Det tysta huset av Orhan Pamuk

Jag har läst flera böcker av Orhan Pamuk, och har tyckt mycket om dem alla. När jag började läsa Det tysta huset blev jag först besviken. Det kanske låter fördomsfullt, men det faktum att det verkade handla om unga pojkars (obesvarade) första kärlekar lät riktigt tråkigt och ointressant. Men historien, som skiftar mellan olika berättare, innehöll ändå flera av de pärlor som gör Pamuks böcker så läsvärda: Episoder och funderingar som känns som en direkt länk till en annan människas liv och tankar. De obesvarade kärlekarna visade sig förstås vara djupare än bara bakgrunder till coming-of-age-historier som är alltför vanliga, och viktiga för alla de sammanlänkade personerna i boken.

Boken innehåller många filosofiska diskussioner och tankar om livet, som jag läser med igenkännande men även blir inspirerad av. Som jag känner till från flera av hans andra böcker, är Orhan Pamuk bra på att teckna upp vardagslivet i Turkiet, hur det förändrats genom tiderna och hur människorna tänker och känner om det. Även om det märks att författaren inte funnit sig till rätta i sin litterära stil lika väl som i Den svarta boken och Det nya livet, är Det tysta huset ett väldigt, väldigt bra och läsvärd bok.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Mitt namn är röd
Snö
Oskuldens museum

Mitt namn är röd av Orhan Pamuk

Efter flera års längtan får jag äntligen läsa den enda "färg-boken" av Orhan Pamuk som jag inte läst än. Jag tycker speciellt mycket om historier där berättarrösten växlar mellan de olika karaktärerna, och det är precis så som den här boken är uppbyggd. I varje rubrik presenterar sig den tillfällige berättaren, och det börjar extra spännande med kapitlet "Jag är ett lik". En man har mördats, han mördades för några dagar sedan, och på några sidor berättar han vad som hände, om sitt liv, och vad han längtar tillbaka till.

Längre fram tar mannen som dödade honom till orda, under rubriken "Jag kommer att bli känd som mördare". De båda talar om en konflikt inom miniatyrmålarnas skara, en konflikt som gäller att några av dem börjat ta intryck av de frankiska målarnas stil. Jag måste erkänna att jag är litet förvirrad i början, men efter några kapitel börjar historien ta form.

Det är naturligtvis inget förbiseende av Pamuk att sympatierna och motsättningarna mellan "det nya" och "det gamla" (eller det österländska och det västerländska) är blandade mellan och inom alla människor i berättelsen. Det är ett tema som han behandlar grundligt och fascinerande i många av sina böcker, såsom Den vita borgen och Det nya livet. Nostalgin för det gamla, inhemska, och kvaliteten hos det behandlas inkännande och intresseväckande. Men även kvaliteten och dragningskraften hos det nya, utländska läggs fram, och de båda ståndpunkterna tvinnas kring varandra så att man förstår att det inte är en motsättning mellan gott och ont, utan mycket mer komplicerat än så.

Miniatyrmålarna får stort utrymme för att förklara skönheten i de enskilda bilder de håller på med; kompositionen, förtrogenheten med de tidigare mästarna, och framför allt den stiliserade framställningen som skall representera en bild som inte avbildar verkligheten, utan hur varje föremål ser ut i Allahs ögon. De personporträtt målade i frankisk stil som man sett eller hört talas om är hädiska och vulgära på mer än ett sätt; för att de sätter en människa eller kanske till och med en hund i centrum och gör den till bildens medelpunkt, och för att de visar föremål och personer på samma sätt som vem som helst på gatan kan se dem.

Samtidigt märks en stor fascination för den frankiska stilen. Dels skulle det tillåta de enskilda målarna att utveckla sin egen stil, bli kända och ihågkomna för sitt eget namn istället för hur väl de kunnat kopiera gamla mästare. Dels hör vi i många kortare berättelser hur paschor och sultaner genom tiderna övertalat miniatyrmålare att måla in sina ansikten på hjältarna i de klassiska sagorna, så det är inget nytt att människor längtat efter att få odödliggöra sig själva med porträttlika avbildningar.

