När jag läste Jonathan Safron Foers hyllade bok Everything Is Illuminated blev jag mycket besviken. Jag fick känslan av att Safron Foer tänkt ut historier och personlighetsdrag som skulle vara småroliga och sorgliga på samma gång, och pusslat ihop dem för att göra största möjliga intryck. Jag tror inte att det var cyniskt kalkylerat, men jag kände mig ändå lurad. Som att han ville vara den store släktkrönikören och skröneberättaren, men inte kom under skinnet på sina personer utan använde dem som marionetter.
Filmen Extremt högt och otroligt nära är baserad på Jonathan Safron Foers bok med samma namn, och jag får samma känsla när jag ser den. Personerna är en samling manér, men de udda dragen skapar inte en sammanhållen personlighet. Pappan (Tom Hanks) är fantastiskt omtänksam och fantasifull och rycker på axlarna på ett skojigt sätt. Pojken Oskar (Thomas Horn) är noggrann, envis och uppfinningsrik på sitt eget sätt. Mamman (Sandra Bullock) är helt förkrossad av sin sorg. Alla tre är mycket goda skådespelare, men alla är också fångade i rutorna som bestämts av boken, replikerna och regin och blir sämre än vad de skulle kunnat vara.
Snäppet bättre är Max von Sydow i rollen som grannen som följer med Oskar på hans expeditioner; långsam av ålder, stum, egensinnig, men ändå med en vilja att förstå Oskar. Det är också fascinerande att få en glimt in i livet för de människor som Oskar söker upp, och självklart får jag ont i hjärtat av att tänka på sorgen efter pappan som dog i elfte september-attacken. Men filmen berörde mig inte i själen. Det var som att se en spelledare flytta pusselbitar över filmduken, alldeles för säker på att alla bitar kommer att passa ihop på slutet, fast med några twister här och där. När jag skulle somna på kvällen kom jag knappt ihåg att jag varit på bio tre timmar tidigare.
Filmen Extremt högt och otroligt nära är baserad på Jonathan Safron Foers bok med samma namn, och jag får samma känsla när jag ser den. Personerna är en samling manér, men de udda dragen skapar inte en sammanhållen personlighet. Pappan (Tom Hanks) är fantastiskt omtänksam och fantasifull och rycker på axlarna på ett skojigt sätt. Pojken Oskar (Thomas Horn) är noggrann, envis och uppfinningsrik på sitt eget sätt. Mamman (Sandra Bullock) är helt förkrossad av sin sorg. Alla tre är mycket goda skådespelare, men alla är också fångade i rutorna som bestämts av boken, replikerna och regin och blir sämre än vad de skulle kunnat vara.
Snäppet bättre är Max von Sydow i rollen som grannen som följer med Oskar på hans expeditioner; långsam av ålder, stum, egensinnig, men ändå med en vilja att förstå Oskar. Det är också fascinerande att få en glimt in i livet för de människor som Oskar söker upp, och självklart får jag ont i hjärtat av att tänka på sorgen efter pappan som dog i elfte september-attacken. Men filmen berörde mig inte i själen. Det var som att se en spelledare flytta pusselbitar över filmduken, alldeles för säker på att alla bitar kommer att passa ihop på slutet, fast med några twister här och där. När jag skulle somna på kvällen kom jag knappt ihåg att jag varit på bio tre timmar tidigare.
2 kommentarer:
Till skillnad från dig så var jag mycket förtjust i boken. Däremot oroar kombinationen Hanks/Bullock mig, och lockar just inte.
Så bra du är på att se Oscarsfilmerna, följer både dig och Glamourbibliotekaren i era tittanden. Som student borde jag kanske vända på dygnet i af en gång och hålla mig vaken imorgon? Särskilt som jag faktiskt sett några av filmerna i år -Midnight in Paris, The Descendents och Niceville. Men visst vore det fint om ngt så otidsenligt (eller kanske helt tidsenligt) som The Artist själva filmpriset? Den ser jag väldigt mycket fram emot nu! Läste en intervju med regissören i dagens DN, han säger en sak jag fastnar för "På 1800-talet förändrades människan snabbare än världen. Med 1900-talet började världen förändras mycket snabbare än vi människor".
Du då, är du vaken söndag natt?
(Så trevligt avbryta tentaplugg m att kommentera här, i st för att skriva ett eget inlägg :) Nu väntar en till dust med antiken, it renässansen och franssklassicismen. Har fullt sjå att banta materialet till ett mer acceptabelt sidantal.)
Konstigt nog var den kantiga och söndergråtna Sandra Bullock den jag tyckte bäst om i den här filmen. Om du gillade boken tror jag nog att du skulle gilla filmen också!
Jag är väldigt glad över att Glamourbibliotekaren inspirerade mig till ett Oscarsrace varje år. Det är så kul att ha en uppfattning om vilka filmer som är förtjänta av priset. Det var kul det året jag satt uppe och såg festen, men jag kommer nog inte att göra det i år. I år är det över hälften av filmerna som jag inte har kunnat se, och jag längtar verkligen efter att få se Hugo Cabret och The Artist.
Lycka till med tentan!
Skicka en kommentar