onsdag 4 juni 2025

Someone You Can Build A Nest In av John Wiswell

Att kunna skifta utseende och kroppsform är en egenskap som många spännande historier har skrivits om. Ofta får man inte veta några detaljer om hur de kroppsliga förändringarna går till, men det får vi i berättelsen Someone You Can Build A Nest In. Att få de fysiska detaljerna förklarat är intressant, fast många gånger riktigt geggigt och läbbigt. Vår huvudperson Shesheshen är (eller har) efter vad man kan förstå en organisk massa som kan växa och förändras i synnerhet om hon äter människor. Men hon behöver inta hårda föremål för att skapa stadga i sina lemmar och huvud, och när hon oväntat väcks ur sin vinterdvala måste hon skynda sig att inkorporera en järnkedja till ryggrad, och stenar och annat till en skelettliknande konstruktion som hon får anstränga sig för att hålla ihop till mänsklig form.

Det är monsterjägare som har väckt henne ur hennes vintersömn. Försvagad och yrvaken måste hon kämpa mot dem, med list och med styrka. Men den attackerande gruppen är bara en förtrupp till den större armé som närmar sig för att hitta och dräpa den wyrm som härjar i trakten, vilken dessutom skall ha lagt en förbannelse på huset Wulfyre. Detta uppdagas allt eftersom Shesheshen tar sig in till samhället Underlook för att ta reda på mer - och få sig ett skrovmål för att återfå sin styrka.

Människors vänlighet och omvårdnad är inget som Shesheshen är van vid, så när hon får just det av den resande kvinnan Homily efter att ha blivit svårt skadad, är det något ovanligt och svårförståeligt. Inte heller Homily är van vid vänskap och omtanke, och de båda dras till varandra delvis av en vilja att ta hand om den andra, men till stor del också av kärlek, och vem kan väl dra en skarp gräns mellan de två drivkrafterna.

Men Homily hör till familjen som jagar monstret i Underlook. Den stora fara och också den humor som uppstår av att Shesheshen hamnar mitt i en samling som inte vet att det är henne de borde jaga, det hanterar John Wiswell väl i sin bok. Familjen Wulfyres komplicerade inbördes relationer, tillika dem mellan Homily och Shesheshen, beskrivs nyanserat och intressant. Intrigen är också något som utvecklas på spännande sätt och tar oväntade riktningar. Även om några vändningar i handlingen är litet väl tillrättalagda så är Someone You Can Build A Nest In en fint utbroderad tolkning av en grundhistoria från sagornas värld. 

tisdag 3 juni 2025

Yael Bartana Farewell på Cecilia Hillström Gallery

Ju tydligare det blir även för gemene man att idéer och ting från science fiction finns och förändrar världen av idag, desto mer börjar konstnärer att använda sig av genrens troper. Det är inte konstigt, för vi som läst science fiction länge vet att robotar, AI, rymdresor och tidsresor kan sätta fokus på det människans villkor och relationer under extrema omständigheter, ibland motsvarande vad reguljära kulturskapare också vill uppnå. Utan att vilja vara en gatekeeper blir jag ofta besviken när författare och konstnärer gör taffliga eller självupptagna försök att använda sig av science fictions element utan att förstå dem. 


Så är inte fallet med Yael Bartana, tack och lov. I den filmade intervjun som visas på Cecilia Hillström Gallery sitter hon framför en bokhylla fullastad med kända och mindre kända science fiction-verk. Det generationsskepp hon drömt fram för utställningen Farewell, som också visades i den tyska paviljongen på biennalen i Venedig 2024, är tekniskt väl designat och genomtänkt: solpaneler, odlingar och boenden, distribuerat mellan olika noder.


"Drömt fram" är inte en nedvärdering av det vetenskapliga anslaget, utan knyter an till den drömlika känslan i filmen som utgör en större del av verket. Där ser vi atletiska människor dansa koordinerat under natthimlen. Det ser ut som religiösa ritualer, och bakgrundsmusiken (Wagner) skulle kunna vara sakrala böner, men där finns inget som anknyter till religion eller tro i dansarnas enkla, enhetliga klädsel och rörelser, förutom kanske kronan av solstrålar kring den ene mannens hjässa. Kan inte de som viger sitt liv åt vetenskapen också ha ceremonier med dans och musik att leva ut sina tankar i?


Helt fristående från religion är inte det magnifika rymdskeppet: dess noder och sammanlänkande gångar formar Sefirot, de tio attribut som inom kabbalan bygger upp livets träd. Yael Bartana berättar om detta tillsammans med uppmaningen Tikkun olam, som betyder "att reparera världen", att göra världen bättre. Dock kan man fråga sig om människorna som ger sig av har gett upp om den här världen, och istället vill bygga en ny, och om det kanske är en självisk flykt från den ursprungliga uppmaningen?


Dock, de suggestiva danserna på det mjuka gröna gräset väcker känslan av hur djupt våra själar och kroppar är förbundna med naturen. Hur avskurna från den kommer den första generationen på generationsskeppet att känna sig, även om de har odlingar och parker att andas i? Men för dem som föds på skeppet kommer den här jorden, nattluften, suset från skogen och jorden mellan tårna att vara något de aldrig upplevt och kanske inte ens saknar.


Foto: Jean-Baptiste Béranger


söndag 1 juni 2025

The Phoenician Scheme

Vi väntar oss inte realism från en Wes Anderson-film, eller hur? Den buttre magnaten Anton "Zsa-Zsa" Korda - namn, utseende och hårdkokta repliker vittnar om pan-europeisk glamour från förr - överlever explosionen och kraschen med privatplanet. Ytterligare ett mordförsök, och de skall bli fler under handlingens gång, men han har ju för vana att överleva dem.


Den blodiga inledningen leder över till en scen där vi tillsammans med Zsa-Zsa Korda som vi ser uppifrån i sitt badkar i lugn och ro kan njuta av:
  • det vackert mönstrade kakelgolvet,
  • kvinnor i tjänsteuniform som cirklar in och ut ur rummet, 
  • bärande på brickor med frukost och medicinsk utrustning för att ta hand om Kordas sår,
  • medan den överlagda informationsrutan listar idel gamla Wes Anderson-favoriter i filmens roller.

De nio kravallungarna han har avlat alternativt adopterat kommer inte på fråga som arvingar till Kordas internationella konglomerat. Den som kallas in är den enda dottern, Liesl. Hon rycks från klostret där hon inom en vecka tänkt avlägga de eviga löftena, men övertalas till att preliminärt acceptera sin roll som dotter och ge sin far en prövotid, då hon skall följa med honom på brådskande resor för att hans senaste stora plan, The Phoenician Scheme, skall gå i lås. Den fromma men knivskarpa novisen upptäcker dock betänkligheter i planen - slavarbete! För att inte tala om övertalningsmetoderna, vilka gränsar till utpressning och rena lögner för Kordas affärspartners. Som isbrytare bär Korda med sig en låda med handgranater som han generöst skänker bort en efter en till dem de möter.


Världens lockelser smyger sig in i Liesls rena, vita uppenbarelse i form av starka färger. Morgonen efter att hon har accepterat dotterskapet har hon röda läppar och blå ögonskugga, och till och med röda naglar när hon knäpper händerna i bön. Mer följer: ett radband gnistrande av ädelstenar, en juvelbesatt kniv och tillika pipa. Färgsättning och design är en viktig ingrediens i Wes Andersons filmer, men ävenså de specifika karaktärerna. En av dem spelas av det eviga charmtrollet Michael Cera: Bjorn Lund från Oslo, med gullig svenske kocken-accent och oanade egenskaper.


Om Wes Anderson i förra filmen tog sig för att berätta på meta-plan - berättelser i berättelser - tar han sig nu an metafysik. Vid varje mordförsök och nära-döden-upplevelse hamnar Korda i seriöst svartvita scener i ceremoniella möten med forna fruar och himmelska potentater på tröskeln till paradiset.


Filmen The Phoenician Scheme bygger i ovanligt hög grad på komplexa planer, framvästa i racerfart mellan sammanpressade läppar. Om det då och då är svårt att hänga med i svängarna är det ändå underhållande, och en stor belöning kommer med modellbygget av den slutliga planen mot historiens slut. Vi är många som med jämna mellanrum vill se världen genom en lucka, in till ett dockskåp där Wes Anderson flyttar runt sina gubbar.

fredag 30 maj 2025

A Sorceress Comes To Call av T. Kingfisher

Det är artonhundratal i Nordamerika, och Cordelia är hårt hållen av sin mor Evangeline. Inte bara med uppfostran och förmaningar, utan rent fysiskt med en magi som låter Evangeline kontrollera Cordelias kropp och tal. Tack och lov fängslas inte Cordelia i denna obedience alltför ofta, men även utanför de helt styrda stunderna hålls hon under sträng övervakning av sin krävande mor. Krav på lydnad, plötsliga vredesutbrott och godtyckliga bestraffningar - allt detta är fruktansvärt att behöva stå ut med i vanliga mänskliga relationer, men med magi som ytterligare en detalj blir moderns makt över dottern omöjlig att bli fri från.

Nu har Evangeline börjat bli missnöjd med den torftiga tillvaron i det lilla samhället, och söker sig till en större stad för att hitta en rik man att snärja i äktenskap. Cordelia har inte fel när hon anar att vägen dit kommer att innebära tvång, våld och värre övergrepp mot andra människor i deras närhet. Men nu får vi också betrakta vad som händer från ett annat håll, genom ögonen på Hester, syster till gentlemannen Samuel som Evangeline planerar att slå klorna i.

Magi är inte något som används öppet i världen vi läser om, utan ses som något futtigt som hästskojare och kortspelsfuskare använder och som folk i gemen värjer sig mot och föraktar. Dock inser vi att de som har större förmågor än så håller dem hemliga, och på så sätt kan styra desto mer i skymundan. När Hester blir medveten om faran hon och brodern står inför, har hon själv inga magiska krafter att sätta emot, men däremot några goda vänner och deras samlade list. 

För en läsare som ogillar när magi i en berättelse är alltför lätt att använda eller övervinna, är det spännande att läsa om hur Hester och hennes förtrogna måste hitta ett sätt att hejda en övernaturlig kraft de ditintills inte ens känt till. Personskildringarna i boken är intressanta, och framför allt är det givande att läsa om vänskapsbanden och personernas samarbeten. Människorna är kringskurna av tidens förväntningar, men är rådiga inom sina givna gränser. Vi vet redan att Evangeline inte drar sig för att driva andra i döden för att nå sina mål, vilket gör att mycket står på spel och att spänningen är hög hela vägen mot bokens upplösning. 

Recensionen har tidigare blivit publicerad i SF Forum #145.

onsdag 28 maj 2025

Marlene på Renaissance Theater Berlin

På ålderns höst skall Marlene Dietrich ut på en turné igen. Det finns många berättelser om en åldrande stjärna som kämpar mot döden, skröpligheten, fattigdomen och den försvunna beundrarskaran, och försöker vinna genom att darrande genomföra ett sista storverk. Det är skönt att pjäsen Marlene inte hänfaller åt det. Visst gör hon konserterna för pengarnas skull, men hon är inte särskilt svag utan fortsatt självmedveten och tuff. Hon kör litet väl mycket med väninnan Viv (Julia Herfst), men hon är van och tar inte illa upp.


Under första akten sker förberedelserna för första konserten i Berlin, med många inflikade kommentarer om vägen till framgång, och några takter ur You Do Something och (Ich bin die fesche) Lola. (I triangeln av speglar som utgör Marlenes sovrum står en flygel, och invid den sitter den skicklige pianisten Jetse De Jong.) Den Marlene vi ser är en fixare, som lagar en trasig lampa och Vivs lossnade knapp, och också regisserar de "spontana" blomöverlämningar som skall komma under applådtacket. 


Efter paus är det helt naturligt och underbart att själva konserten tar vid. Sven Ratzke gestaltar Marlene Dietrich med stor säkerhet och inlevelse, den kraftfulla divan med sina oemotståndliga kvinnliga attribut, det blonda håret och de långa slanka benen. Med glimten i ögat och dramatisk glamour sjunger hon/han Illusions, La Vie En Rose, Honeysuckle Rose, och Jonny med extra nära publikkontakt. Mellansnacket bygger sömlöst ut historien om hennes liv. Ljussättningen som hela tiden känsligt följt handlingen, understryker de skönt teatraliska gesterna. Så dras tempot ned till en innerlig, innerlig version av Lili Marlene, följt av antikrigssången Where Have All The Flowers Gone, och tillika med växlingar mellan tyska och engelska, en ypperligt sensuell version av Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt. Varje minsta ljud i sången är viktigt.



Visst blir den starka men åldrade Marlene också trött av föreställningen. Viv bäddar ned henne i sängen där hon nästan ljudlöst sjunger Ich hab' noch einen Koffer in Berlin. Det är en fin avslutning på uppsättningen, men lika viktigt är extranumret där Marlene/Sven kommer ut och sjunger och talar vidare med oss med esprit. Pjäsen Marlene är ursprungligen skriven av Pam Gems, och för uppsättningen har kostymerna gjorts av Max Mara. Föreställningen har spelats under en lång tid, varit på turné inom och utom landet, skall på ytterligare turnéer och återkomma till den vackra Renaissance Theater 2026. Jag kan bara rekommendera den å det varmaste.


måndag 26 maj 2025

Schitt's Creek

Familjen Rose lever ett liv i sus och dus med ett aldrig sinande pengaflöde - tills den dagen då de förlorar sin förmögenhet på grund av sin oärliga business manager. Det visar sig att det enda de har kvar, förutom det de hann stuva ned när de rusade från utmätarna, är det lilla samhället som familjefadern Johnny Rose köpte åt sonen David som ett skämt. Att vara up shit creek betyder att vara djupt i trubbel utan någon utväg, så det är dubbelt olyckligt att familjen Rose nu är fast på stället Schitt's Creek.


Stadens borgmästare Roland Schitt tycker att de ofrivilliga gästerna är festliga och ordnar två rum åt dem på det halvsjaviga motellet. Så kommer de att bo de närmaste åren - mamma och pappa Moira och Johnny i ena rummet, de två vuxna barnen Alexis och David i andra rummet. Desperata försök att fly staden går om intet när gamla "vänner" inte bryr sig om familjen Rose nu när de är utfattiga. De har inget annat att göra än att försöka finna sig till rätta i Schitt's Creek. Som tur är finns det en hel del attraktiva unga människor för David och Alexis att flirta med! 


Visst finns det en del byoriginal i den lilla landsortshålan - den nästan alltför gästvänlige Roland Schitt, hans supersnälla fru Jocelyn, söta och naiva Twyla på kaféet, buttra motellföreståndaren Stevie, den alltid lika skeptiska Ronnie. Och visst sticker familjen Rose ut med sina stadskläder, i synnerhet Moira och David vars utstyrslar ärligt talat oftast är rent hiskliga. Men serien Schitt's Creek drar inte ut motsättningarna till max, då skulle det blivit en fars med alltför simpla skämt. Inte heller visar sig småstadslivet och dess människor vara det enkla, genuina som får familjen Rose att glömma det tidigare jetsetlivet. De behåller sina grandiosa personligheter under de knapra omständigheterna, och längtar ändå litet tillbaka till lyxen de hade.


Efter hand anpassar de sig ändå till Schitt's Creek tempo och finner sina egna vägar till förverkligande. Alexis har levt ett glamouröst men också farligt liv, och mognar mer och mer när hon upptäcker att andra människor är värdefulla inte bara för vad de kan ge henne. Moira Rose börjar snabbt styra och ställa i staden och lever högt på att vara larger than life, alltid med en dörr öppen till Hollywood om de skulle ringa igen. Johnny Rose är ju affärsman, och efter några misslyckade försök kommer hans talang till slut till sin rätt. Och faktiskt visar sig den fortfarande ganska bortskämda sonen David ha riktigt bra känsla för vad som funkar i de sömniga trakterna.


Under de åttio avsnitten går serien Schitt's Creek aldrig på tomgång, utan hittar nya roliga trådar att spinna humor av. Vi hinner lära känna familjen och dess närmaste grannar riktigt väl, och se dem utvecklas genom roliga och ibland sorgliga händelser. Schitt's Creek är en feelgood-historia, ett alternativt liv och en extrafamilj att minnas med glädje. 

lördag 24 maj 2025

Alien Clay av Adrian Tchaikovsky

En sådan ironi att xenobiologen Arton Daghdev skickas till Kiln, exoplaneten med den mest intressanta livsformen - fast mot sin vilja, som straff för att han motsatte sig Mandatets noggranna regim. Han och de övriga fångarna transporteras på enklast möjliga sätt genom världsrymden och ned till planetens yta, med höga nivåer av Acceptable Wastage i varje steg, och även efter det, då de kommer att få arbeta med minimal skyddsutrustning i den människofientliga floran och faunan.

Ibland under de mest farliga omständigheter spricker ändå Daghdevs forskningslust och etik fram, när han önskar att man skulle studera de underliga varelserna  istället för att ha ihjäl dem, men oftast är alternativet att istället bli söndertuggade eller infekterad själv. De varnande exemplen är få men rejält avskräckande. Förutom den senast smittade, vars kropp förvrängs kontinuerligt av sakerna som tagit sig in i den, finns också den först smittade, Dr. Ylse Rasmussen som ledde den första vetenskapsexpeditionen men nu mumlar och ylar obegripligheter från sin avskärmade bur.

Livet på Kiln har tagit en underlig form av parasitism, där livsformer ständigt är redo att fästa på varandra för att skapa nya formationer med chans till framgång. En del mer stabila arter verkar det dock finnas, då Daghdev och de andra i Dig Support skickas till utgrävningsplatserna. Men inga verkar ha den intelligens och agens som krävs för att bygga de stora formationer som hittats, och fylla dem med med den underliga skrift som ingen ännu lyckats tyda, och det är det stora mysteriet.

Adrian Tchaikovsky har skrivit flera riktigt bra böcker på fantastiska idéer, men har så varierad stil att jag funnit några genialiska men tråkats ut och slutat läsa i mitten av andra. I boken Alien Clay använder han sig av en hårdkokt berättarstil som inte faller mig i smaken, och berättar också stycken ur bakgrundshistorien hemma på jorden i ett flertal omtuggningar som snart blir mer irriterande än informativa. Alien Clay är en i stort sett mycket pratig bok kring en grundidé som är ganska tunn och inte så värst intressant. Det är inte hans bästa bok, även om en del av scenerna stannar i minnet ett tag efteråt.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin