Oscarsnomineringen har gått till J.K. Simmons för hans demoniska Svengali-porträtt, och visst är han värd det. Men huvudpersonen i filmen är Andrew Neimann (Miles Teller), under en mycket viktig period i hans unga liv. Jag är inte särskilt intresserad av filmer om ungdomars första förälskelse eller "jag reser runt världen och är självdestruktiv och tycker synd om mig själv". Den känsla jag minns och vill återuppleva är den av att allt är möjligt, jag kan bli något stort, parad med osäkerhet och okunskap om vad världen är och vad jag måste ge.
Den känslan är det som kramar hårt om min mage genom hela Whiplash. Filmen går nära inpå Andrew, tätt intill hans ansikte, följer i bakhasorna, sätter oss med honom på trumpallen. Han är ung, har ännu inget fotfäste i livet, men har kommit in på landets bästa musikcollege och har ambitionen att bli en riktigt bra jazztrummis. Den drivande ambitionen att göra bra musik är uppblandad med viljan att själv bli hyllad för det, och med önskan att höra till gemenskapen i orkestern, och framför allt att duga för sin lärare Fletcher.
Fletcher är fruktad och beundrad på skolan. Efter bara två takter avgör han om någon platsar i hans hårt tuktade storband. När Andrew blir utvald växer hans självförtroende och tar plats i hela hans kropp. Fletcher småpratar vänligt innan första repetitionen, och inträdesprovet verkar vara avklarat. Men i storbandet råder kadaverdisciplin och en lyhördhet som bygger på rädsla för Fletcher. Minsta misstag startar en helvetsstorm mot den som felande. Men som vid utstuderad tortyr varvas de många invektiven med ögonblick av vänlighet mot dem som passerar nålsögat. De ögonblicken skapar en längtan efter att godkännas av Fletcher som dövar smärtan och får Andrew att piska sig själv vidare.
För oss som ser på det utifrån, som är kanske dubbelt så gamla som Andrew och känner oss uppskattade på andra områden, är frestelsen stor att säga "Fuck it, du har inte rätt att kräva detta av mig!" och gå därifrån med fingret i luften. Men för Andrew är detta livet; en sekt han vigt sitt liv åt; en drog han inte kan ge upp. Rädslan att misslyckas och viljan att lyckas driver honom vidare, och när jag ser och känner det kan jag sakna de perioder då jag också kände så och beklaga hur bekväm jag har blivit.
Det är just den drivkraften Fletcher vill skrämma fram, men han gör det på ett så grymt, okänsligt sätt att han riskerar att knäcka många talanger på vägen. Nej, inte helt okänsligt, för man anar att han njuter av att släppa fram sin inre sadist (och vem skulle kunna göra det bättre än J.K. Simmons efter flera års träning i Oz). Redan innan Fletcher förklarat sin filosofi i ord har vi börjat förstå hurdan han är. I sina egna ögon gör Fletcher helt rätt. Från en icke-psykopats synvinkel går han alldeles för långt och borde stoppats. Men auktoriteter som han finns på många ställen; i sportklubbar, i armén, i alla skolor som lär ut något svårt, och filmen handlar om hur Andrews psyke bryts mot hans. Vi får också se Andrews pappa med sin son, eller snarare en bit ifrån, eftersom han inte är med i Andrews nya värld, och inte kan hjälpa honom hur ont det än gör honom.
För mig som älskar jazz och har spelat i ett (mycket mer förlåtande) storband är det en (skräckblandad) njutning att höra musiken och vara med i replokalen och på scen. På samma sätt som jag kan engagera mig i sporten i Friday Night Lights hoppas jag att icke-jazzfans kan sugas in i Whiplash, och få en aning om ruset när man skapar suverän musik tillsammans med andra. Energin, rytmen, vibrationerna, drivet, samspelet, klangerna, den sublima känslan av bra musik! Då förstår man varför Andrew dras tillbaka som en mal till elden.
*** Ovidkommande fotonot ***
Som en introduktion till Andrews idol Buddy Rich kommer det episka klippet där han har ett trum-battle med Animal från Mupparna. Så här trevligt är det dock aldrig i filmen.
Den känslan är det som kramar hårt om min mage genom hela Whiplash. Filmen går nära inpå Andrew, tätt intill hans ansikte, följer i bakhasorna, sätter oss med honom på trumpallen. Han är ung, har ännu inget fotfäste i livet, men har kommit in på landets bästa musikcollege och har ambitionen att bli en riktigt bra jazztrummis. Den drivande ambitionen att göra bra musik är uppblandad med viljan att själv bli hyllad för det, och med önskan att höra till gemenskapen i orkestern, och framför allt att duga för sin lärare Fletcher.
Fletcher är fruktad och beundrad på skolan. Efter bara två takter avgör han om någon platsar i hans hårt tuktade storband. När Andrew blir utvald växer hans självförtroende och tar plats i hela hans kropp. Fletcher småpratar vänligt innan första repetitionen, och inträdesprovet verkar vara avklarat. Men i storbandet råder kadaverdisciplin och en lyhördhet som bygger på rädsla för Fletcher. Minsta misstag startar en helvetsstorm mot den som felande. Men som vid utstuderad tortyr varvas de många invektiven med ögonblick av vänlighet mot dem som passerar nålsögat. De ögonblicken skapar en längtan efter att godkännas av Fletcher som dövar smärtan och får Andrew att piska sig själv vidare.
För oss som ser på det utifrån, som är kanske dubbelt så gamla som Andrew och känner oss uppskattade på andra områden, är frestelsen stor att säga "Fuck it, du har inte rätt att kräva detta av mig!" och gå därifrån med fingret i luften. Men för Andrew är detta livet; en sekt han vigt sitt liv åt; en drog han inte kan ge upp. Rädslan att misslyckas och viljan att lyckas driver honom vidare, och när jag ser och känner det kan jag sakna de perioder då jag också kände så och beklaga hur bekväm jag har blivit.
Det är just den drivkraften Fletcher vill skrämma fram, men han gör det på ett så grymt, okänsligt sätt att han riskerar att knäcka många talanger på vägen. Nej, inte helt okänsligt, för man anar att han njuter av att släppa fram sin inre sadist (och vem skulle kunna göra det bättre än J.K. Simmons efter flera års träning i Oz). Redan innan Fletcher förklarat sin filosofi i ord har vi börjat förstå hurdan han är. I sina egna ögon gör Fletcher helt rätt. Från en icke-psykopats synvinkel går han alldeles för långt och borde stoppats. Men auktoriteter som han finns på många ställen; i sportklubbar, i armén, i alla skolor som lär ut något svårt, och filmen handlar om hur Andrews psyke bryts mot hans. Vi får också se Andrews pappa med sin son, eller snarare en bit ifrån, eftersom han inte är med i Andrews nya värld, och inte kan hjälpa honom hur ont det än gör honom.
För mig som älskar jazz och har spelat i ett (mycket mer förlåtande) storband är det en (skräckblandad) njutning att höra musiken och vara med i replokalen och på scen. På samma sätt som jag kan engagera mig i sporten i Friday Night Lights hoppas jag att icke-jazzfans kan sugas in i Whiplash, och få en aning om ruset när man skapar suverän musik tillsammans med andra. Energin, rytmen, vibrationerna, drivet, samspelet, klangerna, den sublima känslan av bra musik! Då förstår man varför Andrew dras tillbaka som en mal till elden.
*** Ovidkommande fotonot ***
Som en introduktion till Andrews idol Buddy Rich kommer det episka klippet där han har ett trum-battle med Animal från Mupparna. Så här trevligt är det dock aldrig i filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar