De är inga stora, tysta cowboys som rider in i solnedgången. De är två sheriffer som kan hyras för pengar, de jagar samma man, de kan prata oavbrutet och leverera personliga förolämpningar inlindade i stiliga formuleringar. Den ene, LaBoeuf (Matt Damon) är en Texas Ranger, med klirrande sporrar och ett lager av anekdoter från Texas. Den andre, Rooster Cogburn (Jeff Bridges) är anlitad av Mattie Ross (Hailee Steinfeld) för att hitta mannen som dödade hennes far.
Ville Mattie anlita sheriffen som alltid hämtar in de anklagade levande, så att de får sin chans inför domstolen? Nej, hon hyrde sheriff Cogburn, som är känd för att hellre skjuta en misstänkt än låta honom slippa undan. Och hon hyrde Cogburn under villkor att hon fick följa med honom. Hon tänker inte sitta och vänta på att Tom Chaney (Josh Brolin), hennes fars mördare, skall fångas in och föras tillbaka.
Mot den lilla envisa Mattie är männen hövliga inom anständighetens gränser, men de skulle gärna slippa ha henne i hasorna. Hon får bita ihop, resonera logiskt och hota med domstol för att behålla sin plats i gruppen. Det eviga käbblet mellan de tre och några brutalt dråpliga situationer får mig att skratta högt i biosalongen. Jag gillar att Mattie inte behandlas som ett bräckligt barn som man måste vara försiktig med, när hon nu insisterar på att följa med som en jämlike. Men det är ändå ingen lek, för personerna de jagar är verkligen farliga.
Går det som de planerat? Inget går som man planerar i en bröderna Coen-film. Man får vara tuff, tänka ut något nytt och bara inte ge upp. I en tid när rättvisa berodde på vem som var starkast, och bland människor som kompromissar med sina löften för att överleva en dag till, kan man bara beundra den lilla tjuriga Mattie. Sluddrande, whiskeypimplande cowboys som inte träffar rätt med första skottet känns mer autentiskt och underhållande än en westernfilm med klara hjältar och skurkar. Och fastän jag skrattar så jag snyftar åt bitska repliker och skvättande blod, tappar varken jag eller regissörerna sympatin för de olika människorna. Är livet hårt och brutalt, får man skratta åt det när man kan.
Ville Mattie anlita sheriffen som alltid hämtar in de anklagade levande, så att de får sin chans inför domstolen? Nej, hon hyrde sheriff Cogburn, som är känd för att hellre skjuta en misstänkt än låta honom slippa undan. Och hon hyrde Cogburn under villkor att hon fick följa med honom. Hon tänker inte sitta och vänta på att Tom Chaney (Josh Brolin), hennes fars mördare, skall fångas in och föras tillbaka.
Mot den lilla envisa Mattie är männen hövliga inom anständighetens gränser, men de skulle gärna slippa ha henne i hasorna. Hon får bita ihop, resonera logiskt och hota med domstol för att behålla sin plats i gruppen. Det eviga käbblet mellan de tre och några brutalt dråpliga situationer får mig att skratta högt i biosalongen. Jag gillar att Mattie inte behandlas som ett bräckligt barn som man måste vara försiktig med, när hon nu insisterar på att följa med som en jämlike. Men det är ändå ingen lek, för personerna de jagar är verkligen farliga.
Går det som de planerat? Inget går som man planerar i en bröderna Coen-film. Man får vara tuff, tänka ut något nytt och bara inte ge upp. I en tid när rättvisa berodde på vem som var starkast, och bland människor som kompromissar med sina löften för att överleva en dag till, kan man bara beundra den lilla tjuriga Mattie. Sluddrande, whiskeypimplande cowboys som inte träffar rätt med första skottet känns mer autentiskt och underhållande än en westernfilm med klara hjältar och skurkar. Och fastän jag skrattar så jag snyftar åt bitska repliker och skvättande blod, tappar varken jag eller regissörerna sympatin för de olika människorna. Är livet hårt och brutalt, får man skratta åt det när man kan.
1 kommentar:
True Grit va verkligen en riktigt bra film :)
Skicka en kommentar