söndag 4 november 2018

Old Man's War av John Scalzi

Det finns science fiction som beskriver ett universum myllrande av olika livsformer, till exempel David Brins Uplift-serie och Becky Chambers böcker. Så gör även John Scalzi i Old Man's War - men de här utomjordingarna ligger i krig med människorna. Där finns inget galaktiskt råd som mäklar fred mellan civilisationerna, utan hungriga, expansiva utomjordingar beredda att invadera och kolonisera planeter, och om där redan finns en befolkning utrota, förslava, äta upp den. Mänskligheten behöver också nya planeter för att kunna breda ut sig, och det är lika bra att ligga på med erövrandet och stridandet mot de konkurrerande livsformerna så inte Jorden blir en munsbit för någon annan.

Rekryteringen till mänsklighetens intergalaktiska stridsstyrka CDF sker intressant nog bland pensionärer. Det är allmänt känt att CDF föryngrar dig vid rekryteringen, så att deras militär består av friska ungdomar med ypperlig fysik. Detta är nog så lockande för människor som börjat känna sin kropp ge vika i styrka och rörlighet, och det är så som änklingen John Perry resonerar när han på sin sjuttiofemårsdag slutför sin inskrivning till CDF.

Det är inte till sig själv som tjugoåring som Perry och hans medrekryter stöps om, utan till extra starka, stryktåliga och uthålliga versioner av sig själva. Det är ytterst nödvändigt, då fienden inte längre består av andra människor utan av livsformer med ofta obegripliga seder och stridstekniker som dödar på helt nya och oväntade sätt. De nyrekryterade får njuta fritt i en vecka av sina nya kroppar, sedan börjar den hårda träningen och snart är de i fält, i rymdskepp eller på marken i nya solsystem och ständigt nya motståndare.

Boken hittar en intressant balans mellan adrenalinstinn militär SF och upplevelsen av krigets meningslöshet. Efter att ha skjutit och stampat ihjäl något hundra- eller till och med tusental fiender börjar vår huvudperson ifrågasätta om han är mänsklig längre, och han visar sig inte vara ensam om den känslan. Men skulle det inte vara bättre att välja diplomati och förhandling istället för strid hela tiden? Korpral Viveros, som dittills slagit ned på dylika pacifistiska yttringar, gör då tydligt att hon visst kan se det så, men att hon väljer att arbeta sig uppåt tills hon har positionen att välja det, och tills dess lyder hon order och kriga i mänsklighetens tjänst. Det är ju ändå så att fotfolket inte vet vad som har försiggått innan de sätts in i strid, och i en krigssituation är det inte läge att hälften tvekar och försöker hitta på något annat än det de beordrats till.

Boken hinner ge oss närkontakt med ett par av människornas fiende, varav Consu verkar mycket intressanta. Det finns ett par teknikbeskrivningar som inte känns helt trovärdiga - föryngringen av rekryterna och hur skeppen förflyttar sig. Jag förstår att de inte är bokens huvudtema utan verktyg för berättandet, men vetenskapen bakom låter så otrolig och de beskrivs så knapphändigt att jag de fortsätter att gnaga i bakhuvudet medan jag läser vidare. Sammantaget är dock Old Man's War en bladvändare, och jag kommer att läsa vidare i de övriga böckerna i serien.

Fler böcker av John Scalzi:
Ghost Brigades
The Last Colony
 
Redshirts

Collapsing Empire

Inga kommentarer: