onsdag 12 januari 2011

Winter's Bone


Rees pappa, Jessup Dolly, är försvunnen. Det har han varit ganska länge. Rees mamma är sjuk, passiv, och gör varken till eller från i familjen. Småsyskonen är tolv och sex år gamla, och det är sjuttonåriga Ree som får ta hand om dem. Hon sköter hemmet och passar också hela tiden på att lära barnen allt som är viktigt att kunna: att laga en gryta, att skjuta ekorrar och att flå dem. Det är inget toppenliv, men det skulle nog gå an. Men nu har barnens pappa ställt deras hus som borgen vid sin häktning, och sedan försvunnit. Snart kommer stugan att tas ifrån dem, om inte Ree hittar sin far först.


Det är en tuff trakt hon bor i. Vänliga ord eller ett tack har man inte tid till, även om grannar ger varandra ett handtag när det går. Att få stiga in i någons hus är inte självklart. Ree går några kilometer till sin bästa vän för att få låna hennes bil, sedan till sin farbror för att fråga var hennes far kan vara. Ingen säger något i första taget, för alla vet att man inte lämnar ut någon som håller sig undan, och alla är också inblandade i knarkhandeln som satte dit Jessup Dolly till att börja med.

Att gå från hus till hus och fråga efter sin pappa kan låta hur simpelt som helst, och vara hur svårt och farligt som helst. Ree är tystlåten och beslutsam, och svarar hela tiden lika hårt på de hot och det hån hon möter, efter de primitiva reglerna för den starkes rätt och vad blodsband ger en rätt till. Men hennes letande väcker upp mycket ilska och de som försöker stoppa henne blir mer brutala för varje gång. Det verkar inte finnas någon gräns för vad Ree utsätts för, men heller ingen gräns för hennes styrka och envishet. Eller? Hur mycket skall hon behöva stå ut med?


Det finns ingen skönhet i livet som beskrivs, inga vackra scener ur naturen, bara ett slit för att skaffa mat, och slitna människor som lever på droger, ilska och tvingande blodsband. Men det finns några ljuspunkter; att krama om en älskad hund, att sitta tillsammans och spela musik. För mig som åskådare är det också mycket som bär emot att tänka sig; det hårda livet, de hårda människorna, de dåliga framtidsutsikterna. Men ljuspunkterna i filmen är de fantastiska skådespelarna, trovärdiga i varje ord och gest, och främst av dem Jennifer Lawrence som spelar Ree Dolly och John Hawkes som spelar Teardrop Dolly. Filmen förändras långsamt från något hårt och ogästvänligt till något som fortfarande är hårt men värt att se och minnas.

9 kommentarer:

snowflake sa...

Den här både vill jag och vill jag inte se. problemet är att jag blev helt avskräckt av Daniel Woodrells böcker, fy f-n vilken tröstlös misär! På alla plan.
(Om det ska vara misär och överjävliga liv ska det vara lite mer åt Tawni O'Dells håll, om du har läst henne.)
jag skumläser ditt inlägg lite försiktigt...

Bokomaten.. sa...

Åh, bra film, äntligen. Behöver lite nytt att se fram emot.=)

Jenny B sa...

Snowflake, du har läst Daniel Woodrells böcker? Jag har hört att de kallas "hillbilly noir" för att de är så hårda, och kanske måste man inte ta dem 100% realistiskt. Jag tyckte inte att filmen frossade för mycket i misären, och den visade att man kunde leva ett ganska bra liv ändå. Det finns en scen där Ree tar sina syskon till skolan. Genom klassrumsfönstren ser hon hur eleverna får lära sig att ta hand om barn eller hantera vapen. Det kan hon ju redan! Hon ser inte överdrivet avundsjuk ut. De är människor som gör det bästa de kan av vad de har.

Jag rekommenderar filmen till er båda två och alla andra - jag tyckte inte att den lämnade en deprimerande eftersmak!

paradigmo sa...

Ja, hur realistisk är den egentligen? Svårt att säga men många amerikaner lever med "food insecurity" och en del är till och med undernärda så kanske...

Hursomhelst är det hyfsad film om man köper premisserna. Enkel och rakt berättad med bra skådespelare. I samma anda som Frozen River, även om den är bättre i mitt tycke.

snowflake sa...

Bara det finns nån strimma hopp eller ljus eller åtminstone värdighet. Annars klarar jag inte av det. Som i Ken Loachs filmer, de människorna har alltid en värdighet.

@paradigmo Frozen river -- tack för påminnelsen!

snowflake sa...

ps Winter's bone får betyget 5 i min tidning.

Jenny B sa...

Jag tror att filmen är realistisk, däremot kanske inte typisk för alla områden i skogsbygd med hög arbetslöshet - förhoppningsvis finns det områden där inte droger så hårt genomsyrar hela livet. Och jag tycker inte att det ser helt hopplöst ut! Värdighet har Ree, absolut!

snowflake sa...

Nu har jag sett den, och ja, den var mycket bra. Läste till och med boken. Båda är så knapphändigt berättade att de nästan behöver komplettera varandra.

Jenny B sa...

Om du säger så så blir jag intresserad av att läsa boken. Knapphändigt är bra när det säger precis tillräckligt för att man skall förstå.