Målarna känner alla på sig att deras rena, stiliserade målningar kommer att bli omoderna och glömmas bort till förmån för den frankiska stilen, men de befinner sig i olika stadier av förnekelse eller motstånd. Dessutom är de medvetna om att alla vackra bilder de lagt ned dagar och månader på är förgängliga, så som mäster Osman förklarar här:

... Likgiltigheten, tiden och katastrofen kommer att förstöra våra konstverk. ... Glupska, skamlösa möss kommer att gnaga sönder dessa sidor; termiter, maskar och tusentals olika insekter kommer att förstöra våra handskrifter. Inbindningar kommer att vittra sönder och sidor att falla ut. Kvinnor som tänder spiseln, tjuvar, likgiltiga tjänare och barn kommer tanklöst att riva ut sidor och bilder. Barn till prinsar kommer att förstöra illustrationerna med sina leksakspennor. De kommer att svärta ned figurernas ögon, använda sidorna för att snyta sig i och rita i marginalerna med svart bläck. ...

Så här långt har jag hunnit berätta utan att nämna huvudpersonerna, Kara och Shekure och deras komplicerade kärlekshistoria! Kara har varit borta från Istanbul i tolv år, men har hållit sin ungdomliga förälskelse i kusinen Shekure vid liv hela tiden. Shekure som nu är änka med två små söner vill inte och kan inte älska honom och gifta sig med honom utan att det skapar nya problem för henne och pojkarna. Deras kärleksförvecklingar står ibland för rara, komiska inslag i berättelsen, och ibland för allvarliga situationer av hot och olycka som flätas in i det större mysteriet med den mördade miniatyrmålaren. Än en gång ett kriminalfall, alltså, och jag som säger att jag inte gillar deckare! Men åter igen; det är en spännande och välskriven historia, och mordgåtan engagerar mig verkligen. Jag blir också riktigt intresserad av att fördjupa mig i hur de noggrant målade bilderna ser ut. Fantasin hjälper mig en bit, och med Orhan Pamuks kärleksfulla beskrivningar i bakhuvudet skall jag nog ha tålamodet att sätta mig in i bildernas historia.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Snö
Oskuldens museum

Snö av Orhan Pamuk

Bara några sidor in i boken märker jag att Pamuks varning till läsaren är befogad. På försättsbladet citeras bland annat ur Stendhals Kartusianklostret i Parma:

"Politik i ett litterärt verk är ett pistolskott mitt i en konsert, ett rått inslag som dock omöjligen kan ignoreras. Vi talar här om mycket fula företeelser..."

I alla Pamuks böcker har politik - maktkamp, ideologiska ståndpunkter, stridigheter, förvirring - varit en del av berättelsen, men här får den huvudrollen. Det är tyvärr det som gör den här boken mer ensidig och mindre intressant än de många andra av Pamuks böcker, som jag älskar så mycket.

Det är inte helt sant att politiken har huvudrollen i Snö. En lika stor roll har huvudpersonens starka passion för ungdomskärleken Ipek. Poeten Ka har kommit till den lilla staden Kars i hopp om att vinna hennes kärlek, men också för att skriva om varför så många av stadens unga flickor har tagit livet av sig. Kas undersökningar om deras livsöden hamnar snart i bakgrunden, när en militärkupp iscensätts i den insnöade staden.

Varvat med de politiska mord, arresteringar, utegångsförbud och andra dramatiska händelser, upptas en stor del av historien av Kas starka känslor. Han är en mycket ensam och romantisk person, som lätt kastas mellan hopp om att äntligen få känna uppslukande kärlek, och pessimism över att Ipeks kärlek snart kommer att vara över. Och som om inte kärleken är svår nog i sig, så tvingas Ka in i stadens intriger och förvecklingar mellan kuppmakarna och den islamistiska motståndsrörelsen, och det krånglar till kärleksbekymren ännu mer.

En sak jag har tyckt om med Orhan Pamuks böcker är att handlingen skruvar sig runt sig själv och djupare in i förståelsen av hur de rivaliserande grupperna faktiskt liknar varandra. Här är paradoxen klar för läsaren redan från början: när armén gör kupp för att genomföra en sekulär demokrati, är det ändå en form av tyranni. När islamisterna kämpar emot, för kvinnors rätt att välja att bära huvudduk, är det ändå en förtryckande form av individualism. Den här insikten är viktig nog, men efter femhundra sidor (ja, redan efter tvåhundra sidor) blir det mer av en upprepning att höra det igen.

En annan sak jag har älskat i Pamuks böcker är att han har uttryckt den vemodiga känslan att både vara nostalgisk över hur Turkiet var förr i tiden, och att samtidigt njuta av vad som har blivit bättre när det förändrats. Det har jag upplevt som en genuin kärlek till ett land i förändring, och det har känts mycket sympatiskt. I Snö får läsaren mindre av de här reflektionerna, och mer av upprördhet över sakernas tillstånd och politisk agitation.

Av de här anledningarna känns Snö av Orhan Pamuk mer ensidig, och är inte en lika fin läsupplevelse som nästan alla andra böcker han har skrivit. Jag hoppas att den som bara har läst Snö inte blir besviken, utan istället plockar upp några andra av Pamuks mästerverk, såsom Det tysta huset, Det nya livet och Den svarta borgen.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Mitt namn är röd
Oskuldens museum

Oskuldens museum av Orhan Pamuk

I sitt oskuldens museum samlar Kemal föremål efter föremål som påminner honom om tiden med Füsun. Medan han berättar visar han upp tingen, som kan vara så signifikanta som örhänget hon bar i det ögonblick då han kände som mest fullkomnad lycka, eller så ovidkommande (?) som kärnorna från oliverna han åt vid ett mindre lyckligt tillfälle.

"Oskulden" i muséets titel, är det den oskyldiga lyckan som unga älskande kan känna när de inte vet vilka sorger framtiden kan komma med? Eller är det inte snarare varje flickas oskuld, varje flicka som rör sig på gatorna i Istanbul omkretsade av män som vill veta om de kan få henne i säng, eller om hon är typen man gifter sig med? Det första hundratalet sidor i boken är otrevligt gubbsjuka i sina detaljerade redogörelser för hur det kan vara OK för moderna unga turkiska kvinnor att ligga med sina pojkvänner, men under förutsättning att han gifter sig med henne till slut. Men om han inte gör det, så riskerar hon att ha förstört sitt rykte och kanske kommer ingen hederlig man att vilja gifta sig med henne.

Kemal skall snart förlova sig med Sibel, och de har redan legat med varandra på soffan i hans kontor. Det är modernt och litet modigt. Sibel är en klok och vacker ung kvinna från en bra familj, och alla säger till Kemal att han har tur som får henne. Men några veckor innan förlovningen träffar Kemal sin yngre kusin Füsun, blir hastigt förälskad i henne, och inleder ett hemligt kärleksförhållande med henne.

Vi känner igen dubbelmoralen från andra samhällen och tider, liksom hur unga kvinnor och män struntar i konventionerna i ett känslorus eller efter eftertanke. Jag har sällan haft förståelse för vare sig det ena eller det andra, och framför allt inte den gråzonen som måste finnas hos människor när man känner till och accepterar en del av de moralistiska reglerna, men delvis handlar som om de inte finns. Men Kemals ingående resonemang och följande handlingar visar konkret delar av de här gråzonerna, och gör det lättare för mig att förstå vilka blandade känslor som de berörda älskande i triangeldramat kan ha.

Som sagt, de första hundra-hundrafemtio sidorna känns litet snaskiga, och jag irriteras av hur egoistisk och ansvarslös Kemal är. Men så förändras förutsättningarna, och Kemal blir nu en olycklig tillbedjare som befinner sig i Füsuns ständiga närhet men inte som hennes älskade. Han är märkligt oföretagsam och tålmodig i sin begränsade nya roll. De två och deras omkrets befinner sig i detta limbo i åtta år! Men man kan se på deras "kontraktslösa" tillstånd, där ingen vill definiera ramarna och ingen vill tala ut om sina behov, som en invertering av deras kontraktslösa veckor av kärlek tidigare.          

Det är inte den åttaåriga oföretagsamheten som gör att boken blir över femhundra sidor lång, utan snarare alla de detaljer som Kemal redovisar för i de olika skeendena. Jag skulle hellre sett att boken var åtminstone en tredjedel kortare. Det ger å andra sidan en ledtråd till vilken pedantisk (och självupptagen) personlighet berättaren Kemal är: en som så gärna vill beskriva alla detaljer i sitt liv att han till slut öppnar ett museum över Füsun (eller snarare hans upplevelser med henne). På de sista femtio sidorna beskriver Kemal sina besök i de andra museum över enskilda personer som finns över hela världen. den passionen kan jag förstå och fascineras av! Det är faktiskt först då, sett med en samlares blick, som Füsuns liv börjar verka värdefullt. Och sade inte Kemal det också i början av boken: det är svårt att uppskatta lyckan när man är mitt i den, då är man vårdslös och tror att den kommer att vara för evigt. Efteråt måste man vända blicken tillbaka och försöka uppleva lyckan som ett ögonblick fixerat i en juvel.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Snö
Mitt namn är röd

Årets bästa böcker 2012

Förr om åren gav det mig lika mycket att läsa bokrecensioner som att läsa böcker. Dels var det, innan min läslista hade vuxit sig milslång, roligt att få tips på nya läsvärda böcker; dels tyckte jag om att läsa välskrivna recensioner som fångade en boks karaktär och beskrev den i lockande meningar. En av mina främsta källor till boktips var nättidningen Salon, en trogen följeslagare genom IT-bubblan. Tyvärr har Salons litteratur-sektion krympt avsevärt och kvaliteten på artiklarna sjunkit. Men i början av år 2012 läste jag i alla fall två riktigt bra böcker som jag upptäckt via Salon: Pym av Mat Johnson och Volt av Alan Heathcock. Den förstnämnda är kvick och full av litterära referenser, den andra innehåller allvarliga noveller i ett landskap långt från gängse civilisation. Båda två är ytterst läsvärda.

Vad är kriterierna för att förtjäna Nobelpriset i litteratur? I mina ögon är det en unik röst som ger liv åt ett rikt material och så en odefinierbar hög kvalitet. Några böcker som har det är Alice Munros The View from Castle Rock, Hilary Mantels Wolf Hall, Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag och (förstås) Orhan Pamuk Oskuldens museum.

Inför höstens science fiction- och fantasyfestival, Kontrast 2012, förberedde jag mig genom att läsa böcker av författarna som skulle komma, och gjorde flera nya imponerande bekantskaper: Peter Watts extremt vetenskapliga Blindsight, och Anders Björkelid som med sin Berättelsen om Blodet skrivit en berättelse som både är originell och välgrundad i nordiska landskap och myter.

Den site som numera är min största boktipsalstrare är fantastiska io9.com. Tack vare dem letade jag upp After the Apocalypse av Maureen F. McHugh, och det är nog den enda bok jag har läst i år som faktiskt publicerades 2012. Jag har också en ambition att läsa klassiska science fiction-böcker; Hugo- och Nebulavinnare och andra som fortfarande dyker upp i diskussionerna. Två mästerverk som verkligen skakar om perspektiven är Philip K. Dicks The Man in the High Castle och A Canticle for Leibowitz av Walter M. Miller Jr.

För mycket overklighet är dock inte bra. När China Miéville släpper loss sin fantasi blir böckerna överfulla av magi och monster. När han skruvar ned den och stramar upp handlingen blir resultatet så bra som The City & the City.

Nu har jag några jokrar över, som också har hög litterär kvalitet. Nej, förresten, Kartan och landskapet  har bitvis riktigt låg kvalitet, men det är en del av planen och en av anledningarna till att jag tycker att Michel Houellebecq är en så smart författare. Hög kvalitet och stor variation har också Aleksandar Hemon i The Question of Bruno. Slutligen, två verk av rakt igenom hög kvalitet: A Room With a View av E.M. Forster och Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen.

Åren av Annie Ernaux

Vid familjemiddagarna traderas historierna från förr: hur det var under kriget, vad som blev av den där släktingen, den där julen. Barnen som sitter med och lyssnar får minnena som något att ta vara på och väva in i sina liv. Bland annat av den här anledningen passar det att Annie Ernaux bok Åren berättas i en kollektiv form, där "man" gjorde si och "man" tyckte så, under de många decennier som boken sträcker sig över.

För några år sedan funderade jag på om inte Orhan Pamuk är så uppskattad av europeiska läsare för att han i stora partier berättar om vardagslivet i Turkiet, förklarar hur det var och ger detaljer om möbler och vanor. Men detsamma gör ju även Alice Munro, när hon berättar om det specifika livet på den kanadensiska landsbygden vid mitten av 1900-talet. Och nu har vi ytterligare en Nobelprisad författare som berättar nutidshistorien mitt utifrån Europas centrum, än en gång med just sin egen röst och sitt eget val av detaljer och framförande.

Ernaux berättelse rullar på nästan lika stadigt och snabbt som skeenden i en historiebok, men genom sitt val av detaljer och ögonblicksbilder ger hon den mer liv än fotnoter och faktaredovisningar har. Hon berättar ur en närtid som många av oss antingen kommer ihåg eller känner till på samma sätt som barnen i bokens början fick del av förhistorien de inte själva hade upplevt. En dag kommer även ögonblicken från nittonhundratalet att falla i glömska. Och redan i bokens sista fjärdedel hålls det nya familjemiddagar där ungdomarna inte alls bryr sig om historien före dem själva, och de äldre kan känna hur tiden och framtiden springer förbi dem.

Det kollektiva "man" som är berättare byts ibland ut mot en "hon", vars upplevelser och tankar inte alltid är samstämmiga med det som alla andra ("man") tycks tänka och göra. Mot bokens slut kan vi med "henne" känna hur erfarenheterna från förr lagras över det som händer nu och känns lika nära - fast på ett annat sätt än Marcel Proust beskrev det, även om "hon" länge letat efter en madeleinekaka för att förlösa sin berättelse.

Sträckläsning av boken kan kännas övermäktigt. Men även om man läser Åren med tillbörliga pauser går det ganska fort - och så har man rutschat igenom hela århundradet. Glömt något, minns mycket, ett finger i varje tidsålder och kanske med större acceptans för att man själv kommer att försvinna från världen.

Fantastika 2016, fredagen

Äntligen science fiction- och fantasykongress igen! Och i de trevliga environgerna i Sickla, där Fantastika höll till redan år 2013 och nu materialiserar sig igen. Programmet är så välfyllt att föredragen börjar redan en timme innan kongressens öppnande, och jag var förstås där!

Merlin - the man, the myth, the magic
Rhuddem Gwelin som har skrivit ett antal böcker centrerade kring Merlin har förstås forskat en hel del i myterna kring honom, och berättade vad hon funnit för oss. Merlin nämns i walesisk diktning från 500-talet, då som Myrddin, en druid som blivit galen efter att ha bevittnat ett brutalt slag. Först senare kom kopplingen till Kung Arthur, och ännu senare tillkom riddare, Camelot, Runda Bordet och sökandet efter den Heliga Graal till myten, bit för bit under flera århundraden. I Britannien fanns ju ruiner från romarnas tid där, vilken lämnat efter sig många små konkurrerande furstendömen. Det gav ju grogrund för legender om en enande kung i en gyllene forntid. Ett problem var dock att Arthursagan, liksom det omgivande samhället, kristnades, vilket gjorde att det var svårt att förklara att Merlin ju var druid. Olika författare har genom seklen valt att lyfta fram olika delar av Merlin- och Arthursagan. Rhuddem Gwelin vill själv placera Merlin i olika tidsåldrar, och det behöver inte ta slut nu när hon kommit till vår tid. Publiken kom med uppmuntrande förslag till framtida böcker med Merlin i just framtiden, och varför inte i rymden? Intressant utveckling!

We remember Octavia Butler

En panel bestående av Anna Bark Persson, John-Henri Holmberg, Caroline Mullan och Martin Halldin diskuterade Octavia Butler och hennes verk. CM nämnde en essä av Butler, en följd av frågor utan svar: "What good is any literature to black people? What good is all of this to black people?" JHH kunde då berätta att Samuel Delaney såg framtiden i Starship Troopers, där man inte förrän sent i boken får en ledtråd till att huvudpersonen är av filippinskt ursprung - en framtid där etnisk bakgrund alltså inte tillmäts så stor betydelse som idag.

Av Octavia Butlers böcker har ju Kindred blivit uppmärksammad även utanför science fiction-scenen, med sin genomlysande beskrivning av förhållandena mellan slavar och slavägare. Även om hon valt att inte ha med de hemskaste exemplen av de hon funnit i verklighetens slavberättelser, så är det en kraftfull historia som också visar upp ömsesidiga beroenden och nyanser i maktförhållandena.

CM säger att Butlers tema var familjen, med utgångspunkt i Patternmaster, där familjen tas för given, och så i Kindred där familjedynamiken undersöks noggrannare. ABP håller inte med om det utan säger att Butlers tema är mänskligheten; hur kan vi bygga en bättre framtid, när mänskligheten är så ofullkomlig. MH citerar Donna Haraway som säger att Butler undersöker maktförhållanden och paradoxer däri. Jag själv vill flika in att jag upplever två starka strömningar i Octavia Butlers böcker; dels den blandat fysiska och psykologiska upplevelsen av ett beroendeförhållande, och dels det förunderliga och framåtpekande fokuset på att blanda fördelaktiga egenskaper till en ännu starkare avkomma - "avel/breeding" förekommer ju som något viktigt i Patternmaster, Fledgling, Lilith's Brood och kanske fler av böckerna jag inte hunnit läsa än. För mig utgör det en förändring av självet i hopp om att skapa en bättre morgondag vilket man även kan känna igen i budskapet God Is Change i Parable-böckerna.

CM påpekar att Octavia Butler i sina böcker använder sig av fler än vanligt av människans fem sinnen; hon vet att vi också behöver känsel och beröring. Även lukt och smak spelar stor roll, vill jag tillägga.

MH föreslår att när vi har läst alla Butlers böcker kan vi fortsätta med det som inspirerats av henne: Octavia's Brood och Dark Matter.

GoH-intervju Maria Turtschaninoff
Under vänlig ledning av Nahal Ghanbari berättade Maria Turtschaninoff om sitt författarliv, som startade redan i femårsåldern med sagor byggda på idéer som nog skulle fungera om hon tog upp dem idag. Dock sade hon aldrig till någon att hon ville bli författare eftersom vuxna alltid strular till allt. Efter hand började hon lägga till en twist i sagorna; pojken och flickan som dödat draken ville inte gifta sig med varandra på slutet! I trettonårsåldern blev tyvärr berättelserna normala och tråkiga, för det var så hon trodde att en seriös författare behövde vara. Men när hon lämnade datorn och började skriva för hand kom fantasin och den roliga känslan tillbaka.

Att skriva boken Arra gick så lätt att hon trodde det var så det skulle fortsätta, men efter det har hon ändå fått uppfinna hjulet för varje ny bok. Men böckerna börjar ofta med att hon ser en bild, och sedan följer hon upp den situationen och människorna. Hon skriver om olika platser och tidsåldrar, men ofta återkommande är unga kvinnor och våld och hot, vilket dock inte är ett medvetet val. Efter Maresi skriver hon nu en prequel, för det var så intressant att tänka på hur klostret och dess legend uppstod. Men ibland önskar hon att hon inte skrivit in så många ursystrar i Maresi, eftersom det blir så många som måste få röst i boken om dem! För egen del är jag glad att hon väljer den spännande urhistorien, och att hon sedan kommer att fortsätta i den intressanta världen.

A conversation about books
Linnéa Anglemark och Caroline Mullan är båda storläsare, liksom förstås de flesta av oss besökare. De, liksom många av oss, har alltid med en bok att plocka upp och läsa i, men CM berättade om den stora skräcken att ha med en tjock bok på semester - och tappa den när man är halvvägs igenom! (Jag kan erkänna att det har hänt mig, utanför tunnelbanan i Wien. När jag kom tillbaka två timmar senare var boken borta så jag hoppas den blev till någon annans glädje.)

Att läsa om en bok för att hitta det du minns den som kan bli snopet; efter tredje omläsningen hittar du det på en rad i ett enskilt stycke. Författare kan bli förvånade eller till och med arga för att läsare hittar andra saker än de själva tänkte sig. CM berättar en anekdot om Isaac Asmiov som hörde två gräla om innebörden av en av hans böcker - båda hade fel. När han bröt in och sade vad han egentligen menade, fick han till svar "And what makes you think you know anything about it?" Och när han sade att han var författaren, fick han igen till svar "And what makes you think you know anything about it?"

De båda bokpratarna talar om intressanta böcker, och nämner att Liu Cixin i The Three Body Problem förklarar händelser i Kinas historia så att de blir begripliga även för icke-kinesiska läsare, vilket är bra för att en bok skall kunna klara sig utanför sfären där den är skriven. På det vill jag flika in att jag upplever att många goda författare gör så, till exempel Orhan Pamuk och Alice Munro, och att det kan vara minst lika välkommet även för inhemska läsare, och ännu mer för framtida läsare som kan ha helt annorlunda referensramar.

Verklighetens Jurassic Park
Årets föredrag från Torill Kornfeldt handlade faktiskt inte om häpnadsväckande och/eller brutala parningsritualer i djurvärlden, men oundvikligen blev det en del prat om det innan själva talet började. Sedan fick vi se bilder från ett välbevarat mammuthuvud i Sibirien samt höra olika försök som gjorts för att avla fram utdöda djur, hittills medelst korsning av existerande djur för att få fram önskade egenskaper. Men vem vet vad som kommer att fungera i framtiden? Tekniken och vetenskapen utvecklas ju hela tiden!