The Forever War av Joe Haldeman

Militärtjänstgöringen är obligatorisk; hela jorden ligger i krig mot ett utomjordiskt hot. William Mandella är extra värdefull för att han har studerat fysik och har en IQ över 150. Men det sparas inte på strapatserna för rekryterna för det. När de skickas till Plutos måne Charon förväntas inte alla överleva den hårda utbildningen, och ja, ett par personer dör av slarv eller otur med utrustningen eller under övningsstrider med skarpa vapen.

The Forever War skrevs 1974, efter Vietnamkriget dit Joe Haldeman själv blev inkallad. Utan att vara uttalat kritisk mot militären innehåller boken ett par partier där menige Mandella (och även senare, i högre befattningar) reflekterar över vad det är att döda en annan människa eller i förekommande fall en Tauran. Han är också med om att armén bli försedd med droger som gör honom till en mordmaskin, full av hat mot Tauranerna, en känsla han också analyserar och ogillar, trots resultaten den gav.

1974 är också i kölvattnet av 60-talets fria kärlek, och i den framtida jordiska armén är det inte förbjudet att ha sexuellt umgänge med medsoldater, det är snarare obligatoriskt, vilket leder till en hel del nonchalant "hopa-parnings-snack" och en ganska osmaklig orgie-scen. Den ungefärliga 50-50-fördelningen män/kvinnor tyder på att homosexualitet förbises, vilket litet klumpigt rättas till längre fram i handlingen. Trots de fria partnerbytena finner dock menige Mandella och medsoldaten Marygay Potter varandra på ett djupare plan än det fysiska.

För att ha en titel som The Forever War innehåller boken få riktiga stridsscener (dock noggranna förberedelser), få närkontakter med de attackerande Tauranerna, och liten inblick i hur hela kriget går och om man har gjort några försök att kontakta och medla med Tauranerna, denna första utomjordiska intelligens som människan mött och genast hamnat i krig med. Boken fokuserar istället på en människas plats i krigsmaskineriet, därtill en människa som inte ens tycker om att strida. Det är uppfriskande att läsa hur Mandella inte alltid känner sig säker i sin roll, även när han hanterar kritiska situationer väl.

Att vara soldat är att vara avskild från världen man strider för. På grund av de långa sträckor soldaterna färdas i näraljushastighet hinner årtionden, snart århundraden gå på jorden medan de själv bara åldras några år. Av en slump är det snart bara Mandella och Potter som har varit med från krigets början, från det första mötet med utomjordingar, vilket både ger dem status och en roll som udda. Förändringarna som jorden och senare dess kolonier genomgår hinner märkas i korta, intensiva partier mellan uppdragen och desto mer på de nya rekryter som hamnar under Mandellas befäl. De kommentarer på social utveckling som Joe Haldeman vill göra är ibland litet haltande men de blandas väl in i de hisnande perspektiven.

Huvudpersonen William Mandella är till största delen neutral och knäpper först upp om sig själv mot slutet av boken, men det gör honom till en någorlunda objektiv betraktare av krigsmaskineriet. Han vinner läsarens sympatier på att vara en kugge i hjulet; inte någon hjälte, inte någon rebell, skjuten genom seklerna in i framtiden mer av slump än mening. Som en av möjliga framtidsskildringar är The Forever War märkt av sin tillblivelsetid men mycket intressant.