onsdag 16 december 2020

Bokfört av Lars Jakobson

 Det senaste alstret från Lars Jakobsons penna innehåller ingen nyskriven prosa, om vi skall tro honom själv och hans redaktör (samt alter ego) Joan Bravais. I första halvan av den tunna boken tar han sig an temat av överlevare efter en katastrof. Han utgår från två diametralt motsatta berättelser, Cormac McCarthys Vägen och Joanna Russ En gång skall vi alla... Vem vill man vara efter en apokalyps, när större delen av mänskligheten är borta och alla förutsättningar för livet kastats om? Är det ens plikt att återuppfylla jorden med människobarn? Om man inte vill det? Om livet de föds till är omänskligt grymt?

Jakobson visar också upp hur författaren kan välja just de omständigheter som skapar just den hjälte som berättelsen behöver. Det är befriande att läsa hur han knådar McCarthys tröstlösa verk. Vid min läsning av Vägen kändes det nördigt att vilja veta precis hurdan katastrofen varit och vad den lämnat för förutsättningar. Borde man inte klara sig utan det? Men att vara vag om det betyder att författaren kan låta världen vara just sådan att just hans huvudperson är rätt man på plats. Alla de svagare har dödats eller dödat sig själva, han behöver inte längre låtsas bära upp civilisation och bibliotek, men han är i alla fall inte så ond att han rostar spädbarn på grillspett, och han vill att sonen skall överleva. Det kan kännas skönt att slippa behöva beundra den starke, tystlåtne hjälten när berättelsens konstruktion är frilagd. Efter den apokalypsvandringen kan man förstå, om än inte sympatisera med Joanna Russ huvudperson Elaine, som har en rakt motsatt inställning till att överleva i en grym värld.

Jakobson och Bravais vill få oss att tänka att texterna som följer i bokens andra halva är skrivna av den amerikanske författaren Raymond Kimber, eftersökt av några hängivna fans men ännu höljd i anonymitet. Så lätt som de svenska meningarna löper i de korta styckena kan jag inte, hur jag än försöker, tro att de är översatta från engelskan, men det är egalt var de kommer ifrån, jag läser dem gärna ändå.

Nu möter vi oftast namnlösa människor som är definierade av en egenskap, något som kanske inte ens är tydligt av vad de tar för sig under de ögonblick vi följer dem: Besvärsmänniskan, fåtöljmänniskan, dörrmänniskan. Här är det ändå nästan bättre ju kortare texten är; det lilla utsnittet ur en människas liv kan i tankarna lysa upp en hel livslinje före och efter händelserna. Jag är speciellt förtjust i det här stycket:

Blusen är inte ny, men den var ren och nystruken när hon tog på sig den i morse, sval, nästan kylig mot hennes kropp. Nu har den egentliga människan, det är hon som ser klart och förbi, svettats i den hela sommardagen, blusen är skrynklig och manschetten har fått sin vanliga bläckfläck. (Hon är vänsterhänt.) Men hon vet att bortsett från lukten och fläcken är skjortan lika ren som när den kom från kemtvätten, utan vecken och skrynklorna precis lika slät. Hon lägger den motvilligt i tvättkorgen.


Det återkommer stycken som handlar om hur Kung Salomo förvisade djinner till flaskor som grävdes ned, och sakta rör sig berättelsen och några äventyrare mot den mytomspunna Mässingsstaden i öknen. Det är här som konstruktionen av en okänd författare blir som mest lyckad. För när man läser historier som antyder en hemlighet, kan man antingen tro att allt är påhittat eller undra om författaren känner till mer och bara smyger ut några ledtrådar i sina texter. Vi kan inte hitta Raymond Kimber och fråga honom, och det avståndet till källan gör att mysteriet känns mer möjligt. Våra tankar kan följa Lars Jakobsons i efterordet och fundera på var/om Mässingsstaden finns. 


Fler böcker av Lars Jakobson:
Menageri
Berättelser om djur och andra
Vid den stora floden
John & Denise

1 kommentar:

Einar J sa...

Jag har mer och mer förstått att det här är ett författarskap som jag borde bekanta mig med.