Shame

Att få sex så ofta man vill kan vara något att skryta med i vissa umgängen. Det är macho att alltid vara redo, och att kunna flirta sig till en snabbis med en attraktiv person man just träffat i en bar. Men Brandon Sullivan (Michael Fassbender) skryter inte med sina erövringar. När han får napp på kvinnan som hans chef misslyckats med att ragga upp, berättar han det inte dagen efter. Ännu mindre pratar han om de prostituerade han beställer hem på kvällarna, eller internetporren, även om den dyker upp på företagets internkontroll. Varje dag snabbt, kravlöst sex, som Brandon konsumerar utan att ens verka njuta av det. Precis som för Michel Houllebecqs huvudpersoner är sex en klåda som måste klias, en drog som inte längre ger någon kick utan behövs för att inte sjunka ned på minus.

När Brandons syster Sissy (Carey Mulligan) flyttar in till honom kan han inte tillfredsställa sina behov som tidigare. Sissys påträngande behov av närhet och förvirrade kärleksproblem skakar inte bara om Brandons rutiner, utan rör även upp de känslor han själv verkar ha försökt dämpa med stora doser sex. Under ett uppträdande på en bar sjunger Sissy en innerligt sorglig version av New York, New York - en klassisk sång som handlar om att längta till något levande och glittrande. Nu är syskonen verkligen i New York, men vad var det för plats i Irland de kom ifrån? Under Sissys sång börjar Brandon gråta.

Michael Fassbender är en väldigt bra skådespelare. Han spelar inte en snuskhummer, han spelar en man som har kopplat bort sina känslor. Han har inga relationer; ingen vän att tala med, inga föräldrar att vända sig till, ingen annan än den påträngande Sissy. Han är en drogmissbrukare som börjar tröttna på sitt beroende, men inte kan bryta det. Och ibland glöder han till, när suget och spänningen slår in på samma gång. Shame är en sorglig men bra film, en bra historia i gråtoner spelad trovärdigt och gripande.