen, utan fullödig på alla sätt.

Det första stycket av Gustav Mahler lät till och med nostalgiskt utan att det kändes sökt. Det var en pianokvartettsats (från 1876-78) som aldrig blivit fullbordad till en hel kvartett med flera satser, dessutom Mahlers enda kammarmusikverk. Så synd, för det var ett verk som gav mersmak, från de inledande spännande pianoklangerna genom hela den variationsrika satsen.

Därefter följde en pianokvartett som den tonårige William Walton skrev 1918. Han var inspirerad av många av den nya tidens kompositörer, men hans musik var ännu lika atonal som den senare skulle komma att bli. Det här var expressiv musik, snarast naturlyrisk men inte alls stillsam och ljuv, utan som en natur av höst, storm och kyliga dagar. Varje sats var som en ny överraskning till form och tempo, och ändå var verket väldigt vackert och lättlyssnat.

Tänk att Camille Saint-Saëns Pianokvartett nr 2 B-dur (1875) kunde låta så tung och traditionell! Men ganska snart glömde jag de tidigare verken i konserten och fångades av energin i kvartetten. I ett par av satserna använde Saint-Saëns melodislingor från kända psalmer, lät dem vandra mellan stämmorna och kastade sedan ut musiken i porlande uppfinningsrikhet. De fyra musikerna var väl samspelta och förtrogna med musiken. De gav musiken en fin tyngd och gjorde att kontrasterna i kmpositionen inte skavde mot varandra. Jag är väldigt glad över konsertserien Filharmoniker i närbild, som låter oss få upp ögon och öron för vilka kunniga och engagerade musiker våra Kungliga Filharmoniker är!