De ansatte av Olga Ravn

Olga Ravns tunna bok De ansatte / The Employees / De anställda beskrevs som "A workplace novel of the 22nd century" när den nominerades till Internationella Bookerpriset, och som en "besvärlig och vilt originell samhällskritisk sci-fi-utopi". Vi som läst science fiction i decennier vet att det är en utmärkt genre för att sätta samtida trender i blickfånget genom att placera dem i framtiden eller en extrem miljö, vi har läst böcker som gör just det på ett bra sätt, och vi har också läst böcker av författare som använder sig av SF:s troper på mindre skickliga sätt då de är nya i genren.

Olga Ravn använder sig av greppet att låta anonyma röster berätta om livet på Det sextusende skeppet, i korta intervjusvar om en eller två sidor. Det är osäkert om samma person/varelse återkommer eller om alla de omkring hundra rösterna kommer från olika personer/varelser, men oftast står det klart om den som talar är människa eller människoliknande, alltså skapad för att arbeta på skeppet.

Många av dem talar om längtan - flera längtar tillbaka till barn de lämnat efter sig på jorden, andra har utvecklat bindningar till någon kollega eller till någon av de underliga, halvlevande artefakter de har lagrat i olika rum på skeppet. De människoliknande skapelserna talar ibland om skillnaden i liv mellan dem och människorna, och det gör en del människor också.

Det är svårt att skaka av sig känslan att Olga Ravn gör det lätt för sig med den långa raden av röster. Att ifrågasätta sin mänsklighet och känna underliga dragningar till andra är ganska säkra kort i en litteratur som gärna kretsar kring psykologi och mänskligt lidande. Att kasta fram sida efter sida av ganska likalydande berättelser utan att fördjupa sig i någons karaktär är också en enkel väg att fylla dryga hundra sidor. Det finns också flera frågor som inte får svar. Vad var skeppets uppdrag? Fanns det 5999 andra skepp före detta och vart sändes de? Varför lämnade de jorden - kan de aldrig återvända för att den är trasig? Människorna som saknar havet och luften på jorden, vad tycker de om naturen på planeten där de har landat? För några andra berättar ju om gräset som växer där och till och med om snö som faller. Får inte alla gå ut på den nya planeten?

En missuppfattning om science fiction är att den brister i psykologisk insikt när den fördjupar sig i tekniska detaljer. Men när Olga Ravn utelämnar dem och struntar i logiken, som till exempel frågorna ovan,  så avhänder hon sig också flera andra chanser till att fördjupa sig i moraliska dilemman och fördjupning av karaktärerna. Precis som teoretisk filosofi behöver stöta sig mot verkliga situationer för att ge åtminstone halvfärdiga svar på frågor som går i gråskalor skulle hennes berättelse behövt mer av handling och sammanhang. Av den anledningen är De ansatte / The Employees / De anställda djupt otillfredsställande.

Recensionen har tidigare publicerats i SF Forum 142