Årets bästa filmer och TV 2018

Länderna på vårt jordklot är så olika varandra i natur och levnadsförhållanden. Jag vill veta mer om vår värld och människornas villkor, och är tacksam för filmare som med sin blick från insidan låter oss andra se hur livet kan vara. En hjärtslitande film var Rungano Nyonis I am not a witch, som visar hur flickor eller kvinnor i Ghana kan pekas ut som häxor och motas in i ett liv utanför samhället. En annan inifrånblick gav oss Justin Chon i filmen Gook om koreanska butiksägare i Los Angeles under kravallerna år 1992.

Det kalla kriget som sträckte sig över flera decennier påverkade människor ända in i privatlivet. Två olika vinklar på det ges i Den tysta revolutionen och den lysande Cold War.

Hudfärgen kan för en svart människa lägga krokben i karriären eller skapa ett direkt hot mot ditt liv. Sorry To Bother You är ett prov på det förra och BlacKkKlansman på det senare, och båda filmerna hittar sina egna lösningar på problemet med mycket humor men också bitande allvar.

Jag kan ofta bli besviken på svenska filmer och det som produceras i vårt land kan ibland vara pinsamt dåligt. Men Trädgårdsgatan är socialrealism som allra bäst; en stark kärlek mellan två drogmissbrukare sedd genom två barns ögon. Actionfilmen Den blomstertid nu kommer skapades genom privata initiativ och ger mersmak.

Lady Bird var en fantastisk skildring av tonårstiden då man försöker finna fotfäste i världen omkring. Det var också Leave No Trace, under helt andra omständigheter, och fastän även den filmen följde en ung flicka är det hennes fars tysta smärta som stannar kvar i minnet. I 1700-talets Österrike var möjligheterna färre för en blind flicka, och det var fint att få se Mademoiselle Paradis, baserad på en verklig historia.

Lika svårt kan det vara att hantera världen när man står mitt i livet och ser att det inte blev som man tänkte sig. Three Billboards Outside Ebbing har en grymmare handling, Tully en mindre brutal stämning, men bärs av vardera en kvinna som är stark men på gränsen till att brista.

Två italienska filmer rörde sig strax utanför det verkliga; Lycklig som Lazzaro och Allt du önskar kan du få. Inte vackra och drömska utan bitvis råa på helt olika sätt, och också tankeväckande på helt olika sätt.

Om vi helt glömmer realism och bara njuter av fart och imponerande actionscener så fick vi det till max i den fantastiska Aquaman, likaså i Solo: A Star Wars Story, där huvudrollsinnehavarna susar genom rymden i väl lappade rymdskepp. Där kan vi tjusas av det hiskliga, men i verkligheten kan rymdfärder kännas som skräckfilmsscener. Så här snart femtio år efter månlandningen fick vi en omskakande bild av förberedelserna, genomförandet och de starka män som tog människan till månen med sina egna liv som spelpjäser i filmen First Man.

Goda TV-serier är stimulerande; man kan fördjupa sig i en intressant handling och karaktärerna som driver den eller drivs av den. De senaste åren har vi kunnat se så genomtänkta historier som The Handmaid's Tale och American Gods. Serierna Dirk Gently's Holistiska Detektivbyrå och Happy! forsade fram med omtumlande fart och det dröjde ett tag innan man såg planen, och att den var smart, inte bara underhållande.

En bra komediserie som ger ett gott skratt varje dag är en lisa för själen, och extra mycket om den får en att tänka till. BoJack Horseman är egentligen mer tragedi än humor men också dråpligt rolig. The Good Place och Brooklyn Nine-Nine har sina allvarliga stunder men är övervägande positiva och hoppingivande. Det är bra att alla tre serierna fortfarande går, så att vi kan stanna kvar och skratta ut med karaktärerna vi lärt känna under några säsonger.