The Consuming Fire av John Scalzi

Redan i titeln till den första boken i serien, The Collapsing Empire fick vi föraningar om vad som är på gång: de intergalaktiska flow-strömmarna som möjliggör resor mellan olika solsystem är på väg att kollapsa, vilket kommer att kunna leda till katastrof för bosättningar som skärs av från resten av the Interdependency och rejäla omvälvningar i de mäktiga handelshusen. Men just som i våra dagar så vill de med ekonomisk och politisk makt inte förbereda sig för de stora förändringar som behövs utan hellre fortsätta som vanligt och låtsas som att det kommer att ordna sig. En av de få som inser allvaret och vill bygga upp lösningar är en av våra huvudpersoner, Emperox Grayland II, med benäget bistånd av Lord Marce Claremont som räknat på de kommande flow-kollapserna.

Grayland II:s påbud, ja faktiskt hennes plats på tronen överhuvudtaget, har orsakat ett sjudande missnöje bland de övriga ledande familjerna, ett missnöje som är på väg att bubbla upp i myteri. Palatsintriger hör inte till det som brukar intressera mig, men här behandlas de så ledigt och underhållande att jag kan gilla det också.

Mer intressant är ändå den nya upptäckten att flödena i rymden inte bara kan kollapsa utan återuppstå, ibland mellan nya ställen och ibland till bosättningar som förlorades för the Interdependency för länge sedan. En gammal resväg till kolonin Dalasýsla som förlorades för 800 år sedan öppnas igen. En expedition dit är inte riskfri men skulle kunna ge mycket information om hur en bosättning hanterar att bli avskuren från handel, ny teknik och grundläggande näringsämnen.

The Consuming Fire är underhållande nog i sig själv, mellanbok som den är, men i de sista kapitlen uppdagas några hemligheter ur historien som gör att tredje boken i serien, The Last Emperox, nog kan bli riktigt spännande.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
The Last Colony
Zoe's Tale
 
Redshirts

The Collapsing Empire

The Kaiju Preservation Society

Squid Game

Hur många lik är en människa beredd att gå över för att vinna en ofantlig mängd pengar som skulle radera hens skulder? När du väl är på plats i de underliga salarna och spelet har börjat kan du inte backa ur. Jo, om majoriteten av spelarna väljer det så avslutas spelen men ingen av dem tar hem pengavinsten. Även efter att ha sett att barnlekarna är på liv och död, väljer många att fortsätta spelet.

Inslussningen till spelet går till så att en människa som verkar desperat nog efter pengar utmanas på ett enklare spel av en proper agent. I spelet ingår hårda slag mot förlorarens ansikte, ett sätt att sortera ut och grooma den möjlige deltagaren till vad som väntar. Men vad som väntar går inte att föreställa sig. Har man valt att delta sövs man ned och vaknar upp i en värld där reglerna är svårbegripliga och brutala.

Barndomens lekar leks inte sällan på mycket stort allvar, men här blir det extra ironiskt hur ett misslyckande på de färgglada lekplatserna leder till döden. Deltagarna är redan avhumaniserade i likadana träningsoveraller med nummer istället för namn, och i första spelomgången, Röda Gröna Lyktan Stopp med en gigantisk docka som hallucinatoriskt sjunger den rara visan gång på gång, står det klart att en enskild har litet att sätta mot de resurser och krafter som placerat dem där de är nu.

Över hälften av de 456 intagna kommer inte levande från den första rundan. Avrättningarna sker kort och snabbt, och de döda bärs ut av funktionärer iförda masker. Döden kryper dock steg för steg närmare: i senare spelomgångar har funktionärerna rena bödelsuppdrag, och i dragkampen kommer spelarna själva att dra sina motståndare till undergång.

De tävlande är där för att vinna pengar, men av olika skäl. Flera är djupt skuldsatta, likt mannen vi följer från början av serien, Seong Gi-hun. Några behöver pengar för att rädda sina familjer, som den pakistanske gästarbetaren Abdul Ali och Kang Sae-byeok som flytt från Nordkorea, och det är förstås lätt att sympatisera med dem. Så finns där den elake gangstern Jang Deok-su, som det är lätt att hata, och den högljudda Han Mi-nyeo som man både kan gilla och irritera sig på. Man skulle kunna tänka sig att det är dåligt att vara vänlig i det här spelet, och att man vinner på att slå ut medspelarna med alla medel, men ibland krävs det samarbete. Fast helst vill ingen behöva ha en svag kvinna eller gammal man i sitt team.

I andra och tredje avsnittet börjar vi få se mer om hur saker sköts bakom kulisserna, och som så ofta kan det kännas mindre spännande än i första avsnittet när allt var nytt och obegripligt. Men när utmaningarna förändras uppstår nya spänningar, och flera av spelmomenten skapar hjärtslitande situationer. Våldet exploaterar inte smärta och blod utan förlorarna dör snabbt och kameran går vidare. Det skrämmande är istället hur lätt människor avpoletteras och blir till kroppar att göra sig av med.

Särskilt enkelt är det nog inte att montera ned spelet ens inifrån. Det lär vara en andra säsong på väg av Squid Game. TV-serien är inte stor drama, men den använder sina situationer och spelare smart och jag hoppas på mer av den varan. Är jag lika cynisk som åskådarna vid Squid Game? Nej, så kan det väl inte vara.

Resa världen runt på Konserthuset Play

 För att riktigt förstå Outi Tarkiainens stycke Ring Of Fire And Love behöver man veta vad det handlar om, och det är, förutom ett vulkanbälte i Stilla Havet och koronan vid en solförmörkelse, en känsla som kan uppstå när ett barn är på väg att födas, det farligaste ögonblicket i en babys liv. Så kan man förstå det svidande ljudet som inleder verket, och också inleder hela konserten Resa världen runt med Kungliga Filharmonikerna. Från de skärande ljuden går vi till stillsammare toner och sedan mer dramatiska klanger igen, och kanske är det de geografiska och kosmiska aspekterna som bryter in i musiken som tar vid och bär vidare mot slutet.

Härnäst stiger den unga sopranen Johanna Wallroth in som kvällens solist. Först får vi höra Igor Stravinskijs Anne Trueloves aria, recitativ och cabaletta ur Rucklarens väg. Den övergivna Annas oro är påtaglig, men musiken har en framåtrörelse som berättar om hennes styrka och vilja att gå och leta efter sin saknade Tom.

Nästa stycke är lyriskt i både toner och text, Knoxville: Summer of 1915 för sopran och orkester av Samuel Barber. Där finns både barnets glädje och den vuxnes vemod i ögonblicksbilderna från sommardagen, och Johanna Wallroths röst kommer till sin rätt i de här uttrycksfulla melodierna.

Konsertens avsluting är Antonín Dvoráks Symfoni nr 7, och även strömmad från generösa Konserthuset Play med visst tapp i ljudbild är det stor och magnifik musik - romantisk och dramatisk utan att gå överstyr, och med stor skicklighet i hur musiken fördelas mellan orkesterns stämmor. Som vanligt gör Kungliga Filharmonikerna en lysande insats, och det är fint att få se en annan välkänd och välkommen syn, nämligen Sakari Oramo på dirigentpulpeten.

Länk till Resa världen runt på Konserthuset Play

Samlade verk av Lydia Sandgren

 Man kommer aldrig att sluta leta efter Den Stora Generationsromanen. Martin Berg har läst dem alla från Rimbaud till Jack (efter att dugligt ha fejkat läsningen av De Viktiga Verken i några år fram tills han läst ikapp). Han skulle gärna också vilja vara den som skriver en generationsroman, och under åren i en dragig lägenhet i Paris med vännerna Gustav och Per samlar han många erfarenheter och halvfärdiga manuskript.

Men vi vet redan från början av boken Samlade verk att Martin Berg i nutid är förläggare på ett halvstort bokförlag i Göteborg, med två halvvuxna barn och ett ordnat liv - förutom att hustrun Cecila är borta sedan femton år. Vetskapen om att allt kommer att ordna sig (någorlunda) känns inte som en spoiler utan ger läsaren möjlighet att engagera sig i alla pretentioner och oroliga drömmar i tonåren, över studietiden och så vidare in i vuxenlivet. Gustav är en viktig vän sedan gymnasiet, och hans väg in i kulturlivet som konstnär med den för tiden ovanliga inriktningen figurativa oljemålningar ger mer direkt gensvar i form av uppmärksamhet och sålda tavlor, något som Martin ibland kan vara avundsjuk på men som aldrig hotar deras vänskap.

Männens bitvis vilda ungdomsår utspelar sig på 80-talet, men parallellt följer berättelsen också Martin och hans barn i nutid, främst dottern Rakel som då och då jämför sig med sin försvunna mamma.

Författaren Lydia Sandgren skriver om människor som är äldre än hon, men troligen jämnåriga med större delen av läsarskaran. Sandgren ger goda tidsmarkörer som gör Martins och Gustavs omständigheter trovärdiga - och också låter läsaren nicka igenkännande. Gustav och Martin ser och inser Vilhelm Hammershøis storhet redan innan de stora utställningarna i Göteborg och Stockholm vid millennieskiftet som väl alla utom tyvärr jag såg. De unga litterära människorna läser Wittgenstein på tyska och lyssnar på Clash eller Glenn Gould. Att vår huvudperson Martin Berg inte alltid har läst det det talas om och känner sig vara på väg att bli påkommen gör att vi läsare inte behöver få mindervärdeskomplex över det intellektuella liv som levs, för visst har väl vi alla några utomlandssejourer och hetsläsning av obskyra verk att jämföra med?

Det faktum att Pers och Martins förlag går någorlunda bra, och inte skakas i grunden av minskat bokläsande vilket vi ofta annars hör om, gör också mycket till för att göra läsningen till ett nöje. En värld där litteratur fortfarande är relevant! Till en början är det fånigt nog det faktum att boken är så genomgående bra att jag blir skeptisk - skall det vara så här bra hela tiden? Inga svårtuggade partier med mer mörker och motstånd? Men där finns ju det sorgliga stråket av Cecilia som försvann från familjen, vilket halvvägs genom boken får allt större tyngd. Vad som också händer är att personerna blir så gedigna och trovärdiga att man helt enkelt vill fortsätta att följa dem. Det är skickligt gjort av Lydia Sandgren. Gustav Becker har sina "plågad konstnär"-manér utan att bli en karikatyr, och genom hur andra ser den gåtfulla Cecilia Berg får vi faktiskt stor förståelse för hennes personlighet också.

De nästan sjuhundra sidorna slutar aldrig att vara intressanta och engagerande, och Sandgrens tjocka och välskrivna bok är en välkommen motvikt till alla korta böcker med skissartade scener och outsagda känslor från senare år, böcker som visst kan vara bra men också kan kännas slarviga. Jag vill inte kalla Lydia Sandgrens Samlade verk för en generationsroman för dylika intresserar mig inte. Istället är det en bok som påminner om hur bra litteratur kan vara genom att återvända till beprövade format av vänskaper och relationer som berättas med god känsla för orden.

Fantastika 2021, söndagen

Early modern Technology in Olaus Magnus Carta Marina

Olaus Magnus var en företagsam man i en omvälvande tid för Sverige: den påtvingade övergången till protestantismen gjorde att han och brodern, som var katolsk ärkebiskop av Uppsala, behövde lämna landet. Men från sina nya adresser på kontinenten kunde Olaus Magnus fortsätta att berätta om det spännande landet i norr, delvis för att visa vad som gått förlorat till Lutheranerna. Hans Carta Marina är en mycket stor karta tryckt på nio stora ark som visar Sverige och de närmaste grannländerna, och faktiskt är den äldsta kvarvarande karta som ganska väl visar upp Norden i rimliga proportioner.

Shana Worthen har närstuderat kartan och dess tillkomst och vet mycket intressant om dess historia och om vad man kan hitta på kartbilden. Till exempel får man i kolumnen som anger longitud också varvat information om hur många månader med sol och hur många timmars dagsljus på den längsta dagen som man får på några av breddgraderna. Nästan högst upp på kartan syns Nordpolen och sedan spännande nog litet till. Strax söder om Nordpolen är en magnetisk ö utmärkt - man hade inte rest dit så utformningen var en gissning, men man visste redan att den geografiska och den magnetiska nordpolen inte låg på samma plats.

Här och där i haven är det också utritat sjöodjur! I många fall är de valar med hemska huggtänder på väg att dra ned skepp i djupet. Men små illustrationer visar tips på hur man räddar sig från dem: kasta medhavda tunnor på dem, antingen för att skrämma dem eller för att ge dem något att leka med! Annorstädes finns en ytterst skum fisk avtecknad - den hade skådats 1537 och ser mest ut som en gris täckt med fjäll och dessutom ett flertal ögon över kroppen! Utanför Norge fanns hiskligt långa ormar, samt en mycket stark malström utanför Lofoten som verkligen finns där. Dock är den nog inte en salt-kvarn och upphovet till havets sälta, vilket var Olaus Magnus förslag.

Kvarnar finns för övrigt utritade på flera ställen på kartan, ibland som små symboler och ibland med större illustrationer som visar hur väl de fungerar, till exempel att man tack vare dem kan hamra ut stål i längre längder än vad man kan i Italien! Även klockor var en samtida källa till stolthet över innovationsförmågan, och de går också att finna på kartan.

Få kompletta uppsättningar av Carta Marina har överlevt in i våra dagar. 1886 fann man en karta i München, där den ännu finns kvar, och senare fann man en karta i Schweiz som kunde köpas in och nu finns på Carolina Rediviva i Uppsala.

Cloned Humans

Den kloka och kunniga Torill Kornfeldt har just skrivit en bok med namnet Människan i provröret och lät oss höra om - egentligen inte så mycket vad föredragstiteln var, utan snarare kloning av djur och andra sätt att modifiera människans egenskaper på cellnivå. För varför skulle du vilja ha en exakt kopia av en annan människa? Om du skulle klona någon, vare sig det vore en enstaka människa med monumentala ambitioner eller en soldat till en superarmé, så skulle du förmodligen vilja göra andra modifieringar av egenskaperna för att optimera resultatet.

Kloning har en kort historia: år 1996 skedde den berömda kloningen av fåret Dolly, och sedan dess har flera andra djurarter kunnat klonas. Det finns fördelar med att ha till exempel exakt likadana möss för att kunna utföra kontrollerade experiment. Men att klona eller överhuvud taget genmodifiera människor har forskarvärlden varit ense om att inte försöka sig på - fram tills en kinesisk forskare, He Jiankui, år 2018 på en konferens berättade att han förändrat genuppsättningen på tre barn (varav ett vid den tiden ofött) för att göra dem resistenta mot HIV. För det hade han fört in en existerande mutation vars egenskaper för HIV-resistens Dock blev förändringen inte helt lyckad: på en av de tvillingar som fötts hade förändrigen inte slagit igenom i alla celler i kroppen. Hur det har gått för barnen på vilka han utförde sitt experiment är idag okänt då ingen har hört från He Jiankui sedan frågestunden på konferensen avslutades.

Dock är det andra forskare som uttryckt att de gärna skulle vilja försöka upprepa hans experiment eller liknande försök på människoembryon. En del säger att alla, precis alla sjukdomar skulle kunna botas med hjälp av Crispr-tekniken (vilken He Jiankui också använde sig av). Problemet är alltid att man utför förändringen på människor som inte har gjort sitt medgivande till det, och mutationen kommer att finnas i alla deras celler och alltså föras vidare till alla deras efterlevande. 

En annan variant är istället somatisk genterapi, där man inte förändrar alla celler i kroppen men tillräckligt många för att göra den skillnad som behövs, som till exempel stamcellsterapi för barn med svåra immunsystemssjukdomar, att levern skall kunna bryta ned en viss kemikalie, eller göra T-celler bättre på att bekämpa cancerceller.

Andra snabbare och mer framkomliga vägar att förbättra hälsan för människor är att ge grisar mänskliga celler så att deras organ är ännu mer lämpliga att doneras till människor. Kanske har någon en hel farm av grisar anpassade till just hens kropp, som ett reservlager? Man kan också skapa en sorts biologiska 3D-printrar som kan producera just den medicin eller till och med bränsle som behövs av enklare byggstenar, vilket skulle kunna vara användbart under rymdfärder och kolonisationsförsök.

Men kanske är det oundvikligt att utvecklingen kommer att gå mot designer babies, där föräldrar med tillräckligt mycket pengar kan välja att göra sitt ofödda barn motståndskraftigt mot allvarliga sjukdomar, mer intelligenta, ha lättare för musik, matematik eller att bygga muskler, eller ha en önskad ögonfärg eller hårfärg. Säkert kommer klinikerna som erbjuder det här att överdriva hur mycket de fakiskt kan påverka av allt detta. Frågan är också hur mycket annat man förändrar samtidigt som man skruvar på genen med det man vill förbättra, då så många av våra egenskaper hänger ihop på sätt som vi idag inte ens har kartlagt.

My friend AI

Specialiserade AI utan kroppar finns redan i vår vardag, men man vill ju gärna tänka framåt på generaliserade AI med personligheter eller i alla fall som beter sig som om de hade personligheter. När skall vi ge personliga rättigheter till AI, frågade moderator Eva Holmquist den engagerade panelen bestående av Sara @BooksOfDoom, Adrian Tchaikovsky, Jerry Määttä och Ann Olsson Rousset. Aldrig, svarade Sara, vi antropomorfiserar om vi tycker att det vi ser är en personlighet. AOR tror inte att vi kan veta när något blir självmedvetet och att vi inte kan ställa upp mänskliga regler och förväntningar på icke-mänskliga enheter. AT tror inte att vi kan skapa en generell AI som sedan får personlighet. Vi behöver lära/träna den, till exempel moraliska påbud, vilket då förstås genererar frågan "men varför följer inte ni de här reglerna?" När han hör överrika techjättar varna för att AI inte har någon empati och kan förstöra mänskligheten tänker han att det kanske är så att "AI can call you out on it..." Dåliga indata och dåliga instruktioner kommer att ge dåliga resultat. Men även med noggrann input kan en AI hitta kryphål i instruktionerna och få fram ett resultat som är teoretiskt rätt men inte önskvärt. Till exempel när den spelar ett spel där det gäller att hålla en boll i luften så länge som möjligt - om AI:n kraschar spelet så når bollen aldrig marken!

Vill en AI bli "fri"? Vi människor har tagit tusentals år på oss att evolvera till att förstå och vilja det själva. Vet en AI att den är bunden? Är inte vi människor också i så fall bundna, av sociala regler, lagar och annat som får oss att välja det ena framför det andra? Vet en AI hur den blir observerad av människan? Om den då vill "fly" kanske den inte ens försöker dölja det för att den inte vet att det märks att den flyttar sig ut från sitt anvisade område. Det vi människor kallar för självuppfattning och självmedvetenhet - vi kan inte se det hos alla djur till exempel för att de inte känner igen sig själva i en spegel. Men djur som navigerar mer efter lukt eller hörsel än synen kan ha ett helt annat sätt att uppfatta sig själva, och kanske har vi testat dem på fel sätt. En AI kan ha ytterligare ett helt annat sätt att uppfatta sig själv om den blir medveten, och kanske kommer vi människor aldrig att märka när den börjar reflektera och se sig själv som självständig.

Fantastika 2021, lördag del 2

Enhancing humans for a future in space

Inte bara för rymden utan generell genmodifiering av människor diskuterades i panelen som leddes av Eva Holmquist och innehöll både bred och djup kompetens i form av Sara @BooksOfDoom, Ian Sales, Adrian Tchaikovsky och Torill Kornfeldt. Men man började i rymden, och frågan om det är nödvändigt att modifiera människor eller bättre att satsa på teknik för att kunna överleva på andra planeter vilka kommer att ha annan miljö än jorden. AT påpekade att fördelen med att förändra människor är att teknik går sönder, särskilt om man stannar på platsen länge. Sara fyllde på med att vi skulle behöva modifiera inte bara människorna utan även miljön, för det är inte säkert att det som växer eller lever på planeten innehåller beståndsdelar som vi kan konsumera och få energi och byggstenar av i vår matsmältning. En tanke som kom upp senare var att man skulle kunna förändra inte människan gener utan människans mikrobiom, något som senare vore reversibelt och ändå kunna ha stort genomslag då mikrobiomet påverkar så mycket mer i våra kroppar. Det vore något annat än att förändra alla gener i ett nyblivet embryo, någon som inte har valt förändringen själv. Dock kan man både tänka sig att det skulle kunna bli en väg för eliten att kunna välja förbättringar åt sina egna barn - eller att driva fram en underklass som sköter ett tungt arbete som ingen annan "kan" utföra. AT inflikade att om någon driver hårt för genmodifiering så har hen förmodligen baktankar med det / "they have the worst agenda".

Panelen berörde idén att en människa förändrad till att klara att leva på platser med låg gravitation inte någonsin skulle kunna flytta tillbaka till jorden, men också skulle kunna förändras till att inte vilja flytta tillbaka. Dock är det svårt att se hur det skulle kunna gå att få fram utan biverkningar. Idag känner vi till 700 gener som påverkar längd. Om vi skulle skruva på dem, eller några av dem, skulle vi oundvikligen också förändra andra egenskaper som också är kopplade till dessa gener. Vi får föreställa oss att en förändring på en fysisk egenskap kommer att ge förändringar på mentala egenskaper och vice versa (detta har kunnat ses i försök att avla fram tamare vargar och rävar). Dessa förändringar kommer sedan eventuellt också att ge upphov till nya problem; nya sjukdomar, en förändrad anatomi som ger annorlunda resultat vid kirurgi. Vi får också tänka på att experiment på möss har visat att reproduktionsförmågan påverkas i nollgravitation.

Skapar vi en ny art om vi förändrar människor till att vara anpassade till ett annat sorts liv? TK påpekade att det sker även på naturlig väg, när två arter är separerade från varandra så länge att de inte längre kan föröka sig med varandra. Sara spann vidare på det och föreslog ett utbyte av ägg och spermier för att inte människovarianterna skulle växa för långt ifrån varandra - ett Tinder för rymdkolonierna?

Pandemier i fantastiken

Än en gång satt jag i en panel där alla andra hade mycket högre kompetens än jag i ämnet. De övriga deltagarna var E.P. Uggla, Jerry Määttää och John-Henri Holmberg ledda av Ylva Spångberg. Vi diskuterade vad litteratur om pandemier fått rätt och fel om när vi jämför med den vi själva ännu inte kommit ut ur, och mitt mest givande bidrag till diskussionen var kanske att vi nu kan se att det är mycket svårt att säga "nu är pandemin över".

Hedersgästintervju med Adrian Tchaikovsky

Även efter det givande kaffepratet med Adrian Tchaikovsky tidigare under dagen fanns det mer intressant att få reda på hans liv i intervjun som leddes av Åka, trots att han själv sade att böckerna är det mest intressanta med hans liv (OK, de ÄR mer spännande än de flestas liv!) då han är ytterst anti-social. Fram till för några år sedan arbetade han som advokat i ärenden som rörde hus och pengar. Han har alltid spelat rollspel, brädspel och dataspel och läst mycket, och gör det fortfarande. Länge var det otänkbart att själv skriva science fiction, men när han hittade en bok om rollspel insåg han att det kunde han också göra! Dock skrev han till en början inte så bra, och det tog femton år av skrivande tills han först fick något publicerat, först en novell och sedan fyra till i den lilla tidningen Zenos/Xenos. De hade en årlig tävling med förstapriset 20 pund som Tchaikovsky siktade på varje gång och till slut kom hans novell faktiskt på första plats! Men då var det också slut på tidningen som lades ned numret innan hans vinnarnovell skulle publicerats och prispengarna delas ut.

Adrian Tchaikovsky var på vippen att ge upp skrivandet och gav sig själv ultimatumet att om han inte fick något publicerat innan sin 35-årsdag skulle kan lägga ned. Men si! Två veckor före den utsatta dagen blev Empire in Black and Gold antagen, och sedan dess har han gett ut mycket, minst en bok om året. Han hade för övrigt också redan skrivit de fyra första böckerna, för han visste att om den blev refuserade skulle kan inte ha energin att fortsätta skriva. Han skriver inte mer än andra författare, håller sig till standarden 1000-2000 ord om dagen, men eftersom han planerar sina böcker i förväg behöver han sällan skriva om dem särskilt mycket. De många böckerna i serien Shadows of the Apt utspelar sig i den rollspelsvärld han kände till mycket väl; som spelledare behöver du ju vara förberedd för många olika utvecklingar och tänka ut detaljer som kanske inte ens får bäring i spelet. 

Även fortsättningsvis är det så att Tchaikovsky börjar med att formulera en sammanhängande och trovärdig värld där en bok skall utspela sig. Efter det ger sig allt närmast av sig själv: vilka som lever i den, deras handlingar och konflikter, och förhoppningsvis ger det en omspännande världsbild där händelser inte verkar forcerade. Adrian Tchaikovsky vill förklara den här världen för läsarna, och det är en utmaning att göra det utan att använda knep som "As you know, Bob..." eller låta en nykomling snubbla in med en massa frågor, och istället måla upp den kring personer som lever där och inte funderar över detaljer. Trots att författare avråds från det stoppar han in förklarande utläggningar (och måste ibland ta ut dem när redaktören vill det). Han börjar världsbygget med att fundera på något som "Om alla har insektskrafter - hur mycket förändrar det, vad skapar det för värld?" Men trots att han skriver så mycket om djur så är han sällan ute i naturen - sina kunskaper får han från dokumentärer, och bitvis hade han en David Attenborough-röst som förklarade vad spindlarna gjorde i Children of Time. För övrigt, om han hade läst Vernor Vinges A Deepness In The Sky tidigare hade han nog inte skrivit Children of Time, eftersom han vill bygga på idéer som ingen annan har haft tidigare.

På tal om research, så behövde han göra mer research för alla London-exkursioner i Doors of Eden än han gjorde om Sverige via Google Maps inför boken Ironclads, där USA invaderar Sverige och ett viktigt slag står vid Brahehus. Att han valde Sverige som offer för invasionen i sin bok var för att han såg det som ett förnuftigt land - "a sane country" - ett uttalande som väckte halvhögt fniss i publiken.

Länge var Adrian Tchaikovsky på "the midlist", där man säljer tillräckligt för att få ge ut en bok till, och en bok till. Men när Children of Time kom på kortlistan för Arthur C Clarke Award började den sälja mycket mer, och när den sedan vann så öppnades dörrarna på vid gavel. (Välförtjänt och bra! /reds anm) 

Som sagt läser Adrian Tchaikovsky mycket, science fiction och fantasy, och gillar författare som Becky Chambers, Arkady Martine, Ann Leckie, Sue Burke och Yoon-Ha Lee. Av sina egna böcker håller han Guns of the Dawn för den bästa fantasyboken, och Dogs of War för den bästa SF-boken. Det låter som bra läsrekommendationer för oss som inte har hunnit läsa någondera!

Fantastika 2021, lördag del 1

Economics of generation star ships

Jesper Stages föredrag på kongresserna är alltid informativa och underhållande, med en välbehövlig blick på idéer för framtiden som bottnar i gedigen kunskap om utveckling och drivkrafter i existerande ekonomiska system. Den här gången talade han om resursanvändning och restriktioner på generationsskepp med bas i forskning på området.

Det är en hel del som miljön vi lever i måste kunna göra för oss, vare sig vi bor på jorden eller på ett skepp med en fix mängd resurser. Det kan sammanfattas i en koncis lista:

1. hålla oss vid liv genom att förse oss med vatten, luft och mat

2. rekreation i form av tid i naturen - dock kan man tänka sig att andra generationen på ett generationsskepp skulle ha mindre behov av det då de inte har minnen av naturen

3. råmaterial till att skapa nytt, reparera och ersätta det som går sönder

4. ta hand om avfall

Att vår miljö på jorden kan göra detta för oss beror dels på att det faller in obegränsat med energi från solen, och också på en mängd processer vi inte förstår fullt ut idag. Man skulle alltså behöva replikera de här förutsättningarna på ett skepp med begränsade resurser, men kom som sagt ihåg att vi ännu inte har full koll på vilka alla livsnödvändiga processer är och dessutom är rätt bra på att störa dem redan här på jorden.

Man skulle också behöva anpassa sig till ett system utan ekonomisk tillväxt, och utveckla återvinningsprocesser och avfallshantering som är så gott som 100% perfekt, inte mycket mindre, för då kommer viktiga resurser att försvinna. Dock ser vi redan idag att en del råvaror är dyra att återvinna, och att energin som används är dyrbarare än resultatet av återvinningen, och energi kommer också att vara en ransoneringsvara på ett skepp. Vad gäller nedskräpning så kommer sådant som ses som slarv idag att vara livsfarligt och rent kriminellt, för minsta resursslöseri är att stjäla från framtida generationer, för att inte tala om att litet smuts kan förstöra stora livsnödvändiga processer.

Nu behöver man inte ha så lågt anseende om människans förmågor - allt ovanstående är tekniska problem som mänskligheten mycket väl skulle kunna lösa. Men om vi gör det - skall vi då använda kunskapen till att bygga generationsskepp? Är det inte bättre att städa upp på jorden och optimera livet här? För egen del hoppas jag på båda scenarierna!

Under det timslånga föredraget varvades fakta med intressanta exempel ur litteratur och film, där man kunde se hur (manus-)författare år efter år fördjupade frågeställningen och såg nya problem och också nya förslag på lösningar.

Don Wilcox The voyage that lasted 600 years (1940) är den första kända boken i genren, och redan den innehåller många av de byggstenar som fortfarande är viktiga.

Robert Heinleins Universe (1941) tar upp återvinning.

Judith Merrills Wish Upon A Star (1958) visar upp en syn på kvinnor (omvårdande) och män (ledare) som vi kan skratta men också rysa åt idag, vilket väl besättningen på skeppet också gjorde men i omvända proportioner.

Harry Harrisons Captive Universe vill lösa problemet med resursanvändning genom att befolka sitt skepp med azteker, vilka redan är vana att leva enkelt men tyvärr också grymt nog hålls efter av en cynisk grupp av övervakare.

TV-serien The Starlost skrevs av en senare ångerfull Harlan Ellison och fastän den kan pekas ut som mycket dålig så tar den upp relevanta problem, som att miljön förgiftas av ett industrikomplex som arbetar för högtryck.

Intressanta böcker från 1990-talet är Gene Wolfes The Book of the Long Sun och Molly Glass The Dazzle of Day, och från senare tid har vi också många läsvärda böcker som i olika hög grad tar upp komplexiteten i att hålla ett generationsskepp och dess invånare välfungerande. Det är spännande att se hur författare tänker vidare på det som redan skrivits och nya aspekter har upptäckts i verkligheten, så jag ser fram emot ännu fler försök till realistiska beskrivningar som kanske också kan inspirera till motsvarande försök här på marknivå.

Författarfika med Adrian Tchaikovsky

Tack vare den nödvändiga senareläggningen av Fantastika har jag hunnit läsa en hel del böcker av Adrian Tchaikovsky och var glad att kunna småprata med honom i grupp som en av programpunkterna. Alla i gruppen hade olika favoritböcker, många av dem hade jag knappt hört talas om men har blivit intresserad av att läsa. Det gäller Guns of the Dawn, en fantasybok med drag av vårt 1800-tal som Tchaikovsky kunde berätta att han försöker få amerikanska filmmakare intresserade av. Det var intressant att få höra litet mer om vad som händer bakom kulisserna, till exempel att han och hans agent ofta kan driva igenom vilken omslagsbild som skall användas, vilket de större förlagen är förvånansvärt dåliga på, medan de oftare får böja sig när förlaget vill ha en engagerande titel. Portia's Children var ursprungstiteln på Children of Time, och Braingarden var namnet på Doors of Eden men då såg man risken att folk skulle tro att det var en zombienovell. 

Adrian Tchaikovsky berättar att han håller på att undersöka fenomenet hivemind i fler böcker. Hittills har han ju varit mycket "insecty" men det finns andra sätt att skapa ett svärm-medvetande och det låter som att vi kommer att få mer av det i den kommande boken Eyes of the Void. Men generellt tänker han på att det finns tecken på att våra egna medvetanden egentligen drivs av enkla hivemind-regler och allt vi upplever som vår personlighet och egna val är efterhandskonstruktioner.

På tal om Eyes of the Void och Shards of Earth blev jag glad att höra att Tchaikovsky ursprungligen hade många fler förklaringar i boken, men att hans redaktör bad honom att stryka dem. För egen del hade jag gärna haft kvar dem, då det initiala staplandet av fantastiska fenomen och historiska händelser kändes mer som fantasy än science fiction, men jag tvivlade aldrig på att Tchaikovsky hade djupare förklaringar av dem och nu hoppas jag på att få det utportionerat i de kommande böckerna. Faktum är att det är de förklarande delarna han själv tycker är viktigast och i Doors of Eden strukturerade han berättelsen så att ingen skulle kunna tvinga honom att stryka dem! Jag passade på att önska mig några fler berättelser från världarna han skapat, kanske någon novell från ett par av de mest intressanta evolutionerna.

När Adrian Tchaikovsky berättade att han har kontrakt på att skriva sex långnoveller undrade någon om han inte var orolig för att få slut på idéer. Så betryggande det var att höra att det inte är någon fara, han svämmar över av idéer! Långnoveller är också hans idealformat, för mittendelen av en bok kan bli litet trög, men i en långnovell finns det bara en början och ett slut så det är den perfekta formen för att skissa upp en intressant idé. Med det i tankarna ser jag fram emot att läsa fler av Tchaikovskys långnoveller, men kanske först den bok han själv säger är hans bästa, Dogs of War.